Kampen om järntronen

JON

”Mår du bra, Snö?” frågade lord Mormont barskt.

”Bra”, skriade korpen. ”Bra.”

”Ja tack, ers nåd”, ljög Jon med hög röst, som om det skulle göra orden sannare. ”Och ni själv?”

Mormont gav honom en bister blick. ”Vad tror du?” frågade han och kliade sig under hakan. ”En död man försökte döda mig.” Det buskiga grå skägget hade blivit svett i eldsvådan så han hade rakat av det, och den nya, bleka skäggstubben fick honom att se gammal och maläten ut. ”Du ser inte ut att må bra. Hur är det med handen?”

”Den är nästan läkt.” Jon böjde och sträckte på de omlindade fingrarna för att visa honom. Han hade bränt sig värre än han trodde när han kastade de brinnande draperierna, och högerhanden var inlindad i sidenbandage halvvägs upp till armbågen. Då kände han ingenting, för smärtorna hade kommit först efteråt. Det hade sipprat vätska från den spruckna, röda huden och stora otäcka blodblåsor hade slagit upp mellan fingrarna. ”Mäster Aemon säger att jag kommer att få ärr, men i övrigt bör handen bli fullt återställd.”

”En ärrig hand är ingenting, och på muren har du oftast handskar på dig.”

”Som ni säger, ers nåd.” Det var inte tanken på ärren som bekymrade Jon utan allt det andra. Mäster Aemon hade gett honom vallmomjölk, men trots det hade smärtan varit fasansfull. Först hade det känts som om handen fortfarande stod i lågor och brann natt och dag, och det enda som gav någon lindring var att hålla den i ett handfat med snö och krossad is. Jon tackade gudarna för att ingen annan än Gast såg honom kvidande av smärta ligga och vrida sig på sängen om nätterna, och när han äntligen kunde sova drömde han, och det var ännu värre. I drömmen hade liket han slogs med blå ögon, svarta händer och faderns ansikte, men det vågade han inte berätta för Mormont.

”Dywen och Hake kom tillbaka i går kväll”, berättade gamle björnen, ”men precis som de andra fann de inte minsta spår av din farbror.”

”Jag vet.” Jon hade släpat sig till kantinen för att äta kvällsvard med sina vänner, och det enda de svarta bröderna hade pratat om var gränsjägarnas misslyckande.

”Du vet det”, muttrade Mormont. ”Hur kommer det sig att alla vet allt här?” Han tycktes inte vänta sig något svar. ”Det verkar som om det bara var två av de där varelserna, vad de nu var för något, och jag vägrar att kalla dem människor, men gudskelov för det. Om det hade varit fler…fast det vill jag helst inte tänka på. Men fler kommer att dyka upp, det kan jag känna i mina gamla ben, och mäster Aemon håller med mig. De kalla vindarna tilltar, sommaren är snart slut och en vinter närmar sig som aldrig har skådats i denna världen.”

Vintern närmar sig. Ätten Starks ord hade aldrig låtit så bistra och hotfulla i Jons öron som nu. ”Ers nåd”, började han tvekande, ”det sägs att det kom en fågel i går kväll.”

”Det stämmer. Än sen?”

”Jag hade hoppats på nyheter om min far.”

”Far”, upprepade den gamla korpen hånfullt och guppade med huvudet där den struttade på Mormonts axlar. ”Far.”

Befälhavaren sträckte ut handen för att hålla för näbben på korpen, men den hoppade upp på hans huvud, flaxade med vingarna och flög tvärs över rummet och satte sig ovanför ett fönster. ”Att föra oljud är det enda korpar duger till”, morrade Mormont, ”och varför jag står ut med den eländiga fågeln…Ifall det hade kommit några nyheter om lord Eddard, tror du då inte att jag skulle ha skickat efter dig? Oäkting eller ej så är du ändå av hans blod. Budskapet rörde ser Barristan Selmy, och tydligen har han blivit fråntagen befälet för kungsvakten. De har gett hans plats till Blodhunden, Clegane, och utnämnt kungamördaren till befälhavare, och nu är Selmy efterspanad för förräderi. De dårarna skickade några i stadsvakten för att gripa honom, men han dräpte två av dem och flydde.” Mormont fnös, och det var ingen tvekan om vad han ansåg om dem som skickade stadsvakten mot en sådan ryktbar riddare som Barristan den djärve. ”Vi har vita skuggor i skogarna och osaliga döda som smyger omkring i våra salar, och en pojke sitter på järntronen”, sa han föraktfullt.

Korpen skrattade gällt. ”Pojke, pojke, pojke, pojke.”

Gamle björnen hade satt sitt hopp till ser Barristan, mindes Jon, och om han hade fallit, vad fanns det då för chans att någon skulle bry sig om Mormonts brev? Han knöt den brända handen och det värkte ända ut i fingertopparna. ”Stod det något om mina systrar?”

”I brevet nämndes varken lord Eddard eller hans döttrar.” Mormont ryckte irriterat på axlarna. ”Kanske kom mitt brev aldrig fram. Aemon skickade två kopior med sina bästa fåglar, men vem vet? Fast det troliga är att Pycelle inte brydde sig om att svara. Det skulle inte vara första gången, och inte heller den sista. Jag är rädd för att vi betyder mindre än ingenting i Kungshamn, och de berättar bara vad de vill att vi ska veta, och det är inte mycket.”

Och ni berättar bara det ni vill att jag ska veta, och det är ännu mindre, tänkte Jon harmset. Hans bror Robb hade kallat vasallerna under fanorna och ridit söderut i krig, men det hade ingen andats ett ord om till honom…ingen utom Samwell Tarly som läst brevet för mäster Aemon och samma natt i hemlighet viskande berättat dess innehåll för Jon medan han hela tiden sa att han inte borde. Utan tvivel tyckte de att hans brors krig inte angick honom, men det bekymrade honom djupt. Robb marscherade och inte han, och hur ofta Jon än sa sig att hans plats var här på muren nu med hans nya bröder, så kände han sig ändå som en feg stackare.

”Majs”, ropade korpen. ”Majs, majs.”

”Å, håll tyst”, snäste gamle björnen. ”Hur länge säger mäster Aemon att det dröjer innan du kan använda handen igen, Snö?”

”Snart”, svarade Jon.

”Bra.” På bordet mellan dem lade lord Mormont ett stort svärd i en svart metallskida prydd med band av silver. ”Då är du snart redo för det här.”

Korpen flög ner och landade på bordet och vaggade fram till svärdet med huvudet nyfiket på sned. Jon tvekade, för han hade ingen aning om vad det här skulle betyda. ”Ers nåd?”

”Elden smälte bort silvret på svärdsknappen och brände sönder parerstången och fästet, men vad kan man annat vänta sig av torrt läder och gammalt trä? Klingan däremot…man behöver en hundra gånger så het eld för att skada klingan.” Mormont sköt skidan över de skrovliga ekplankorna. ”Resten lät jag nytillverka. Ta det.”

”Ta det”, ekade korpen och började putsa fjädrarna. ”Ta det, ta det.”

Tafatt tog Jon svärdet i handen, i den vänstra, för den högra var fortfarande för öm och dessutom klumpig i bandaget. Han drog försiktigt svärdet ur skidan och höll upp det framför ögonen.

Svärdsknappen var av ljus sten och försedd med en blytyngd för att balansera den långa klingan, och den var formad som ett morrande varghuvud med granater till ögon. Fästet var gjort av nytt läder, mjukt och svart och ännu ofläckat av svett eller blod. Själva klingan var gott och väl tio centimeter längre än dem Jon var van vid och slutade i en spets för att man både skulle kunna stöta och hugga med den, och djupt inne i metallen fanns tre skåror inristade. Medan Is var ett riktigt tvåhandsslagsvärd var det här ett ett-och-ett-halvt-handssvärd, ibland kallat ett bastardsvärd. Ändå kändes vargsvärdet faktiskt lättare än de klingor han svingat tidigare. Då Jon vände på det kunde han se vågrörelserna inne i det mörka stålet där metallen hade falsats hundratals gånger vid smidningen. ”Det här är valyriskt stål, ers nåd!” utbrast han förundrat, för fadern hade så ofta låtit honom få hålla i Is att han visste precis hur sådant stål kändes och såg ut.

”Det är det”, instämde gamle björnen. ”Det var min fars svärd och hans fars före honom. Ätten Mormont har burit det i fem århundraden. Jag svingade det på min tid och lät det gå vidare till min son då jag tog den svarta dräkten.”

Han ger mig sin sons svärd. Jon trodde knappt sina öron. Klingan var perfekt balanserad och eggen glimmade svagt då den fångade ljuset. ”Er son…”

”Min son drog vanära över huset Mormont, men han hade åtminstone tillräckligt mycket skam i kroppen för att lämna kvar svärdet när han flydde. Min syster gav det tillbaka till mig, men bara åsynen påminde mig om Jorahs skam, så jag lade undan svärdet och tänkte inte mer på det förrän vi hittade det i askan i mitt sovrum. Ursprungligen var svärdsknappen formad som ett björnhuvud av silver, men det var så slitet att det nästan inte gick att se vad det var. För dig tänkte jag att det var mer passande med en vit varg, och en av våra byggare är en riktigt duktig skulptör.”

När Jon var i Brans ålder hade han ofta drömt om att utföra stordåd, som pojkar alltid gjorde. Detaljerna i hans bedrifter kunde skifta, men ofta drömde han om att han räddade faderns liv. Efteråt förkunnade lord Eddard att Jon visat sig som en äkta Stark och satte Is i handen på honom. Redan då hade han vetat att det bara var ett barns dåraktiga fantasier, för ingen oäkting kunde någonsin hoppas på att få svinga en fars svärd, och han skämdes vid blotta minnet. Vilken sorts man stal sin egen brors födslorätt? Jag har ingen rätt till det här svärdet, tänkte han, inte mer än till Is. Han öppnade och knöt sina brända fingrar och kände smärtan dunka djupt under huden. ”Ni gör mig stor heder, ers nåd, men…”

”Förskona mig från dina men, pojk”, avbröt Mormont, ”för jag skulle inte sitta här om det inte vore för dig och din varg. Du kämpade modigt och du tänkte framför allt snabbt. Eld! Ja, herregud, det borde vi ha vetat, för vi borde ha kommit ihåg. Den långa natten har inträffat tidigare. Åtta tusen år är visserligen en lång tid, men om nattens väktare inte minns, vem ska då göra det?”

”Vem ska då göra det?” ekade den pratsamma korpen. ”Vem ska då göra det?”

Gudarna hade hört Jons bön den natten och elden hade fått fäste i den döde mannens kläder och förtärt honom som om hans kött var bivax och benen gammalt, torrt trä. Jon behövde bara sluta ögonen för att se vålnaden ragla över salongen medan den törnade emot möblerna och slog efter lågorna. Det var ansiktet som plågade honom värst: omgivet av en gloria av eld med håret brinnande som halm hade det döda köttet smält bort och lossnat från skallen så att man såg det glänsande benet under.

Vad det än var för demonisk kraft som Othor varit besatt av så hade den drivits ut av lågorna, och i askan hade de bara funnit bränt kött och förkolnade ben. Men i mardrömmen mötte han det brinnande liket igen och den här gången hade det lord Eddards drag. Det var hans fars hud som brast och svartnade, hans fars ögon som rann nedför kinderna som geléartade tårar. Jon förstod inte varför det var så eller vad det kunde betyda, men det skrämde vettet ur honom.

”Ett svärd är en liten ersättning för ett liv”, avslutade Mormont. ”Ta det, så pratar vi inte mer om saken. Förstått?”

”Ja, ers nåd.” Det mjuka lädret formades efter Jons fingrar som om svärdet redan hade anpassat sig till hans grepp. Han visste att han borde känna sig hedrad, och det gjorde han också, men ändå…

Han är inte min far. Tanken dök objuden upp i Jons huvud. Lord Eddard är min far, och jag ska inte glömma honom hur många svärd jag än får. Men han kunde knappast säga till lord Mormont att det var en annan mans svärd han drömde om.

”Jag vill inte ha några tack heller”, sa Mormont, ”så tacka mig inte utan hedra stålet med gärningar i stället för ord.”

Jon nickade. ”Har det något namn, ers nåd?”

”En gång i tiden kallades det Långklo.”

”Klo”, skrek korpen. ”Klo.”

”Långklo är ett passande namn”, sa Jon och gjorde ett övningshugg. Han var klumpig och tafatt med vänsterhanden, men ändå verkade stålet flyga genom luften som om det hade en egen vilja. ”Vargar har klor precis som björnar.”

Det verkade som om gamle björnen gillade den tanken. ”Ja, det har de, och jag tror att du måste bära svärdet över axeln, för det är för långt att ha vid höften, åtminstone innan du vuxit några centimeter till. Dessutom måste du öva på dina tvåhandshugg. Ser Endrew kan träna lite med dig när dina brännskador är läkta.”

”Ser Endrew?” Jon kände inte igen namnet.

”Ser Endrew Tarth. Det är en bra karl, och han är på väg från Skuggtornet för att tillträda tjänsten som vapenmästare. Ser Alliser Törne gav sig i väg till Östvakten vid havet i går morse.”

Jon sänkte svärdet. ”Varför då?” frågade han dumt.

Mormont fnös. ”För att jag skickade dit honom naturligtvis. Han har med sig handen som Gast slet av från Jafer Blommas handled. Jag har befallt honom att segla till Kungshamn och visa den för pojkkungen. Den borde få Joffrey att reagera, skulle jag tro, och ser Alliser är riddare, högättad och smord, med gamla vänner vid hovet och på alla sätt svårare att strunta i än en gammal korp.”

”Korp.” Jon tyckte att korpen lät lite förnärmad.

”Dessutom”, fortsatte befälhavaren och brydde sig inte om fågelns protest, ”lägger det tusentals fjärdingsväg mellan dig och honom utan att det ser ut som ett straff.” Han hötte med fingret mot Jon. ”Men tro inte att det betyder att jag accepterar de där dumheterna i kantinen. Tapperhet kan urskulda ett visst mått av dårskap, men du är ingen pojke längre, oavsett hur gammal du är. Det är en mans svärd du har där, och det krävs en man för att hantera det, och jag förväntar mig att du hädanefter uppträder som en vuxen karl.”

”Ja, ers nåd.” Jon stack svärdet i skidan igen. Även om det inte var den klinga han helst skulle velat ha var det en praktfull gåva, och han var också djupt tacksam för att Mormont befriat honom från Alliser Törnes ondskefullhet.

Gamle björnen kliade sig på hakan. ”Jag hade glömt hur det kliar när skägget växer ut”, sa han, ”men det är inget att göra åt. Är du tillräckligt bra i handen för att kunna återuppta dina plikter?”

”Ja, ers nåd.”

”Bra. Det blir en kall natt, så jag vill ha hett kryddvin. Försök hitta ett krus rött som inte är för surt och snåla inte med kryddorna, och säg åt Hobb att om han ger mig kokt lamm igen ska jag koka honom. Det jag fick sist var grått och inte ens fågeln ville röra det.” Han strök korpen över huvudet med tummen och fågeln kraxade belåtet. ”I väg med dig nu, för jag har arbete som väntar.”

Vakterna log mot honom från sina nischer då han långsamt gick nedför torntrappan med svärdet i sin friska hand. ”Finare stål finns inte”, sa en man. ”Det där har du förtjänat, Snö”, sa en annan. Jon tvingade sig att le tillbaka mot dem, men hjärtat var inte med. Han visste att han borde känna sig glad men förmådde inte. Det värkte i handen och ilskan bubblade inombords, fast han kunde inte ha sagt vem han var arg på eller varför.

Ett halvdussin av hans vänner väntade utanför då han lämnade kungstornet där befälhavare Mormont numera hade sina gemak. De hade hängt upp en måltavla på dörren till sädesmagasinet för att det skulle verka som om de övade sig i bågskytte, men han visste nog varför de var där. Han hann knappt stiga ut genom dörren förrän Pyp ropade: ”Får vi se?”

”På vad då?” frågade Jon.

Paddan kom fram. ”På dina rosiga skinkor, vad annars?”

”Svärdet”, sa Grenn. ”Vi vill se svärdet.”

Jon gav dem en anklagande blick. ”Ni visste.”

Pyp flinade. ”Alla är inte lika tjockskalliga som Grenn.”

”Det är ni visst”, hävdade Grenn, ”för ni är ännu tjockskalligare.”

Halder ryckte ursäktande på axlarna. ”Jag hjälpte Pate att hugga till stenen till svärdsknappen”, berättade byggaren, ”och din vän Sam köpte granaterna i Mullvadsstaden.”

”Men vi visste om det redan innan dess”, insköt Grenn, ”för Rudge har jobbat i smedjan hos Donal Noye och han var där när gamle björnen kom dit med den brända klingan.”

”Vi vill se svärdet!” påminde Matthar och de andra började taktfast ropa: ”Svärdet, svärdet, svärdet.”

Jon drog Långklo ur skidan med banden av silver och visade svärdet för dem, vände och vred på det så att de kunde beundra det. Bastardklingan glittrade mörk och dödlig i det bleka solljuset. ”Valyriskt stål”, förklarade han högtidligt och försökte låta så glad och stolt som han borde ha varit.

”En gång hörde jag talas om en man som hade en rakkniv av valyriskt stål”, berättade Paddan, ”och han skar av sig halsen då han försökte raka sig.”

Pyp flinade. ”Nattens väktare har funnits i tusentals år”, sa han, ”men jag kan slå vad om att lord Snö är den förste brodern som någonsin blivit hedrad för att ha bränt ner befälhavarens torn.”

De andra skrattade och till och med Jon var tvungen att le. Eldsvådan som han satt i gång hade inte fått det bastanta tornet att brinna ner, men de två översta våningarna där gamle björnen haft sina gemak var utbrända. Fast det var ingen som tycktes bry sig särskilt mycket om det eftersom elden även hade förtärt Othors mordiska lik.

Den andre, den enhänte vålnaden som en gång varit en gränsjägare vid namn Jafer Blomma, hade också förintats och skurits i småbitar av dussintalet svärd, men inte förrän den dödat ser Jaremy Rykker och fyra andra män. Ser Jaremy hade huggit av den huvudet men hade ändå dött då det huvudlösa liket drog dolken ur hans egen slida och stack den i magen på honom. Styrka och mod var inte till stor hjälp då man slogs mot fiender som inte kunde dö eftersom de redan var döda, och inte ens vapen och rustning gav något större skydd.

Den tanken gjorde inte Jon på bättre humör. ”Jag måste prata med Hobb om gamle björnens kvällsvard”, upplyste han tvärt och stack Långklo i skidan igen. Hans vänner menade väl, men de förstod inte. De kunde inte rå för det, för de hade inte ställts ansikte mot ansikte med Othor, de hade inte sett den bleka glansen i de döda, blå ögonen, hade inte känt kölden hos de döda, svarta fingrarna, och de visste inte heller något om striderna i flodlandet. Hur skulle de då kunna förstå? Han vände sig hastigt bort från dem och stegade dystert i väg. Pyp ropade efter honom, men Jon låtsades inte om det.

Efter eldsvådan hade de låtit honom flytta tillbaka till hans gamla cell i det förfallna Hardins torn, och det var dit han gick nu. Gast låg och sov vid dörren, men då han hörde ljudet av Jons stövlar lyfte han på huvudet. Skräckvargens röda ögon var mörkare än granater och klokare än människors. Jon ställde sig på knä, kliade honom bakom örat och visade honom svärdsknappen. ”Titta, det är du.”

Gast luktade på varghuvudet i sten och slickade på det, och Jon log. ”Det är du som förtjänar att bli hedrad”, sa han till vargen och mindes plötsligt hur han hittat honom den där dagen i sensommarsnön. De hade ridit i väg med de andra vargungarna, men Jon hade hört ett ljud och vänt tillbaka, och där var han med den vita pälsen som nästan var osynlig mot snödrivorna. Han var alldeles ensam, tänkte Jon, åtskild från de andra i kullen. Han var annorlunda och därför drev de bort honom.

”Jon?” Han tittade upp. Samwell Tarly stod och gungade nervöst på hälarna, och han var röd om kinderna och insvept i en tung pälsmantel som fick honom att se ut som om han tänkte gå i ide.

”Sam.” Jon reste sig. ”Vad är det? Vill du se svärdet?”

Den fete pojken skakade på huvudet. ”En gång var jag arvtagare till min fars klinga, Hjärtbane”, sa han sorgset. ”Lord Randyll lät mig hålla i det vid några tillfällen, men det skrämde mig alltid. Det var av valyriskt stål, vackert men så vasst att jag var rädd att jag skulle göra någon av mina systrar illa. Dickon har det säkert nu.” Han torkade sina svettiga händer på manteln. ”Jag…eh…mäster Aemon vill träffa dig.”

Det var inte dags att byta bandage, och Jon rynkade misstänksamt pannan. ”Varför?” frågade han. Sam såg olycklig ut, och det var svar nog. ”Du har väl talat om det?” sa Jon ilsket. ”Du har berättat för honom att du berättade för mig.”

”Jag…han…Jon, det var inte meningen…han frågade…jag menar…jag tror han visste, för han ser saker som ingen annan ser…”

”Han är blind ”, påpekade Jon med eftertryck. ”Jag hittar vägen själv”, tilllade han och lämnade Sam stående där darrande och med öppen mun.

Han hittade mäster Aemon uppe i voljären där han höll på att mata korparna. Clydas var med honom och bar hinken med hackat kött medan de hasade sig från bur till bur. ”Sam sa att ni ville tala med mig.”

Livmedikusen nickade. ”Det stämmer. Clydas, ge Jon hinken, för han kanske vill vara snäll och hjälpa mig.” Den skallige brodern med de skära ögonen räckte Jon hinken och skyndade nedför stegen. ”Kasta bara in köttet i burarna”, instruerade mäster Aemon. ”Resten klarar fåglarna själva.”

Jon flyttade hinken till höger hand och stack ner den vänstra bland de blodiga köttbitarna. Korparna började skria högljutt och flög mot stängerna så att de nattsvarta vingarna slog mot metallen. Köttet var rött och rått och hackat i bitar och han tog en näve och kastade in den i buren. Skriandet tilltog och fjädrarna rök och yrde då två av de större fåglarna slogs om en särskilt fin bit. Jon tog snabbt upp ännu en näve och kastade in den efter den första. ”Lord Mormonts fågel tycker om frukt och majs.”

”Det är en ovanlig fågel”, sa livmedikusen. ”De flesta korpar äter majs, men de föredrar kött, för det gör dem starka, och jag är rädd för att de tycker om smaken av blod. På det sättet är de lika människorna och precis som människorna är inte alla korpar lika.”

Jon hade inget svar på det, så han fortsatte att kasta kött och undrade varför han blivit ditkallad. I sinom tid skulle säkert mäster Aemon tala om det, men det gick inte att skynda på honom.

”Duvor kan också tränas till att befordra meddelanden”, återtog livmedikusen, ”men korpar orkar flyga mycket längre, är större, modigare och intelligentare och bättre på att försvara sig mot falkar. Korpen är svart och äter as, så en del gudfruktiga män hatar den fågeln. Baelor den välsignade försökte ersätta alla korpar med duvor, visste du det?” Livmedikusen vände leende sin vita blick mot Jon. ”Men nattens väktare föredrar korpar.”

Jon hade fingrarna i hinken med blod upp till handleden. ”Dywen säger att rövarna kallar oss för kråkor”, sa han osäkert.

”Kråkan är korpens fattiga kusin, och de är båda tiggare i svart, hatade och missförstådda.”

Jon önskade att han förstod vad de talade om och varför. Vad brydde han sig om korpar och duvor? Om den gamle mannen hade något att tala med honom om, varför kunde han då inte säga det rent ut?

”Jon, har du någonsin undrat varför männen i nattens väktare inte tar någon hustru och inte avlar några barn?” frågade mäster Aemon.

Jon ryckte på axlarna. ”Nej”, svarade han och fortsatte att kasta in kött. Fingrarna på vänsterhanden var klibbiga av blod och den tunga hinken fick det att dunka av smärta i den högra.

”För att de inte ska älska”, svarade mäster Aemon, ”eftersom kärleken är ärans bane och pliktens död.”

Det lät inte riktigt i Jons öron, men han sa ingenting, för livmedikusen var hundra år gammal och en hög officer i nattens väktare, och det tillkom inte Jon att säga emot honom.

Den gamle mannen tycktes ana hans tvivel. ”Säg mig, Jon, om den dagen någonsin skulle komma då din far måste välja mellan hedern och dem han älskar, vad skulle han då göra?”

Jon tvekade. Han ville säga att lord Eddard aldrig skulle vanhedra sig, inte ens för kärleks skull, men inom honom viskade en enveten röst: Han blev far till en oäkting, och i det ligger ingen ära. Och din mor? Hur är det med hans plikt mot henne? Han vägrar att ens tala om vad hon heter. ”Han skulle göra det rätta”, svarade han med hög röst för att dölja sina tvivel. ”Vad som än hände.”

”I så fall är lord Eddard en på tio tusen, för de flesta av oss är inte så starka. Vad är ära jämfört med en kvinnas kärlek? Vad betyder plikten i jämförelse med att hålla en nyfödd son i famnen eller med minnet av en brors leende? Vind och ord. Vind och ord. Vi är bara människor och gudarna har skapat oss för kärlek. Det är vår stora lycka och vår stora tragedi.

De män som grundade nattens väktare visste att bara deras mod skyddade riket mot mörkret i norr, och de visste också att de inte fick ha några dubbla lojaliteter som kunde undergräva deras fasta beslutsamhet. Därför avlade de ett löfte att varken skaffa hustru eller barn.

Men de hade bröder och systrar, mödrar som fött dem och fäder som gett dem namn, och de kom från hundra kungariken som ständigt låg i fejd med varandra. De visste att tiderna förändras men inte människorna, så därför svor de också en ed att nattens väktare inte skulle lägga sig i striderna mellan de riken som de vakade över.

Och de höll sitt löfte. När Aegon dödade Harren den svarte och gjorde anspråk på hans kungarike var Harrens bror kommendant på Svarta slottet med tio tusen man under sitt befäl, men han marscherade inte. På den tiden då de sju konungarikena var sju konungariken gick det inte en generation utan att tre eller fyra av dem låg i krig, men nattens väktare höll sig utanför. När andalerna korsade Smala havet och drev bort de första människorna höll sönerna till de fallna kungarna fast vid sina löften och stannade kvar på sina poster. Så har det alltid varit, längre tillbaka än vi kan räkna, och det är priset vi får betala för hedern.

En feg stackare kan vara lika modig som någon när det inte finns något att frukta, och vi gör alla vår plikt då det inte kostar oss något. Så lätt det verkar då att gå ärans väg. Men förr eller senare i varje mans liv kommer det en dag när det inte är lätt, en dag då man måste välja.”

En del av korparna åt fortfarande med långa, trådiga köttstrimlor dinglande i näbbarna. Resten tycktes iaktta honom, och Jon kunde känna alla de där små svarta ögonen på sig. ”Och det här är min dag, är det vad ni försöker tala om för mig?”

Mäster Aemon vred på huvudet och tittade på honom med den där döda, vita blicken. Det var som om han såg ända in i hjärtat på honom, och Jon kände sig naken och utlämnad. Han tog hinken med bägge händerna och kastade in resten av köttet mellan stängerna. Det stänkte köttstrimlor och blod överallt och korparna skingrades och flög vilt skriande upp. De snabbare fåglarna tog bitarna i luften och svalde dem glupskt. Jon lät den tomma hinken falla i golvet med en skräll.

Den gamle mannen lade en vissnad och fläckig hand på hans axel. ”Det gör ont, pojk”, sa han lågt, ”o, ja, det har alltid gjort ont att välja, och det kommer det alltid att göra, jag vet.”

”Ni vet inte alls!” utbrast Jon bittert. ”Ingen vet. Även om jag är hans oäkting så är han ändå min far…”

Mäster Aemon suckade. ”Har du inte hört något av vad jag har berättat, Jon? Tror du att du är den förste?” Han skakade på sitt urgamla huvud och verkade med ens oändligt trött. ”Tre gånger satte gudarna mig på prov. En gång när jag var pojke, en gång i vuxen ålder och en gång sedan jag blivit gammal. Då var jag inte längre stark och ögonen hade blivit svaga, men ändå var det sista valet lika grymt som det första. Mina korpar kom med nyheterna från Södern, ord mörkare än deras vingar, som berättade om mitt hus fall, mina släktingars död, om vanära och förtvivlan. Vad kunde jag ha gjort som var gammal, blind och skröplig? Jag var lika hjälplös som ett lindebarn, men ändå led jag av att sitta här bortglömd medan de högg ner min brors stackars sonson och hans son och till och med de små barnen…”

Jon blev chockad över att se tårar i den gamle mannens ögon. ”Vem är ni?” frågade han tyst, nästan ängsligt.

Ett tandlöst leende darrade på de urgamla läpparna. ”Bara en mästare från Citadellet som har lovat att tjäna Svarta slottet och nattens väktare. I min orden glömmer vi våra hus namn när vi avlägger våra löften och sätter på oss kedjan.” Den gamle mannen rörde vid ämbetskedjan som hängde lös runt hans smala, magra hals. ”Min far var Maekar, den förste av hans namn, och min bror Aegon regerade efter honom i mitt ställe. Min farfar uppkallade mig efter prins Aemon drakriddaren, som var hans farbror, eller hans far, beroende på vilken historia man tror på. Aemon kallade han mig…”

”Aemon…Targaryen?” Jon kunde knappt tro sina öron.

”En gång i tiden var jag det”, sa den gamle mannen, ”så du ser, Jon, att jag faktiskt vet och därför kan jag inte säga om du ska stanna eller ge dig av utan det valet måste du själv göra och leva med i resten av dina dagar. Precis som jag har gjort.” Rösten sjönk till en viskning. ”Precis som jag fått göra…”