Kampen om järntronen

CATELYN

Catelyn blev allt räddare medan hären marscherade längs brovägen genom Näsets svarta sumpmarker och kom in i flodlandet. Hon dolde sin rädsla bakom ett lugnt och strängt ansikte, men den fanns ändå där och växte för varje fjärdingsväg de tillryggalade. Dagarna var fyllda av ängslan, nätterna oroliga och varenda korp som flög förbi ovanför fick henne att bita ihop tänderna.

Hon oroade sig för fadern och undrade varför han inte hörde av sig. Hon oroade sig för sin bror Edmure och bad att gudarna måtte vaka över honom ifall han måste möta kungamördaren i strid. Hon oroade sig för Ned och flickorna och för sönerna som hon lämnat kvar på Vinterhed. Ändå fanns det inget hon kunde göra för någon av dem, och därför tvingade hon sig att skjuta tankarna på dem åt sidan. Du måste ägna all din styrka åt Robb, sa hon sig, för han är den ende du kan hjälpa. Du måste vara lika hård och stark som Norden, Catelyn Tully. Du måste vara en äkta Stark nu, precis som din son.

Robb red i spetsen för kolonnen under Vinterheds fladdrande, vita baner. Var dag bad han en av sina lorder att rida vid hans sida, så att de kunde konferera medan de marscherade, och han hedrade alla i tur och ordning, favoriserade ingen och lyssnade precis som fadern lyssnat och vägde den enes ord mot den andres. Han har lärt sig så mycket av Ned, tänkte hon då hon betraktade honom, men har han lärt sig tillräckligt?

Svartfisken hade tagit med sig hundra utvalda män och hundra snabba hästar och ridit i förväg för att rekognoscera, men de rapporter som ser Bryndens spejare hade med sig tillbaka var inte särskilt lugnande. Lord Tywins här befann sig fortfarande flera dagsmarscher söderut, men Walder Frey, lord av Bron, hade samlat ihop en styrka på nästan fyra tusen man i sina borgar vid Gröna floden.

”Sen igen”, mumlade Catelyn då hon hörde det. Det var precis som vid slaget vid Treudden. Måtte djävulen ta karlen! Hennes bror Edmure hade kallat vasallerna under fanorna, och lord Frey borde rätteligen ha fört sina styrkor till Flodvattnet, men han hade inte rört sig ur fläcken.

”Fyra tusen man”, upprepade Robb mer förbluffad än arg. ”Ensam har lord Frey inte en chans mot ätten Lannister, så han tänker säkert komma till vår hjälp.”

”Är du säker på det?” frågade Catelyn. Hon hade ridit fram till Robb och Robett Glover, hans följeslagare för dagen. Förtruppen bredde ut sig bakom dem som en skog av lansar, baner och spjut. ”Det undrar jag. Förvänta dig ingenting av Walder Frey, så slipper du bli besviken.”

”Han är trots allt din fars vasall.”

”En del tar allvarligare på sina eder än andra, Robb, och lord Walder har alltid varit vänligare stämd mot Casterlyklippan än min far skulle ha önskat. En av hans söner är gift med Tywin Lannisters syster. Det betyder visserligen inte så mycket i sig, för lord Walder har fått mängder av barn under årens lopp och de måste ju gifta sig med någon. Men ändå…”

”Tror ni att han tänker utlämna oss till klanen Lannister, ers nåd?” frågade Robett Glover allvarligt.

Catelyn suckade. ”Om sanningen ska fram tvivlar jag på att lord Frey själv vet vad lord Frey tänker göra. Han har en gammal mans försiktighet parad med en ung mans ärelystnad och han har alltid varit slug.”

”Vi måste ha Tvillingborgarna, mor”, utbrast Robb hetsigt, ”för det finns ingen annan väg över floden. Det vet du.”

”Ja, och det gör Walder Frey också, det kan du lita på.”

Den kvällen slog de läger i södra utkanten av sumpmarkerna mitt emellan kungsvägen och floden, och det var där Theon Greyjoy kom med ytterligare nyheter från farbrodern. ”Ser Brynden meddelar att han har haft en dust med ätten Lannister och att det nu finns dussintalet spejare som inte kommer att lämna några rapporter till lord Tywin i brådrasket, eller ens någonsin.” Han flinade. ”Ser Addam Marbrand för befälet över deras spejare, och han retirerar söderut och bränner allt i sin väg. Han vet ungefär var vi befinner oss, men svartfisken lovar att han inte ska få veta var vi delar upp oss.”

”Om inte lord Frey berättar det för honom”, insköt Catelyn skarpt. ”Theon, när du återvänder till min farbror ska du säga åt honom att han dag och natt måste ha sina bästa bågskyttar posterade runt Tvillingborgarna med order att skjuta ner varenda korp de ser lämna murarna, för jag vill inte att några fåglar ska nå fram till lord Tywin med upplysningar om min sons trupprörelser.”

”Det har ser Brynden redan gett order om, ers nåd”, upplyste Theon med ett självsäkert leende, ”och om de bara skjuter några fåglar till kan vi snart baka en jättepaj. Jag ska ta hand om fjädrarna, så kan ni få en hatt av dem.”

Hon borde vetat att Brynden svartfisken hade tänkt på den saken. ”Vad har ätten Frey gjort medan klanen Lannister brände deras fält och plundrade deras fästen?”

”Det har förekommit en del skärmytslingar mellan ser Addams män och lord Walders”, svarade Theon, ”och en knapp dagsritt härifrån fann vi två av klanen Lannisters spejare som spetsats på pålar av ätten Freys soldater och numera var kråkmat, men lord Walders huvudstyrka finns kvar i Tvillingborgarna.”

Typiskt Walder Frey, tänkte Catelyn bittert: ligg lågt, vänta och se och ta inga onödiga risker.

”Om han har slagits mot klanen Lannister tänker han kanske hålla sina löften”, sa Robb.

Catelyn var inte lika övertygad. ”Att försvara sina egna landområden är en sak men öppen strid mot lord Tywin en helt annan.”

Robb vände sig åter till Theon Greyjoy. ”Har svartfisken hittat någon annan väg över Gröna floden?”

Theon skakade på huvudet. ”Det är högvatten och floden är strid, och ser Brynden säger att det inte går att ta sig över, inte så här långt norrut.”

”Jag måste över!” förkunnade Robb bistert. ”Jag antar att hästarna skulle kunna simma över floden men inte med pansarklädda män på ryggen. Vi skulle behöva bygga flottar och staka över hjälmar, rustningar och lansar, och det har vi varken träd eller tid till. Lord Tywin är på väg norrut.” Han knöt näven.

”Det vore idiotiskt av lord Frey att inte släppa över oss”, sa Theon Greyjoy med sin vanliga självsäkerhet, ”för vi har fem gånger så många man som han. Du kan ta Tvillingborgarna om det blir nödvändigt, Robb.”

”Inte lätt och inte i tid”, varnade Catelyn, ”för innan du ens hann börja belägringen skulle Tywin Lannister vara där med sin armé och anfalla dig i ryggen.”

Robb tittade från henne till Greyjoy och letade efter ett svar men fann inget. För ett ögonblick såg han till och med yngre ut än sina femton år trots ringbrynjan och svärdet och skäggstubben. ”Vad skulle far göra?” frågade han henne.

”Hitta ett sätt att ta sig över”, svarade hon, ”till varje pris.”

Påföljande morgon kom ser Brynden Tully själv ridande tillbaka till dem. Han hade bytt ut den tunga rustningen och hjälmen som han burit som portens riddare mot spejarens lättare klädsel och hade nu byxor och jacka i läder med ringbrynja över, men obsidianfisken höll fortfarande ihop manteln på axeln.

Farbroderns ansikte var allvarligt då han svingade sig ur sadeln. ”Det har stått ett slag nedanför Flodvattnets murar”, berättade han bistert. ”Vi fick veta det av en av klanen Lannisters spejare som vi tog till fånga, och kungamördaren har krossat Edmures här och jagat Treuddens lorder på flykten.”

En kall hand slöts om Catelyns hjärta. ”Och min bror?”

”Sårad och tillfångatagen”, svarade ser Brynden. ”Lord Blackwood och de andra överlevande är belägrade på Flodvattnet omgivna av Jaimes här.”

Robb var upprörd. ”Vi måste över den förbaskade floden om vi ska ha en chans att komma till deras undsättning i tid.”

”Det blir inte lätt”, förklarade farbrodern, ”för lord Frey har samlat hela sin styrka inne i borgarna och hans portar är stängda och förbommade.”

”Må djävulen ta karlen”, svor Robb, ”och om den gamle dåren inte ger efter och släpper över mig har jag inget annat val än att storma murarna. Ifall jag blir tvungen ska jag jämna Tvillingborgarna med marken, och det kommer han säkert inte att gilla.”

”Nu låter du som en tjurig liten pojke, Robb”, sa Catelyn skarpt. ”Om ett barn ser ett hinder är dess första tanke att springa runt det eller slå ner det, men en lord måste lära sig att ord ibland kan åstadkomma mer än svärd.”

Tillrättavisningen fick Robb att rodna över hela halsen. ”Tala om vad du menar, mor”, bad han undergivet.

”Ätten Frey har hållit bron i sex hundra år och i sex hundra år har de alltid fått ut sin avgift.”

”Vilken avgift? Vad vill han ha?”

Hon log. ”Det är det vi måste ta reda på.”

”Och om jag inte har lust att betala hans avgift?”

”Då är det lika bra att du retirerar till Cailins vallgrav och grupperar dina styrkor för att möta lord Tywin på slagfältet eller skaffar dig vingar. Jag ser inga andra möjligheter.” Catelyn satte sporrarna i hästen och red i väg för att låta sonen fundera över hennes ord, för hon ville inte att han skulle känna det som om hon försökte ta hans plats. Lärde du honom klokhet också, och inte bara tapperhet, Ned? undrade hon. Lärde du honom att knäböja? Kyrkogårdarna i de sju konungarikena var fulla av modiga män som aldrig hade lärt sig den läxan.

Det var nästan middagstid då förtruppen kom inom synhåll för Tvillingborgarna där lorden av Bron hade sitt säte.

Gröna floden var strid och djup här, men ätten Frey hade många århundraden tidigare byggt en bro över den och blivit rika på att ta betalt för att låta andra passera. Bron var en massiv båge av slät grå sten som var bred nog för två vagnar att mötas. Vattentornet reste sig i mitten av brospannet och kontrollerade både vägen och floden med sina skottgluggar, ”mördarhål” och fällgaller. Det hade tagit ätten Frey tre generationer att få bron färdig, och då den var klar hade man byggt en bastant timmerborg på vardera flodstranden så att ingen kunde ta sig över utan tillstånd.

Timret hade för länge sedan ersatts med sten, och Tvillingborgarna — två fula, skräckinjagande och exakt identiska fästen — hade bevakat bron i århundraden. Höga murar, djupa vallgravar och tunga portar i ek och järn skyddade tillfarterna, bron välvde sig från bastanta fundament och det fanns vakttorn och fällgaller på båda stränderna och vattentornet mitt på brospannet.

Det räckte med en enda blick för att Catelyn skulle inse att det var omöjligt att storma borgen. Det vimlade av spjut och svärd på murarna, det stod en bågskytt vid varje tinne och skottglugg, vindbryggan var uppe och fällgallret nere och portarna stängda och förbommade.

Storjon började svära och förbanna så snart han såg vad som väntade dem och lord Rickard Karstark blängde ilsket. ”Det fästet går inte att storma”, tillkännagav Roose Bolton.

”Och vi kan inte heller ta det genom belägring om vi inte har en armé till på den bortre stranden som kan belägra den andra borgen”, sa Helman Tallhart dystert. På västra sidan av det djupa, gröna vattnet stod den andra borgen som en spegelbild av sin tvilling på östra stranden. ”Även om vi hade tid på oss, vilket vi definitivt inte har.”

Medan lorderna från Norden betraktade Tvillingborgarna öppnades en utfallsport, en plankbro sköts över vallgraven och ett dussintal riddare kom ridande emot dem anförda av fyra av lord Walders många söner. Deras baner var prytt med mörkblå tvillingborgar på silvergrå botten. Ser Stevron Frey, lord Walders arvinge, talade för dem. Alla i ätten Frey såg ut som vesslor, och ser Stevron, som var över sextio med egna barnbarn, såg ut som en särskilt gammal och trött vessla, men han uppträdde artigt mot dem. ”Min far har skickat mig för att ta emot er och fråga vem som anför den här mäktiga hären.”

”Det gör jag.” Robb satte sporrarna i hästen. Han var klädd i rustning med Vinterheds skräckvargssköld fastspänd vid sadeln och Gråvind vid sidan.

Den gamle riddaren betraktade Catelyns son med en svagt road glimt i sina vattniga, grå ögon även om valacken gnäggade nervöst och drog sig bort från skräckvargen. ”Min far skulle känna sig hedrad om ni ville dela en måltid tillsammans med honom i borgen och förklara vad ni har för ärende här.”

Hans ord slog ner bland vasallerna som en stenbumling från en katapult. Ingen av dem tyckte det var någon bra idé, och de svor och argumenterade och skrek i munnen på varandra.

”Ni får inte göra det, ers nåd”, sa Galbart Glover bönfallande till Robb, ”för man kan inte lita på lord Walder.”

Roose Bolton nickade. ”Om ni går in där är ni hans, och han kan sälja er till klanen Lannister, kasta er i en fängelsehåla eller skära halsen av er, som det behagar honom.”

”Om han vill tala med oss får han öppna sina portar, så kan vi allihop äta tillsammans med honom”, förkunnade ser Wendel Manderly.

”Eller låt honom komma ut och förhandla med Robb här inom synhåll både för hans män och våra”, föreslog hans bror, ser Wylis.

Catelyn Stark var lika tveksam som de, men hon behövde bara kasta en blick på ser Stevron för att inse att han inte var glad åt det han hörde. Några ord till och chansen skulle ha gått förlorad. Hon var tvungen att göra något och det snabbt. ”Jag ska tala med lord Frey”, tillkännagav hon högt.

”Ni, ers nåd?” Storjon lade pannan i djupa veck.

”Är du säker, mor?” Det var tydligt att Robb inte var det.

”Absolut”, ljög Catelyn ledigt. ”Lord Walder är min fars vasall och jag har känt honom sedan jag var en ung flicka. Han skulle aldrig göra mig något ont.” Såvida han inte kunde tjäna på det, tänkte hon, men en del sanningar mådde bäst av att inte yppas och ibland måste man ljuga.

”Jag är säker på att min far gärna talar med lady Catelyn”, sa ser Stevron, ”och som en garanti för våra goda avsikter stannar min bror ser Perwyn kvar här tills hon är välbehållen tillbaka hos er.”

”Han ska bli vår ärade gäst”, försäkrade Robb. Ser Perwyn, den yngste av de fyra i ätten Freys sällskap, satt av hästen och räckte tyglarna till en bror. ”Jag vill att min mor kommer tillbaka före kvällningen, ser Stevron”, fortsatte Robb, ”för jag tänker inte stanna här länge.”

Ser Stevron Frey nickade artigt. ”Som ni befaller, ers nåd.” Catelyn satte sporrarna i hästen och red i väg utan att se sig om medan lord Walders söner och deras sällskap följde efter.

Hennes far hade en gång sagt att Walder Frey var den ende lorden i de sju konungarikena som kunde plocka fram en hel armé ur byxorna. Catelyn förstod precis vad han hade menat då lorden av Bron tog emot henne i stora salen i den östra borgen omgiven av tjugo levande söner (minus ser Perwyn, som var nummer tjugoett), trettiosex sonsöner, nitton sonsonsöner och ett oräkneligt antal döttrar, dotterdöttrar, oäktingar och oäktingars barn.

Lord Walder var nittio år gammal, en förtorkad vessla med skalligt, rosa huvud med leverfläckar och för giktbruten för att kunna stå på benen. Hans senaste hustru, en blek och spröd flicka på sexton, gick bredvid bärstolen då de bar in honom. Hon var den åttonde lady Frey.

”Det är en stor glädje för mig att se er igen efter alla dessa år, ers nåd”, sa Catelyn.

Den gamle mannen kisade misstänksamt mot henne. ”Är det? Det tvivlar jag på. Bespara mig era vackra ord, lady Catelyn, för jag är för gammal. Varför är ni här? Är er son för stolt för att komma själv? Vad ska jag göra med er?”

Catelyn hade varit en ung flicka sist hon besökte Tvillingborgarna, men redan då hade lord Walder varit lättretlig, vasstungad och burdus, och det verkade som om han blivit ännu värre med åldern. Hon skulle bli tvungen att välja sina ord med omsorg och göra sitt bästa för att inte ta illa upp av hans.

”Ni glömmer er, far”, insköt ser Stevron förebrående. ”Lady Stark är här på er inbjudan.”

”Har jag bett om din åsikt? Du är inte lord Frey än, inte förrän jag dör. Ser jag död ut? Jag vill inte ha några tillrättavisningar av dig.”

”Så kan ni inte tala inför vår ärade gäst, far”, sa en av hans yngre söner.

”Nu försöker även mina oäktingar lära mig hur man uppför sig”, klagade lord Walder. ”Jag talar förbaske mig som jag vill. Jag har haft tre kungar som gäster i mitt liv och drottningar också. Tror du att jag behöver lära mig av sådana som du, Ryger? Din mor mjölkade getter första gången jag gav henne min säd.” Han avfärdade den rodnande ynglingen med en handrörelse och pekade på två av sina andra söner. ”Danwell, Whalen, hjälp mig till stolen.”

De lyfte upp lord Walder ur bärstolen och bar honom till huset Freys högsäte, en hög stol av svart ek vars ryggstöd var format som två borgar med en bro emellan. Hans unga hustru smög blygt fram och lade en filt över benen. Då den gamle mannen satt sig till rätta vinkade han till sig Catelyn och placerade en papperstorr kyss på hennes hand. ”Så där”, förkunnade han. ”Nu när jag har iakttagit alla artighetsbetygelser, ers nåd, kanske mina söner vill ha godheten att hålla mun. Varför är ni här?”

”För att be er öppna portarna, ers nåd”, svarade Catelyn artigt. ”Min son och hans vasaller är högst angelägna om att korsa floden och komma vidare.”

”Till Flodvattnet?” flinade han. ”Å, det behöver ni inte tala om för mig, för jag är inte blind än och även om jag är gammal kan jag fortfarande läsa en karta.”

”Till Flodvattnet”, bekräftade Catelyn, för hon såg ingen anledning att förneka det, ”där jag skulle ha förväntat mig att finna er, ers nåd. Ni är väl fortfarande min fars vasall?”

”Heh”, sa lord Walder, ett ljud halvvägs mellan ett skratt och en grymtning. ”Jag kallade in alla mina soldater, det gjorde jag, och de är här, ni såg dem på murarna. Det var min avsikt att marschera så snart hela min styrka var samlad, eller rättare sagt skicka mina söner, för jag är alldeles för gammal för att marschera själv, lady Catelyn.” Han såg sig omkring efter någon som kunde bekräfta hans ord och pekade på en lång, böjd man i femtioårsåldern. ”Säg det till henne, Jared. Säg åt henne att det var min avsikt.”

”Det var det, ers nåd”, försäkrade ser Jared Frey, en av hans söner i andra äktenskapet. ”På min ära.”

”Är det mitt fel att er dåre till bror förlorade slaget innan vi hann marschera?” Lord Walder lutade sig bakåt mot kuddarna och blängde ilsket på henne, som om han utmanade henne att ifrågasätta hans version av händelseförloppet. ”Jag har hört att kungamördaren mejade ner hans här lika lätt som man skär mogen ost med en yxa. Varför skulle mina pojkar skynda sig söderut för att dö? Alla de som begav sig söderut flyr mot norr igen.”

Catelyn skulle med glädje ha spetsat den knarrige gamle mannen och stekt honom långsamt över öppen eld, men hon måste öppna bron före kvällningen. Lugnt sa hon: ”Desto större anledning till att vi snabbt måste nå Flodvattnet. Var kan vi prata, ers nåd?”

”Vi pratar nu”, klagade lord Frey. Det rosa huvudet med leverfläckarna vreds runt. ”Vad stirrar ni på?” skrek han åt sin talrika avkomma. ”Ut! Lady Stark vill tala med mig i enrum. Hon kanske vill lägga an på mig, heh. Gå, allihop, och gör något nyttigt. Ja, du med, kvinna. Ut, ut, ut.” Medan hans söner och sonsöner och sonsonsöner och döttrar och dotterdöttrar och oäktingar strömmade ut ur salen lutade han sig närmare Catelyn och erkände: ”De väntar allihop på att jag ska dö. Stevron har väntat i fyrtio år, men jag har gjort honom besviken. Heh. Varför skulle jag dö bara för att han vill bli lord? frågar jag. Jag vägrar.”

”Jag har gott hopp om att ni blir hundra år gammal.”

”Det skulle vara rätt åt dem, det skulle det minsann. Men vad ville ni säga?”

”Vi vill korsa floden”, svarade Catelyn.

”Jaså, vill ni det? Det var rakt på sak. Varför skulle jag låta er göra det?”

Catelyns ilska flammade upp. ”Om ni vore stark nog att klättra upp på era egna murar, lord Frey, skulle ni se att min son har tjugo tusen man utanför.”

”Det blir tjugo tusen färska lik då lord Tywin kommer hit”, genmälde den gamle. ”Försök inte skrämma mig, ers nåd. Er make sitter som förrädare i en cell under Röda slottet, er far är sjuk och kanske döende och Jaime Lannister har er bror i kedjor. Vad har ni som jag borde frukta? Er son? Om vi skulle ställa upp våra söner mot varandra så har jag fortfarande arton kvar då alla era är döda.”

”Ni svor min far en ed”, påminde Catelyn.

Han skakade leende på huvudet. ”O ja, jag sa några ord, men vad jag kan påminna mig svor jag en ed till kronan också. Joffrey är kung nu, och det gör er och er pojke och alla dårarna där ute till rebeller. Om jag hade lika stort förnuft som en fisk borde jag hjälpa ätten Lannister att göra slut på er allihop.”

”Varför gör ni inte det då?” undrade hon utmanande.

Lord Walder fnös hånfullt. ”Den stolte och praktfulle lord Tywin, ståthållare i Västern, kungens hand, å, vilken stor man han är, han och hans guld hit och guld dit och lejon här och lejon där. Jag kan slå vad om att ifall han äter för mycket bönor släpper han väder precis som jag, men ni skulle aldrig höra honom medge det, å nej. Vad har han för anledning att vara så uppblåst? Bara två söner och den ene ett litet missfoster. Jag kan ställa upp mina söner mot hans och jag har fortfarande nitton och en halv kvar då alla hans är döda!” Han skrockade. ”Om lord Tywin vill ha min hjälp får han ta mig sjutton be om den.”

Det var allt Catelyn behövde höra. ”Jag ber om er hjälp, ers nåd”, sa hon ödmjukt, ”och min far och min bror, min make och mina söner ber med min röst.”

Lord Walder stack ett benigt finger i ansiktet på henne. ”Bespara mig era vackra ord, ers nåd, för sockersöta ord får jag av min hustru. Såg ni henne? Sexton är hon, en liten blomma, och hennes ljuvlighet är bara till för mig. Jag kan slå vad om att hon ger mig en son vid den här tiden nästa år. Kanske ska jag göra honom till arvinge, det skulle vara rätt åt dem.”

”Jag är säker på att hon kommer att ge er många söner.”

Han nickade. ”Men er far kom inte till bröllopet, och som jag ser det var det en förolämpning, även om han är döende, och han kom inte till mitt förra bröllop heller. Han kallar mig lord Frey den sene, ska ni veta, och er familj har alltid sett ner på mig, förneka det inte, ljug inte, för ni vet att det är sant. För många år sedan sökte jag upp er far och föreslog giftermål mellan hans son och en av mina döttrar. Varför inte? Jag hade en dotter i tankarna, söt flicka, bara några få år äldre än Edmure, men om hon inte föll er bror i smaken hade jag andra som han kunde få: unga, gamla, jungfrur, änkor, vad han ville ha. Men nej, lord Hoster Tully ville inte höra talas om saken. Vackra ord gav han mig, ursäkter, men det jag ville var att bli av med en dotter.

Och er syster, hon är precis likadan. Det är inte mer än ett år sedan, då Jon Arryn fortfarande var kungens hand, som jag for till staden för att se mina söner rida i torneringen. Stevron och Jared är för gamla för rännarbanan nu, men Danwell och Hosteen deltog liksom Perwyn, och några av mina oäktingar var med i mêléen. Men om jag vetat att de skulle skämma ut mig hade jag aldrig besvärat mig med att göra resan. Varför skulle jag fara hela den där vägen för att se Hosteen kastas av hästen av den där spolingen Tyrell? Pojken är bara hälften så gammal som han och de kallar honom ser Tusensköna eller något i den stilen. Och Danwell kastades ur sadeln av en vandrande riddare! Ibland undrar jag om de där båda verkligen är mina. Min tredje hustru var en Crakehall, och alla kvinnorna i ätten Crakehall är slampor. Men det spelar ingen roll, hon dog innan ni föddes, vad bryr ni er om henne?

Jag pratade om er syster. Jag föreslog att lord och lady Arryn skulle fostra två av mina sonsöner vid hovet och erbjöd mig att ta deras son som myndling här på Tvillingborgarna. Är mina sonsöner ovärdiga att synas vid hovet? De är rara pojkar, lugna och belevade. Walder är Merretts son, uppkallad efter mig, och den andre…heh, jag minns inte…han kan vara ännu en Walder, för de kallar dem alltid Walder för att jag ska favorisera dem, men hans far…vem var nu hans far?” Ansiktet skrynklades ihop. ”Vem han än var så ville lord Arryn varken ta emot honom eller den andre, och jag lägger skulden på er syster för det. Hon stelnade till som om jag hade föreslagit att hennes pojke skulle säljas till ett gycklarfölje eller göras till eunuck, och då lord Arryn sa att pojken skulle till Draksten för att fostras hos Stannis Baratheon stormade hon ut ur rummet utan ett ord, och det enda handen kunde ge mig var ursäkter. Vad ska jag med ursäkter till, säg?”

Catelyn rynkade förbryllat pannan. ”Jag fick den uppfattningen att Lysas pojke skulle fostras hos lord Tywin på Casterlyklippan.”

”Nej, det var hos lord Stannis”, sa Walder Frey irriterat. ”Tror ni inte att jag kan skilja på lord Stannis och lord Tywin? De är bägge två pösmunkar som tror att de är för fina för att skita, men strunt i det, jag vet skillnaden. Eller tror ni att jag är så gammal att jag inte minns? Jag är nittio och jag minns mycket väl vad man gör med en kvinna också, och min hustru kommer att ge mig en son vid den här tiden nästa år, det kan jag slå vad om. Eller en dotter, det kan inte hjälpas. Vare sig det är en flicka eller en pojke så kommer barnet att vara rött och skrynkligt och gasta i högan sky, och med största sannolikhet kommer hon att kalla det Walder eller Walda.”

Catelyn var inte intresserad av vad lady Frey skulle välja för namn till sitt barn. ”Jon Arryn tänkte fostra sin son hos lord Stannis, är ni helt säker på det?”

”Ja, ja, ja”, svarade den gamle mannen. ”Men han dog ju, så vad spelar det för roll? Ni säger att ni vill korsa floden?”

”Ja.”

”Det får ni inte!” tillkännagav lord Walder skarpt. ”Inte om inte jag tillåter det, och varför skulle jag göra det? Ätterna Tully och Stark har aldrig varit vänner till mig.” Han lutade sig tillbaka i stolen och lade flinande armarna i kors över bröstet medan han väntade på hennes svar.

Resten var ren kohandel.

En enorm röd sol hängde lågt över kullarna i väster då portarna till borgen slogs upp. Vindbryggan firades gnisslande ner och fällgallret hissades upp, och lady Catelyn Stark red ut för att förena sig med sin son och hans vasaller. Bakom henne kom ser Jared Frey, ser Hosteen Frey, ser Danwell Frey och lord Walders oäkte son Ronel Flod i spetsen för en lång kolonn av pikenerare, led efter led av män i ringbrynjor av blått stål och silvergrå mantlar.

Robb galopperade henne till mötes med Gråvind bredvid hingsten. ”Det är ordnat”, berättade hon. ”Lord Walder går med på att du korsar floden, och hans samlade styrkor är också dina minus fyra hundra man som han vill ha kvar här för att hålla Tvillingborgarna. Jag föreslår att du lämnar fyra hundra av dina egna män, en blandad styrka av bågskyttar och svärdskämpar. Han kan knappast ha något att invända mot ett erbjudande om att förstärka hans garnison…men se till att du ger befälet till en man du kan lita på, för lord Walder kan behöva hjälp att hålla sina löften.”

”Som du säger, mor”, svarade Robb och betraktade leden av pikenerare. ”Kanske…vad säger du om ser Helman Tallhart?”

”Ett utmärkt val.”

”Vad ville han ha av oss?”

”Om du kan avvara några man behöver jag ett par stycken för att eskortera två av lord Freys sonsöner norrut till Vinterhed”, svarade hon. ”Jag har gått med på att ta dem som myndlingar. De är unga pojkar, sju och åtta år gamla, och det verkar som om bägge heter Walder. Din bror Bran borde bli glad att få sällskap av pojkar i nästan samma ålder som han själv.”

”Var det allt? Två myndlingar? Det är ett lågt pris att betala för…”

”Lord Freys son Olyvar följer med oss”, avbröt hon, ”för han ska tjäna som din personlige väpnare, och hans far vill gärna se honom dubbad till riddare i sinom tid.”

”En väpnare.” Robb ryckte på axlarna. ”Bra, det är bra, om han är…”

”Och om din syster kommer välbehållen tillbaka till oss är det överenskommet att hon ska äkta lord Walders yngste son, Elmar, när de båda blir myndiga.”

Robb stirrade på henne. ”Det kommer Arya inte att gilla.”

”Och du ska gifta dig med en av hans döttrar då striderna är över”, avslutade hon. ”Hans nåd har välvilligt gått med på att du får välja vilken flicka du vill, och han har flera stycken som han tror skulle kunna passa.”

Robb rörde inte en min. ”Jag förstår.”

”Går du med på det?”

”Kan jag vägra?”

”Inte om du vill korsa floden.”

”Jag går med på det”, förklarade Robb högtidligt, och han hade aldrig verkat manligare än i det ögonblicket, tyckte hon. Pojkar kunde leka med svärd, men det krävdes en lord för att ingå en överenskommelse om äktenskap och allt vad det innebar.

De korsade floden i kvällningen medan en månskära flöt på vattnet. Den dubbla kolonnen vällde genom den östra borgens portar som en lång orm av stål, slingrade sig över borggården och in i borgen, över bron och kom ut ur den andra borgen på västra stranden.

Catelyn red i spetsen för ormen tillsammans med sin son och sin farbror, ser Brynden, och ser Stevron Frey. Bakom följde nio tiondelar av deras rytteri: riddare, lansiärer, friryttare och beridna bågskyttar. Det tog många timmar för dem allihop att komma igenom. Efteråt skulle Catelyn minnas klappret av oräkneliga hovar mot vindbryggan, åsynen av lord Walder Frey i sin bärstol där han satt och såg dem passera, glittret av ögon som kikade ner genom ”mördarhålen” i taket medan de red genom vattentornet.

Huvudstyrkan av Nordens här — pikenerare och bågskyttar och stora mängder fotsoldater med spjut och svärd — stannade kvar på östra stranden under befäl av Roose Bolton. Robb hade befallt honom att fortsätta marschen söderut för att möta ätten Lannisters enorma armé som anförd av lord Tywin var på väg mot norr.

På gott eller ont hade hennes son kastat tärningen.