Kampen om järntronen

JON

Jon gick långsamt uppför trappan och försökte låta bli att tänka på att det kanske var sista gången någonsin. Gast tassade tyst bredvid honom. Utomhus virvlade snön genom slottsporten och på borggården rådde fullt kaos, men innanför de tjocka stenmurarna var det varmt och tyst, för tyst i Jons smak.

Han nådde trappavsatsen och stod där en lång stund, för han var rädd. Gast gned nosen mot hans hand, och det gav honom modet tillbaka. Han rätade på sig och steg in i rummet.

Lady Stark satt bredvid sängen. Hon hade suttit där dag och natt i nästan fjorton dagar, och inte för ett ögonblick hade hon lämnat Brans sida. Hon fick sina måltider serverade där och tjänarna kom till och med dit med nattkärl åt henne. Hon hade en liten hård säng att sova på, fast det sades att hon knappt sov alls. Hon matade honom själv med honung och vatten och en örtdekokt som upprätthöll livet. Inte en enda gång hade hon lämnat rummet och därför hade Jon hållit sig undan.

Men nu kunde han inte vänta längre.

Han stod i dörren ett ögonblick, rädd för att tala och rädd för att gå närmare. Fönstret var öppet och nedanför det tjöt en varg. Gast hörde det och lyfte på huvudet.

Lady Stark fick syn på honom, och först tycktes hon inte känna igen honom. Till slut blinkade hon förvånat. ”Vad gör du här?” frågade hon med kall och livlös röst.

”Jag kom för att se Bran”, svarade Jon, ”och säga adjö.”

Hennes ansiktsuttryck förändrades inte. Det långa kastanjeröda håret var matt och tovigt och hon såg tjugo år äldre ut. ”Nu har du gjort det, så nu kan du gå.”

En del av honom ville bara fly, men han visste att om han gjorde det skulle han kanske aldrig mer få se Bran. Nervöst tog han ett steg in i rummet. ”Snälla”, vädjade han.

Något kallt syntes i hennes blick. ”Jag sa åt dig att gå”, upprepade hon. ”Vi vill inte ha dig här.”

En gång i tiden skulle de orden ha jagat honom på flykten och till och med fått honom att gråta, men nu gjorde de honom bara arg. Han skulle bli en edsvuren broder i nattens väktare och möta värre faror än Catelyn Tully Stark. ”Han är min bror”, sa han.

”Ska jag kalla på vakterna?”

”Gör det”, svarade Jon trotsigt, ”men ni kan inte hindra mig från att se på honom.” Han gick tvärs över rummet och tittade ner på Bran medan han såg till att ha sängen mellan sig och lady Stark.

Hon satt och höll i den ena av hans händer och den såg ut som en klo. Det här var inte den Bran han mindes. Allt hull hade försvunnit från kroppen, huden var hårt spänd över ben som såg ut som stickor, och under filten var benen böjda på ett sätt som fick det att vända sig i magen på Jon. Ögonen var djupt insjunkna i sina hålor; de var öppna, men de såg ingenting. Fallet hade krympt honom på något sätt, och han såg ut som ett löv som minsta vindpust skulle kunna föra med sig till graven.

Men innanför de där krossade revbenen höjdes och sänktes bröstet för varje ytligt andetag.

”Bran”, började han, ”jag är ledsen att jag inte har kommit tidigare, men jag var rädd.” Jon kände hur tårarna rullade nedför kinderna, men det brydde han sig inte längre om. ”Dö inte, snälla Bran. Vi väntar allihop på att du ska vakna upp igen, jag och Robb och flickorna…”

Lady Stark satt tyst och tittade på och hon hade inte gett ett ljud ifrån sig. Jon tog det för ett medgivande. Utanför fönstret tjöt skräckvargen igen, vargen som Bran inte fått tid att ge något namn.

”Jag måste gå nu”, återtog Jon, ”för farbror Benjen väntar. Jag ska rida norrut till muren, och vi måste ge oss av i dag innan snön kommer.” Han mindes hur upphetsad Bran varit över den förestående färden, och tanken på att lämna kvar honom så här var mer än han stod ut med. Jon strök bort tårarna, lutade sig fram och gav brodern en lätt kyss på munnen.

”Jag ville att han skulle stanna här hos mig”, mumlade lady Stark.

Jon kastade en försiktig blick på henne. Hon såg inte ens på honom. Hon talade till honom, men ändå var det som om han inte befann sig i rummet.

”Jag bad om det”, fortsatte hon dovt, ”för han var min ögonsten. Jag gick till kapellet och bad sju gånger till guds sju ansikten att Ned skulle ändra sig och lämna honom här hos mig. Ibland blir man bönhörd.”

Jon visste inte vad han skulle säga. ”Det var inte ert fel”, lyckades han få fram efter en besvärad tystnad.

Hennes blick mötte hans och den var illvillig. ”Jag behöver inte syndernas förlåtelse av dig, oäkting.”

Jon sänkte blicken. Hon höll en av Brans händer i sina och han tog den andra och kramade den. Fingrarna var som fågelben. ”Adjö”, viskade han.

Han var vid dörren då hon ropade till honom. ”Jon”, sa hon. Han borde ha gått sin väg, men hon hade aldrig tilltalat honom med hans namn tidigare. Han vände sig om och fann att hon betraktade hans ansikte som om hon såg det för första gången.

”Ja?” svarade han.

”Det borde ha varit du”, sa hon. Så vände hon sig åter mot Bran och började gråta, och hela kroppen skakade av snyftningar. Jon hade aldrig förut sett henne gråta.

Vägen ner till borggården kändes lång.

Där ute var allt en enda röra. Vagnar lastades, karlar skrek och hästar selades på och sadlades och leddes från stallarna. Det hade börjat snöa och alla var ivriga att komma i väg.

Robb befann sig mitt i oväsendet och ropade order för glatta livet. Han verkade ha vuxit på sista tiden, som om Brans fall och moderns kollaps på något sätt gjort honom starkare. Gråvind stod vid hans sida.

”Farbror Benjen letar efter dig”, upplyste han. ”Han hade velat ge sig i väg för en timme sedan.”

”Jag vet”, sa Jon, ”och jag kommer strax.” Han såg sig omkring på allt ståhejet. ”Det är svårare än jag trodde att säga adjö.”

”Det är det för mig också”, sa Robb. Han hade snö i håret som smälte av kroppsvärmen. ”Såg du honom?”

Jon nickade eftersom han inte vågade lita på rösten.

”Han kommer inte att dö”, sa Robb. ”Det vet jag.”

”Ni är seglivade i ätten Stark”, instämde Jon. Rösten var klanglös och trött, för besöket hade tagit musten ur honom.

Robb visste att något var fel. ”Min mor…”

”Hon var…mycket vänlig”, försäkrade Jon.

Robb såg lättad ut. ”Bra.” Han log. ”Nästa gång vi ses kommer du att vara helt klädd i svart.”

Jon tvingade sig att le tillbaka. ”Det har alltid varit min favoritfärg. Hur länge tror du det dröjer till dess?”

”Snart”, lovade Robb. Han drog Jon intill sig och gav honom en hård kram. ”Farväl, Snö.”

Jon kramade om honom. ”Farväl, Stark, och ta hand om Bran.”

”Det ska jag göra.” De släppte varandra och tittade lite generat på varandra. ”Farbror Benjen sa att jag skulle skicka dig till stallarna om jag såg dig”, sa Robb till slut.

”Jag har ännu en person att ta farväl av”, förklarade Jon.

”I så fall har jag inte sett dig”, svarade Robb. Jon lämnade honom stående där i snön omgiven av vagnar och vargar och hästar. Det var bara en kort bit att gå till rustkammaren. Han hämtade sitt paket och tog den inbyggda bron över till kärntornet.

Arya var på sitt rum där hon höll på att packa en blankpolerad kista av bok som var större än hon själv. Nymeria hjälpte till. Arya behövde bara peka så tog vargen ett språng tvärs över rummet och kom tillbaka med ett sidenplagg i käften. Men då Nymeria kände lukten av Gast satte hon sig ner på bakbenen och gläfste åt dem.

Arya vände sig om, fick syn på Jon och kom på fötter. Så slog hon sina magra armar om halsen på Jon. ”Jag var rädd att du redan hade gett dig i väg”, sa hon med ett hack i rösten. ”Jag fick inte komma ut och säga adjö.”

”Vad har du gjort nu då?” undrade Jon roat.

Arya släppte honom och gjorde en grimas. ”Ingenting. Jag hade packat allt och var klar.” Hon pekade på den väldiga kistan som bara var tredjedelsfull och på kläderna som låg spridda över hela rummet. ”Mamsell Mordana säger att jag måste göra om det, för mina kläder var inte ordentligt hopvikta. En riktig sydländsk dam kastar inte bara ner kläderna i kistan som gamla trasor, säger hon.”

”Är det vad du gjorde, lillasyster?”

”De blir i alla fall skrynkliga”, svarade hon, ”och vem bryr sig om hur de är vikta?”

”Mamsell Mordana”, sa Jon, ”och jag tror inte att hon skulle gilla att Nymeria hjälper till heller.” Varghonan betraktade honom med sina mörkt gyllengula ögon. ”Men det kanske var lika bra det, för jag har något åt dig och det måste packas mycket omsorgsfullt.”

Hennes ansikte lyste upp. ”En present?”

”Det kan man säga. Stäng dörren.”

Upphetsat tittade Arya ut i korridoren. ”Kom hit, Nymeria. Stå på vakt.” Hon lämnade vargen där ute för att varna dem ifall det kom någon och stängde dörren. Under tiden hade Jon lindat av trasorna som han gömt presenten i och nu höll han fram den mot henne.

Arya gjorde stora ögon, ögon som var precis lika mörka som hans. ”Ett svärd!” utbrast hon med låg röst.

Skidan var av mjukt och smidigt grått läder. Jon drog långsamt ut klingan så att hon kunde se stålets mörkblå glans. ”Det här är ingen leksak”, varnade han, ”och du måste vara försiktig så du inte skär dig. Eggen är vass nog att raka sig med.”

”Flickor rakar sig inte”, påpekade Arya.

”Det kanske de skulle. Har du sett mamsell Mordanas ben?”

Hon fnissade åt honom. ”Svärdet är så tunt.”

”Det är du med”, sa Jon. ”Jag bad Mikken tillverka det här speciellt för dig. Banditerna i Pentos och Myr och de andra fria städerna använder sådana här svärd. Det kan inte hugga huvudet av en man, men det kan sticka honom full med hål om man är tillräckligt snabb.”

”Jag kan vara snabb”, försäkrade Arya.

”Du måste träna varje dag.” Han räckte henne svärdet, visade hur man skulle hålla det och tog ett steg bakåt. ”Hur känns det? Tycker du om balansen?”

”Jag tror det”, svarade Arya.

”Första lektionen”, sa Jon. ”Stick dem med den spetsiga änden.”

Arya gav honom en smäll på armen med bredsidan av klingan. Det kändes ordentligt, men Jon fann att han grinade med hela ansiktet som en idiot. ”Jag vet vilken ände man ska använda”, sa Arya. Så såg hon med ens bekymrad ut. ”Mamsell Mordana kommer att ta det ifrån mig.”

”Inte om hon inte vet att du har det”, påpekade Jon.

”Vem ska jag öva med?”

”Du hittar alltid någon”, försäkrade Jon. ”Kungshamn är en riktig stad, tusen gånger större än Vinterhed, men innan du finner en partner kan du titta på då de slåss på borggården. Spring och rid och se till att bli stark, och vad du än gör…”

Arya visste precis vad han tänkte säga, och de sa det tillsammans.

”…berätta…inget…för…Sansa.”

Jon rufsade henne i håret. ”Jag kommer att sakna dig, lillasyster.”

Plötsligt såg hon ut som om hon skulle börja gråta. ”Jag önskar att du fick följa med oss.”

”Ibland leder olika vägar till samma slott. Vem vet?” Han kände sig bättre till mods nu, och han tänkte inte tillåta sig att bli sorgsen. ”Det är bäst jag går, för om jag låter farbror Ben vänta längre får jag nog tillbringa det första året på muren med att tömma nattkärl.”

Arya störtade fram till honom för att få en sista kram. ”Lägg ifrån dig svärdet först”, varnade Jon med ett skratt. Hon lade det nästan blygt åt sidan och överöste honom med kyssar.

När han vände sig om i dörren hade hon svärdet i handen och kände på balansen. ”Det höll jag nästan på att glömma”, tillade han. ”Alla fina svärd har ett namn.”

”Som Is”, sa hon. Hon betraktade klingan i sin hand. ”Har den här något namn? Berätta!”

”Kan du inte gissa det?” retades Jon. ”Din älsklingssak.”

Först verkade Arya förbryllad, men så kom hon på det, för hon var snabb. De sa det tillsammans:

”Nål!”

Minnet av hennes skratt värmde honom på den långa ritten norrut.