Kampen om järntronen

TYRION

”Hungrig?” frågade Mord vresigt. Han hade stora händer med korta, tjocka fingrar och i den ena handen höll han en tallrik kokta bönor.

Tyrion Lannister var utsvulten, men han vägrade att krypa för det brutala odjuret till fångvaktare. ”Det skulle smaka gott med ett fårlår”, svarade han från den stinkande halmhögen i hörnet av cellen. ”Kanske ett fat med ärter och lök, lite nybakat bröd med smör och ett krus glödgat vin för att skölja ner det med. Eller öl, om det inte finns något vin. Jag försöker att inte vara alltför kräsen.”

”Bönor är det”, upplyste Mord. ”Här.” Han höll fram tallriken.

Tyrion suckade. Fångvaktaren var en enfaldig bjässe på närmare två hundra kilo med bruna ruttna tänder och små mörka ögon. Vänstra halvan av ansiktet misspryddes av ärr där en yxa huggit bort örat och en del av kinden, och han var lika förutsägbar som han var anskrämlig, men Tyrion var hungrig. Han sträckte sig efter tallriken.

Mord ryckte flinande undan den. ”Här är den”, sa han och höll den utom räckhåll för Tyrion.

Det värkte i varenda led i kroppen då dvärgen stelt tog sig upp på benen. ”Måste vi leka den här idiotiska leken vid varenda måltid?” Han försökte komma åt tallriken igen.

Mord hasade sig bakåt och blixtrade med de ruttna tänderna. ”Här är den, dvärgman.” Han höll tallriken på armlängds avstånd, utanför kanten där cellen slutade och himlen tog vid. ”Inte hungrig? Här, kom och ta den.”

Tyrions armar var för korta för att nå tallriken och han tänkte definitivt inte gå så nära kanten. Det behövdes bara en knuff av Mords tunga, vita mage för att han skulle sluta som en röd fläck på Himmels stenar, i likhet med många andra som suttit fångna på Örnnästet under århundradenas lopp. ”Vid närmare eftertanke är jag nog inte hungrig”, förklarade han och drog sig tillbaka till det innersta hörnet av cellen.

Mord grymtade och öppnade den tjocka handen. Vinden tog tag i tallriken och svängde den runt, och en handfull bönor yrde in mot dem samtidigt som maten försvann utom synhåll. Fångvaktaren skrattade så att hela magen hoppade som gelépudding.

Raseriet bubblade upp inom Tyrion. ”Du, din förbannade son till en syfilitisk åsna”, spottade han. ”Jag hoppas du dör av blodstörtning.”

Som tack för det gav Mord honom en spark och på väg ut körde han in sin stålskodda stövel hårt i Tyrions revben. ”Jag tar tillbaka det!” flämtade Tyrion samtidigt som han vek sig dubbel på halmen. ”Jag ska själv döda dig, det svär jag på!” Den tunga, järnbeslagna dörren smällde igen och han hörde rasslet av nycklar.

För att vara så liten hade han blivit förbannad med en farligt stor mun, tänkte Tyrion medan han kravlade sig tillbaka till hörnet av det som ätten Arryn skrattretande nog kallade en fängelsehåla. Han kröp ihop under den tunna filten som var hans enda sängkläder och stirrade ut på den tomma blå himlen och de fjärran bergen, som aldrig tycktes ta slut, och önskade att han fortfarande haft skuggkattsmanteln som han vunnit på tärning av Marillion sedan trubaduren tagit den från stråtrövarhövdingens kropp. Skinnet hade luktat blod och mögel, men det var varmt och tjockt, och Mord hade lagt beslag på det i samma ögonblick han fick syn på det.

Vinden slet och drog i filten med skarpa klor och cellen var ynkligt liten, till och med för en dvärg. Bara en och en halv meter bort där väggen borde ha funnits, där det skulle finnas en vägg i en riktig fängelsehåla, slutade golvet och himlen tog vid. Tyrion fick gott om frisk luft och solsken och på nätterna hade han månen och stjärnorna, men han skulle utan att tveka en sekund ha bytt allt det mot den fuktigaste och dystraste fängelsehålan djupt under Casterlyklippan.

”Du kommer att flyga”, hade Mord försäkrat honom då han kastade in honom i cellen. ”Tjugo dagar, trettio, kanske femtio, men sedan flyger du.”

Ätten Arryn hade de enda fängelsehålorna i riket där fångarna var fria att fly när de ville. Den där första dagen hade Tyrion efter att i flera timmar ha samlat mod lagt sig platt på magen och makat sig fram till kanten för att sticka ut huvudet och titta ner. Himmel låg två hundra meter längre ner med ingenting utom tomma luften emellan. Om han sträckte på halsen så långt han förmådde kunde han se andra celler till höger och vänster och ovanför. Han var ett bi i en vaxkaka och någon hade klippt av honom vingarna.

Det var kallt i cellen, för vinden tjöt dag och natt, och det värsta av allt var att golvet sluttade, inte mycket, men det räckte. Han var rädd för att sluta ögonen, rädd för att han skulle rulla runt i sömnen och skräckslaget vakna samtidigt som han gled över kanten. Det var inte att undra på att himmelscellerna gjorde män galna.

Må gudarna hjälpa mig, hade en tidigare fånge skrivit på väggen med något som var misstänkt likt blod, för det blå kallar på mig. Först hade Tyrion undrat vem han varit och vad det blivit av honom, men sedan hade han bestämt sig för att han helst inte ville veta det.

Om han bara hade hållit tyst…

Den eländige pojken hade börjat det hela där han satt och tittade ner på honom från en tron av utsirat ödesträ under huset Arryns baner med månen och falken. I hela Tyrion Lannisters liv hade folk sett ner på honom, men det hade sällan varit sjukliga sexåringar som måste sitta på pösiga kuddar för att komma upp i manshöjd. ”Är han den onde mannen?” hade pojken frågat och kramat sin docka.

”Det är han”, hade lady Lysa svarat från den lägre tronen bredvid honom. Hon var helt klädd i blått och pudrad och parfymerad för att behaga friarna som fyllde hennes hov.

”Han är så liten ”, sa lorden av Örnnästet och fnittrade.

”Det här är dvärgen Tyrion av huset Lannister som mördade din far.” Hon höjde rösten så att den hördes över hela den höga salen i Örnnästet och ekade mot de mjölkvita väggarna och smäckra pelarna. Varenda en kunde höra henne. ”Han mördade kungens hand!”

”Å, har jag dödat honom också?” hade Tyrion idiotiskt nog sagt.

Det hade varit ett sådant tillfälle då det skulle varit lämpligt att hålla mun och böja ner huvudet. Han insåg det nu, och hade vid alla sju helveten insett det redan då. Ätten Arryns höga sal var lång och spartansk med en ogästvänlig kyla hos väggarna av blåådrad vit marmor, men ansiktena runt omkring honom hade varit ännu kallare. Casterlyklippans makt var långt borta och ätten Lannister hade inga vänner i Arryndalen. Underdånighet och tystnad skulle ha varit hans bästa försvar.

Men Tyrion hade inte varit på humör att vara förnuftig. Till sin stora skam hade han inte klarat den sista etappen av den dagslånga klättringen upp till Örnnästet eftersom hans förkrympta ben vägrade att bära honom längre. Bronn hade burit honom den sista biten och förödmjukelsen göt olja på hans ilskas vågor. ”Det verkar som om jag har varit en idog liten man”, anmärkte han med bitter sarkasm, ”och jag undrar när jag fick tid med allt det här mördandet.”

Han borde ha kommit ihåg vem det var han hade att göra med. Lysa Arryn och hennes till hälften tillräknelige vekling till son hade inte precis varit kända för sitt skämtlynne vid hovet, särskilt inte när de själva var måltavlor för skämten.

”Dvärg”, sa Lysa kallt, ”om ni inte vaktar er hånfulla tunga och talar artigt till min son lovar jag att ni ska få anledning att ångra det. Glöm inte var ni befinner er. Det här är Örnnästet och det är Dalens riddare ni ser runt omkring er, trogna män som älskade Jon Arryn, och varenda en av dem är beredd att dö för mig.”

”Lady Arryn, om jag tillfogas minsta skada ska min bror Jaime med glädje se till att de gör det också.” Samtidigt som Tyrion spottade ut orden visste han att de var rena dårskapen.

”Kan ni flyga, lord Lannister?” frågade lady Lysa. ”Har dvärgar vingar? Om inte, vore det klokast av er att svälja nästa hotelse.”

”Jag hotar inte”, invände Tyrion. ”Det var ett löfte.”

Då lille lord Robert hörde det blev han så upprörd att han rusade upp och tappade dockan. ”Ni kan inte skada oss!” skrek han. ”Ingen kan skada oss här. Tala om det för honom, mor, tala om för honom att han inte kan skada oss här.” Pojken började skaka.

”Örnnästet är ointagligt”, förklarade Lysa Arryn lugnt. Hon drog sonen intill sig och lade beskyddande sina runda vita armar om honom. ”Dvärgen försöker bara skrämma oss, lille gubben. Alla i klanen Lannister är lögnare, och ingen kommer att göra min rare pojke något ont.”

Det värsta var att hon utan tvekan hade rätt. Sedan Tyrion sett hur svårt det var att komma hit kunde han mycket väl föreställa sig hur det skulle vara för en riddare att försöka ta sig upp i rustning medan stenar och pilar vräkte ner ovanifrån och han måste kämpa sig upp steg för steg. Ordet mardröm räckte inte ens till för att beskriva det, och det var inte att undra på att Örnnästet aldrig hade blivit erövrat.

Men Tyrion kunde ändå inte hålla tyst. ”Inte ointagligt”, påpekade han, ”utan bara obekvämt.”

Unge Robert pekade på honom med darrande hand. ”Ni är en lögnare. Jag vill se honom flyga, mor.” Två vakter i himmelsblå mantlar grep Tyrion i armarna och lyfte upp honom från golvet.

Bara gudarna visste vad som kunde ha hänt då om det inte varit för Catelyn Stark. ”Kära syster”, ropade hon där hon stod nedanför tronerna, ”jag ber dig komma ihåg att den här mannen är min fånge, och jag vill inte att han ska komma till skada.”

Lysa Arryn betraktade kyligt sin syster en stund, reste sig sedan och störtade fram mot Tyrion med de långa kjolarna släpande efter sig. Ett ögonblick var han rädd för att hon skulle slå honom, men i stället befallde hon dem att släppa honom. Hennes män knuffade till honom, benen vek sig under Tyrion och han föll.

Han måste ha varit en syn för gudar där han kämpade för att komma på fötter igen bara för att känna hur han fick kramp i höger ben och än en gång rasade omkull. Skrattsalvorna ekade i ätten Arryns höga sal.

”Min systers lille gäst är för trött för att stå”, tillkännagav lady Lysa. ”Ser Vardis, för honom till fängelsehålorna. En tids vila i en av våra himmelsceller kommer att göra honom gott.”

Vakterna ryckte upp honom på fötter och Tyrion Lannister dinglade mellan dem med kraftlöst sparkande ben och ansiktet rodnande av skam. ”Det här ska jag komma ihåg”, sa han till dem när de bar i väg med honom.

Och det gjorde han, vad han nu hade för nytta av det.

Först hade han tröstat sig med att fångenskapen inte kunde vara länge, för Lysa Arryn ville förödmjuka honom, det var allt. Hon skulle skicka efter honom igen, och det snart, och om inte hon gjorde det skulle Catelyn Stark vilja förhöra honom. Den här gången skulle han vakta sin tunga, och de vågade inte döda honom utan vidare; han var trots allt fortfarande en Lannister av Casterlyklippan och om de lät hans blod flyta skulle det bli krig. Det var åtminstone vad han försökte intala sig.

Nu var han inte längre lika säker.

Kanske hade de bara tänkt låta honom ruttna här, men han befarade att han inte var stark nog att ruttna särskilt länge. Han blev svagare för var dag som gick, och det var bara en tidsfråga innan Mords sparkar och slag skadade honom allvarligt, förutsatt att fångvaktaren inte lät honom svälta ihjäl först. Efter ytterligare några nätter av köld och hunger skulle det blå börja kalla på honom också.

Han undrade vad som hände utanför väggarna (sådana de nu var) på hans cell. Lord Tywin hade säkert skickat ut ryttare när han fick höra vad som hänt. Jaime kanske ledde en här genom Månbergen redan i detta nu…såvida han inte red norrut mot Vinterhed i stället. Var det någon utanför Arryndalen som ens misstänkte vart Catelyn hade fört honom? Han undrade vad Cersei skulle göra när hon fick veta det. Kungen kunde beordra att han skulle friges, men skulle Robert lyssna till drottningen eller sin hand? Tyrion hade inga illusioner om kungens kärlek till hans syster.

Om Cersei vore förnuftig borde hon insistera på att kungen själv skulle döma i Tyrions fall, och det kunde inte ens Ned Stark ha något att invända mot, inte utan att ifrågasätta kungens heder och ära. Tyrion tyckte inte att han hade något att förlora på en rättegång, för vilka mord ätten Stark än anklagade honom för hade de inga bevis mot honom, såvitt han kunde se. Låt dem lägga fram sin sak inför järntronen och landets lorder, för det skulle innebära slutet för dem. Om bara Cersei vore intelligent nog att inse det.

Tyrion Lannister suckade. Hans syster var inte utan en viss bondslughet, men stoltheten förblindade henne. Hon skulle se förolämpningen i det som hänt, inte möjligheten, och Jaime var ännu värre, dumdristig och egensinnig och snabb att fatta humör. Hans bror knöt aldrig upp en knut om han kunde hugga den i två delar med svärdet.

Tyrion undrade vem av dem som skickat den lejde mördaren för att tysta Catelyn Starks pojke och om de verkligen hade konspirerat för att döda lord Arryn. Om den förra handen blivit mördad hade det gjorts skickligt och raffinerat, för män i hans ålder dog hela tiden i plötsliga sjukdomar. Däremot tyckte han att det var otroligt klumpigt att skicka en klåpare med en stulen kniv efter Brandon Stark. Och var inte det konstigt när man tänkte närmare på saken.

Tyrion rös. Det var en obehaglig misstanke. Kanske var skräckvargen och lejonet inte de enda bestarna i skogen, och om det var sant var det någon som använde honom som syndabock, och Tyrion Lannister avskydde att bli utnyttjad.

Han måste ta sig härifrån, och det snart. Hans chanser att övermanna Mord var obefintliga och det fanns ingen som kunde smuggla till honom ett två hundra meter långt rep, så därför måste han prata sig fri. Det var hans stora käft som fört honom till den här cellen, och nu fick den baske mig se till att få honom därifrån.

Tyrion tog sig upp på benen och gjorde sitt bästa för att inte låtsas om det sluttande golvet med det infernaliska suget mot kanten. Han bultade på dörren med knytnäven. ”Mord!” skrek han. ”Fångvaktare! Mord, jag vill tala med dig!” Tyrion var tvungen att skrika i tio minuter innan han hörde steg, och han tog ett kliv bakåt ögonblicket innan dörren slängdes upp med ett brak.

”Vilket satans oväsen!” morrade Mord med mord i blicken. I den ena köttiga handen dinglade en bred kraftig läderrem som han hade virad om handleden.

Visa aldrig att du är rädd, påminde Tyrion sig. ”Skulle du vilja bli rik?” frågade han.

Mord slog honom. Han svingade remmen lättjefullt, men lädret träffade Tyrion på överarmen. Kraften i slaget fick honom att vackla till och han skar tänder av smärta. ”Håll käften, dvärgman”, varnade Mord.

”Guld”, sa Tyrion och lyckades pressa fram ett leende. ”Casterlyklippan är full av guld…ahhh…” Den här gången lade Mord mer styrka bakom slaget och läderremmen snärtade till ordentligt. Den träffade Tyrion i revbenen och fick honom att kvidande sjunka ner på knä. Han tvingade sig att se upp på fångvaktaren. ”Rika som ätten Lannister, det är vad de säger, Mord”, väste han.

Mord grymtade. Läderremmen visslade genom luften och träffade Tyrion rakt i ansiktet. Smärtan var så häftig att han inte mindes att han fallit, men då han öppnade ögonen igen låg han på golvet i cellen. Det rann från örat och munnen var full av blod. Tyrion famlade efter något att ta stöd mot för att resa sig och fingrarna snuddade vid…ingenting. Han ryckte tillbaka handen lika snabbt som om han bränt sig och gjorde sitt bästa för att lugna andhämtningen. Han hade fallit omkull alldeles vid kanten, bara några centimeter från det blå.

”Något mer?” Mord höll remmen i båda händerna och snärtade till, och bara ljudet fick Tyrion att hoppa högt. Fångvaktaren skrattade.

Han kommer inte att knuffa mig över kanten, försökte Tyrion desperat intala sig samtidigt som han makade sig bort från avgrunden. Catelyn Stark vill ha mig levande, och han vågar inte döda mig. Han torkade bort blodet från läpparna med baksidan av handen, flinade och sa: ”Det där kändes ordentligt, Mord.” Fångvaktaren sneglade på honom och försökte avgöra om han blev hånad. ”Jag skulle kunna ha användning för en stark man som du.” Remmen kom flygande mot honom, men den här gången lyckades Tyrion ducka för den och fick bara ett lätt slag på axeln. ”Guld”, upprepade han och kröp bakåt som en krabba, ”mer guld än du får se här under en hel livstid. Tillräckligt för att köpa mark, kvinnor, hästar, du kan bli lord, lord Mord.” Tyrion harklade upp en klump blod och slem och spottade ut den i himlen.

”Du har inget guld”, sa Mord.

Han lyssnar, tänkte Tyrion. ”De lade beslag på min börs när de tog mig till fånga, men guldet är fortfarande mitt. Catelyn Stark kan kanske kidnappa en man, men hon skulle aldrig nedlåta sig till att råna honom, för det skulle inte vara ärofullt. Hjälp mig, och allt guldet är ditt.” Mords rem flög ut, men slaget var halvhjärtat och oinspirerat. Tyrion tog läderremmen i handen och höll fast den. ”Det är ingen risk för dig, och det enda du behöver göra är att lämna ett budskap.”

Fångvaktaren ryckte remmen ur handen på Tyrion. ”Budskap”, sa han som om han aldrig hört ordet förut och lade pannan i djupa veck.

”Ni hörde rätt, ers nåd. Förmedla bara ett budskap från mig till lady Arryn. Säg henne att…” Vad då? Vad skulle kunna få Lysa Arryn att låta sig bevekas? Plötsligt kom Tyrion Lannister på det. ”…säg åt henne att jag vill bekänna mina brott.”

Mord höjde armen och Tyrion stålsatte sig för ännu ett slag, men fångvaktaren tvekade medan misstänksamheten kämpade med girigheten i hans blick. Han ville ha det där guldet men var samtidigt rädd för att det var ett trick; han såg ut som en man som ofta blivit lurad. ”Det är lögn”, muttrade han mörkt. ”Dvärgmannen lurar mig.”

”Jag kan ge dig löftet skriftligt”, föreslog Tyrion.

En del analfabeter betraktade skrift med förakt medan andra tycktes ha en vidskeplig vördnad för det skrivna ordet, som om det var någon sorts magi. Lyckligtvis tillhörde Mord den senare sorten. Fångvaktaren sänkte läderremmen. ”Skriva ner guld, mycket guld?”

”O ja, massor av guld”, försäkrade Tyrion. ”Börsen är bara ett litet smakprov, min vän. Min bror har rustningar av massiv guldplåt.” I verkligheten var Jaimes rustning av förgyllt stål, men den här tjockskallen skulle aldrig märka skillnaden.

Mord fingrade tankfullt på remmen, men till slut gav han med sig och gick för att hämta papper och bläck. När papperet var skrivet tittade fångvaktaren misstänksamt på det. ”Framför nu mitt meddelande”, uppmanade Tyrion.

Han låg och huttrade i sömnen när de sent den kvällen kom för att hämta honom. Mord öppnade dörren men sa inget. Ser Vardis Egen väckte Tyrion med stövelspetsen. ”På benen, dvärg. Lady Lysa vill tala med er.”

Tyrion gnuggade sömnen ur ögonen och gjorde en spelat irriterad grimas. ”Jag förstår det, men vad får er att tro att jag önskar tala med henne?”

Ser Vardis rynkade pannan. Tyrion kom väl ihåg honom från åren han tillbringat i Kungshamn som kapten för handens livvakt. Ett fyrkantigt, alldagligt ansikte, silverfärgat hår, kraftigt byggd och absolut renons på humor. ”Era önskningar angår mig inte. På benen nu, annars låter jag bära er.”

Tyrion kom klumpigt på fötter. ”Det är kallt i kväll”, anmärkte han i förbigående, ”och det är så dragigt i den höga salen. Jag vill inte bli förkyld. Mord, kan du vara snäll och hämta min mantel.”

Fångvaktaren sneglade misstänksamt på honom.

”Min mantel”, upprepade Tyrion. ”Skuggkattsskinnet, du minns, som du tog hand om åt mig.”

”Ge honom den förbaskade manteln”, befallde ser Vardis.

Mord vågade inte muttra. Han gav Tyrion en ilsken blick som skvallrade om framtida vedergällning, men han gick och hämtade manteln. Tyrion log då Mord draperade den runt hans axlar. ”Tack. Jag ska tänka på dig var gång jag bär den.” Han kastade ena änden av det långa skinnet över höger axel och kände sig varm för första gången på flera dagar. ”Då går vi då, ser Vardis.”

Huset Arryns höga sal var upplyst av skenet från femtio facklor som brann i ljushållare längs väggarna. Lady Lysa var klädd i svart siden med ättens emblem månen och falken broderat med pärlor på bröstet. Eftersom hon inte såg ut att vara typen som gick med i nattens väktare kunde Tyrion inte föreställa sig annat än att hon tyckt att sorgkläder var en lämplig utstyrsel för en bekännelse. Det långa kastanjeröda håret var samlat i en konstfull fläta som hon bar över vänstra axeln. Den högre tronen bredvid hennes var tom; förmodligen låg den lille lorden av Örnnästet och skakade i sömnen. Det var alltid något att vara tacksam för, tänkte Tyrion.

Han bugade djupt och såg sig omkring i salen. Lady Arryn hade sammankallat sina riddare och vasaller för att höra hans bekännelse, precis som han hoppats. Han såg ser Brynden Tullys kantiga ansikte och lord Nestor Royces fylliga. Bredvid Nestor stod en yngre man med kraftiga svarta polisonger som inte kunde vara någon annan än hans arvtagare, ser Albar. De flesta av de stora husen i Arryndalen var representerade, och Tyrion lade märke till ser Lyn Corbray, smärt som ett svärd, lord Hunter med sina giktbrutna ben, änkan lady Waynwood omgiven av sina söner. Andra hade emblem som han inte kände igen: bruten lans, grön huggorm, brinnande torn, en kalk med vingar.

Bland Dalens lorder såg han flera av sina följeslagare från den äventyrliga färden genom bergen; ser Rodrik Cassel, som var blek och vars sår bara var halvläkta, stod bredvid ser Willis Wode, och trubaduren Marillion hade fått tag i en ny luta. Tyrion log, för vad som än hände här i kväll ville han inte att det skulle ske i det fördolda, och det fanns ingen som kunde sprida en historia lika vitt och brett som en trubadur.

Längst bak i salen stod Bronn lutad mot en pelare. Soldenärens svarta ögon var fästa på Tyrion och hans hand vilade lätt på svärdsknappen. Tyrion gav honom en lång blick och undrade…

Catelyn Stark var den som först tog till orda. ”Vi har fått höra att ni vill bekänna era brott.”

”Det stämmer, ers nåd”, svarade Tyrion.

Lysa Arryn log mot sin syster. ”Himmelscellerna knäcker dem alltid, för där kan gudarna se dem och det finns inget mörker att gömma sig i.”

”Jag tycker inte att han ser knäckt ut”, påpekade lady Catelyn.

Lady Lysa brydde sig inte om henne. ”Sätt i gång”, befallde hon Tyrion.

Nu är det dags att kasta tärningen, tänkte han med ännu en snabb blick på Bronn. ”Var ska jag börja? Jag är en ond liten man, det erkänner jag, och mina brott och synder är oräkneliga, mina damer och herrar. Jag har legat med skökor, inte en gång utan hundratals. Jag har önskat livet ur min egen far och även min syster, vår vördade drottning.” Bakom honom skrattade någon till. ”Jag har inte alltid behandlat mina tjänare väl, och jag har spelat och till och med fuskat, måste jag för skams skull erkänna. Jag har sagt många grymma och elaka saker om de fina damerna och herrarna vid hovet.” Det sista lockade fram gapskratt. ”En gång…”

”Tystnad!” Lysa Arryns runda bleka ansikte hade blivit ilsket rosa. ”Vad håller ni på med, dvärg?”

Tyrion lade huvudet på sned. ”Jag bekänner mina brott, ers nåd.”

Catelyn Stark tog ett steg framåt. ”Ni står anklagad för att ha skickat en lejd mördare för att döda min son Bran i sin säng och för att ha deltagit i en konspiration för att mörda lord Jon Arryn, kungens hand.”

Tyrion ryckte hjälplöst på axlarna. ”Jag är rädd för att jag inte kan bekänna de brotten, för jag vet ingenting om några mord.”

Lady Lysa reste sig från tronen av ödesträ. ”Hur vågar ni göra narr av mig? Ni har haft ert lilla roliga, dvärg, och jag hoppas ni är nöjd med er själv. Ser Vardis, för honom tillbaka till fängelsehålorna men se till att hitta en mindre cell den här gången med ett golv med skarpare lutning.”

”Är det så här rättvisan ser ut i Arryndalen?” dundrade Tyrion så högt att ser Vardis stelnade till. ”Upphör all heder och ära vid Blodsporten? Ni anklagar mig för brott, jag förnekar dem, så därför kastar ni mig i en öppen cell för att frysa och svälta.” Han höjde huvudet så att alla kunde se blåmärkena i ansiktet efter Mords allt annat än ömsinta behandling. ”Var finns kungens rättvisa? Tillhör inte Örnnästet de sju konungarikena? Jag står anklagad, säger ni. Gott. Då begär jag också en rättegång! Låt mig tala och låt det prövas öppet inför gudarna och människorna om jag ljuger eller talar sanning.”

Ett lågt mummel fyllde den höga salen, och Tyrion visste att han hade henne fast. Han var högättad, son till den mäktigaste lorden i riket, bror till drottningen, och hon kunde inte neka honom en rättegång. Vakter i himmelsblå mantlar hade börjat gå fram mot Tyrion, men ser Vardis befallde dem att stanna och tittade på lady Lysa.

Hennes lilla mun kröktes till ett retligt leende. ”Om ni rannsakas och blir befunnen skyldig måste ni enligt kungens egna lagar betala med ert livsblod. Vi har ingen skarprättare i Örnnästet, lord Lannister. Öppna måndörren.”

Åskådarmassan delade på sig. Mellan två smäckra pelare fanns en smal dörr av ödesträ med en månskära utskuren i det vita träet, och de som stod närmast drog sig bakåt då två vakter marscherade fram. Den ene vakten lyfte av de tunga bronsbommarna medan den andre drog dörren inåt, och deras blå mantlar böljade ut från axlarna när de fångades av den plötsliga vindstöten som kom tjutande genom den öppna dörren. Bortom fanns bara den tomma natthimlen där stjärnorna lyste kalla och oberörda.

”Se kungens rättvisa”, sa Lysa Arryn. Facklorna fladdrade som fanor längs väggarna och här och var flämtade några till och slocknade.

”Lysa, jag tycker det här är dåraktigt”, sa Catelyn Stark då den svarta vinden virvlade runt i salen.

Systern låtsades inte om henne. ”Ni vill ha en rättegång, lord Lannister, och det ska ni också få. Min son ska lyssna till vad ni har att säga och ni ska höra hans dom. Sedan kan ni ge er av, genom den ena dörren eller den andra.”

Hon såg ut att vara mycket belåten med sig själv, och det var inte att undra på, tänkte Tyrion, för hur skulle en rättegång kunna hota henne när det var hennes egen vekling till son som var domaren? Tyrion kastade en blick på måndörren. Jag vill se honom flyga, mor! hade pojken sagt. Hur många män hade den lille snorungen redan skickat ut genom den där dörren?

”Jag tackar er, ädla dam, men jag tycker inte att vi behöver besvära lord Robert”, sa Tyrion artigt. ”Gudarna vet att jag är oskyldig, och jag vill ha deras dom och inte människornas. Jag kräver att frågan om min skuld avgörs genom tvekamp.”

Skrattsalvorna dånade i ätten Arryns höga sal. Lord Nestor Royce frustade, ser Willis småskrattade, ser Lyn Corbray gapskrattade och andra kastade huvudet bakåt och tjöt av skratt tills tårarna rann nedför kinderna. Marillion slog klumpigt an en glad ton på sin nya luta med den skadade handen, och till och med vinden lät hånfull då den ven in genom måndörren.

Lysa Arryns vattniga blå ögon såg osäkra ut, för han hade överrumplat henne. ”Den rättigheten har ni förvisso.”

Den unge riddaren med den gröna huggormen broderad på jackan steg fram och föll på knä. ”Jag ber om ynnesten att få kämpa för er sak, ers nåd.”

”Den äran borde bli min”, sa gamle lord Hunter, ”för den kärlek jag hyste till er make ger mig rätten att få hämnas hans död.”

”Min far tjänade lord Jon troget som överförvaltare i Dalen”, dundrade ser Albar Royce. ”Låt mig tjäna hans son i detta.”

”Gudarna är bevågna mot den man som kämpar för en rättfärdig sak”, sa ser Lyn Corbray, ”men det visar sig ofta vara den man som är skickligast med svärdet, och vi vet alla vem det är.” Han log blygsamt.

Dussinet andra män upphävde samtidigt sina röster och försökte göra sig hörda, och Tyrion fann det lite nedslående att så många främlingar törstade efter hans blod. Kanske var den här planen ändå inte så skarpsinnig när det kom till kritan.

Lady Lysa höjde handen för att äska tystnad. ”Jag tackar er, mina kära lorder, precis som jag vet att min son skulle tacka er om han vore här. Inga män i de sju konungarikena är lika modiga och trogna som Dalens riddare, och jag önskar att jag kunde ge er alla den här äran, men jag kan bara välja en.” Hon gjorde en gest. ”Ser Vardis Egen, ni har alltid varit min makes högra hand, och ni ska bli vår kämpe.”

Ser Vardis hade varit förunderligt tyst. ”Ers nåd”, började han allvarligt och knäböjde, ”jag ber er, lägg denna börda på någon annan, för jag avstår helst. Mannen är ingen krigare. Titta på honom: dvärg, hälften så stor som jag och med förkrympta ben. Det skulle vara en skam att slakta en sådan man och kalla det rättvisa.”

Utmärkt, tänkte Tyrion. ”Jag instämmer.”

Lysa blängde ilsket på honom. ”Ni krävde avgörande genom tvekamp.”

”Och nu kräver jag en kämpe, precis som ni själv har valt en, och jag vet att min bror Jaime gärna ställer upp för mig.”

”Er dyre kungamördare befinner sig hundratals fjärdingsväg härifrån”, snäste Lysa Arryn.

”Skicka en fågel efter honom, för jag har inget emot att vänta tills han kommer.”

”Ni ska möta ser Vardis i morgon.”

”Trubadur”, sa Tyrion och vände sig till Marillion, ”när du skriver balladen om det här, kom då ihåg att berätta att lady Arryn förvägrade dvärgen rätten till en kämpe och skickade honom, blåslagen och linkande, för att möta hennes bäste riddare.”

”Jag förvägrar er ingenting!” fräste Lysa Arryn och rösten var gäll av irritation. ”Namnge er kämpe, dvärg, om ni tror ni kan hitta någon som är villig att dö för er.”

”Om ni inte har något emot det tar jag hellre en som är villig att döda för mig.” Tyrion blickade ut över den långa salen. Ingen rörde sig, och han började undra om han inte hade gjort en kolossal dumhet.

Så var det någon som rörde sig längst bak i salen. ”Jag ska kämpa för dvärgen”, ropade Bronn.