Kampen om järntronen

TYRION

De hade sökt skydd i en dunge aspar alldeles vid kanten av bergsvägen. Tyrion höll på att samla kvistar och grenar medan hästarna drack vatten i en bergbäck. Han böjde sig ner för att ta upp en avbruten gren och undersökte den kritiskt. ”Duger den här? Jag är inte van vid att göra upp eld, för det brukade alltid Morrec göra åt mig.”

”Eld?” upprepade Bronn och spottade. ”Är du så sugen på att dö, dvärg? Eller har du mist förståndet? En eld skulle locka hit klanmännen miltals ifrån. Jag tänker överleva den här färden, Lannister.”

”Och hur hade du tänkt lyckas med det?” frågade Tyrion. Han stoppade grenen under armen och letade efter fler bland den torftiga undervegetationen. Ansträngningen fick det att värka i ryggen; de hade ridit sedan gryningen då ser Lyn Corbray med ansiktet som hugget i sten eskorterade dem genom Blodsporten och befallde dem att aldrig mer sätta sin fot i Arryndalen.

”Vi har inte en chans att slå oss fria om vi blir överfallna”, sa Bronn, ”men två personer kan förflytta sig snabbare än tio och drar till sig mindre uppmärksamhet. Ju färre dagar vi tillbringar i de här bergen, desto större möjlighet har vi att nå fram till flodlandet. Vi ska rida hårt och snabbt, tycker jag, färdas på natten och ligga gömda om dagarna, undvika vägen så mycket vi kan, vara tysta och inte tända några eldar.”

Tyrion Lannister suckade. ”En alldeles utmärkt plan, Bronn. Prova den om du vill, och förlåt mig om jag inte stannar kvar för att begrava dig.”

”Tror du att du kan överleva mig, dvärg?” undrade soldenären och flinade. Det syntes en mörk glugg i munnen där kanten på ser Vardis Egens sköld hade spräckt en tand i två halvor.

Tyrion ryckte på axlarna. ”Att rida hårt och snabbt nattetid är ett säkert sätt att störta nedför ett berg och bryta nacken, och jag föredrar att ta mig fram långsamt och försiktigt. Jag vet att du älskar smaken av häst, Bronn, men om våra riddjur dör under oss den här gången får vi försöka sadla skuggkatter, och sanningen att säga tror jag att klanerna hittar oss vad vi än gör, för deras spejare finns överallt omkring oss.” Med en behandskad hand gjorde han en gest mot de höga, vindpinade klipporna omkring dem.

Bronn gjorde en grimas. ”I så fall är vi så gott som döda, Lannister.”

”Det är möjligt, men jag föredrar ändå att dö bekvämt”, svarade Tyrion. ”Vi behöver eld, för nätterna är kalla här uppe och varm mat kommer att värma våra magar och höja livsandarna. Tror du att det finns något vilt? Lady Lysa har varit vänlig nog att skicka med oss en riktig festmåltid, så nu kan vi kalasa på salt kött, hård ost och gammalt bröd, men jag skulle definitivt ogilla att bryta av en tand så här långt från närmaste livmedikus.”

”Jag kan skaffa kött.” Bronns mörka ögon betraktade misstänksamt Tyrion genom en gardin av svart hår. ”Jag borde lämna dig här med din eld, och om jag tog din häst skulle jag ha dubbelt så stor chans att klara mig helskinnad. Vad skulle du göra då, dvärg?”

”Dö troligtvis.” Tyrion böjde sig ner efter ännu en gren.

”Du tror inte att jag skulle kunna göra det?”

”Du skulle göra det ögonblickligen om det gällde livet, för du var bra snabb på att tysta din vän Chiggen när han fick den där pilen i magen.” Bronn hade ryckt mannens huvud bakåt i håret och kört in dolkspetsen under örat på honom, men efteråt hade han sagt till Catelyn Stark att den andre soldenären dött av sina sår.

”Han var så gott som död”, förklarade Bronn, ”och hans stönanden lockade dem till oss. Chiggen skulle ha gjort samma sak med mig, och han var inte min vän utan bara en jag hade slagit följe med. Jag kämpade för dig, dvärg, men jag älskar dig inte, det kan du skriva upp.”

”Det var din klinga jag behövde och inte din kärlek”, påpekade Tyrion och släppte ner bördan med ved på marken.

Bronn flinade. ”Du är lika modig som någon soldenär, det måste jag erkänna, men hur visste du att jag skulle ta ditt parti?”

”Visste?” Tyrion satte sig mödosamt på huk på sina förkrympta ben för att göra upp en brasa. ”Det var en chanstagning. Där på värdshuset hjälpte både du och Chiggen till att ta mig till fånga. Varför? De andra såg det som sin plikt, för att upprätthålla sina lorders heder, men inte ni två. Ni hade ingen lord, ingen plikt och ingen större heder, så varför gjorde ni er besväret?” Han tog fram kniven och täljde några tunna barkremsor från en av grenarna han samlat för att ha till tändved. ”Varför gör soldenärer saker och ting? För guld. Du trodde att lady Catelyn skulle belöna dig för din hjälp och kanske till och med ta dig i sin tjänst. Så där ja, det borde räcka, hoppas jag. Har du en flintsten?”

Bronn stack två fingrar i påsen vid bältet och fiskade upp en flintsten som han kastade åt honom. Tyrion fångade den i luften.

”Tack”, sa han. ”Men du kände inte ätten Stark. Lord Eddard är en stolt, rättskaffens och ärlig man och hans hustru är ännu värre. Utan tvekan skulle hon ha plockat fram ett mynt eller två när allt var över och tryckt dem i handen på dig med några artiga ord och en äcklad min, men det var det mesta du kunde hoppas på. Familjen Stark letar efter mod, lojalitet och heder hos de män de väljer för att tjäna dem, och om sanningen ska fram var du och Chiggen lågättat avskum.” Tyrion slog flintstenen mot dolken för att försöka få en gnista. Ingenting hände.

Bronn fnös. ”Du har en djärv tunga, lille man, och en dag kommer någon att skära av den och tvinga dig att äta den.”

”Det säger alla.” Tyrion kastade en blick på soldenären. ”Blev du förolämpad? Jag ber om ursäkt, men du är ett avskum, Bronn, och därmed basta. Plikt, heder, vänskap — vad betyder de orden för dig? Nej, besvära dig inte, för vi vet svaret bägge två. Men du är inte dum, och du visste att lady Stark inte längre skulle behöva dig när vi kom till Dalen, men det gjorde jag, och en sak som ätten Lannister aldrig har saknat är guld. När tärningen kastades räknade jag med att du skulle vara smart nog att inse vad du hade störst intresse av, och lyckligtvis för mig gjorde du det.” Återigen slog han ihop sten och stål utan resultat.

”Ge hit”, sa Bronn och satte sig på huk. ”Jag ska göra det.” Han tog kniven och flintstenen ur händerna på Tyrion och slog gnistor vid första försöket. En krullig bit bark började pyra.

”Bra gjort”, berömde Tyrion. ”Du kanske är ett avskum men utan tvekan till stor nytta, och med ett svärd i handen är du nästan lika duktig som min bror Jaime. Vad vill du ha, Bronn? Guld? Landområden? Kvinnor? Håll mig vid liv så ska du få det.”

Bronn blåste försiktigt på elden och lågorna slog upp högre. ”Och om du dör?”

”I så fall har jag någon som sörjer mig uppriktigt”, svarade Tyrion med ett flin, ”för när jag dör sinar guldet.”

Elden tog sig och började brinna stadigt. Bronn reste sig, stoppade ner flintstenen i påsen igen och kastade till Tyrion hans dolk. ”Kör till”, sa han. ”Mitt svärd är ditt, men förvänta dig inte att jag ska böja knä och kalla dig ers nåd stup i kvarten. Jag är ingen rövslickare.”

”Och inte heller vän med någon”, sa Tyrion, ”och jag tvivlar inte ett ögonblick på att du skulle förråda mig lika snabbt som lady Stark om du trodde att det skulle löna sig. Om det någonsin kommer en dag då du är frestad att förråda mig, ska du komma ihåg detta, Bronn: hur högt deras pris än är så bjuder jag över, för jag tycker om att leva. Tror du att du skulle kunna skaffa oss något att äta nu?”

”Ta hand om hästarna”, svarade Bronn, drog den långa dolken ur slidan vid höften och stegade in bland träden.

En timme senare var hästarna ryktade och hade fått mat, elden sprakade muntert och låret från en ung get hängde ovanför lågorna och fräste. ”Det enda vi saknar nu är ett gott vin att skölja ner killingen med”, anmärkte Tyrion.

”Plus en kvinna och dussintalet beväpnade män”, tillade Bronn. Han satt med korslagda ben bredvid elden och brynte eggen på långsvärdet med ett oljebryne. Det fanns något förunderligt lugnande hos det raspande ljudet som brynet gjorde då han drog det längs stålet. ”Det är snart kolmörkt”, påpekade soldenären, ”och jag tar första vakten, vad det nu ska vara bra för. Det vore barmhärtigare att låta dem mörda oss i sömnen.”

”Å, de är säkert här långt innan det är dags att sova.” Doften av stekt kött fick det att vattnas i munnen på Tyrion.

Bronn betraktade honom tvärs över elden. ”Du har en plan”, konstaterade han medan han drog brynet längs stålet.

”Snarare ett hopp”, förklarade Tyrion. ”Ännu en chanstagning.”

”Med våra liv som insats.”

Tyrion ryckte på axlarna. ”Vad har vi för val?” Han lutade sig över elden och skar av en tunn köttskiva från killingen. ”Ahhh”, suckade han lyckligt och tuggade medan fettet rann nedför hakan. ”Jag skulle föredra att köttet var lite mindre segt och det saknas kryddor, men jag ska inte klaga. Om jag vore tillbaka på Örnnästet skulle jag få dansa vid avgrundens rand i hopp om en kokt böna till kvällsvard.”

”Ändå gav du fångvaktaren en börs full med guld”, påminde Bronn.

”En Lannister betalar alltid sina skulder.”

Mord hade knappt trott sina ögon då Tyrion kastade till honom skinnbörsen och de hade blivit stora som duvägg när han slet upp dragsnöret och fick syn på glittret av guld. ”Jag behöll silvret själv”, hade Tyrion sagt med ett snett leende, ”men jag lovade dig guldet och där är det.” Det var mer än en man som Mord kunde tjäna under ett helt livs misshandel av fångar. ”Och kom ihåg vad jag sa; det är bara en försmak. Om du någonsin tröttnar på att vara i lady Arryns tjänst kan du infinna dig på Casterlyklippan, så ska jag betala dig resten av vad jag är skyldig.” Fångvaktaren hade fallit på knä med händerna fulla av gulddrakar och sagt att det var precis vad han tänkte göra.

Bronn slet upp dolken, tog ner köttet från elden och började skära av tjocka stycken från benet samtidigt som Tyrion gröpte ur två skalkar gammalt bröd för att ha som tallrikar. ”Om vi kommer fram till floden, vad tänker du göra då?” frågade soldenären medan han skar.

”Å, en sköka, ett fjäderbolster och ett vinkrus till att börja med.” Tyrion höll fram tallriken och Bronn fyllde den med kött. ”Och sedan till Casterlyklippan eller Kungshamn, tror jag, för jag har en del frågor om en viss dolk som jag vill ha svar på.”

Soldenären tuggade och svalde. ”Så du talade sanning? Det var inte din kniv?”

Tyrion log bistert. ”Tycker du att jag ser ut som en lögnare?”

När de ätit sig mätta hade stjärnorna tittat fram och en halvmåne höll på att stiga upp över bergen. Tyrion bredde ut skuggkattsmanteln på marken och sträckte ut sig med sadeln som kudde. ”Våra vänner tar god tid på sig.”

”Om jag var de skulle jag tro att det var en fälla”, sa Bronn. ”Varför skulle vi annars slå läger helt öppet om inte för att locka hit dem?”

Tyrion småskrattade. ”I så fall borde vi sjunga och få dem att fly av fasa.” Han började vissla på en melodi.

”Du är inte klok, dvärg”, förkunnade Bronn medan han petade bort fettet under naglarna med dolken.

”Tycker du inte om musik, Bronn?”

”Om det var musik du ville ha, skulle du ha valt trubaduren som din kämpe i tvekampen.”

Tyrion flinade. ”Det skulle ha varit en syn för gudar, och jag kan precis se för mig hur Marillion parerar ser Vardis hugg med lutan.” Han fortsatte att vissla. ”Känner du igen den här balladen?” frågade han.

”Man hör den här och var på värdshus och skökohus.”

”Den kommer från Myr och heter ’Kärlekens växlingar’, och den är både ljuv och sorglig om man förstår orden. Den första flickan jag någonsin gick i säng med brukade sjunga den och jag har aldrig kunnat få den ur huvudet.” Tyrion blickade upp mot himlen. Det var en klar, kall natt och stjärnorna sken ner på marken lika starka och obarmhärtiga som sanningen. ”Jag träffade henne en sådan här kväll”, hörde han sig själv säga. ”Jaime och jag kom ridande tillbaka från Lannishamn när vi hörde ett skrik och hon sprang ut på vägen förföljd av två män som skrek och hotade. Min bror drog svärdet ur skidan och satte efter dem medan jag satt av för att skydda flickan. Hon var knappt ett år äldre än jag, mörkhårig, slank och med ett ansikte som skulle krossa ditt hjärta, och det krossade definitivt mitt. Hon var lågättad, utsvulten och otvättad…men ljuvlig. De hade slitit av henne det mesta av trasorna hon gick klädd i så jag svepte in henne i min mantel medan Jaime jagade männen som försvunnit in i skogen. När han kom travande tillbaka hade jag fått ett namn och en historia ur henne. Hon var en torpardotter som blivit föräldralös då fadern dog av feber och nu var hon på väg till, ja, ingenstans egentligen.

Jaime brann av iver att ta fast männen, för det var inte ofta fredlösa vågade sig så nära Casterlyklippan och han tog det som en förolämpning. Flickan var alldeles för rädd för att klara sig på egen hand, så jag erbjöd mig att föra henne till närmaste värdshus och ge henne mat medan min bror red till Casterlyklippan för att hämta hjälp.

Hon var hungrigare än jag trott var möjligt. Vi åt upp två hela kycklingar och en bit av en tredje och drack ett helt krus vin medan vi pratade. Jag var bara tretton och vinet steg mig åt huvudet, är jag rädd, och utan att jag visste hur det gick till delade jag säng med henne. Om jag var blyg, var hon ännu blygare, och jag kommer aldrig att begripa hur jag tog mod till mig. Då jag knäckte hennes mödomshinna grät hon, men efteråt kysste hon mig och sjöng sin lilla sång, och nästa morgon var jag kär.”

”Du?” Bronns röst lät road.

”Absurt, eller hur?” Tyrion började vissla på melodin igen. ”Jag gifte mig med henne”, medgav han till slut.

”En Lannister av Casterlyklippan gift med en torpardotter”, utbrast Bronn. ”Hur lyckades du med det?”

”Å, du skulle bli förvånad över vad en pojke kan göra med hjälp av några lögner, femtio silverstycken och en berusad kaplan. Jag vågade inte föra hem min brud till Casterlyklippan, så jag installerade henne i en liten stuga och i två veckor lekte vi man och hustru. Men så nyktrade kaplanen till och berättade alltihop för min far.” Tyrion blev förvånad över hur bedrövad han blev av att berätta det trots att det gått så många år. Kanske var han bara trött. ”Det blev slutet på mitt äktenskap.” Han satte sig upp, stirrade på den falnande elden och blinkade mot ljuset.

”Skickade han bort flickan?”

”Han gjorde mer än så”, svarade Tyrion. ”Först tvingade han min bror att berätta sanningen för mig. Flickan var sköka, förstår du, och Jaime hade arrangerat det — vägen, de fredlösa, alltihop — för han tyckte det var på tiden att jag tog en kvinna. Han betalade dubbelt för att få en jungfru eftersom han visste att det skulle bli första gången för mig.

Jaime gjorde sin bekännelse, och för att riktigt inskärpa vad han menade hämtade lord Tywin hem min hustru och gav henne till sina vakter. De betalade henne väl: ett silvermynt för var man, hur många skökor betingar ett sådant högt pris? Han tvingade mig att sitta i ett hörn av kasernen och titta på och till slut hade hon så många silvermynt att de rann mellan fingrarna och rullade åt alla håll och kanter på golvet. Hon…” Röken stack honom i ögonen. Tyrion harklade sig och vände sig bort från elden för att blicka ut i mörkret. ”Lord Tywin tvingade mig att ta henne sist”, tillade han med låg röst, ”och han gav mig ett guldmynt att betala henne med eftersom jag var en Lannister och därför värd mer.”

Efter ett tag hörde han ljudet igen, det raspande ljudet av sten mot stål då Bronn brynte svärdet. ”Det spelar ingen roll om det var tretton eller trettio eller tre, för jag skulle ha dödat den man som gjorde så mot mig.”

Tyrion vände sig mot honom. ”Du kanske får den chansen en dag. Minns vad jag sa till dig: En Lannister betalar alltid sina skulder.” Han gäspade. ”Jag tror jag ska försöka sova nu. Väck mig om du är på väg att dö.”

Han rullade in sig i skuggkattsskinnet och slöt ögonen. Marken var stenig och kall, men efter ett tag somnade Tyrion Lannister. Han drömde om en himmelscell, och den här gången var det han som var fångvaktaren, stor med en läderrem i handen, och han slog fadern, drev honom bakåt mot avgrunden…

”Tyrion.” Bronns varning var låg och enträgen.

På ett ögonblick var Tyrion klarvaken. Elden hade brunnit ner till glödande aska och från alla håll närmade sig skuggor. Bronn hade ställt sig på ett knä med svärdet i ena handen och dolken i den andra. Tyrion höll upp handen: Håll dig lugn, betydde det. ”Kom och värm er vid vår eld, för natten är kall”, ropade han till de smygande skuggorna. ”Jag är rädd för att vi inte har något vin att bjuda på, men ni får gärna smaka på vår get.”

Alla rörelser upphörde, och Tyrion såg ett blänk av metall i månskenet. ”Vårt berg”, ropade en röst från träden, djup och hård och ovänlig. ”Vår get.”

”Er get”, instämde Tyrion. ”Vilka är ni?”

”När ni träffar era gudar”, svarade en annan röst, ”kan ni säga att det var Gunthor son av Gurn, av stenkråkorna, som skickade er till dem.” En kvist knäcktes under foten då han steg in i ljusskenet; det var en mager man med hornprydd hjälm och beväpnad med en lång kniv.

”Och Shagga son av Dolf.” Det var den första rösten, djup och skräckinjagande, och ett stenblock till vänster om dem rörde på sig, reste sig och blev till en man. Han verkade enorm, långsam och stark och helt klädd i skinn med en klubba i högra handen och en yxa i den vänstra. Han slog ihop dem medan han lufsade närmare.

Andra röster ropade ut andra namn: Conn och Torrek och Jaggot och fler som Tyrion glömde i samma stund som han hörde dem, men de var minst tio. Några hade svärd och knivar, andra svingade högafflar och liar och träspjut. Han väntade tills alla skrikit sina namn innan han svarade. ”Jag är Tyrion son av Tywin, av klanen Lannister, lejonen på Casterlyklippan, och jag betalar gärna för geten vi åt.”

”Vad har du att ge oss, Tyrion son av Tywin?” frågade den som kallade sig Gunthor och tycktes vara deras ledare.

”Det finns silver i min börs”, talade Tyrion om för dem, ”och brynjan jag har på mig är för stor för mig men borde vara precis lagom till Conn, och stridsyxan jag bär skulle passa Shaggas kraftfulla hand mycket bättre än den yxa han har.”

”Halvmannen vill betala oss med våra egna mynt”, påpekade Conn.

”Det Conn säger är riktigt”, sa Gunthor, ”för ditt silver är vårt och dina hästar är våra. Din brynja och din stridsyxa och kniven vid ditt bälte är också våra. Ni har inget annat än era liv att ge oss. Vad säger du om att dö, Tyrion son av Tywin?”

”Gärna det, om jag får göra det vid åttio års ålder i min egen säng med magen full av vin och en jungfrus mun runt min mandom”, svarade han.

Den store Shagga skrattade högt, men de andra verkade inte lika roade. ”Conn, ta deras hästar”, befallde Gunthor. ”Döda den andre och grip halvmannen, för han kan mjölka getterna och få mödrarna att skratta.”

Bronn störtade upp. ”Vem dör först?”

”Nej!” utropade Tyrion skarpt. ”Hör på mig, Gunthor son av Gurn. Mitt hus är rikt och mäktigt, och om stenkråkorna för oss välbehållna genom dessa berg ska min far överösa er med guld.”

”Guldet från en lord i flodlandet är lika värdelöst som en halvmans löften”, förkunnade Gunthor.

”Jag kanske är en halv man”, medgav Tyrion, ”men jag har åtminstone modet att möta mina fiender. Vad gör stenkråkorna utom att gömma sig bakom klipporna och darra av rädsla när Dalens riddare rider förbi?”

Shagga gav upp ett ilsket tjut och slog klubban mot yxan. Jaggot satte den vassa spetsen på sitt långa träspjut i ansiktet på Tyrion, och han gjorde sitt bästa för att inte rygga tillbaka. ”Är det här de bästa vapnen ni kunde stjäla?” undrade han. ”De är kanske bra att döda får med…om fåren inte gör motstånd. Min fars smeder skiter bättre stål.”

”Lille pojkman”, tjöt Shagga, ”kommer du att göra dig lika lustig över min yxa då jag har huggit av dig mandomen och matat getterna med den?”

Men Gunthor höll upp handen. ”Nej, jag vill höra hans ord, för mödrarna går hungriga och stål mättar fler munnar än guld. Vad ger du oss för era liv, Tyrion son av Tywin? Svärd? Lansar? Brynjor?”

”Allt det och mer därtill, Gunthor son av Gurn”, svarade Tyrion Lannister leende, ”för jag ska ge er Arryndalen.”