Kampen om järntronen

JON

Borggården genljöd av svärdssång.

Svetten droppade iskall nedför bröstet på Jon under svart ylle, härdat läder och ringbrynja medan han gick till anfall. Grenn försvarade sig klumpigt och snubblade baklänges. Då den andre pojken höjde svärdet gjorde Jon en framstöt mot hans ben som fick honom att vackla. Jon parerade Grenns hugg och gjorde en buckla i hans hjälm. När Grenn försökte sig på en sidosving svepte Jon hans klinga åt sidan och körde sin pansarklädda underarm i bröstet på honom. Grenn tappade fotfästet och satte sig med en hård duns i snön. Jon slog svärdet ur handen på honom med ett slag mot handleden som fick honom att skrika till av smärta.

”Det räcker!” Ser Alliser Törne hade en röst med en egg som valyriskt stål.

Grenn höll om sin hand. ”Oäktingen krossade handen på mig.”

”Oäktingen skar av knäsenan på dig, klöv din tomma skalle och högg av dig handen, eller skulle ha gjort det om de här klingorna vore skarpa vapen. Som tur är för er behöver nattens väktare både stalldrängar och gränsjägare.” Ser Alliser gjorde en gest mot Jeren och Paddan. ”Se till att få Uroxen på fötter, för han har en begravning att ordna.”

Jon tog av sig hjälmen samtidigt som de andra pojkarna drog upp Grenn på benen. Den kyliga morgonluften kändes skön mot ansiktet, och han lutade sig mot svärdet, drog ett djupt andetag och tillät sig att för ett kort ögonblick njuta av segerns sötma.

”Det där är ett långsvärd och inte en gammal mans käpp”, påpekade ser Alliser skarpt. ”Har ni ont i benen, lord Snö?”

Jon avskydde det namnet, den hånfulla titeln som ser Alliser hängt på honom första dagen han kom till vapenövningen. Pojkarna hade snabbt snappat upp det och nu hörde han det överallt. Han stack långsvärdet i skidan. ”Nej”, svarade han.

Törne kom stegande emot honom och det frasade svagt om det hårda, svarta lädret då han rörde sig. Det var en mager och hård man på femtio år med grått i det svarta håret och ögon som skärvor av onyx. ”Fram med sanningen”, befallde han.

”Jag är trött”, medgav Jon. Det tunga långsvärdet fick det att värka i armen och nu när striden var över började han känna av sina blessyrer.

”Du är helt enkelt svag.”

”Jag vann.”

”Nej, Uroxen förlorade.”

En av de andra pojkarna flinade, men Jon visste bättre än att ge svar på tal. Han hade slagit alla som ser Alliser skickat mot honom, men det hade han inte vunnit något på, för vapenmästaren hade bara hånfulla ord att komma med. Törne hatade honom, det hade Jon förstått, fast han hatade de andra pojkarna ännu mer.

”Det var allt för i dag”, talade Törne om för dem, ”för jag klarar inte av hur mycket inkompetens som helst på en och samma dag. Om vålnaderna någonsin går till anfall mot oss hoppas jag de har bågskyttar, för ni duger inte till något annat är pilmat.”

Jon följde efter de andra tillbaka till rustkammaren, och han gick för sig själv. Det gjorde han ofta här. Det var nästan tjugo pojkar i gruppen han övade med, men det fanns ingen han kunde kalla sin vän. De flesta var två eller tre år äldre än han, och ändå var ingen av dem ens hälften så duktig som Robb. Dareon var snabb men rädd för att bli träffad, Pyp använde svärdet som en dolk, Jeren var svag som en flicka och Grenn långsam och klumpig. Halders hugg var brutalt hårda, men han lämnade garden helt öppen. Ju mer Jon umgicks med dem, desto mer föraktade han dem.

Inne i rustkammaren hängde Jon upp svärdet och skidan på en krok i stenväggen utan att bry sig om de andra runt omkring honom. Metodiskt började han skala av sig ringbrynjan, byxorna och jackan i läder och de svettdrypande ylleplaggen. Stora kolstycken brann i fyrfat av järn i bägge ändarna av det långa rummet, men ändå huttrade Jon. Han frös alltid här, och om några år skulle han ha glömt hur det kändes att vara varm.

Tröttheten övermannade honom plötsligt då han drog på sig de grova svarta kläderna som var deras vardagsdräkt här. Han sjönk ner på bänken och fingrarna fumlade med spännet i manteln. Så kallt, tänkte han och mindes de varma salarna på Vinterhed där hett vatten rann genom murarna som blod genom en mans kropp. Det fanns inte mycket värme i Svarta slottet, för murarna var kalla här och människorna ännu kallare.

Ingen hade talat om för honom att nattens väktare skulle vara så här, ingen utom Tyrion Lannister. Dvärgen hade berättat sanningen för honom på vägen norrut, men då hade det varit för sent. Jon undrade om fadern vetat hur det var på muren. Det måste han ha gjort, tänkte han, och den tanken gjorde det ännu värre.

Till och med farbrodern hade övergett honom på det här kalla stället vid världens ände, för här uppe hade den hjärtlige Benjen Stark blivit en helt annan människa. Han var kapten och tillbringade sina dagar och kvällar tillsammans med lord Mormont, slottets kommendant, och mäster Aemon och de andra höga officerarna medan Jon var hänvisad till ser Alliser Törnes allt annat än vänliga nypor.

Tre dagar efter deras ankomst hade Jon fått höra att Benjen Stark skulle anföra ett halvdussin män på ett spaningsuppdrag i spökskogen. Den kvällen sökte han upp farbrodern i den väldiga timrade kantinen och bönföll honom att få följa med. Benjen vägrade blankt. ”Det här är inte Vinterhed”, förklarade han medan han skar köttet med gaffel och dolk, ”och på muren får en man bara vad han förtjänar. Du är ingen gränsjägare, Jon, utan en grön pojke som fortfarande doftar sommar.”

Jon var dum nog att säga emot. ”Jag blir femton på min namndag”, protesterade han, ”och då är jag nästan vuxen.”

Benjen Stark betraktade honom bistert. ”Du är bara en pojke och det kommer du att förbli ända tills ser Alliser säger att du är mogen att bli en i nattens väktare. Om du trodde att ditt Starkblod skulle ge dig några favörer hade du fel, för vi glömmer våra gamla familjer när vi svär eden. Din far kommer alltid att ha en plats i mitt hjärta, men dessa är mina bröder nu.” Han gjorde en gest med dolken mot de hårda, kalla männen i svart runt omkring dem.

Jon steg upp i gryningen påföljande dag för att se farbrodern ge sig av. En av gränsjägarna, en stor ful man, sjöng en oanständig sång medan han sadlade sin ponny och det ångade om andedräkten i den kalla morgonluften. Ben Stark log då han hörde honom, men han hade inget leende för sin brorson. ”Hur många gånger måste jag säga nej, Jon? Vi får prata mer när jag kommer tillbaka.”

Då Jon såg farbrodern leda in hästen i tunneln mindes han vad Tyrion Lannister sagt på kungsvägen, och han föreställde sig Ben Stark ligga död medan hans blod färgade snön röd. Tanken fick honom att må illa. Vad tog det åt honom? Efteråt sökte han upp Gast i sin ensamma cell och begravde ansiktet i vargens tjocka, vita päls.

Om han måste vara ensam skulle han göra ensamheten till sin rustning. Svarta slottet hade ingen gudaskog, bara ett litet kapell och en alkoholiserad kaplan, men Jon förmådde inte be till några gudar, vare sig gamla eller nya. Om de fanns, tänkte han, var de lika grymma och oförsonliga som vintern.

Han saknade sina riktiga bröder: lille Rickon som med strålande ögon bad om sötsaker; Robb, hans rival och bäste vän och ständige följeslagare; Bran, envis och nyfiken, som alltid ville vara med på allt Jon och Robb gjorde. Han saknade flickorna också, till och med Sansa, som aldrig kallade honom något annat än ”min halvbror” sedan hon blev gammal nog att förstå vad oäkting var för något. Och Arya…han saknade henne ännu mer än Robb, den magra flickungen med skrapade knän, rufsigt hår och sönderrivna kläder, så vild och egensinnig. Arya tycktes aldrig passa in, lika lite som han hade gjort…och ändå kunde hon alltid få Jon att le. Han kunde ge vad som helst för att få vara tillsammans med henne nu, rufsa om henne i håret igen och se henne göra en grimas, och höra henne avsluta en mening tillsammans med honom.

”Du krossade handleden på mig, oäkting.”

Jon höjde blicken då han hörde den surmulna rösten. Grenn stod framför honom med sin tjocka nacke och sitt röda ansikte och bakom sig hade han tre av sina vänner. Han kände Todder, en kort ful pojke med otrevlig röst, som alla rekryterna kallade Paddan. De andra två var de som Yoren haft med sig norrut, mindes Jon, våldtäktsmännen som blivit tillfångatagna nere på Fingrarna. Han hade glömt vad de hette, och han pratade nästan aldrig med dem om han kunde undvika det. De var brutala översittare utan ett uns hederskänsla.

Jon reste sig. ”Jag kan krossa den andra också om du ber snällt.” Grenn var sexton och huvudet längre än Jon. Alla fyra var större än han, men det skrämde honom inte, för han hade besegrat varenda en av dem på borggården.

”Nu ska vi krossa dig”, morrade en av våldtäktsmännen.

”Försök bara.” Jon sträckte sig efter svärdet, men en av dem fick tag i hans arm och vred om den bakom ryggen på honom.

”Du får oss att verka värdelösa”, klagade Paddan.

”Det var du redan innan jag träffade dig”, fnös Jon. Pojken som höll i hans arm ryckte till hårt uppåt och ett hugg av smärta sköt genom kroppen, men Jon visade inte med en min hur ont det gjorde.

Paddan tog ett steg närmare. ”Den unge lorden har tydligen en mun att prata med”, sa han. Han hade grisögon, små och glittrande. ”Är det din mors mun, oäkting? Vem var hon, någon sköka? Tala om vad hon hette, för jag har kanske haft henne några gånger.” Han skrattade.

Jon vred sig som en ål och körde av alla krafter hälen i skenbenet på pojken som höll i honom. Det hördes ett plötsligt skrik av smärta och han var fri. Han flög på Paddan, knuffade honom bakåt över bänken och landade på hans bröst med båda händerna om strupen medan han dunkade hans huvud mot den hårt packade jorden.

De två från Fingrarna drog bort honom och kastade omkull honom på marken. Grenn började sparka honom, och Jon försökte rulla bort från sparkarna då en dundrande röst skar genom halvdunklet i rustkammaren. ”SLUTA! GENAST!”

Jon kravlade sig upp på benen. Donal Noye blängde ilsket på dem. ”Det är på borggården ni ska slåss”, röt rustmästaren. ”Håll era gräl utanför min rustkammare, annars ska jag göra dem till mina gräl, och det skulle ni inte gilla.”

Paddan satt på golvet och kände försiktigt på bakhuvudet, och när han tog bort fingrarna var de blodiga. ”Han försökte döda mig.”

”Det är sant. Jag såg det”, insköt den ene av våldtäktsmännen.

”Han krossade min handled”, klagade Grenn och höll fram den för att Noye skulle titta på den.

Rustmästaren gav den skadade handleden en flyktig blick. ”En skråma. Kanske en stukning. Mäster Aemon ger dig en salva. Följ med honom, Todder, för ditt huvud behöver ses om. Resten av er går tillbaka till cellerna. Nej, inte du Snö, du stannar.”

Jon sjönk tungt ner på den långa träbänken medan de andra gick därifrån och han var helt omedveten om deras blickar, de tysta löftena om framtida vedergällning. Det dunkade i armen.

”Nattens väktare behöver varenda man som går att få tag i”, började Donal Noye då de blev ensamma, ”även män som Paddan, och du vinner ingen ära genom att döda honom.”

Jons ilska flammade upp. ”Han sa att min mor var…”

”…en sköka. Jag hörde honom. Än sen?”

”Lord Eddard Stark var inte en man som låg med skökor”, sa Jon iskallt. ”Hans heder…”

”…hindrade honom inte från att bli far till en oäkting.”

Jon var ursinnig. ”Får jag gå nu?”

”Du får gå när jag säger till.”

Jon stirrade trumpet på röken som steg upp från fyrfatet tills Noye tog honom under hakan och med tjocka fingrar vred runt hans huvud. ”Titta på mig när jag talar till dig, pojk.”

Jon tittade. Rustmästaren hade en bröstkorg som en ölkagge och stor mage. Näsan var platt och bred och han tycktes alltid behöva raka sig. Vänsterarmen på den svarta ylletunikan var fastsatt vid axeln med en silverbrosch i form av ett långsvärd. ”Ord gör inte din mor till en sköka. Hon var vad hon var, och inget Paddan säger kan förändra den saken. Vet du, vi har män på muren vars mödrar var skökor.”

Inte min mor, tänkte Jon envist. Han kände inte till någonting om sin mor, för Eddard Stark vägrade att tala om henne. Ändå drömde han om henne ibland, så ofta att han nästan kunde se hennes ansikte. I hans drömmar var hon vacker och högättad och hennes ögon var snälla.

”Du tror att du har haft en hård uppväxt som varit en hög lords oäkting”, återtog rustmästaren. ”Den där pojken Jeren är en kaplans horunge och Cotter Pyke är den utomäktenskaplige sonen till en värdshusflicka. Nu är han befälhavare på Östvakten vid havet.”

”Det struntar jag i”, muttrade Jon. ”Jag struntar i dem och jag struntar i er och Törne och Benjen Stark och alltihop. Jag avskyr det här stället, för det är så…det är kallt.”

”Ja, kallt och hårt och fult, det är vad både muren och männen som bevakar den är. Inte alls som i historierna som din amma berättade för dig. Skit i historierna och skit i din amma. Det är så här det är, och du ska vara här resten av livet, precis som alla vi andra.”

”Livet”, upprepade Jon bittert. Rustmästaren kunde tala om livet, för han hade haft sitt och inte tagit den svarta dräkten förrän han förlorade ena armen under belägringen av Stormens ände. Innan dess var han smed åt Stannis Baratheon, kungens bror. Han hade sett de sju konungarikena från den ena änden till den andra, han hade festat och horat och kämpat i hundratalet strider. Det påstods att det var Donal Noye som smitt kung Roberts stridsklubba, den som slog ihjäl Rhaegar Targaryen i slaget vid Treudden. Han hade gjort allt som Jon aldrig skulle få göra, och när han var gammal, en bra bit över trettio, hade han fått ett våldsamt hugg av en yxa. Såret hade blivit infekterat och han hade fått kallbrand, och till slut blev man tvungen att amputera armen. Först då, när Donal Noye var krympling, hade han kommit till muren, när hans liv nästan var över.

”Ja, livet”, instämde Noye. ”Långt eller kort, och det beror helt på dig själv, Snö, för om du fortsätter på den här vägen kommer någon av dina bröder att skära halsen av dig en natt.”

”De är inte mina bröder”, fräste Jon, ”och de hatar mig för att jag är bättre än de.”

”Nej, de hatar dig för att du uppträder som om du vore bättre än de. De tittar på dig och ser en oäkting som är uppfostrad på ett slott och som tror att han är en ung lord.” Rustmästaren lutade sig närmare. ”Du är ingen lord, kom ihåg det. Du är en Snö, inte en Stark, och du är oäkting och översittare.”

”Översittare?” Jon satte nästan ordet i halsen. Anklagelsen var så orättvis att den fick honom att tappa andan. ”Det var de som gav sig på mig. Fyra stycken.”

”Fyra stycken som du har förödmjukat på borggården. Fyra stycken som förmodligen är rädda för dig. Jag har sett dig slåss, och det är inte övning för dig. Om man gav dig ett svärd med vass egg skulle de vara dött kött vid det här laget. Du vet det, jag vet det och de vet det. Du lämnar ingenting kvar åt dem och du skämmer ut dem. Är du stolt över det?”

Jon tvekade. Han kände sig stolt när han vann, och varför skulle han inte göra det? Men rustmästaren tog även det ifrån honom och fick det att låta som om han gjorde något fel. ”De är äldre än jag allihop”, försökte han försvara sig.

”Äldre och större och starkare, det är sant, men jag kan slå vad om att vapenmästaren på Vinterhed lärde dig att slåss mot ännu större män. Vem var han? Någon gammal riddare?”

”Ser Rodrik Cassel”, svarade Jon och var på sin vakt, för det fanns en fälla här och han kände hur den slöt sig om honom.

Donal Noye lutade sig framåt, tätt intill Jons ansikte. ”Tänk på detta, pojk. Ingen av de andra har någonsin haft en vapenmästare före ser Alliser, för deras fäder var bönder och kuskar och tjuvjägare, smeder och gruvarbetare och roddare på handelsgalärer. Det lilla de vet om hur man slåss har de lärt sig på däcken, i gränderna i Gammelstad och Lannishamn, på skökohus vid vägarna och värdshus vid kungsvägen. De hade kanske slagits med käppar innan de kom hit, men jag kan lova dig att ingen av de tjugo någonsin varit rik nog att äga ett riktigt svärd.” Han såg bister ut. ”Så vad tycker du nu om dina segrar, lord Snö?”

”Kalla mig inte det!” utbrast Jon skarpt, men udden hade gått ur hans ilska. Med ens kände han sig skamsen och skuldmedveten. ”Jag har aldrig…Jag tänkte aldrig på…”

”Det är hög tid att du börjar tänka”, varnade Noye, ”om du inte vill sova med en dolk under huvudkudden. Nu kan du gå.”

När Jon lämnade rustkammaren var det nästan mitt på dagen och solen hade brutit igenom molnen. Han vände ryggen mot den och höjde blicken mot muren, som lyste flammande blå och kristallskimrande i solskenet. Även efter alla dessa veckor fick åsynen av den honom fortfarande att rysa. Århundradenas kringvirvlande grus och smuts hade lagt sig som en hinna på muren och den verkade ofta blekgrå, som färgen på en mulen himmel, men då solen sken på den en klar och vacker dag glänste den och strålade av liv, en kolossal blåvit klippa som fyllde upp halva himlen.

Det var det största byggnadsverk som någonsin uppförts av människohand, hade Benjen Stark berättat för Jon på kungsvägen då de för första gången fick syn på muren på långt håll. ”Och utan tvekan det värdelösaste”, hade Tyrion Lannister flinande tillagt, men till och med dvärgen blev tyst då de red närmare. Man kunde se muren på miltals avstånd, en blekblå linje tvärs över den norra horisonten som enorm och obruten sträckte sig mot öster och väster och försvann i fjärran. Det här är världens ände, tycktes den säga.

När de slutligen fick syn på Svarta slottet såg dess träbyggnader och stentorn bara ut som en handfull byggklossar som låg utspridda på snön nedanför den vidsträckta ismuren. De svarta brödernas gamla fästning var inget Vinterhed, inget riktigt slott alls. Det saknade murar och kunde inte försvaras, varken från söder, öster eller väster, men nattens väktare bekymrade sig bara om försvaret mot norr och där tornade muren upp sig. Den reste sig över två hundra meter och var tre gånger så hög som det högsta tornet i den fästning den skyddade, och farbrodern hade sagt att krönet var brett nog för tolv riddare i rustning att rida i bredd. De spöklika konturerna av väldiga katapulter och monstruösa träkranar stod på vakt där uppe, likt skelett av stora fåglar, och bland dem gick männen i svart på vakt som små myror.

Medan Jon stod utanför rustkammaren och tittade upp kände han sig nästan lika överväldigad som han gjort den där dagen på kungsvägen då han såg muren för första gången. Det var så den var, och ibland kunde han nästan glömma att den fanns där, på samma sätt som man glömde bort himlen och marken, men vid andra tillfällen kändes det som om det inte fanns något annat i hela världen. Muren var äldre än de sju konungarikena, och då Jon stod nedanför den och tittade upp blev han yr. Han kunde känna hur all den där isen tyngde ner honom, som om den vore på väg att falla över honom, och på något sätt visste Jon att om den rasade skulle hela världen rasa tillsammans med den.

”Den får en att undra vad som finns bortom”, hördes en välbekant röst.

Jon såg sig omkring. ”Lannister. Jag såg inte…jag menar jag trodde att jag var ensam.”

Tyrion var så inbyltad i pälsverk att han såg ut som en mycket liten björn. ”Det finns många fördelar med att överrumpla folk, för man vet aldrig vad man kan få reda på.”

”Du får inte reda på någonting av mig”, hävdade Jon. Han hade inte sett mycket av dvärgen sedan de anlände till muren. Som drottningens egen bror hade Tyrion Lannister blivit mottagen som en högt ärad gäst av nattens väktare. Kommendanten hade gett honom rum i kungstornet — som kallades så trots att ingen kung besökt det på hundra år — och Lannister åt vid Mormonts eget bord och ägnade dagarna åt att rida längs muren och kvällarna åt att spela tärning och dricka med ser Alliser och Bowen Marsh och de andra höga officerarna.

”Å, jag får veta saker och ting vart jag än kommer.” Den lille mannen pekade på muren med en krokig, svart käpp. ”Men som jag sa…vad beror det på att så snart en man bygger en mur så vill nästa genast veta vad som finns bortom?” Han lade huvudet på sned och tittade på Jon med sina underliga, olikfärgade ögon. ”Nog vill väl du veta vad som finns på andra sidan?”

”Där finns inget särskilt”, svarade Jon. Han ville rida ut med Benjen Stark på hans spaningsuppdrag djupt in i den mystiska spökskogen, ville hitta Mance Rayders rövare och skydda riket mot vålnaderna, men det var bäst att inte tala högt om det man ville. ”Gränsjägarna säger att det bara är skog och berg och frusna sjöar med massor av snö och is.”

”Och trollen och varulvarna”, fyllde Tyrion i. ”Låt oss inte glömma dem, lord Snö, för vad ska vi annars med det där stora åbäket till?”

”Kalla mig inte lord Snö.”

Dvärgen höjde ett ögonbryn. ”Vill du hellre bli kallad dvärg? Om du låter dem se att deras ord sårar dig blir du aldrig fri från hånet. Om de vill ge dig ett namn ska du ta det och göra det till ditt eget och då kan de inte längre göra dig illa med det.” Han pekade med käppen. ”Slå följe med mig. Vid det här laget serveras det säkert någon eländig stuvning i kantinen och jag kan behöva något varmt i mig.”

Jon var också hungrig, så han började gå bredvid Lannister och saktade in på stegen för att anpassa dem till dvärgens klumpiga och vaggande gång. Vinden tilltog och de kunde höra de gamla träbyggnaderna knaka runt omkring sig, och långt borta stod en tung och bortglömd fönsterlucka och slog. En gång hördes en dämpad duns då ett snösjok gled ner från ett tak och landade alldeles intill dem.

”Var har du vargen?” frågade Lannister medan de promenerade.

”Jag binder honom i det gamla stallet medan vi övar. De har alla hästarna i de östra stallarna nu, så ingen stör honom, och resten av tiden är han med mig. Min sovcell ligger i Hardins torn.”

”Det är väl det där med det trasiga bröstvärnet? Med nedfallna stenar på borggården och en lutning som vår vördade kung Robert efter en lång natts supande? Jag trodde att alla de där byggnaderna var övergivna.”

Jon ryckte på axlarna. ”Det är ingen som bryr sig om var man sover, och de flesta av de gamla tornen är tomma, så man kan välja vilken cell man vill.” En gång i tiden hade Svarta slottet fem tusen soldater med hästar och tjänare och vapen. Nu hyste det en tiondel av det antalet och delar av det höll på att förfalla.

Tyrion Lannisters skratt ångade i den kalla luften. ”Jag ska komma ihåg att säga åt din far att arrestera fler murare innan ditt torn rasar samman.”

Jon anade hånet, men det gick inte att förneka sanningen. Nattens väktare hade byggt nitton väldiga fästningar längs muren, men bara tre användes fortfarande: Östvakten på den grå vindpinade stranden, Skuggtornet alldeles vid bergen där muren slutade och Svarta slottet mitt emellan, vid slutet av kungsvägen. De andra fästningarna hade övergetts för länge sedan och var nu ödsliga och hemsökta platser där kalla vindar ven genom svarta fönster och de dödas andar bemannade bröstvärnen.

”Det är bättre att jag är för mig själv”, sa Jon envist, ”för de andra är rädda för Gast.”

”Kloka pojkar”, höll Lannister med. Så bytte han samtalsämne. ”Det pratas om att din farbror har varit borta lite väl länge.”

Jon mindes vad han önskat i sin ilska, mindes hur han föreställt sig Benjen Stark ligga död i snön, och tittade snabbt bort. Dvärgen hade en kuslig förmåga att ana sig till saker och ting, och Jon ville inte att han skulle se skuldmedvetenheten i hans blick. ”Han sa att han skulle vara tillbaka till min namndag”, medgav han. Hans namndag hade obemärkt både kommit och gått för fjorton dagar sedan. ”De letade efter ser Waymar Royce, vars far är vasall till lord Arryn. Farbror Benjen sa att de skulle söka så långt bort som till Skuggtornet, och det är långt uppe i bergen.”

”Jag har hört att det har försvunnit många gränsjägare på senare tid”, anmärkte Lannister då de gick uppför trappan till kantinen. Han flinade och öppnade dörren. ”Trollen är kanske hungriga i år.”

Salen var stor och dragig trots att en eld sprakade på den väldiga härden. Kråkorna hade byggt bo på bjälkarna i det höga taket, och Jon hörde deras kraxanden ovanför huvudet då han fick en skål stuvning och en bit svart bröd av dagens kockar. Grenn och Paddan och några av de andra satt på bänken närmast elden och skrattade och förbannade varandra med grova röster. Jon betraktade dem tankfullt och valde sedan en plats i andra änden av salen, långt ifrån de andra.

Tyrion Lannister slog sig ner mitt emot honom och luktade misstänksamt på stuvningen. ”Korn, lök och morötter”, muttrade han, ”och någon borde tala om för kockarna att rovor inte är något kött.”

”Det är fårstuvning.” Jon drog av sig handskarna och värmde händerna i ångan som steg upp från skålen. Doften fick det att vattnas i munnen på honom.

”Snö.”

Jon kände igen Alliser Törnes röst, men det fanns en underton av nyfikenhet i den som han inte hört tidigare. Han vände sig om.

”Kommendanten vill träffa dig. Genast!”

För ett ögonblick blev Jon så rädd att han inte förmådde röra sig ur fläcken. Varför ville kommendanten träffa honom? De hade nyheter om Benjen, tänkte han vilt, han var död, hans önskan hade slagit in. ”Är det min farbror?” fick han ur sig. ”Har han kommit tillbaka välbehållen?”

”Kommendanten är inte van vid att behöva vänta”, blev ser Allisers svar, ”och jag är inte van vid att få mina order ifrågasatta av oäktingar.”

Tyrion Lannister svängde benen över bänken och reste sig. ”Sluta, Törne, ni skrämmer pojken.”

”Lägg er inte i sådant som inte angår er, Lannister, och ni har inget att säga till om här.”

”Men det har jag vid hovet”, påpekade dvärgen leende, ”och det behövs bara ett ord i rätt öra för att ni ska sluta era dagar i förtid och innan ni får ännu en pojke att träna. Tala nu om för Snö varför gamle björnen vill träffa honom. Har det kommit några nyheter om hans farbror?”

”Nej”, svarade ser Alliser, ”och det här gäller något helt annat. Det kom en fågel från Vinterhed i morse med ett budskap som rör hans bror.” Han rättade sig. ”Hans halvbror.”

”Bran”, andades Jon och kom på fötter. ”Något har hänt med Bran.”

Tyrion Lannister lade handen på hans arm. ”Jon”, sa han, ”jag är uppriktigt ledsen.”

Jon hörde honom knappt. Han viftade bort Tyrions hand och stegade genom salen och då han kom till dörrarna började han springa. Genom drivor av gammal snö rusade han till kommendantens torn, flög förbi vakterna och tog torntrappan två steg i taget. När Jon störtade in till kommendanten var blicken vild och stövlarna genomvåta. ”Bran”, flämtade han. ”Vad står det om Bran?”

Jeor Mormont var befälhavare för nattens väktare, en barsk gammal man med ett kolossalt skalligt huvud och ett lurvigt grått skägg. Han hade en korp på armen som han matade med majskorn. ”Jag har hört att du kan läsa.” Han skakade av sig korpen och den slog med vingarna och flög till fönstret där den satte sig och såg på medan Mormont drog fram ett hoprullat papper ur bältet och räckte det till Jon. ”Majs”, muttrade korpen med skrovlig röst. ”Majs, majs.”

Med fingret följde Jon konturen av skräckvargen i vitt vax på det brutna sigillet. Han kände igen Robbs handstil, men bokstäverna tycktes flyta ihop när han försökte läsa dem, och han upptäckte att han grät. Men så fick orden mening genom tårarna och han höjde huvudet. ”Han har vaknat”, utbrast han. ”Gudarna har lämnat tillbaka honom.”

”Men han är krympling”, påpekade Mormont. ”Ursäkta, pojk, läs resten av brevet.”

Jon tittade på orden, men de spelade ingen roll, ingenting spelade någon roll utom att Bran skulle få leva. ”Min bror får leva”, sa han till Mormont. Kommendanten skakade på huvudet, tog en näve majs och visslade. Korpen flög och satte sig på hans axel medan den skrek: ”Leva! Leva!”

Jon sprang nedför trappan med ett leende i ansiktet och Robbs brev i handen. ”Min bror får leva”, talade han om för vakterna, och de växlade en blick. Han rusade tillbaka till kantinen där han hittade Tyrion Lannister som nästan hade ätit färdigt. Han tog den lille mannen under armarna, hissade upp honom i luften och snurrade runt med honom. ”Bran får leva!” tjöt han. Lannister såg förbluffad ut, och Jon satte ner honom och stack papperet i händerna på honom. ”Här, läs!” uppmanade han.

Andra samlades runt omkring och stirrade nyfiket på honom. Jon lade märke till att Grenn stod en liten bit ifrån honom med ett tjockt yllebandage om ena handen. Han verkade ängslig och illa till mods och såg inte alls hotfull ut. Jon gick fram till honom, men Grenn backade och satte upp händerna. ”Håll dig undan från mig, oäkting.”

Jon log mot honom. ”Jag är ledsen för din handled. Robb gjorde samma stöt mot mig en gång, fast med en träklinga. Det gjorde fruktansvärt ont, men det måste kännas värre för dig. Om du vill kan jag visa hur man försvarar sig mot den där stöten.”

Alliser Törne hörde honom. ”Så lord Snö vill ta min plats nu”, fnös han hånfullt. ”Det skulle vara lättare för mig att lära en varg jonglera än det blir för dig att träna den här Uroxen.”

”Ska vi slå vad, ser Alliser?” frågade Jon. ”Det ska bli ett nöje att se Gast jonglera.”

Jon hörde Grenn chockat dra efter andan, och det blev alldeles tyst.

Så började Tyrion Lannister gapskratta. Tre av de svarta bröderna vid ett bord bredvid stämde in, och skrattet spreds från bänk till bänk tills även kockarna flinade. Fåglarna flyttade oroligt på sig uppe i taket och till slut började till och med Grenn småskratta.

Ser Alliser tog aldrig blicken från Jon, och medan skrattsalvorna ekade runt omkring honom mörknade hans ansikte och svärdshanden knöts. ”Det där var ett allvarligt misstag, lord Snö”, sa han till slut med en fiendes giftiga tonfall.