Kampen om järntronen

EDDARD

Halmen på golvet stank urin och det fanns inget fönster, ingen säng, inte ens en slaskhink. Han hade fått en hastig glimt av cellen då de slängde in honom och mindes väggar av blekröd sten med fläckar av salpeter och en grå dörr av ohyvlat trä, tio centimeter tjock och järnbeslagen. Men sedan dörren smällts igen hade han inte sett något mer, för mörkret var kompakt och han kunde lika gärna ha varit blind.

Eller död. Begravd tillsammans med sin kung. ”Å, Robert”, mumlade han då hans trevande hand kände en kall stenmur. Han bet ihop tänderna om smärtan, eftersom det gjorde fruktansvärt ont i benet bara han rörde sig. Ned mindes skämtet kungen hade berättat i kryptan under Vinterhed medan vinterns kungar betraktade dem med sina kalla stenögon. Kungen äter, hade Robert sagt, och handen tar hand om skiten. Som Robert hade skrattat, men han hade fått det helt om bakfoten. Kungen dör, tänkte Ned Stark, och handen blir begraven.

Fängelsehålan låg under Röda slottet, djupare ner än Ned vågade föreställa sig. Han mindes de gamla historierna om Maegor den grymme som hade halshuggit varenda murare, snickare och lärling som arbetat med bygget av slottet för att de inte skulle kunna avslöja dess hemligheter.

Han förbannade dem allihop: Lillfinger, Janos Slynt och hans stadsvakt, drottningen, kungamördaren, Pycelle och Varys och ser Barristan och till och med lord Renly, Roberts eget blod, som hade flytt när han som bäst behövdes. Men ändå klandrade han sig själv mest. ”Dåre!” skrek han ut i mörkret. ”Tredubbelt blinde dåre.”

Cersei Lannisters ansikte tycktes sväva framför honom i mörkret och håret glänste som solen, men leendet var hånfullt. ”När man kämpar om troner vinner man eller dör”, viskade hon. Ned hade kämpat och förlorat, och hans män hade fått betala priset för hans dårskap med sitt livsblod.

När han tänkte på sina döttrar skulle han ha velat gråta, men tårarna ville inte komma, för även i denna stund var han en Stark av Vinterhed, och både sorgen och raseriet frös till is inom honom.

Då han inte rörde sig värkte det inte lika förskräckligt i benet, så han försökte ligga helt still. Hur länge kunde han inte säga, för det fanns ingen sol och ingen måne, och han såg inte att göra skåror i väggen. Ned slöt ögonen och öppnade dem; det gjorde ingen skillnad. Han sov och vaknade och sov igen, och han visste inte vilket som var värst, att sova eller vara vaken. När han sov drömde han: mörka, oroande drömmar om blod och brutna löften. När han var vaken hade han inget annat att göra än att tänka, och hans vakna tankar var värre än mardrömmar. Tanken på Cat var lika smärtsam som en bädd av brännässlor, och han undrade var hon fanns, vad hon gjorde, och om han någonsin skulle få se henne igen.

Timmarna blev till dagar, så kändes det i alla fall. Det dunkade av smärta i det brutna benet och det kliade under gipset, och då han rörde vid höften kände han att huden var het. Det enda ljud som hördes var hans egna andetag, så efter ett tag började han prata för sig själv bara för att få höra en röst. Han gjorde upp planer för att inte tappa förståndet, byggde hoppfulla luftslott i mörkret. Roberts bröder höll säkert på att samla ihop arméer på Draksten och Stormens ände. Alyn och Harwin skulle återvända till Kungshamn med resten av hans livvakt så snart de tagit itu med ser Gregor. Catelyn skulle få hela Norden att resa sig då hon fick veta vad som hänt och lorderna i flodlandet, bergen och Dalen skulle sluta sig till hennes styrkor.

Ned fann att han tänkte allt mer på Robert, och han såg kungen som han varit i blomman av sin ungdom, lång och stilig som en behornad gud där han satt till häst med den stora, hornprydda hjälmen på huvudet och stridsklubban i handen. Han hörde honom skratta i mörkret, såg hans ögon, blå och klara som bergssjöar. ”Se på oss, Ned”, sa Robert. ”Vid alla gudar, hur kunde det sluta så här? Du här och jag dödad av en gris. Vi vann en tron tillsammans…”

Jag svek dig, Robert, tänkte Ned. Han kunde inte säga orden. Jag ljög för dig, dolde sanningen. Jag lät dem döda dig.

Kungen hörde honom. ”Din styvnackade dåre”, muttrade han, ”för stolt för att lyssna. Kan du äta stolthet, Stark? Skyddar hedern dina barn?” Hans ansikte sprack upp, långa rämnor syntes i huden, och han slet av sig masken. Det var inte Robert utan Lillfinger, som flinade och hånade honom, och då han öppnade munnen för att tala förvandlades hans lögner till ljusgrå nattfjärilar som fladdrade i väg.

Ned var halvsovande då det hördes steg i gången. Först trodde han att han hade drömt dem, för det var så länge sedan han hört någonting utom ljudet av sin egen röst. Vid det laget hade han feber och svåra plågor i benet och läpparna var torra och spruckna. Den tunga trädörren sköts gnisslande upp och det plötsliga ljuset stack honom i ögonen.

En fångvaktare slängde till honom ett krus. Leran var sval och fuktig, och Ned grep tag i kruset med bägge händerna och drack girigt medan vattnet rann ur munnen och droppade ner genom skägget. Han drack tills han trodde han skulle må illa. ”Hur länge…?” frågade han svagt då han inte förmådde dricka mer.

Fångvaktaren var en fågelskrämma till karl med råttansikte och stripigt skägg klädd i pansarskjorta och kort lädercape. ”Inget prat”, sa han och ryckte kruset ur händerna på Ned.

”Snälla”, bad Ned, ”mina döttrar…” Dörren slog igen med ett brak och han blinkade då ljuset försvann, sänkte huvudet mot bröstet och kröp ihop på halmen. Den stank inte längre urin och skit. Den luktade inte alls.

Snart kunde han inte skilja mellan sömn och vaka. Minnet vällde över honom i mörkret lika tydligt som en dröm. Det var året med den falska våren, och han var arton igen och hade lämnat Örnnästet för att delta i torneringen på Harrenhal. Han kunde se det mörkgröna gräset och känna doften av pollen i vinden. Varma dagar och svala nätter och den söta smaken av vin. Han mindes Brandons skratt och Roberts obändiga tapperhet i mêléen, hur han skrattade då han kastade ryttare ur sadeln på löpande band. Han mindes Jaime Lannister, en gyllene ung man i vitt fjällpansar där han knäböjde i gräset framför kungens tält och avlade löftet att skydda och försvara kung Aerys. Efteråt hjälpte ser Oswell Whent Jaime att resa sig och Vite tjuren själv, befälhavaren ser Gerold Hightower, hängde kungsvaktens snövita mantel över hans axlar. Alla de sex vita svärden var där för att välkomna sin nye broder.

Men sedan torneringen börjat stod det klart att det var Rhaegar Targaryen som var dagens stjärna. Kronprinsen bar den rustning han skulle dö i: glänsande svart pansar med sitt hus trehövdade drake i rubiner på bröstharnesket. Den scharlakansröda manteln fladdrade bakom honom då han red, och det verkade som om ingen lans kunde träffa honom. Brandon föll för honom och Bronze Yohn Royce och till och med den ståtlige ser Arthur Dayne, morgonsvärdet.

Robert hade skämtat med Jon Arryn och lord Hunter medan prinsen som segrare red ärevarvet runt rännarbanan efter att ha kastat ser Barristan ur sadeln i den sista dusten. Ned mindes ögonblicket då alla leenden dog bort, då prins Rhaegar Targaryen travade förbi sin egen hustru, den dorniska prinsessan Elia Martell, och lade skönhetsdrottningens krans i knäet på Lyanna. Han kunde fortfarande se den för sig: en krona av vinterrosor, blå som frost.

Ned Stark sträckte ut handen för att ta blomkransen, men under de ljusblå kronbladen satt vassa taggar. Han kände hur de stack honom, såg blodet långsamt sippra längs fingrarna och vaknade darrande i mörkret.

Lova mig, Ned, hade systern viskat på sin bädd av blod. Hon hade älskat doften av vinterrosor.

”Må gudarna rädda mig”, grät Ned, ”för jag håller på att bli galen.”

Gudarna värdigades inte svara.

Var gång fångvaktaren kom med vatten till honom intalade han sig att ytterligare ett dygn hade gått. I början brukade han bönfalla mannen att berätta vad som hänt med döttrarna och i världen utanför cellen, men det enda svar han fick var grymtningar och sparkar. Senare, då magsmärtorna satte i gång, bad han om mat i stället, men det hjälpte inte och han fick inget att äta. Kanske tänkte ätten Lannister låta honom svälta ihjäl? ”Nej”, sa han sig. Om Cersei ville se honom död skulle han blivit nedhuggen i tronsalen tillsammans med sina män. Hon ville ha honom i livet, svag och desperat, men levande. Catelyn hade hennes bror, och hon vågade inte döda honom, för då skulle även dvärgen få plikta med livet.

Genom celldörren hördes rasslet av järnkedjor, och då dörren gnisslande gled upp satte Ned handen mot den fuktiga väggen och reste sig mödosamt. Det starka skenet från facklan stack i ögonen och fick honom att kisa. ”Mat”, kraxade han.

”Vin”, svarade en röst. Det var inte karlen med råttansiktet, utan den här fångvaktaren var kortare och kraftigare även om han bar samma korta lädercape och stålmössa. ”Drick, lord Eddard.” Mannen körde en vinlägel i händerna på Ned.

Rösten lät förunderligt bekant, ändå tog det en stund innan Ned Stark lyckades placera den. ”Varys?” utbrast han svagt och rörde vid mannens ansikte. ”Jag…drömmer väl inte…ni är här.” Eunuckens runda kinder var täckta av mörk skäggstubb, och Ned kunde känna de sträva stråna med fingrarna. Varys hade förvandlat sig till en smutsig fångvaktare som stank svett och surt vin. ”Hur har ni…vad är ni för sorts trollkarl egentligen?”

”En törstig en”, svarade Varys. ”Drick, ers nåd.”

Ned fumlade med vinlägeln. ”Är det här samma gift som de gav Robert?”

”Ni gör mig orätt”, sa Varys sorgset, ”men det är sant att ingen älskar en eunuck. Ge mig lägeln.” Han drack och lite rött vin rann ur mungipan på honom. ”Det går inte upp mot den årgång ni bjöd mig på efter torneringen, men det är inte giftigare än de flesta”, konstaterade han och torkade sig om munnen. ”Varsågod.”

Ned försökte svälja. ”Rena smörjan.” Det kändes som om han skulle få upp vinet igen.

”Alla män måste svälja det sura med det söta, både höga lorder och eunucker. Er stund är inne, ers nåd.”

”Mina döttrar…”

”Den yngsta flickan undkom ser Meryn och flydde”, berättade Varys. ”Jag har inte kunnat hitta henne, och inte klanen Lannister heller, tack och lov, för vår nye kung älskar henne inte. Er äldsta flicka är fortfarande trolovad med Joffrey, och Cersei håller ett vakande öga på henne. Hon kom till hovet för ett par dagar sedan och bad för ert liv, och det är synd att ni inte kunde vara där och höra henne, för det var rörande.” Han lutade sig närmare och gav Ned en forskande blick. ”Jag hoppas ni inser att ni är en död man, lord Eddard.”

”Drottningen kommer inte att döda mig”, invände Ned. Det gick runt i huvudet på honom, för vinet var mycket starkt och det var länge sedan han ätit något. ”Cat…Cat har hennes bror…”

”Fel bror”, suckade Varys, ”och dessutom har hon redan förlorat honom. Hon lät dvärgen glida sig ur händerna, och jag förmodar att han nu ligger död någonstans i Månbergen.”

”Om det är sant kan ni lika gärna skära halsen av mig, så är det gjort.” Ned var yr av vinet, helt utmattad och orkade inte bry sig om någonting längre.

”Ert blod är inget jag traktar efter.”

Ned rynkade pannan. ”När de slaktade min livvakt stod ni bredvid drottningen och såg på utan att säga ett ord.”

”Och skulle göra det igen ifall det behövdes, för om jag minns rätt var jag obeväpnad, utan rustning och omgiven av ätten Lannisters soldater.” Eunucken lade huvudet på sned och betraktade honom tankfullt. ”När jag var ung, innan jag blev kastrerad, reste jag runt med ett gycklarfölje i de fria städerna. Det lärde mig att alla människor har en roll att spela, både i livet och på scenen, och likadant är det vid hovet. Kungens skarprättare måste vara skräckinjagande, skattmästaren sparsam och befälhavaren för kungsvakten tapper, och spionmästaren måste vara slug och inställsam och helt utan skrupler. En modig spion skulle vara lika värdelös som en feg riddare.” Han tog vinlägeln och drack.

Ned granskade eunuckens ansikte och letade efter sanningen bakom masken med ärren och den falska skäggstubben. Han tog en klunk vin till och den här gången gick det lättare att få ner det. ”Kan ni hjälpa mig härifrån?”

”Jag kan…men vill jag? Nej, för det skulle ställas frågor, och svaren skulle leda tillbaka till mig.”

Ned hade inte förväntat sig något annat. ”Ni är rättfram.”

”En eunuck har ingen ära och en spindel unnar sig inte lyxen att ha ett samvete, ers nåd.”

”Vill ni åtminstone framföra ett budskap åt mig?”

”Det beror på budskapet. Jag ska gärna ge er papper och bläck om ni vill, och då ni har skrivit ert brev ska jag ta det och läsa det, och lämna fram det om det tjänar mina egna syften.”

”Era egna syften. Och vilka är det, lord Varys?”

”Fred”, svarade Varys utan att tveka. ”Om det var någon i Kungshamn som verkligen var desperat angelägen om att hålla Robert Baratheon vid liv så var det jag.” Han suckade. ”I femton år skyddade jag honom mot hans fiender, men jag kunde inte skydda honom mot hans vänner. Vad var det för galenskap som fick er att tala om för drottningen att ni kände till sanningen om Joffreys börd?”

”Barmhärtighet”, medgav Ned.

”Ah”, sa Varys. ”Ni är en hederlig och ärbar man, lord Eddard, och det glömmer jag ofta, för jag har träffat så få i mitt liv.” Han tittade sig omkring i cellen. ”När jag ser vad ärlighet och heder har förskaffat er förstår jag varför.”

Ned Stark lutade huvudet mot den fuktiga stenväggen och slöt ögonen. Det dunkade av smärta i benet. ”Kungens vin…frågade ni ut Lancel?”

”Jo då. Det var Cersei som gav honom läglarna och sa att det var Roberts favoritvin.” Eunucken ryckte på axlarna. ”En jägare lever farligt, och om vildsvinet inte hade dödat Robert skulle det ha varit ett fall från en häst, ett bett av en huggorm, en pil som skjutits i väg av misstag…skogen är gudarnas slakthus. Det var inte vinet som dödade kungen utan er barmhärtighet.”

Det var vad Ned hade fruktat. ”Må gudarna förlåta mig.”

”Om det finns några gudar”, sa Varys, ”så gör de säkert det, och drottningen skulle ändå inte ha väntat länge till. Robert började bli besvärlig och hon behövde bli av med honom för att ta itu med hans bröder. De är ett omaka par, Stannis och Renly. Järnhandsken och silkesvanten.” Han torkade sig om munnen med baksidan av handen. ”Ni har varit dåraktig, ers nåd, och ni borde ha lyssnat på Lillfinger då han uppmanade er att stödja Joffreys rätt till tronen.”

”Hur…hur kan ni känna till det?”

Varys log. ”Jag vet, och mer behöver ni inte bry er om. Jag vet också att drottningen tänker besöka er i morgon.”

Ned höjde långsamt blicken. ”Varför?”

”Cersei fruktar er, ers nåd, men hon har andra fiender som hon fruktar ännu mer. Hennes älskade Jaime slåss i detta nu mot flodlorderna. Lysa Arryn sitter i Örnnästet skyddad av sten och stål, och de båda tål inte varandra. I Dornien har ätten Martell inte glömt mordet på prinsessan Elia och hennes barn, och nu marscherar er son över Näset i spetsen för en armé.”

”Robb är ju bara en pojke!” utbrast Ned bestört.

”En pojke med en armé”, påpekade Varys, ”men bara en pojke, det är riktigt. Det är kungens bröder som ger Cersei sömnlösa nätter…och särskilt lord Stannis, för han är känd för sin tapperhet som härförare och han har inte ett uns barmhärtighet i kroppen. Det finns ingen varelse på jorden som är så skräckinjagande som en rättskaffens man. Ingen vet vad Stannis har sysselsatt sig med på Draksten, men jag kan slå vad om att han har samlat fler svärd än snäckor, och så här ser Cerseis mardröm ut: medan hennes far och bror sätter in sina samlade styrkor mot ätterna Stark och Tully kommer lord Stannis att landstiga, utropa sig till kung och hugga av hennes sons lockiga, blonda huvud och dessutom hennes eget, fast jag tror uppriktigt sagt att hon bekymrar sig mer för pojkens.”

”Stannis Baratheon är Roberts rättmätige arvtagare, tronen är hans och jag vill gärna se honom på den.”

Varys smackade med tungan. ”Jag kan försäkra er att Cersei inte vill höra på det örat. Stannis kanske vinner tronen, men det är bara ert ruttnande huvud som kommer att kunna glädja sig åt det om ni inte vaktar er tunga. Sansa bad så vackert att det skulle vara synd om hon hade gjort det förgäves. Ni kan få livet tillbaka om ni är beredd att ta det. Cersei är inte dum, och hon vet att en tam varg är till större nytta än en död.”

”Ni vill att jag ska tjäna den kvinna som mördade min kung, slaktade mina män och gjorde min son till krympling?” Neds röst var tjock av klentro.

”Jag vill att ni ska tjäna riket”, förklarade Varys. ”Säg åt drottningen att ni ska bekänna ert nesliga förräderi, befall er son att lägga ner vapnen och erkänn Joffrey som den rättmätige arvtagaren till tronen. Förklara er också villig att utpeka Stannis och Renly som trolösa förrädare. Vår grönögda lejoninna vet att ni är en ärbar man, och om ni ger henne den fred hon behöver och tid att ta itu med Stannis och dessutom lovar att ta med er hennes hemlighet i graven tror jag att hon skulle gå med på att ni tog den svarta dräkten och levde resten av era dagar på muren tillsammans med er bror och er oäkte son.”

Tanken på Jon fyllde Ned med skamkänslor och en sorg som var för djup för ord. Om han bara fick träffa pojken igen, sitta och prata med honom…en våg av smärta sköt upp genom det brutna benet under det smutsiga grå gipset och han skar tänder medan fingrarna hjälplöst öppnades och slöts. ”Är det här ert eget påhitt”, flämtade han, ”eller är ni i maskopi med Lillfinger?”

Hans ord tycktes roa eunucken. ”Hellre skulle jag gifta mig med den svarta geten i Qohor, för Lillfinger är den näst bedrägligaste mannen i de sju konungarikena. Visst ger jag honom viss utvald information så att han tror att jag är hans…precis som jag låter Cersei tro att jag är hennes.”

”Och lät mig tro att ni var min. Säg mig, lord Varys, vem tjänar ni egentligen?”

Varys log tunt. ”Riket förstås, min gode lord, hur kan ni tvivla på den saken? Det svär jag vid min förlorade mandom. Jag tjänar riket och riket behöver fred.” Han drack upp det sista av vinet och kastade den tomma lägeln åt sidan. ”Så vad blir ert svar, lord Eddard? Ge mig ert ord på att ni säger till drottningen det hon vill höra när hon kommer på besök.”

”Om jag gjorde det skulle mitt ord vara lika ihåligt som en tom rustning, och så mycket betyder inte livet för mig.”

”Synd.” Eunucken reste sig. ”Och er dotters liv, ers nåd? Hur mycket betyder det?”

Ned blev alldeles kall. ”Min dotter…”

”Ni trodde väl ändå inte att jag hade glömt bort er vackra, oskyldiga dotter, ers nåd? Drottningen har definitivt inte gjort det.”

”Nej”, bönföll Ned och rösten bröts. ”Varys, vid alla gudar, gör som ni vill med mig, men lämna min dotter utanför era intriger. Sansa är bara ett barn.”

”Rhaenys, prins Rhaegars dotter, var också bara ett barn, en ljuvlig liten varelse och yngre än era flickor. Visste ni att hon hade en svart kattunge som hon kallade Balerion? Jag har alltid undrat vad det blev av honom. Rhaenys brukade låtsas att han var den riktige Balerion, forna tiders svarta fasa, men jag kan föreställa mig att klanen Lannister snabbt lärde henne skillnaden mellan en kattunge och en drake den dagen de slog in hennes dörr.” Varys suckade tungt, som en man som bar all världens sorger i en säck på ryggen. ”Överstekaplanen sa en gång till mig att vi alltid får lida för våra synder, men om det är sant, lord Eddard, säg mig, varför är det då alltid de oskyldiga som får lida mest då ni höga lorder kämpar om järntronen? Fundera på det medan ni väntar på drottningen, är ni snäll. Och skänk även en tanke åt detta: Nästa besökare kan ha med sig bröd och ost och vallmomjölk för smärtan…eller Sansas huvud.

Valet är helt och hållet ert, min käre lord Stark.”