Kampen om järntronen

TYRION

Chella dotter av Cheyk av svartöronen hade ridit i förväg för att spana, och det var hon som kom tillbaka och berättade att det fanns en armé vid korsvägen. ”Av eldarnas antal att döma uppskattar jag att den är tjugo tusen man stark”, sa hon, ”och deras baner är röda med ett gyllene lejon.”

”Din far?” frågade Bronn.

”Eller min bror Jaime”, svarade Tyrion, ”men det får vi snart nog veta.” Han betraktade trashankarna i sitt stråtrövarband: nära tre hundra stenkråkor, månbröder, svartöron och brända män, och de var bara fröet till den armé han hoppades kunna bygga upp, för just i detta nu höll Gunthor son av Gurn på att värva de andra klanerna. Han undrade vad hans höge far skulle säga om dem i sina smutsiga pälsmantlar och stulna vapen av allehanda slag. Om sanningen skulle fram blev han inte själv klok på dem. Var han deras befälhavare eller deras fånge? Mestadels verkade det vara lite av bägge delarna. ”Det vore kanske bäst att jag red ner ensam”, föreslog han.

”Bäst för Tyrion son av Tywin”, instämde Ulf som talade för månbröderna.

Shagga glodde ilsket på honom, och det var en skräckinjagande syn. ”Shagga son av Dolf tycker inte om detta. Shagga ska rida med pojkman och om pojkman ljuger ska Shagga hugga av honom mandomen…”

”…och mata getterna med den, ja”, fyllde Tyrion trött i. ”Shagga, jag ger dig mitt ord som Lannister att jag kommer tillbaka.”

”Varför skulle vi lita på ditt ord?” Chella var en liten, hård kvinna, platt som en pojke, och ingen dumbom. ”Låglandslorderna har ljugit för klanerna förut.”

”Du sårar mig, Chella”, sa Tyrion, ”och jag som trodde att vi hade blivit sådana goda vänner, men som ni vill. Du ska följa med mig, liksom Shagga och Conn för stenkråkorna, Ulf för månbröderna och Timett son av Timett för de brända männen.” Klanfolket växlade misstänksamma blickar då han namngav dem. ”Ni andra väntar här tills jag skickar efter er, och försök att inte döda och lemlästa varandra medan jag är borta, är ni snälla.”

Han satte hälarna i hästen och travade i väg och gav dem inget annat val än att följa efter om de inte ville bli lämnade kvar. Det spelade honom ingen roll vilket, bara de inte satte sig ner och pratade i en dag och en natt. Det var bekymret med klanerna; de hade den helt befängda uppfattningen att varenda mans åsikt skulle höras vid rådslagen, och därför diskuterade de allt i all evinnerlighet. Till och med deras kvinnor tilläts upphäva sina röster, och det var inte att undra på att det gått hundratals år sedan de sist hotade Arryndalen med något värre än en enstaka räd. Det tänkte Tyrion ändra på.

Bronn red vid hans sida, och efter en del muttrande följde de fem av klanfolket efter på sina ponnyer: magra, undernärda djur som klättrade i berg lika säkert som getter.

Stenkråkorna red tillsammans, och Chella och Ulf höll sig nära varandra, för det fanns starka band mellan månbröderna och svartöronen. Timett son av Timett red för sig själv. Varenda klan i Månbergen fruktade de brända männen som stympade sig själva för att visa sitt mod och (sa de andra) stekte spädbarn vid sina fester. Till och med de andra brända männen fruktade Timett, som hade stuckit ut sitt eget vänstra öga med en vitglödgad kniv då han nådde mannaålder. Tyrion hade förstått att det var vanligare att en pojke brände bort en bröstvårta, ett finger eller (om han var riktigt modig eller helt galen) ett öra. De andra brända männen blev så imponerade av att Timett valde ögat att de genast utsåg honom till röd hand, vilket tycktes vara någon sorts krigarhövding.

”Jag undrar vad deras kung brände bort”, sa Tyrion till Bronn då han hörde historien. Soldenären hade flinande gjort en gest mot skrevet, men till och med Bronn behandlade Timett med stor respekt. Om en karl var galen nog att sticka ut sitt eget öga skulle han säkert inte behandla sina fiender med silkesvantar.

Vakter kikade ner från torn av orappad sten medan sällskapet tog sig ner mellan kullarna och en gång såg Tyrion en korp lyfta. Där bergsvägen svängde mellan två klipputsprång stötte de på den första avspärrningen. En låg jordvall stängde av vägen och ett dussintal män med armborst bemannade höjderna. Tyrion sa åt sina följeslagare att stanna kvar utom skotthåll och red ensam fram mot vallen. ”Vem för befälet här?” ropade han uppåt.

Kaptenen dök snabbt upp och var ännu snabbare med att ge dem en eskort då han kände igen sin lords son. De travade förbi svartbrända åkrar och nedbrända fästen och kom ner till flodlandet och Gröna floden. Tyrion såg inga kroppar, men luften var full av korpar och svartkråkor, så det måste nyligen ha rasat strider här.

En fjärdingsväg från korsvägen hade man rest en barrikad av vassa pålar, som var bemannad med pikenerare och bågskyttar, och där bakom bredde lägret ut sig så långt ögat nådde. Tunna rökpelare steg upp från hundratals matlagningseldar, soldater i ringbrynja satt under träden och brynte sina klingor och välbekanta baner vajade på stänger som var nerkörda i den leriga marken.

En ryttartrupp kom ridande emot dem då de närmade sig barrikaden. Riddaren som anförde dem var klädd i silverrustning inlagd med ametister och en mantel med ränder i purpur och silver. Emblemet på skölden var en enhörning och på krönet av hjälmen, som var formad som ett hästhuvud, stack ett halvmeterlångt, spiralformat horn upp. Tyrion höll in hästen för att hälsa på honom. ”Ser Flement.”

Ser Flement Brax fällde upp visiret. ”Tyrion!” utbrast han förvånat. ”Ers nåd, vi trodde allihop att ni var död eller…” Han tittade osäkert på klanfolket. ”Vilka…är…”

”Hjärtevänner och lojala följeslagare”, svarade Tyrion. ”Var kan jag hitta min höge far?”

”Han har tagit värdshuset vid korsvägen som högkvarter.”

Tyrion skrattade. Värdshuset vid korsvägen! Kanske var gudarna trots allt rättvisa. ”Jag vill träffa honom genast.”

”Som ni befaller, ers nåd.” Ser Flement vände hästen och skrek några order. Tre rader med pålar drogs upp ur marken för att göra en öppning i barrikaden, och Tyrion ledde sitt sällskap genom den.

Lord Tywins läger bredde ut sig över många fjärdingsväg, och Chellas gissning på tjugo tusen man stämde säkert ganska bra. Soldaterna sov ute i det fria medan riddarna hade satt upp tält och en del av de höga lorderna hade rest tält som var stora som hus. Tyrion såg ätten Presters röda oxe, lord Crakehalls svartoch vitbrokiga vildsvin, Marbrands brinnande träd, Lyddens grävling. Riddarna ropade hälsningar till honom då han galopperade förbi och soldaterna stirrade med öppen mun på klanfolket.

Shagga stirrade tillbaka, för han hade med all säkerhet aldrig sett så många män, hästar och vapen i hela sitt liv. De övriga stråtrövarna var bättre på att inte visa vad de tänkte, men Tyrion var övertygad om att de var lika imponerade. Det blev bara bättre och bättre, för ju större respekt de fick för klanen Lannisters makt, desto lättare skulle det bli att tygla dem.

Värdshuset och dess stall såg ut ungefär som han mindes dem, även om det återstod föga mer än grushögar och svartbrända grunder av byn. En galge hade rests på gården och kroppen som vajade där var täckt av korpar. Då Tyrion närmade sig lyfte de gällt skriande och flaxade med sina svarta vingar. Han satt av och kastade en blick på vad som återstod av kroppen. Fåglarna hade ätit hennes läppar och ögon och det mesta av kinderna, och de rödfärgade tänderna log sitt fasansfulla, blodiga leende. ”Ett rum, ett mål mat och ett krus vin, det var allt jag begärde”, påminde han henne med en förebrående suck.

Några stalldrängar kom tveksamt ut ur stallet för att ta hand om deras hästar, men Shagga vägrade att lämna ifrån sig sin. ”Pojken tänker inte stjäla ditt sto”, försäkrade Tyrion honom, ”utan han ska bara ge henne havre och vatten och borsta ren pälsen.” Shaggas pälsmantel skulle inte ha mått illa av en rejäl avborstning den heller, men det skulle inte ha varit taktfullt att påpeka det. ”Du har mitt ord på att det inte är någon risk.”

Med en ilsken blick släppte Shagga taget om tyglarna. ”Den här hästen tillhör Shagga son av Dolf”, röt han till stalldrängen.

”Om han inte lämnar tillbaka henne får du hugga av honom mandomen och mata getterna med den”, lovade Tyrion, ”förutsatt att du kan hitta några.”

Ett par vakter i karmosinröda mantlar och lejonprydda hjälmar stod under värdshusskylten på var sida om dörren, och Tyrion kände igen kaptenen för deras livvakt. ”Min far?”

”I skänkrummet, ers nåd.”

”Mina män behöver mat och dryck. Se till att de får det”, beordrade Tyrion och steg in på värdshuset. Där var far.

Tywin Lannister, lord av Casterlyklippan och ståthållare i Västern, var i mitten av femtioårsåldern men ändå lika stark som en tjugoåring. Till och med när han satt ner var han reslig med långa ben, breda axlar och platt mage, och armarna var muskulösa. Då hans en gång så tjocka, gyllengula hår började bli tunt uppe på hjässan hade han befallt sin barberare att raka huvudet på honom, för lord Tywin var inte den som trodde på halvmesyrer. Han rakade överläppen och hakan också men behöll polisongerna — två stora buskar borstigt, gyllengult hår som täckte större delen av kinderna från örat till käken — och ögonen var blekgröna med guldfläckar. En dåraktig man hade en gång skämtat och sagt att lord Tywins skit säkert också var guldfläckigt. Det fanns de som påstod att mannen fortfarande levde, djupt nere i en fängelsehåla under Casterlyklippan.

Ser Kevan Lannister, hans fars ende kvarvarande bror, satt och delade ett krus öl med lord Tywin då Tyrion steg in i skänkrummet. Farbrodern var fetlagd och tunnhårig med ett kortklippt, gult skägg som följde den bastanta käklinjen. Det var ser Kevan som först fick syn på honom. ”Tyrion!” utbrast han förvånat.

”Farbror”, sa Tyrion och bugade, ”och far, så roligt att se dig här.”

Lord Tywin reste sig inte från stolen, men han gav sin dvärgvuxne son en lång, sökande blick. ”Jag ser att ryktet om din död var betydligt överdrivet.”

”Ledsen att göra dig besviken, far”, sa Tyrion, ”och du behöver inte hoppa upp och omfamna mig, för jag vill inte att du ska överanstränga dig.” Han gick tvärs över rummet mot deras bord och var starkt medveten om hur hans krumma och förkrympta ben fick honom att vagga för varje steg. Så snart han hade faderns blick på sig blev han alltid plågsamt påmind om sitt lyte och sina brister. ”Snällt av dig att dra ut i krig för min skull”, anmärkte han samtidigt som han klättrade upp i en stol och slog upp en bägare av faderns öl åt sig.

”Alltihop är ditt fel, för det var du som satte i gång det här”, svarade lord Tywin. ”Din bror Jaime skulle aldrig ha låtit sig tas till fånga av en kvinna.”

”På det sättet är vi olika, Jaime och jag, och han är också längre, som du kanske har märkt.”

Fadern låtsades inte om kvickheten. ”Mitt hus ära stod på spel, och jag hade inget annat val, för ingen utgjuter ostraffat ätten Lannisters blod.”

”Hör mig ryta”, sa Tyrion och flinade. ”Ätten Lannisters ord. Om sanningen ska fram utgöts inte minsta droppe av mitt blod, men det var nära ögat ett par gånger. Morrec och Jyck är döda.”

”Jag antar att du vill ha nya män.”

”Bekymra dig inte om den saken, far, för jag har skaffat mig några själv.” Han tog en klunk öl. Det var brunt och fradgande och så tjockt att man nästan kunde tugga det. Utmärkt, helt enkelt, och det var synd att fadern hade hängt värdshusvärdinnan. ”Hur går kriget för dig?”

Det var farbrodern som svarade. ”Bra för tillfället. Ser Edmure hade spritt ut små patruller längs sina gränser för att sätta stopp för våra räder och din far och jag lyckades förgöra de flesta av dem innan de hann omgruppera sig.”

”Din bror har höljt sig i ära”, upplyste fadern. ”Han krossade lorderna Vance och Piper nedanför Guldtand och drabbade samman med ätten Tullys samlade styrkor utanför Flodvattnets murar. Treuddens lorder har drivits på flykten, och ser Edmure Tully togs till fånga tillsammans med många av sina riddare och vasaller. Lord Blackwood ledde några överlevande tillbaka till Flodvattnet där Jaime har dem under belägring. Resten flydde till sina egna fästen.”

”Din far och jag har marscherat mot vart och ett i tur och ordning”, insköt ser Kevan, ”och då lord Blackwood var ute ur leken föll Raventree genast och lady Whent på Harrenhal kapitulerade eftersom hon inte hade tillräckligt med män för att försvara slottet. Ser Gregor rökte ut Marq Piper och Jonos Bracken från deras borgar…”

”Så ni har inte mött något motstånd alls?” undrade Tyrion.

”Jo, lite”, medgav ser Kevan. ”Lord Mallister håller fortfarande Sjögården och Walder Frey är i färd med att samla ihop sina styrkor på Tvillingborgarna.”

”Det spelar ingen roll”, fastslog lord Tywin, ”för Frey drar inte ut i fält förrän han känner segervittring i luften, och det enda han känner nu är stanken av nederlag. Jason Mallister är inte stark nog att strida ensam, och så snart Jaime har tagit Flodvattnet kommer bägge två att böja knä för oss. Såvida inte huset Arryn kommer till pojken Starks hjälp är det här kriget så gott som vunnet.”

”Jag skulle inte bekymra mig för huset Arryn om jag var som ni”, sa Tyrion, ”men ätten Stark är en annan femma. Lord Eddard…”

”…är vår gisslan”, avbröt fadern, ”och han kommer inte att anföra några arméer medan han ruttnar i en fängelsehåla under Röda slottet.”

”Nej”, instämde ser Kevan, ”men hans son har kallat vasallerna under fanorna och har sitt högkvarter på Cailins vallgrav med en stark här omkring sig.”

”Inget svärd är starkt förrän det har härdats”, förkunnade lord Tywin, ”och pojken Stark är bara ett barn. Säkerligen gillar han att höra stridshornen och se sina baner fladdra i vinden, men när det kommer till kritan är det slakt det handlar om och det tvivlar jag på att han klarar av.”

Det hade hänt intressanta saker medan han varit borta, tänkte Tyrion. ”Och vad gör vår orädde monark medan allt det här slaktandet pågår?” frågade han. ”Hur har min ljuva syster lyckats få Robert att fängsla sin käre vän Ned?”

”Robert Baratheon är död”, upplyste fadern, ”och nu är det din systerson som regerar i Kungshamn.”

Det kom som en total överraskning för Tyrion. ”Min syster, menar du.” Han tog ännu en klunk öl. Riket skulle bli mycket annorlunda med Cersei vid rodret i stället för hennes make.

”Om du har lust att vara till nytta kan jag ge dig ett uppdrag”, sa fadern. ”Marq Piper och Karyl Vance härjar bland våra eftertrupper och gör räder över Röda floden in på våra landområden.”

Tyrion smackade med tungan. ”Du menar inte att de har fräckheten att slå tillbaka! I vanliga fall skulle jag gärna bestraffa sådan oförskämdhet, far, men saken är den att jag har ett viktigt ärende på annat håll.”

”Har du?” Lord Tywin verkade inte imponerad. ”Vi har även ett par av Ned Starks underhuggare som stör mina proviantleveranser: Beric Dondarrion, en ung lord med storhetsvansinne, och han har den där fete narren till präst med sig, han som gillar att sätta eld på svärdet. Tror du att du kan ta itu med dem då du ger dig i väg utan att det blir pannkaka av det?”

Tyrion torkade sig om munnen med baksidan av handen och log. ”Far, det värmer mitt hjärta att höra att du är beredd att anförtro mig…vad då, tjugo man? Femtio? Är du säker på att du kan avvara så många? Men hur som helst ska jag ge både Thoros och lord Beric smäll på stjärten om jag stöter på dem.” Han klättrade ner från stolen och vaggade fram till skänken där det låg en hel vitmögelost omgiven av frukt. ”Men först har jag några löften som måste uppfyllas”, återtog han och skar en rejäl bit ost. ”Jag behöver tre tusen hjälmar och lika många brynjor plus svärd, pikar, spjutspetsar av stål, spikklubbor, stridsyxor, harneskhandskar, halsharnesk, benskenor, bröstharnesk, vagnar för att transportera allt detta…”

Bakom Tyrion slogs dörren upp med ett brak som var så häftigt att han var nära att tappa osten. Ser Kevan störtade upp och började svära samtidigt som kaptenen kom flygande tvärs över rummet och brakade in i härden. Medan kaptenen rullade runt i den kalla askan med lejonhjälmen på sned bröt Shagga av karlens svärd i två delar över ett knä tjockt som en trädstam, kastade ifrån sig bitarna och klampade in i skänkrummet. Han föregicks av sin stank som var starkare än ostens och bedövande i det trånga utrymmet. ”Lilla rödmantel”, morrade han, ”nästa gång du drar blankt mot Shagga son av Dolf ska jag hugga mandomen av dig och rosta den i elden.”

”Vad, inga getter?” utbrast Tyrion och tog en tugga av osten.

De andra i klanfolket följde efter Shagga in i skänkrummet och Bronn var också med. Soldenären log urskuldande mot Tyrion och ryckte på axlarna.

”Och vilka är ni?” frågade lord Tywin iskallt.

”De följde med mig hem, far”, förklarade Tyrion. ”Får jag behålla dem? De är inte stora i maten.”

Ingen log. ”Med vilken rätt gör ni vildar intrång på vårt rådslag?” undrade ser Kevan.

”Vildar, lågländare?” Conn skulle ha varit stilig om man hade tvättat honom. ”Vi är fria män och fria män har rätt att delta i alla rådslag.”

”Vem av dem är lejonlorden?” frågade Chella.

”De är gamla män bägge två”, tillkännagav Timett son av Timett som ännu inte uppnått sitt tjugonde år.

Ser Kevans hand gick till svärdsfästet, men brodern lade två fingrar på hans handled och hejdade honom. Lord Tywin verkade helt oberörd. ”Har du glömt bort hur man uppför sig, Tyrion? Var snäll och presentera oss för dina…ärade gäster.”

Tyrion slickade sig om fingrarna. ”Med nöje”, svarade han. ”Den vackra mön är Chella dotter av Cheyk av svartöronen.”

”Jag är ingen mö”, protesterade Chella, ”för mina söner har tagit femtio öron tillsammans.”

”Må de ta femtio till.” Tyrion vaggade bort från henne. ”Det här är Conn son av Coratt, och Shagga son av Dolf är den som ser ut som Casterlyklippan med hår, och båda är stenkråkor. Här är Ulf son av Umar av månbröderna och här Timett son av Timett av de brända männen och tillika en röd hand. Och det här är Bronn, en soldenär utan lojalitet mot någon. Han har redan bytt sida två gånger på den korta tid jag har känt honom, så du och han borde komma väl överens, far.” Till Bronn och klanfolket sa han: ”Får jag presentera min höge far, Tywin son av Tytos av huset Lannister, lord av Casterlyklippan, ståthållare i Västern, försvarare av Lannishamn, före detta och blivande hand.”

Lord Tywin reste sig, värdig och korrekt. ”Även i Västern känner vi till hur tappra krigarklanerna i Månbergen är. Vad för er ner från era starka fästen, mina herrar.”

”Hästar”, svarade Shagga.

”Och ett löfte om svärd och brynjor”, tillade Timett son av Timett.

Tyrion skulle just till att berätta för fadern hur han tänkte förvandla Arryndalen till en rykande askhög, men han fick aldrig chansen. Dörren slogs upp igen och in kom en budbärare som gav Tyrions klanfolk en underlig blick samtidigt som han föll på knä för lord Tywin. ”Ers nåd”, sa han, ”ser Addam har bett mig informera er om att pojken Starks armé är på väg söderut längs brovägen.”

Lord Tywin Lannister log inte, för lord Tywin log aldrig, men Tyrion hade lärt sig tyda faderns ansiktsuttryck och han såg hur nöjd han var. ”Så vargungen har lämnat sin lya för att leka med lejonen”, sa han med belåten röst. ”Utmärkt. Återvänd till ser Addam och säg åt honom att retirera och att han inte får inlåta sig i strid med nordborna förrän vi kommer. Men jag vill att han ska ge sig på deras flanker och locka dem längre söderut.”

”Som ni befaller.” Budbäraren drog sig tillbaka.

”Vi har ett bra läge här”, påpekade ser Kevan. ”Nära vadstället och omgivna av raviner och barrikader. Låt dem komma och krossa sig själva mot oss.”

”Pojken kanske ändrar sig eller tappar modet då han ser hur många vi är”, svarade lord Tywin, ”och ju förr ätten Stark är krossad, desto fortare är jag fri att ta itu med Stannis Baratheon. Säg åt trumslagarna att kalla till samling och skicka bud till Jaime att jag tänker marschera mot Robb Stark.”

”Som du befaller”, sa ser Kevan.

Med motvillig beundran såg Tyrion sedan hur fadern vände sig till det halvvilda klanfolket. ”Det sägs att männen i bergsklanerna är orädda krigare.”

”Det stämmer”, svarade Conn av stenkråkorna.

”Och kvinnorna med”, tillade Chella.

”Rid med mig mot mina fiender och ni ska få allt min son har lovat er och mer därtill”, sa lord Tywin.

”Ska ni betala oss med våra egna mynt?” frågade Ulf son av Umar. ”Varför behöver vi faderns löfte när vi redan har sonens?”

”Jag sa ingenting om att behöva”, svarade lord Tywin, ”och mina ord var bara rena artigheten. Ni behöver inte strida på vår sida, för vinterlandets män är gjorda av järn och is och till och med mina tappraste riddare fruktar dem.”

Å, skickligt gjort, tänkte Tyrion och log snett.

”De brända männen fruktar ingenting, och Timett son av Timett ska rida med lejonen.”

”Vart de brända männen än går så har stenkråkorna varit där först”, förkunnade Conn hetsigt. ”Vi rider också.”

”Shagga son av Dolf ska hugga mandomen av dem och mata kråkorna med den.”

”Vi ska rida med dig, lejonlord”, tillade Chella dotter av Cheyk, ”men bara om din halvman till son följer med oss. Han har köpt livhanken med löften, och fram till dess att vi håller i det stål han har lovat oss är hans liv vårt.”

Lord Tywin vände sina guldfläckiga ögon mot sonen.

”Vilken lycka”, sa Tyrion med ett resignerat leende.