Kampen om järntronen

EDDARD

Ned hittade Lillfinger i skökohusets skänkrum där han i all vänskaplighet satt och småpratade med en högväxt elegant kvinna som bar en fjäderprydd långklänning över hud svart som bläck. Vid elden satt Heward och en yppig sköka och höll på med en pantlek. Han hade förlorat bältet, manteln, ringbrynjan och högra stöveln än så länge medan flickan blivit tvungen att knäppa upp blusen ända ner till midjan. Jory Cassel stod bredvid ett regnstrimmigt fönster med ett ironiskt leende i ansiktet medan han såg Heward vända spelbrickorna.

Ned stannade vid foten av trappan och drog på sig handskarna. ”Jag är klar med mitt ärende här, så det är dags att gå.”

Heward kom på fötter och samlade snabbt ihop sina persedlar. ”Ja, ers nåd”, sa Jory. ”Jag ska hjälpa Wyl att leda ut hästarna.” Han stegade mot dörren.

Lillfinger tog god tid på sig att säga adjö. Han kysste den svarta kvinnans hand, viskade ett skämt som fick henne att skratta högt och släntrade fram till Ned. ”Ert ärende”, sa han lätt, ”eller Roberts? De säger att handen drömmer kungens drömmar, talar med kungens röst och regerar med kungens svärd. Betyder det att ni också lägrar kungens…”

”Lord Baelish”, avbröt Ned, ”ni tar alldeles för mycket för givet. Jag är inte otacksam, för det kunde ha tagit oss åratal att hitta det här skökohuset utan er hjälp. Men det betyder inte att jag tänker stå ut med ert hån, och dessutom är jag inte längre kungens hand.”

”Skräckvargen måste vara en best som har taggarna utåt”, anmärkte Lillfinger med en krökning på munnen.

Ett varmt regn föll från en stjärnlös svart himmel då de gick mot stallarna, och Ned drog upp huvan på manteln. Jory ledde ut hans häst, och unge Wyl kom efter med Lillfingers sto i ena handen medan han med den andra fumlade med bältet och försökte snöra byxorna. En barfota sköka lutade sig ut genom stalldörren och fnittrade åt honom.

”Ska vi tillbaka till slottet nu, ers nåd?” frågade Jory. Ned nickade och svingade sig upp i sadeln. Lillfinger satt upp bredvid honom och Jory och de andra följde efter.

”Chataya driver en trevlig inrättning”, anmärkte Lillfinger medan de red, ”och jag har nästan lust att köpa det, för skökohus är mycket bättre investeringar än skepp, har jag upptäckt. Skökor sjunker sällan och när de bordas av pirater betalar piraterna i reda pengar precis som alla andra.” Lord Petyr småskrattade åt sin egen vitsighet.

Ned lät honom pladdra på, och efter en stund slutade han prata och de red under tystnad. Gatorna i Kungshamn var mörka och övergivna, för regnet hade drivit alla under tak. Det öste ner över huvudet på Ned, varmt som blod och obevekligt som gamla synder, i stora droppar som rann nedför ansiktet.

”Robert kommer aldrig att kunna hålla sig till en säng”, hade Lyanna sagt till honom på Vinterhed den kvällen för länge sedan då deras far hade lovat bort hennes hand till den unge lorden av Stormens ände. ”Jag har hört att han gjort en flicka i Dalen med barn.” Ned hade hållit babyn i sina armar, så han kunde knappast förneka att hon existerade, och han kunde inte heller ljuga för sin syster. Men han hade försäkrat henne att det inte spelade någon roll vad Robert gjort före deras trolovning, att han var en bra och hederlig karl som älskade henne av hela sitt hjärta. Lyanna hade bara lett. ”Kärleken är underbar, Ned, men den kan inte förändra en mans natur.”

Flickan hade varit så ung att Ned inte vågat fråga efter hennes ålder. Utan tvekan hade hon varit jungfru. De bättre skökohusen kunde alltid få tag i en jungfru om börsen var fet nog. Hon hade ljusrött hår och en sky av fräknar på näsryggen, och då hon blottade ena bröstet för att amma babyn såg han att bröstet också var fräknigt. ”Jag har döpt henne till Barra”, sa hon medan barnet sög. ”Hon är så lik honom, eller hur, ers nåd? Hon har hans näsa och hans hår…”

”Det är hon.” Eddard Stark hade rört vid babyns fina mörka hår och det flöt mellan fingrarna som svart siden. Roberts förstfödda hade haft samma fina hår, tyckte han sig minnas.

”Berätta det för honom när ni träffar honom, ers nåd, om det…om det behagar er. Berätta hur vacker hon är.”

”Det ska jag göra”, hade Ned lovat henne. Det var hans förbannelse. Robert svor kvinnorna evig kärlek och glömde dem före kvällningen, men Ned Stark mindes sina löften. Han tänkte på de löften han gett Lyanna då hon låg döende, och priset han fått betala för att hålla dem.

”Och tala om för honom att jag inte har varit med någon annan, det svär jag på, ers nåd, både vid de gamla och nya gudarna. Chataya sa att jag kunde få ett halvår för babyn och för hoppet att han skulle komma tillbaka. Så säg åt honom att jag väntar, är ni snäll. Jag vill inte ha några juveler eller något, bara honom, för han har alltid varit god mot mig.”

God mot dig, tänkte Ned bistert. ”Det ska jag säga honom, barn, och jag lovar dig att Barra inte ska behöva sakna någonting.”

Hon hade lett då, ett leende som var så blygt och rart att det värkte i hjärtat på honom. Medan Ned red genom den regniga natten såg han Jon Snös ansikte för sig, så likt en yngre upplaga av sitt eget. Om gudarna tyckte så illa om oäktingar, tänkte han trött, varför fyllde de då männen med sådan lust? ”Lord Baelish, vad vet ni om Roberts oäktingar?”

”Till att börja med har han fler än ni.”

”Hur många?”

Lillfinger ryckte på axlarna, och det forsade vatten längs ryggen på manteln. ”Spelar det någon roll? Om man ligger med tillräckligt många kvinnor kommer en del att ge en presenter, och hans höghet har aldrig varit tillbakadragen på den punkten. Jag vet att han har erkänt pojken på Stormens ände, den han avlade samma kväll som lord Stannis gifte sig, och han kunde knappast göra något annat. Modern var en Florent, systerdotter till lady Selyse och en av hennes kammarjungfrur. Renly säger att Robert bar upp flickan under festen och invigde brudsängen medan Stannis och hans brud fortfarande dansade. Lord Stannis verkade tycka att det var en skamfläck på hans hustrus hus ära, så när pojken föddes skickade han i väg honom till Renly.” Han gav Ned en sidoblick. ”Jag har också hört det viskas att Robert fick tvillingar med en kökspiga på Casterlyklippan för tre år sedan då han var där på lord Tywins tornering. Cersei lät döda spädbarnen och sålde modern till en slavhandlare. Det var en för stor skymf mot ätten Lannisters ära när det hände på hemmaplan.”

Ned Stark gjorde en grimas. Sådana illvilliga historier berättades om alla höga lorder i riket, och han hade inga svårigheter att tro det om Cersei Lannister…men skulle kungen stå overksam bredvid och låta det ske? Den Robert han känt skulle inte ha gjort det, men den Robert han känt hade aldrig varit så duktig på att blunda för det han inte ville se. ”Varför skulle Jon Arryn plötsligt intressera sig så djupt för kungens lågättade barn?”

Den korte mannen ryckte på sina våta axlar. ”Han var kungens hand och förmodligen bad Robert honom se till att de hade det bra.”

Ned var våt ända in på bara kroppen och själen hade blivit kall. ”Det måste vara mer än så. Varför skulle någon annars mörda honom?”

Lillfinger skakade regnet ur håret och skrattade. ”Nu förstår jag. Lord Arryn fick veta att hans höghet hade fyllt magarna på några skökor och fiskhandlerskor och därför måste han tystas. Det är inte att undra på, för om man låter en sådan man leva kommer han snart att påstå att solen går upp i öster.”

På det hade Ned inget att svara och han rynkade i stället pannan. Han tänkte på Rhaegar Targaryen och undrade om han besökt skökohus. På något sätt trodde han inte det.

Regnet vräkte ner nu och det stack i ögonen och trummade mot marken. Floder av svart vatten rann nedför kullen då Jory ropade ”Ers nåd” med rösten hes av oro, och på ett ögonblick var gatan full av soldater.

Ned fick en skymt av ringbrynjor över läder, kraghandskar och benskenor och stålhjälmar prydda med guldlejon. Deras mantlar klibbade genomdränkta av regn fast vid ryggarna. Han hade inte tid att räkna, men det var åtminstone tio soldater på linje som till fots blockerade gatan med långsvärd och spjut med järnspetsar. ”Bakom!” hörde han Wyl skrika och då han vände hästen fanns det fler bakom dem som skar av reträtten. Jory drog svärdet ur skidan. ”Ge plats eller dö!”

”Vargarna ylar”, sa deras ledare, och Ned kunde se regnet rinna nedför ansiktet på honom. ”Men det är bara en liten flock.”

Lillfinger red långsamt framåt. ”Vad är meningen med detta? Det här är kungens hand.”

”Han var kungens hand.” Leran dämpade den fuxfärgade hingstens hovslag och linjen av soldater delade på sig för att släppa fram honom. På ett gyllene bröstharnesk röt Lannisters lejon utmanande. ”Men nu är jag inte säker på vad han är.”

”Det här är vansinne, Lannister”, protesterade Lillfinger. ”Låt oss passera. Vi väntas tillbaka till slottet. Vad tror ni att ni sysslar med?”

”Han vet vad han sysslar med”, sa Ned lugnt.

Jaime Lannister log. ”Det är sant, för jag letar efter min bror. Ni minns väl min bror, lord Stark? Han var med oss på Vinterhed. Ljushårig, olikfärgade ögon, vass tunga. En kort man.”

”Jag minns honom väl”, svarade Ned.

”Det verkar som om han har fått bekymmer på vägen och min höge far är riktigt upprörd. Ni har väl ingen aning om vem som kan ha önskat min bror illa?”

”Er bror har tagits på min order för att ställas till svars för sina brott”, upplyste Ned Stark.

Lillfinger stönade av förfäran. ”Mina herrar…”

Ser Jaime drog långsvärdet ur skidan och manade på hingsten. ”Visa mig ert stål, lord Eddard. Jag slaktar er gärna precis som Aerys om jag måste, men jag ser helst att ni dör med svärdet i hand.” Han gav Lillfinger en kall, föraktfull blick. ”Lord Baelish, jag råder er att snabbt försvinna innan ni får blodstänk på era dyrbara kläder.”

Lillfinger behövde inte uppmanas två gånger. ”Jag ska hämta stadsvakten”, lovade han Ned. Lannisters linje öppnades för att släppa igenom honom och slöts igen. Lillfinger satte sporrarna i stoets sida och försvann runt ett hörn.

Neds män hade dragit svärden, men de var tre mot tjugo. Folk kikade ut genom fönster och dörrar i närheten, men det fanns ingen som hade minsta tanke på att ingripa. Hans män satt till häst medan Lannisters var till fots, utom Jaime själv. De skulle kanske kunna spränga sig igenom, men Eddard Stark tyckte att det fanns en säkrare taktik. ”Om ni dödar mig”, varnade han kungamördaren, ”kommer Catelyn med all säkerhet att döda Tyrion.”

Jaime Lannister petade Ned i bröstet med det förgyllda svärd som hade utgjutit den siste drakkungens blod. ”Skulle hon? Skulle den ädla Catelyn av Flodvattnet mörda en gisslan? Det tror jag…inte.” Han suckade. ”Men jag är inte villig att riskera min brors liv i förlitan på en kvinnas ära” — Jaime stoppade ner svärdet i skidan — ”så jag antar att jag måste låta er springa tillbaka till Robert och tala om för honom hur jag skrämde er. Jag undrar om han bryr sig om det.” Jaime strök det våta håret ur ansiktet och svängde runt hästen. När han var bakom linjen med soldater kastade han en blick på sin kapten. ”Tregar, se till att inget ont händer lord Stark.”

”Som ni befaller, ers nåd.”

”Men…vi vill ju inte släppa i väg honom helt otuktad, så” — genom mörkret och regnet såg Ned en glimt av Jaimes leende — ”döda hans män.”

”Nej!” skrek Ned Stark och drog svärdet. Jaime galopperade redan i väg längs gatan då han hörde Wyl skrika. Männen kom närmare från båda hållen. Ned red ner en och högg mot mörka skepnader i karmosinröda mantlar som kastade sig åt sidan för honom, och Jory Cassel satte sporrarna i hästens sidor och gick till anfall. En stålskodd hov träffade en av Lannisters soldater i ansiktet med ett vämjeligt krasande. En andra man vacklade bakåt och för ett ögonblick var Jory fri. Wyl svor då de drog ner honom från hans döende häst medan svärden högg vilt i regnet. Ned galopperade fram till honom och lät långsvärdet braka ner på Tregars hjälm. Stöten var så kraftig att den kändes ända upp i axeln. Tregar föll omkull på knä med den lejonprydda hjälmen i två delar och blodet rinnande nedför ansiktet. Heward högg mot händerna som hade gripit tag i hans tygel då han fick ett spjut i magen. Plötsligt var Jory tillbaka hos dem med ett rött regn droppande från svärdet. ”Nej!” skrek Ned. ”Ge dig i väg, Jory!” Så halkade Neds häst under honom och störtade omkull i leran, och han kände en våldsam smärta och smaken av blod i munnen.

Han såg dem hugga av benen på Jorys häst och dra ner honom på marken och svärden höjdes och sänktes då de gav sig på honom. Då Neds häst tog sig upp på benen försökte även han resa sig men föll igen och skrek till, och han kunde se benpipan sticka ut ur vaden. Det var det sista han såg på en lång stund medan regnet fortsatte att ösa ner.

När lord Eddard Stark åter öppnade ögonen var han ensam med sina döda. Hästen kom närmare, kände den stinkande lukten av blod och galopperade därifrån. Ned började släpa sig fram genom leran medan han bet ihop tänderna om smärtan i benet. Det verkade ta åratal. Ansikten kikade ut genom fönster upplysta med stearinljus och folk började komma ut ur gränder och dörrar, men ingen kom fram för att hjälpa honom.

Lillfinger och stadsvakten fann honom där på gatan med Jory Cassels döda kropp i famnen.

Någonstans hittade vakterna i de gyllene mantlarna en bår, men färden tillbaka till slottet var rena tortyren för Ned och han förlorade medvetandet mer än en gång. Han mindes att han såg Röda slottet skymta framför sig i det första gryningsljuset, och regnet hade färgat den ljusrosa stenen i de massiva väggarna blodröd.

Stormäster Pycelle stod lutad över honom med en bägare i handen och viskade: ”Drick, ers nåd. Här. Vallmomjölk för smärtan.” Ned mindes att han svalde och att Pycelle sa åt någon att hetta upp vinet till kokpunkten och hämta rent siden åt honom, och det var det sista han var medveten om.