Kampen om järntronen

EDDARD

Eddard Stark red in genom de höga bronsportarna till Röda slottet, mörbultad, trött, hungrig och irriterad. Han satt fortfarande till häst och drömde om ett långt, varmt bad, stekt fågel och ett fjäderbolster när kungens förvaltare talade om för honom att stormäster Pycelle hade sammankallat lilla rådet till ett brådskande möte. Handens ärade närvaro vore önskvärd så snart det passade. ”Det passar i morgon”, fräste Ned samtidigt som han satt av.

Förvaltaren bugade djupt. ”Det ska jag framföra till de andra rådsherrarna, ers nåd.”

”Nej, för bövelen”, sa Ned. Det dög inte att förolämpa rådet innan han ens börjat sin tjänst som kungens hand. ”Jag ska träffa dem. Ge mig bara några minuter att byta om till något mer presentabelt.”

”Ja, ers nåd”, sa förvaltaren. ”Vi har gett er lord Arryns gemak i handens torn, och jag hoppas att de ska vara till er belåtenhet. Jag ska låta bära dit ert bagage.”

”Tack”, sa Ned medan han drog av sig ridhandskarna och stoppade dem i bältet. Resten av hans hushåll kom just in genom portarna bakom honom, och Ned såg Vayon Poole, sin egen förvaltare, och ropade på honom. ”Det verkar som om rådet behöver mig med detsamma. Se till att mina döttrar hittar sina sovgemak och säg åt Jory att hålla kvar dem där. Arya får inte ge sig ut på upptäcktsfärd.” Poole bugade, och Ned vände sig åter till den kunglige förvaltaren. ”Mina vagnar är fortfarande på väg genom staden, och jag behöver lämpliga kläder.”

”Det ska bli mig ett nöje att ordna”, svarade förvaltaren.

Så kom det sig att Ned stegade in i rådssalen, dödstrött och iförd lånade kläder, där han fann fyra medlemmar av det lilla rådet väntande på sig.

Salen var rikt utsmyckad. Mattor från Myr täckte golvet i stället för säv och i ett hörn stod en snidad skärm från Sommaröarna på vilken ett hundratal sagodjur i starka färger gjorde krumsprång. På väggarna hängde gobelänger från Norvos, Qohor och Lys, och ett par valyriska sfinxer flankerade dörren med ögon av glänsande granater som glödde i svarta marmoransikten.

Den rådsherre Ned tyckte minst om, eunucken Varys, kom fram till honom i samma stund som han steg in. ”Det var mycket tråkigt att höra om era bekymmer på kungsvägen, lord Stark. Vi har alla besökt kapellet för att tända ljus för prins Joffrey, och jag ber för hans tillfrisknande.” Hans hand lämnade puderstänk på Neds ärm och han luktade lika motbjudande och sött som blommor på en grav.

”Era gudar har hört er”, svarade Ned kyligt men artigt, ”och prinsen blir starkare för var dag.” Han gjorde sig loss från eunucken och gick fram till lord Renly som stod vid skärmen i andra änden av rummet och talade lågmält med en kort man som inte kunde vara någon annan än Lillfinger. Renly hade varit en pojke på åtta då Robert vann tronen, men han hade vuxit upp till en man som var så lik brodern att Ned nästan tyckte det var obehagligt. Så snart han såg honom var det som om tiden hade vridits tillbaka och Robert stod där framför honom precis som han sett ut efter segern vid Treudden.

”Jag ser att ni har kommit fram välbehållen, lord Stark”, sa Renly.

”Ni med”, svarade Ned. ”Ni får förlåta mig, men ibland är ni som en avbild av er bror Robert som ung.”

”En dålig kopia”, sa Renly med en axelryckning.

”Fast mer välklädd”, skämtade Lillfinger, ”och lord Renly lägger ner mer pengar på kläder än hälften av hovets damer tillsammans.”

Det var sant. Lord Renly var klädd i mörkgrön sammet med ett dussin guldhjortar broderade på den midjekorta jackan. En kort cape i guldtyg var vårdslöst draperad över ena axeln och hölls ihop med en smaragdbrosch. ”Det finns värre brott”, påpekade Renly med ett skratt. ”Ditt sätt att klä dig till exempel.”

Lillfinger låtsades inte om piken utan betraktade Ned med ett leende på läpparna som gränsade till oförskämdhet. ”Jag har hoppats att få träffa er sedan några år tillbaka, lord Stark, och utan tvekan har lady Catelyn nämnt mitt namn för er.”

”Det har hon”, medgav Ned med iskyla i rösten. Den försåtliga arrogansen i kommentaren gjorde honom ursinnig. ”Jag har förstått att ni även kände min bror Brandon.”

Renly Baratheon skrattade och Varys hasade sig dit för att lyssna.

”Lite för väl kanske”, svarade Lillfinger, ”och jag har fortfarande kvar ett bevis på hans uppskattning. Pratade Brandon om mig också?”

”Ofta, och med viss hetta”, upplyste Ned och hoppades att det skulle göra slut på samtalet. Han hade inget tålamod med den här sortens lekar och gillade inte att duellera med ord.

”Jag skulle ha trott att hetta inte passade er i ätten Stark”, sa Lillfinger. ”Här i Södern sägs det att ni är gjorda av is allihop och smälter när ni rider söder om Näset.”

”Jag har inga planer på att smälta i första taget, lord Baelish, det kan jag försäkra er.” Ned gick fram till rådsbordet och sa: ”Jag hoppas ni mår bra, mäster Pycelle.”

Stormästaren log milt från sin höga stol vid nedre änden av bordet. ”Så bra man kan vid mina år, ers nåd”, svarade han, ”men jag är rädd för att jag lätt blir trött.” Stripiga vita hårtestar ramade in den kala hjässan ovanför ett vänligt ansikte. Hans ämbetskedja var inte en enkel halsring som den mäster Luwin bar utan två dussin tunga kedjor som var hopflätade till ett otympligt metallhalsband som täckte halva bröstet. Länkarna var smidda av varenda metall som människan kände till: svart järn och rött guld, glänsande koppar och matt bly, stål och tenn och blekt silver, mässing och brons och platina. Granater och ametister och svarta pärlor prydde metallarbetet och här och var syntes en smaragd eller rubin. ”Vi kanske skulle börja snart”, föreslog stormästaren och knöt händerna på den stora magen, ”för jag är rädd att jag somnar om vi väntar mycket länge till.”

”Som ni behagar.” Kungens stol stod tom vid övre änden av bordet och på dess kuddar var huset Baratheons kronhjort broderad i guldtråd. Som kungens högra hand tog Ned stolen bredvid den. ”Jag ber om ursäkt för att jag har låtit er vänta, mina herrar”, började han formellt.

”Ni är kungens hand”, sa Varys, ”och vi står alltid till er tjänst, lord Stark.”

Medan de andra intog sina platser slog det Eddard Stark att han inte hörde hemma i det här rummet med de här männen. Han mindes vad Robert berättat nere i kryptan under Vinterhed. Jag är omgiven av smickrare och dumbommar, hade kungen sagt. Ned såg sig omkring vid rådsbordet och undrade vilka som var smickrarna och vilka som var dumbommarna, men han trodde redan att han visste det. ”Vi är bara fem”, påpekade han.

”Lord Stannis återvände till Draksten kort efter det att kungen hade begett sig norrut”, upplyste Varys, ”och vår tappre ser Barristan rider utan tvivel bredvid kungen då han gör sitt intåg i staden, som det anstår befälhavaren för kungsvakten.”

”Vi borde kanske vänta på ser Barristan och kungen”, föreslog Ned.

Renly Baratheon skrattade högt. ”Om vi ska vänta på att min bror hedrar oss med sin kungliga närvaro kan vi få sitta här länge.”

”Vår gode kung Robert har många bekymmer”, insköt Varys, ”och han anförtror oss en del mindre viktiga angelägenheter för att lätta på sin börda.”

”Det lord Varys menar är att allt det här med skatter och skördar och rättvisa tråkar ut min kunglige bror”, förklarade lord Renly, ”och därför faller det på vår lott att styra riket. Men då och då skickar han oss en befallning.” Han drog fram ett hoprullat papper ur ärmen och lade det på bordet. ”I morse befallde han mig att i all hast rida i förväg och be stormäster Pycelle att genast sammankalla det här rådet. Han har en brådskande uppgift åt oss.”

Lillfinger log och räckte papperet, som bar det kungliga sigillet, till Ned. Han bröt vaxet med tummen och slätade ut brevet för att begrunda kungens brådskande befallning och läste orden med stigande klentro. Fanns det ingen ände på Roberts dårskap? Och att göra detta i hans namn, det var salt i såret. ”Vid alla gudar!” svor han.

”Vad lord Eddard försöker säga”, tillkännagav lord Renly, ”är att hans höghet befaller oss att ordna en tornering med anledning av lord Eddards utnämning till kungens hand.”

”Hur mycket?” frågade Lillfinger milt.

Ned läste svaret högt ur brevet. ”Fyrtio tusen gulddrakar till segraren. Tjugo tusen till den man som kommer tvåa och ytterligare tjugo till segraren i mêléen och tio tusen till segraren i bågskyttetävlingen.”

”Nittio tusen gulddrakar”, suckade Lillfinger, ”och vi får inte glömma alla andra kostnader. Robert kommer att vilja ha en storslagen fest, vilket betyder kockar, snickare, serveringsflickor, trubadurer, jonglörer, narrar…”

”Narrar har vi gott om”, avbröt lord Renly.

Stormäster Pycelle såg på Lillfinger och frågade: ”Klarar statskassan av utgiften?”

”Vilken statskassa?” undrade Lillfinger med en hånfull krökning på munnen. ”Bespara mig sådana dumheter, mäster, för ni vet lika väl som jag att statskassan har varit tom i åratal. Jag blir tvungen att låna pengarna, och ätten Lannister kommer utan tvekan att vara tillmötesgående. Vi är redan skyldiga lord Tywin omkring tre miljoner gulddrakar, vad spelar då ytterligare hundra tusen för roll?”

Ned trodde inte sina öron. ”Menar ni att kronan har en skuld på tre miljoner gulddrakar?”

”Kronan har en skuld på mer än sex miljoner gulddrakar, lord Stark. Vi har lånat mest av ätten Lannister men också av lord Tyrell, av järnbanken i Braavos och av flera handelskarteller i Tyrosh. På senare tid har jag varit tvungen att vända mig till kyrkan, och överstekaplanen köpslår värre än en fiskhandlare i Dornien.”

Ned var bestört. ”Men Aerys Targaryen lämnade en statskassa som flödade av guld. Hur kunde ni låta det bli så här?”

Lillfinger ryckte på axlarna. ”Skattmästaren skaffar pengarna och kungen och handen gör av med dem.”

”Jag vägrar tro att Jon Arryn lät Robert göra riket utfattigt”, utbrast Ned upprört.

Stormäster Pycelle skakade på sitt stora skalliga huvud så att kedjorna klirrade svagt. ”Lord Arryn var en klok man, men jag är rädd för att hans höghet inte alltid lyssnar på kloka råd.”

”Min kunglige broder älskar torneringar och fester”, insköt Renly Baratheon, ”och han avskyr att ’räkna kopparmynt’.”

”Jag ska tala med hans höghet”, förklarade Ned, ”för den här torneringen är en extravagans som riket inte har råd med.”

”Tala gärna med honom”, sa lord Renly, ”men det är ändå lika bra att börja med förberedelserna.”

”Inte i dag i varje fall”, bet Ned av, kanske lite för skarpt att döma av blickarna de gav honom. Han måste komma ihåg att han inte längre befann sig på Vinterhed där bara kungen stod över honom, för här var han bara den främste bland jämlikar. ”Ursäkta, mina herrar”, fortsatte han i mjukare ton, ”men jag är trött. Låt oss sluta här i dag och återuppta diskussionen senare.” Han bad inte om deras samtycke utan reste sig bara tvärt, nickade åt dem och gick mot dörren.

När Ned kom ut såg han att vagnar och ryttare fortfarande strömmade in genom slottsportarna och borggården var ett enda kaos av lera och hästar och skrikande män. Kungen hade inte kommit än, fick han veta. Sedan den otrevliga händelsen vid Treudden hade familjen Stark och deras hushåll ridit en bra bit före huvudkolonnen för att hålla sig undan klanen Lannister och den ökande spänningen mellan de båda husen. Robert hade knappt synts till alls, och det sades att han färdades i den stora karossen och för det mesta var berusad. Om det var så kunde det dröja många timmar innan han kom, men det skulle ändå vara för tidigt i Neds tycke. Han behövde bara titta på Sansas ansikte för att känna raseriet välla upp igen, och de sista två veckorna av färden hade varit rena pinan. Sansa lade skulden på Arya och sa åt henne att det var Nymeria som borde ha dött, och Arya sjönk ner i djupaste förtvivlan när hon fick höra vad som hänt med slaktarens pojke. Sansa grät sig till sömns, Arya satt tyst och grubblade hela dagarna och på nätterna drömde Eddard Stark om ett fruset helvete reserverat för ätten Stark på Vinterhed.

Ned gick tvärs över den yttre borggården, passerade under ett fällgaller och kom in på den inre borggården. Han styrde stegen mot det torn han trodde var handens då Lillfinger dök upp framför honom. ”Ni går fel väg, Stark. Kom med mig.”

Tveksamt följde Ned efter. Lillfinger förde honom in i ett torn, nedför en trappa, tvärs över en liten nersänkt borggård och genom en övergiven korridor där tomma rustningar stod på vakt längs väggarna. De var lämningar efter ätten Targaryen i svart stål med drakfjäll på hjälmarna, och nu var de dammiga och bortglömda. ”Det här är inte vägen till mina gemak”, protesterade Ned.

”Det har jag inte sagt heller. Jag ska föra er till fängelsehålorna för att skära halsen av er och mura in er kropp i en vägg”, svarade Lillfinger med rösten drypande av sarkasm. ”Vi har inte tid med sådant här, Stark, för er hustru väntar.”

”Ska det här föreställa ett skämt, Lillfinger? Catelyn är på Vinterhed, hundratals fjärdingsväg härifrån.”

”Å?” Lillfingers grågröna ögon glittrade roat. ”I så fall har någon lyckats med en fantastisk imitation. För sista gången, kom. Eller så behåller jag henne för mig själv.” Han skyndade nedför en trappa.

Ned följde vaksamt efter honom samtidigt som han undrade om den här dagen aldrig skulle ta slut. Själv avskydde han hemlighetsmakerier och intriger, men han började inse att de var som livsluft för en man som Lillfinger.

Vid foten av trappan fanns en tung järnbeslagen ekdörr. Petyr Baelish lyfte av bommen och tecknade åt Ned att gå igenom. De steg ut i flammande rött skymningsljus på en klippig platå högt ovanför floden. ”Vi är utanför slottet”, konstaterade Ned.

”Det är inte lätt att lura er, Stark”, anmärkte Lillfinger med ett hånflin. ”Var det solen eller himlen som fick er att förstå det? Följ mig. Det finns trappsteg inhuggna i klippan, och försök att inte ramla ner och dö, för Catelyn skulle aldrig tro mig.” Med de orden började han vig som en apa klättra nedför klippbranten.

Ned studerade den ett ögonblick och följde sedan långsamt efter. Stegen fanns där, precis som Lillfinger lovat, men de var inte breda och om man inte visste att de fanns där skulle man aldrig ha sett dem. Floden låg långt där nere i avgrunden och Ned blev yr i huvudet då han såg på den, så han tryckte ansiktet mot klippan och försökte låta bli att titta ner mer än vad som var absolut nödvändigt.

När han äntligen hade tagit sig ner och kom till en smal, lerig stig längs vattenbrynet stod Lillfinger bekvämt lutad mot en sten och åt ett äpple. Han hade nästan hunnit till kärnhuset. ”Ni börjar bli gammal och långsam, Stark”, påpekade han och kastade nonchalant äppelskruttet i det strömmande vattnet. ”Men det spelar ingen roll för vi ska rida resten av vägen.” Han hade två hästar väntande. Ned satt upp och travade efter honom längs stigen och in i staden.

Till slut höll Baelish in hästen utanför en förfallen timrad trevåningsbyggnad vars fönster var upplysta av lampsken i den tätnande skymningen. Ljudet av musik och hesa skratt vällde ut och svävade över floden. Bredvid dörren vajade en utsirad oljelampa i en tung kedja med en kupa av blyinfattat rött glas.

Rasande av ilska satt Ned av hästen. ”Ett skökohus!” morrade han, grep Lillfinger om axlarna och svängde honom runt. ”Har ni lurat mig hela den här vägen för att föra mig till ett skökohus?”

”Er hustru är där inne”, förklarade Lillfinger.

Den förolämpningen var droppen som fick bägaren att rinna över. ”Brandon var för snäll mot er”, väste Ned och tryckte upp den lille mannen mot en vägg och satte dolken under pipskägget.

”Ers nåd, nej”, ropade någon enträget. ”Han talar sanning.” Det hördes steg bakom honom.

Ned snurrade runt med kniven i handen och såg en gammal, vithårig man skynda fram mot dem. Han var klädd i brunt grovt kläde och den mjuka huden under hakan hoppade då han sprang. ”Det här är inget som angår er”, började Ned, men så kände han plötsligt igen mannen. ”Ser Rodrik?” utbrast han förvånat och sänkte dolken.

Rodrik Cassel nickade. ”Er hustru väntar på er där uppe.”

Ned begrep ingenting. ”Är Catelyn verkligen här? Då är det inte något av Lillfingers dumma skämt?” Han stack dolken i slidan.

”Det vore kanske bättre om det var det, Stark”, insköt Lillfinger. ”Följ efter mig och försök se lite mer liderlig ut och lite mindre som kungens hand. Det skulle inte vara bra om ni blev igenkänd. Kanske kan ni smeka ett bröst eller två i förbifarten.”

De steg in och gick igenom ett skänkrum som var fullt av folk där en fet kvinna sjöng oanständiga visor medan unga, söta flickor i särkar och korta färggranna sidenkjolar satt i knäet på männen och tryckte sig mot dem. Ingen brydde sig det minsta om Ned. Ser Rodrik väntade där nere medan Lillfinger förde honom upp till tredje våningen, genom en korridor och fram till en dörr.

Där inne väntade Catelyn. Hon skrek till när hon fick syn på honom, rusade fram och kramade om honom hårt.

”Käraste”, viskade Ned förundrat.

”Så bra att ni kände igen henne”, sa Lillfinger och stängde dörren.

”Jag trodde att du aldrig skulle komma”, viskade hon mot hans bröst. ”Petyr har berättat lite för mig om dina bekymmer med Arya och den unge prinsen. Hur mår mina flickor?”

”Båda sörjer och är fulla av ilska”, svarade Ned. ”Jag förstår inte, Cat. Vad gör du i Kungshamn? Vad har hänt? Är det Bran? Är han…” Död var ordet han hade på tungan, men han kunde inte få fram det.

”Det är Bran, men inte som du tror”, sa Catelyn.

Ned fattade ingenting. ”Men hur? Och varför är du här, min kära? Vad är det här för ställe?”

”Inget annat än vad det ser ut att vara”, upplyste Lillfinger och sjönk ner på fönsterbänken. ”Ett skökohus. Kan ni föreställa er ett mindre troligt ställe att hitta Catelyn Tully på?” Han log. ”Det råkar faktiskt vara så att jag äger det här etablissemanget, så det var lätt att ordna det hela. Jag är mycket angelägen om att klanen Lannister inte ska få veta att Cat är här i Kungshamn.”

”Varför?” undrade Ned. Det var då han fick syn på hennes händer, hur valhänt hon höll dem, de ilsket röda ärren och de båda stela sista fingrarna på vänsterhanden. ”Du är skadad.” Han tog hennes händer i sina och vände upp dem. ”Vid alla gudar, de där såren måste ha varit djupa…ett hugg från ett svärd eller…Hur gick det till?”

Catelyn tog fram dolken som hon hade gömd under manteln och lade den i hans hand. ”Det här bladet skickades för att skära halsen av Bran och utsläcka hans liv.”

Neds huvud flög upp. ”Men…vem…varför skulle…”

Hon satte fingret mot hans mun. ”Låt mig berätta alltihop, så går det fortare. Hör på.”

Så han lyssnade och hon berättade alltihop, från branden i bibliotekstornet till stadsvakten, Lillfinger och Varys. När hon var klar satt Eddard Stark omtumlad bredvid bordet med dolken i handen. Brans varg hade räddat pojkens liv, tänkte han dystert. Vad var det Jon sagt då de hittade vargungarna i snön? Det var meningen att era barn skulle ha de här vargarna, ers nåd. Och han hade dödat Sansas, och till vad nytta? Var det skuld han kände? Eller rädsla? Om gudarna skickat dem vargarna, hade han begått en fruktansvärd dårskap.

Med stor möda tvingade Ned tankarna tillbaka till dolken och vad den betydde. ”Dvärgens dolk”, upprepade han. Det verkade obegripligt. Handen slöts om det släta drakbensfästet och han körde bladet i bordet, kände det tränga in i träet. Det stod där och hånade honom. ”Varför skulle Tyrion Lannister vilja se Bran död? Pojken har aldrig gjort honom något.”

”Har ni i familjen Stark inget annat än snö mellan öronen?” frågade Lillfinger. ”Dvärgen skulle aldrig agera på egen hand.”

Ned reste sig och började gå fram och tillbaka i rummet. ”Om drottningen hade något med det här att göra eller, gud förbjude, kungen själv…nej, det vägrar jag att tro.” Men samtidigt som han sa orden mindes han den kyliga morgonen bland gravkumlen och Roberts prat om att skicka lejda mördare efter prinsessan Targaryen. Han mindes Rhaegars lille son, den blodiga krossade skallen, och hur kungen vänt sig bort, precis som han vänt sig bort i ser Darrys audienssal för inte så länge sedan. Han kunde fortfarande höra Sansa bönfalla på samma sätt som Lyanna en gång bönfallit.

”Med största sannolikhet kände kungen inte till någonting”, sa Lillfinger, ”och det skulle inte vara första gången. Vår gode Robert är duktig på att blunda för sådant han helst inte vill se.”

Ned hade inget svar på det. Han såg slaktarsonens ansikte för sig med kroppen nästan kluven i två delar, och efteråt hade kungen inte sagt ett ord. Det dunkade i huvudet på honom.

Lillfinger släntrade fram till bordet och ryckte upp kniven ur träet. ”Hur ni än gör så är anklagelsen detsamma som högförräderi. Om ni anklagar kungen kommer ni att vara i händerna på Ilyn Payne innan ni hunnit prata färdigt, och om ni anklagar drottningen…om ni kan hitta bevis och om ni kan få Robert att lyssna, så kanske…”

”Vi har bevis”, påminde Ned. ”Vi har ju dolken.”

”Den här?” Lillfinger snurrade nonchalant på den. ”En fin bit stål, men den är som ett tveeggat svärd, ers nåd. Dvärgen kommer utan tvekan att svära på att kniven förkom eller blev stulen medan han var på Vinterhed, och eftersom hans hejduk är död finns det ingen som kan motsäga honom.” Han slängde kniven till Ned. ”Mitt råd är att ni kastar den i floden och glömmer att den någonsin har smitts.”

Ned gav honom en kall blick. ”Lord Baelish, jag är en Stark av Vinterhed, och min son ligger lemlästad och kanske döende. Om det inte varit för en vargunge som vi hittade i snön skulle både han och Catelyn vara döda nu. Om ni tror att jag kan glömma det är ni en lika stor dåre som när ni höjde svärdet mot min bror.”

”Jag är kanske en dåre, Stark…man jag lever fortfarande medan er bror har legat och förmultnat i sin frusna grav i minst fjorton år vid det här laget. Om ni är så angelägen om att förmultna vid hans sida vill jag på intet sätt avråda er, men jag vill definitivt inte ha något med saken att göra.”

”Ni är den siste jag frivilligt skulle blanda in i någon sak, lord Baelish.”

”Ni sårar mig djupt.” Lillfinger satte handen mot hjärtat. ”För min del har jag alltid tyckt att ni i ätten Stark är tröttsamma, men av för mig helt obegripliga skäl tycks Cat ha blivit fäst vid er. Jag ska försöka hålla er vid liv för hennes skull, ett dåraktigt företag visserligen, men jag har aldrig kunnat neka er hustru någonting.”

”Jag berättade för Petyr om våra misstankar om Jon Arryns död”, inföll Catelyn, ”och han har lovat att hjälpa dig att finna sanningen.”

Catelyns ord gjorde inte Eddard Stark gladare, men det var sant att de behövde hjälp, och Lillfinger hade en gång i tiden nästan varit som en bror för Cat. Det vore inte heller första gången som Ned blev tvungen att göra gemensam sak med en man som han föraktade. ”Då säger vi det”, sa han och stack dolken i bältet. ”Du talade om Varys. Vet eunucken alltihop?”

”Inte genom mig”, svarade Catelyn, ”för du gifte dig inte med en dumbom, Eddard Stark, men Varys har metoder att få reda på saker och ting som ingen rimligen kan känna till. Han använder sig av någon svartkonst, Ned, det svär jag på.”

”Det är välkänt att han har spioner”, sa Ned avfärdande.

”Det är mer än så”, envisades Catelyn. ”Ser Rodrik talade i hemlighet med ser Aron Santagar, men ändå kände spindeln på något sätt till deras samtal. Jag är rädd för den mannen.”

Lillfinger log. ”Överlåt lord Varys åt mig, ädla dam, och om ni tillåter mig en liten oanständighet — och var kan det passa bättre än i det här huset — så håller jag mannens ballar i min hand.” Han kupade fingrarna och log. ”Eller skulle göra det om han vore man och hade några ballar. Ni förstår, om någon lyfter på locket börjar fåglarna sjunga och det skulle Varys inte gilla. Om jag var ni skulle jag bekymra mig mer för klanen Lannister och mindre för eunucken.”

Det behövde inte Lillfinger tala om för Ned. Han tänkte tillbaka på den dagen Arya hittades och på uttrycket i drottningens ansikte då hon lågmält och mjukt sa Men vi har en varg. Han tänkte på pojken Mycah, på Jon Arryns plötsliga död, på Brans fall, på gamle galne Aerys Targaryen som dog på golvet i sin tronsal medan hans livsblod torkade på en förgylld klinga. Ned vände sig till Catelyn. ”Det finns inget mer du kan göra här, käraste, och jag vill att du genast återvänder till Vinterhed. Om det kom en mördare kan det komma fler, och den som beordrade Brans död får snart veta att pojken fortfarande lever.”

”Jag hade hoppats få träffa flickorna”, invände Catelyn.

”Det skulle vara synnerligen oklokt”, inföll Lillfinger. ”Röda slottet är fullt av nyfikna blickar och barn kan inte hålla tyst.”

”Han har rätt, min kära”, sa Ned. Han omfamnade henne. ”Ta med dig ser Rodrik och rid tillbaka till Vinterhed, så ska jag vaka över flickorna medan du ser till att våra söner är trygga.”

”Som du vill.” Catelyn höjde ansiktet och Ned kysste henne. Hennes skadade fingrar höll hårt om hans rygg som om hon för evigt ville hålla honom i sin skyddande famn.

”Vill lord och lady Stark kanske använda ett sovrum?” undrade Lillfinger. ”Men jag måste varna er, Stark, för att vi i vanliga fall tar betalt för sådant här.”

”En stund i ensamhet är allt jag begär”, sa Catelyn.

”Gott.” Lillfinger strosade fram till dörren. ”Låt det bara inte bli för länge, för handen och jag måste återvända till slottet innan någon märker att vi är borta.”

Catelyn gick fram till honom och tog hans händer i sina. ”Jag ska inte glömma din hjälp, Petyr. När dina män kom och hämtade mig visste jag inte om de skulle föra mig till en vän eller fiende, men jag har funnit att du är mer än en vän, för jag har hittat den bror jag trodde var förlorad.”

Petyr Baelish log. ”Jag är fruktansvärt sentimental, ädla dam. Fast tala inte om det för någon, för jag har ägnat åratal åt att övertyga hovet om att jag är ond och grym, och det skulle vara hemskt att se allt det arbetet gå till spillo.”

Ned trodde inte ett ord av vad han sa, men han höll rösten artig då han sa: ”Ni har mitt stora tack också, lord Baelish.”

”Å, det var inga småsmulor”, anmärkte Lillfinger och lämnade rummet.

När dörren hade stängts efter honom vände sig Ned till sin hustru igen. ”Så snart du kommit hem ska du skicka brev med mitt sigill till Helman Tallhart och Galbart Glover. De ska samla ihop hundra bågskyttar var och förstärka Cailins vallgrav, för två hundra duktiga bågskyttar kan hålla Näset mot en hel armé. Meddela lord Manderly att han måste förstärka och reparera försvarsverken vid Vita hamnen och se till att de är väl bemannade. Och från och med denna dag vill jag att Theon Greyjoy hålls under sträng bevakning, för om det blir krig kommer vi att behöva hans fars flotta.”

”Krig?” Rädslan syntes tydligt i Catelyns ansikte.

”Så långt kommer det inte att gå”, försäkrade Ned och hoppades att det var sant. Han tog henne i sina armar igen. ”Klanen Lannister är obarmhärtiga om man visar sig svag, vilket Aerys Targaryen bittert fick erfara, men de skulle aldrig våga anfalla Norden utan hela rikets arméer bakom sig, och det ska de inte få. Jag måste fortsätta spela med i den här farsen och låtsas som om allt är precis som det ska vara. Kom ihåg varför jag kom hit, käraste, och om jag hittar bevis för att klanen Lannister mördade Jon Arryn…”

Han kände Catelyn darra i famnen och med sina skadade händer klängde hon sig fast vid honom. ”Om”, sa hon, ”och vad händer då, käraste?”

Det var den farligaste delen av hela operationen, det visste Ned. ”All rättvisa utgår från kungen”, svarade han, ”och när jag får reda på sanningen måste jag gå till Robert.” Låt oss hoppas att han är den man jag tror han är, avslutade han i tankarna, och inte den man jag fruktar att han blivit.