Kampen om järntronen

DAENERYS

När striderna var över red Dany sin silver över slagfältet. Tjänarinnorna och männen i hennes khas följde efter medan de log och skämtade med varandra.

Dothrakiska hovar hade slitit upp jorden och trampat ner råg och linser i marken medan arakher och pilar hade sått en fasansfull ny skörd och vattnat den med blod. Döende hästar höjde huvudet och skrek mot henne då hon red förbi. Sårade män stönade och bad. Jaqqa rhan, barmhärtighetsmännen, gick runt bland dem med sina tunga yxor och högg av huvudet på både döda och döende. Efter dem skulle det dyka upp en skock småflickor som drog pilarna ur liken och fyllde sina korgar. Sist av allt skulle hundarna komma och vädra, de magra, hungriga vildhundarna som aldrig var långt bakom khalasaren.

Fåren hade varit döda längst. Det verkade finnas tusentals som var fulla av svarta flugor och i varje kadaver stack pilskaft upp. Det var khal Ogos ryttare som gjort det, det visste Dany, för ingen i Drogos khalasar var dum nog att slösa pilar på får när det fortfarande fanns fåraherdar att döda.

Staden stod i lågor och svarta rökplymer vällde upp mot en hård, blå himmel. Utanför de raserade murarna av torkad lera galopperade khal Drogos ryttare fram och tillbaka och svingade sina långa piskor medan de drev de överlevande från de rykande ruinerna. Kvinnorna och barnen i Ogos khalasar rörde sig med viss butter stolthet trots att de var besegrade; de var slavar nu, men de verkade inte rädda. Det var en annan sak för stadsborna, och Dany tyckte synd om dem, för hon mindes hur det kändes att vara skräckslagen. Mödrar stapplade fram med tomma, döda ansikten släpande på snyftande barn, och bland dem fanns bara några få män: krymplingar, fega stackare och åldringar.

Ser Jorah hade berättat att folket i det här landet kallade sig lhazareenerna, men dothrakiernas namn på dem var haesh rakhi, lammfolket. En gång i tiden skulle Dany ha tagit dem för dothrakier eftersom de hade samma kopparfärgade hud och mandelformade ögon, men nu såg de främmande ut i hennes ögon: korta och tjocka med platta ansikten och det svarta håret onaturligt kortklippt. De höll fårahjordar och åt grönsaker, och khal Drogo sa att de hörde hemma söder om flodkröken, för gräset på dothrakihavet var inte avsett för får.

Dany såg en ung pojke störta i väg mot floden i rasande fart. En av ryttarna skar av vägen för honom och tvingade pojken att vända medan andra stängde in honom från alla håll, lät piskorna klatscha i hans ansikte och fick honom att springa än hit, än dit. En ryttare galopperade bakom honom och piskade honom över skinkorna tills blodet rann längs låren. En annan lät piskan slingra sig runt hans vrist och drog omkull honom. När pojken till slut bara förmådde krypa tröttnade de på leken och satte en pil i ryggen på honom.

Ser Jorah mötte henne en bit utanför den sönderslagna stadsporten. Han var klädd i mörkgrön vapenrock över ringbrynjan och hans harneskhandskar, benskenor och hjälm var av mörkgrått stål. Dothrakierna hade hånat riddaren och kallat honom en feg stackare då han satte på sig rustningen, men han hade gett igen med samma mynt, hetsiga känslor hade svallat och långsvärdet hade brakat samman med arakher, och den ryttare som skrikit de grövsta förolämpningarna hade lämnats kvar att förblöda.

Ser Jorah höjde visiret på den platta hjälmen då han höll in hästen bredvid henne. ”Er make väntar på er inne i staden.”

”Är Drogo oskadd?”

”Han fick några skråmor”, svarade ser Jorah, ”men inget allvarligt. Han har dödat två khaler i dag. Först khal Ogo och sedan sonen, Fogo, som blev khal då Ogo föll. Hans blodsryttare skar av bjällrorna i deras hår och nu pinglar det ännu högre om khal Drogo när han rör sig.”

Ogo och hans son hade suttit på den höga bänken tillsammans med hennes make vid namnfesten då Viserys blev krönt, men det var i Vaes Dothrak nedanför Bergens moder där alla av ryttarfolket är bröder och man glömmer all osämja. Det var annorlunda ute på grässlätterna. Ogos khalasar höll på att anfalla staden då khal Drogo gick till attack mot honom. Hon undrade vad lammfolket hade tänkt när de fick syn på dammet från Drogos ryttare uppifrån lermurarna. Kanske en del av dem, de yngsta och dåraktigaste som fortfarande trodde att gudarna hörde desperata människors bön, inbillade sig att det var räddningen som kom.

På andra sidan vägen snyftade en flicka som inte var äldre än Dany högt och skärande då en ryttare slängde omkull henne på mage på en trave lik och började stöta in i henne. Andra ryttare satt av och väntade på sin tur. Det var den sortens räddning som dothrakierna hade att erbjuda lammfolket.

Jag är av drakens blod, påminde Daenerys Targaryen sig själv då hon vände bort huvudet. Hon pressade ihop munnen och förhärdade hjärtat medan hon red vidare mot stadsporten.

”De flesta av Ogos ryttare har flytt”, berättade ser Jorah, ”men det kan vara så många som tio tusen fångar.”

Slavar, tänkte Dany. Khal Drogo skulle driva dem nedströms till någon av städerna vid Slavbukten. Hon ville gråta men sa sig att hon måste vara stark. Det här är krig, det är så här det ser ut, och det är priset för järntronen.

”Jag har sagt åt khalen att han bör bege sig till Meereen”, återtog ser Jorah, ”för där betalar de bättre än slavkaravanerna. Illyrio skriver att pesten härjade där förra året, så skökohusen betalar dubbelt för friska unga flickor och tredubbelt för pojkar under tio. Om tillräckligt många barn överlever färden får vi guld nog att köpa alla skepp vi behöver plus att vi kan hyra sjömän för att bemanna dem.”

Bakom dem gav den våldtagna flickan ifrån sig ett hjärtskärande ljud, ett långt, klagande jämmerskri som aldrig ville ta slut. Danys hand slöts hårt om tyglarna och hon vände hästen. ”Se till att få stopp på dem”, befallde hon ser Jorah.

”Khaleesi?” Riddaren lät förbryllad.

”Ni hörde vad jag sa. Hejda dem.” Hon vände sig till sin khas och tillade på det kärva dothrakiska språket: ”Jhogo, Quaro, hjälp ser Jorah, för jag vill inte ha några våldtäkter.”

Krigarna växlade en oförstående blick.

Jorah Mormont red fram till hennes sida. ”Ni har ett gott hjärta, prinsessa, men ni förstår inte. Så här har det alltid varit. Männen har riskerat livet för khalen, och nu kräver de sin belöning.”

På andra sidan vägen jämrade sig flickan fortfarande med hög, entonig röst på ett språk som var främmande för Dany. Den förste mannen var klar med henne nu och en andre hade tagit hans plats.

”Hon är lammflicka”, sa Quaro på dothrakiska, ”så hon är ingenting, khaleesi. Ryttarna hedrar henne, och lammfolket ligger med får, det är känt.”

”Det är känt”, ekade hennes tjänarinna Irri.

”Det är känt”, instämde Jhogo där han satt på den stora, grå hingsten som Drogo skänkt honom. ”Om hennes jämmer stör er, khaleesi, ska Jhogo skära tungan av henne och ge er den.” Han drog sin arakh.

”Jag vill inte att hon ska komma till skada”, sa Dany, ”och jag kräver henne för egen del. Gör som jag befaller annars ska khal Drogo få veta det här.”

”Ai, khaleesi”, svarade Jhogo och satte hälarna i hästen. Quaro och de andra följde efter med bjällrorna pinglande i håret.

”Hjälp dem”, befallde hon ser Jorah.

”Som ni befaller.” Riddaren gav henne en underlig blick. ”Ni är i sanning er brors syster.”

”Viserys?” Hon förstod inte.

”Nej”, svarade han. ”Rhaegars.” Han galopperade i väg.

Dany hörde Jhogo skrika, men våldtäktsmännen bara skrattade åt honom och en man skrek något tillbaka. Jhogos arakh blixtrade till och mannens huvud rullade ner på marken. Skratten förvandlades till förbannelser då ryttarna sträckte sig efter sina vapen, men vid det laget var både Quaro, Aggo och Rakharo där. Hon såg Aggo peka tvärs över vägen mot henne där hon satt på sin silver. Ryttarna tittade på henne med kalla, svarta ögon och en spottade. De andra försvann muttrande tillbaka till sina hästar.

Hela tiden hade mannen ovanpå lammflickan fortsatt att stöta in i henne och han var så upptagen av njutningen att han verkade helt omedveten om vad som pågick runt omkring honom. Ser Jorah satt av och ryckte bort honom med sin bepansrade hand. Dothrakiern föll handlöst i smutsen och hoppade upp med en kniv i handen, och dog med Aggos pil genom strupen. Mormont drog upp flickan från likhögen, svepte in henne i sin blodstänkta mantel och ledde henne tvärs över vägen till Dany. ”Vad vill ni att vi ska göra med henne?”

Flickan skakade våldsamt. Ögonen var uppspärrade och stirrade tomt och håret var tovigt av blod. ”Doreah, sköt om hennes skador. Du ser inte ut som en ryttare, så du kanske inte skrämmer henne. Ni andra följer med mig.” Hon manade på silver genom den sönderslagna träporten.

Det var ännu värre inne i staden. Många av husen stod i lågor och jaqqa rhan hade utfört sitt ohyggliga hantverk, så de smala, slingrande gränderna var fulla av huvudlösa lik. De red förbi andra kvinnor som blev våldtagna, och var gång höll Dany in hästen och befallde sin khas att sätta stopp för det och krävde sedan offret som sin slav. En av dem, en kraftig, plattnäst kvinna i fyrtioårsåldern, välsignade Dany så gott hon kunde på det gemensamma språket, men från de andra fick hon bara uttryckslösa, svarta blickar. De var misstänksamma mot henne, insåg hon sorgset, och befarade att hon hade ett ännu värre öde i beredskap åt dem.

”Ni kan inte kräva allihop, prinsessa”, sa ser Jorah fjärde gången de stannade medan krigarna i hennes khas drev på de nya slavarna bakom henne.

”Jag är khaleesi, arvtagare till de sju konungarikena och av drakens blod”, påminde Dany, ”och det är inte er sak att tala om vad jag inte kan göra.” På andra sidan staden rasade en byggnad ihop i ett hav av rök och eld och hon hörde avlägsna skrik och skräckslagna barn som grät.

De fann khal Drogo sittande utanför ett fyrkantigt och fönsterlöst tempel med tjocka lerväggar och en jättelik lökkupol. Bredvid honom låg en trave huvuden som var högre än han själv. En av lammfolkets korta pilar stack ut genom huden i överarmen och den vänstra sidan av hans bara bröst var blodig och såg ut som om någon målat den med färg. Hans tre blodsryttare var med honom.

Jhiqui hjälpte Dany att sitta av, för hon hade blivit allt klumpigare medan magen blev större och tyngre. Hon knäböjde framför khalen. ”Mitt livs måne är skadad.” Såret var stort men ytligt; vänstra bröstvårtan var borta och en blodig hudflik dinglade från bröstet som en våt trasa.

”Det är bara en skråma, mitt livs sol och stjärnor, som en av khal Ogos blodsryttare gjorde med sin arakh ”, förklarade khal Drogo på det gemensamma språket. ”Jag dödade honom för det och Ogo också.” Han vred på huvudet och bjällrorna pinglade svagt. ”Jag dödade Ogo och Fogo, hans khalakka, som var khal då jag dräpte honom.”

”Ingen man kan hålla stånd mot mitt livs måne”, sa Dany, ”fadern till hingsten som bestiger världen.”

En krigare kom ridande, hoppade ur sadeln och började ilsket prata med Haggo på dothrakiska och så snabbt att Dany inte förstod ett ord. Den enorme blodsryttaren gav henne en mörk blick innan han vände sig till khalen. ”Det här är Mago, som rider i ko Jhaqos khas. Han säger att khaleesin har tagit hans krigsbyte, en lammflicka som han skulle bestiga.”

Khal Drogos ansikte var orörligt och hårt, men i hans svarta ögon fanns nyfikenhet då han vände blicken mot Dany. ”Berätta sanningen om detta, mitt livs sol och stjärnor”, befallde han på dothrakiska.

Dany berättade vad hon gjort med enkla ord på khalens eget språk för att han skulle förstå henne bättre.

Då hon var klar såg Drogo bistert på henne. ”Det är så här det går till i krig, och dessa kvinnor är våra slavar nu som vi kan göra som vi behagar med.”

”Det behagar mig att skydda dem”, sa Dany och undrade om hon gått för långt. ”Om dina krigare vill bestiga dessa kvinnor ska du se till att de tar dem varligt och behåller dem som sina hustrur. Ge dem platser i khalasaren och låt dem föda söner åt er.”

Qotho hade alltid varit den grymmaste av blodsryttarna, och det var han som skrattade. ”Parar sig hästarna med fåren?”

Det var något i hans ton som påminde Dany om Viserys och hon vände sig ilsket mot honom. ”Draken äter både häst och får.”

Khal Drogo log. ”Se hur vild hon börjar bli!” utbrast han. ”Det är min son inuti henne, hingsten som bestiger världen, som fyller henne med sin eld. Rid långsamt, Qotho, för om inte modern bränner dig där du sitter kommer sonen att trampa ner dig i smutsen. Och du, Mago, håll tyst och leta reda på en annan lammflicka att bestiga, för dessa tillhör min khaleesi.” Drogo tänkte sträcka ut handen mot Daenerys, men då han lyfte armen gjorde han en grimas av smärta och vände bort huvudet.

Dany kunde nästan känna hans plågor, och såren var allvarligare än ser Jorah hade låtit henne förstå. ”Var är helarna?” frågade hon. Det fanns två olika sorter i khalasaren: ofruktsamma kvinnor och eunucker. De örtkunniga kvinnorna använde sig av dekokter och trollformler och eunuckerna av kniv, nål och eld. ”Varför sköter de inte om khalen?”

”Khalen skickade bort de hårlösa männen, khaleesi ”, svarade gamle Cohollo, och Dany upptäckte att blodsryttaren själv var sårad; han hade fått ett djupt hugg i vänsteraxeln.

”Många ryttare är sårade”, sa khal Drogo envist. ”Låt dem bli omskötta först. Den här pilen är inte mer än ett myggbett och det här lilla såret blir bara ännu ett ärr som jag kan skryta över för min son.”

Dany kunde se musklerna i bröstet där huden skurits bort och det rann blod från pilen som genomborrade armen. ”Khal Drogo ska inte behöva vänta”, förkunnade hon. ”Jhogo, leta reda på eunuckerna och för genast hit dem.”

”Silverdam”, sa en kvinnoröst bakom henne, ”jag kan hjälpa den store ryttaren med hans skador.”

Dany vände på huvudet. Den som talat var en av slavarna som hon krävt, den kraftiga, plattnästa kvinnan som hade välsignat henne.

”Khalen behöver ingen hjälp av kvinnor som ligger med får”, röt Qotho. ”Skär av henne tungan, Aggo.”

Aggo tog tag om hennes hår och tryckte kniven mot strupen.

Dany höjde handen. ”Nej, hon är min. Låt henne tala.”

Aggo tittade från henne till Qotho och sänkte sedan kniven.

”Jag menade inget illa, o vilda ryttare”, försäkrade kvinnan på flytande dothrakiska. Hennes klänning hade en gång varit av finaste, smidigaste ylle med konstfulla broderier, men nu var den lerig, blodig och sönderriven, och hon försökte skyla de tunga brösten med det trasiga tyget i klänningslivet. ”Jag har viss erfarenhet av konsten att hela.”

”Vem är du?” frågade Dany.

”Jag heter Mirri Maz Duur och är gudsfru här i templet.”

”Maegi”, muttrade Haggo med mörk min och handen gick till arakhen. Dany mindes en fasansfull historia som Jhiqui hade berättat en kväll då de satt vid elden. En maegi var en kvinna som låg med demoner och utövade svartkonst, en ondskefull, själlös varelse som kom till männen i nattens mörker och sög liv och must ur dem.

”Jag är helare”, sa Mirri Maz Duur.

”En fårahelare”, fnös Qotho hånfullt. ”Blod av mitt blod, döda den här maegin och vänta på de hårlösa männen.”

Dany struntade i blodsryttaren, för hon tyckte inte att den här gamla, fula och korpulenta kvinnan såg ut som någon maegi. ”Var lärde du dig att hela, Mirri Maz Duur?”

”Min mor var gudsfru före mig och hon lärde mig alla de sånger och trollformler som behagar den store fåraherden mest och hur man gör helig rök och salvor av löv, rot och bär. Då jag var yngre och vackrare följde jag med en karavan till Asshai nära skuggländerna för att lära av deras trollkarlar. Skepp från många fjärran länder kommer till Asshai, så jag stannade kvar där länge för att studera andra folks läkekonst. En månsångare från Jogos Nhai skänkte mig sina födelsesånger, en kvinna av ert eget ryttarfolk lärde mig magin hos gräs, majs och häst, och en mästare från Solnedgångsländerna öppnade en kropp och visade mig alla hemligheter som döljer sig under huden.”

”En livmedikus?” utbrast ser Jorah förvånat.

”Marwyn kallade han sig”, upplyste kvinnan på det gemensamma språket. ”Från havet, bortom havet, de sju länderna, sa han, Solnedgångsländerna där männen är klädda i järn och drakarna regerar. Han lärde mig sitt språk.”

”En livmedikus i Asshai”, mumlade ser Jorah drömmande. ”Säg mig, gudsfru, vad hade den här Marwyn runt halsen?”

”En kedja som satt så hårt att den var nära att kväva honom, järnlord, med länkar i många metaller.”

Riddaren tittade på Dany. ”Bara en man som är utbildad i Citadellet i Gammelstad bär en sådan kedja”, förklarade han, ”och sådana män vet mycket om helandets konst.”

”Varför skulle du vilja hjälpa min khal?”

”Alla människor tillhör en och samma hjord, det är vad vi får lära oss”, svarade Mirri Maz Duur. ”Den store fåraherden skickade mig till jorden för att hela hans lamm var jag än finner dem.”

Qotho gav henne en rungande örfil. ”Vi är inga får, maegi!”

”Sluta!” befallde Dany ilsket. ”Hon är min och jag vill inte att hon ska tillfogas skada.”

”Pilen måste ut, Qotho”, muttrade khal Drogo.

”Ja, store ryttare”, instämde Mirri Maz Duur och kände på sin ömmande kind, ”och bröstet måste tvättas rent och sys ihop så att såret inte varar sig.”

”Gör det då”, befallde khal Drogo.

”Store ryttare”, sa kvinnan, ”mina instrument och dekokter finns inne i guds hus där de helande krafterna är som starkast.”

”Jag ska bära dig, blod av mitt blod”, erbjöd sig Haggo.

Khal Drogo viftade bort honom. ”Jag behöver ingen mans hjälp”, förkunnade han med stolt och hård röst. Han reste sig utan hjälp och tornade upp sig över dem allihop. Då började blodet åter forsa från såret där Ogos arakh huggit av honom bröstvårtan och rann nedför bröstet. Dany skyndade sig fram till hans sida. ”Jag är ingen man”, viskade hon, ”så du kan stödja dig på mig.” Drogo lade sin jättelika arm över axlarna på henne och hon stöttade honom medan de gick fram till det stora lertemplet med de tre blodsryttarna i släptåg. Dany befallde ser Jorah och krigarna i sin khas att bevaka ingången och se till att ingen satte eld på byggnaden medan de befann sig där inne.

De gick igenom en rad förrum och kom in i själva templet under lökkupolen. Ett svagt ljus silade ner genom dolda takfönster, i hållare på väggarna brann osande facklor och på jordgolvet låg mängder av fårskinn utspridda. ”Där”, sa Mirri Maz Duur och pekade på altaret, en massiv, blåådrad sten med uthuggna bilder av fåraherdar och deras hjordar, och khal Drogo lade sig på det. Den gamla kvinnan kastade en handfull torkade löv på ett fyrfat och rummet fylldes av väldoftande rök. ”Det är bäst att ni väntar utanför”, sa hon till de andra.

”Vi är blod av hans blod”, upplyste Cohollo, ”och vi stannar här.”

Qotho gick fram till Mirri Maz Duur och satte ansiktet tätt intill hennes. ”Hör på mig, fru till lammguden, om du skadar khalen går du samma öde till mötes.” Han drog kniven och visade henne den vassa eggen.

”Hon kommer inte att skada honom.” Dany kände att hon kunde lita på den här fula, gamla kvinnan med sin platta näsa, och Dany hade ju trots allt räddat henne från våldtäktsmännens hårdhänta behandling.

”Om ni nödvändigt måste stanna kan ni hjälpa till”, sa Mirri till blodsryttarna, ”för den store ryttaren är för stark för mig och ni får hålla honom stilla medan jag drar ut pilen.” Hon lät det trasiga klänningslivet falla ner till midjan medan hon öppnade en snidad kista och började plocka med flaskor och burkar, knivar och nålar. När hon var färdig bröt hon av den hullingförsedda pilspetsen och drog ut skaftet medan hon nynnade på lhazareenfolkets sjungande språk. Hon värmde upp ett krus vin till kokpunkten på fyrfatet och hällde det över khal Drogos sår. Han förbannade henne men rörde sig inte. Hon lade om pilsåret med ett grötomslag av våta löv och tog sedan itu med såret på bröstet som hon smorde in med en ljusgrön pasta innan hon lade hudfliken på plats igen. Khalen bet ihop tänderna och svalde ett skrik. Gudsfrun tog fram en silvernål och en rulle silvertråd och började sy fast hudfliken, och då hon var klar strök hon röd salva på huden, täckte den med löv och band om bröstet med en bit lammskinn. ”Ni måste säga de böner jag ger er och ha kvar lammskinnet i tio dagar och tio nätter”, förklarade hon. ”Ni kommer att få feber och det kommer att klia och när såret är läkt får ni ett stort ärr.”

Khal Drogo satte sig upp och bjällrorna pinglade. ”Jag sjunger om mina ärr, lammkvinna.” Han gav henne en ilsken blick och böjde och sträckte på armen.

”Ni får varken dricka vin eller vallmomjölk”, varnade hon, ”och ni kommer att ha ont, men ni måste hålla kroppen stark för att bekämpa de onda andarna.”

”Jag är khal ”, förkunnade Drogo, ”och jag spottar på smärtan och dricker vad jag vill. Cohollo, hämta min väst.” Den äldre mannen skyndade i väg.

”Tidigare hörde jag er tala om födelsesånger…”, sa Dany till den fula lhazareenska kvinnan.

”Jag känner till alla hemligheter med den blodiga sängen, silverdam, och jag har aldrig förlorat ett nyfött barn”, svarade Mirri Maz Duur.

”Min stund är snart inne”, sa Dany, ”och jag ser gärna att ni hjälper mig då han kommer, om ni vill.”

Khal Drogo skrattade. ”Mitt livs sol och stjärnor, man ber inte en slav, man befaller henne, och hon ska göra som du säger.” Han hoppade ner från altaret. ”Kom, blod av mitt blod, hingstarna ropar. Det här stället är bara aska och det är dags att rida härifrån.”

Haggo följde efter khalen ut ur templet, men Qotho dröjde sig kvar länge nog för att ge Mirri Maz Duur en sista hård blick. ”Kom ihåg, maegi, om något händer khalen går du själv samma öde till mötes.”

”Som ni säger, ryttare”, svarade kvinnan och började samla ihop sina burkar och flaskor. ”Den store fåraherden vakar över hjorden.”