Kampen om järntronen

ARYA

”Högt”, ropade Syrio Forel och högg mot hennes huvud. Det skrällde om träsvärden då Arya parerade.

”Vänster”, skrek han samtidigt som hans klinga kom susande. Hennes for upp för att möta den och skrällen fick honom att smacka med tungan.

”Höger”, sa han och ”lågt” och ”vänster” och ”vänster” igen, snabbare och snabbare, och han drev Arya bakåt medan hon parerade varje slag.

”Utfall”, varnade han, och då han gjorde stöten tog hon ett steg åt sidan, slog undan hans klinga och högg mot hans axel. Hon nuddade honom nästan, så nära att det fick henne att le. En hårslinga hängde ner i ögonen på henne, våt av svett, och hon strök undan den med baksidan av handen.

”Vänster”, ropade Syrio. ”Lågt.” Hans svärd rörde sig så snabbt att det knappt syntes och lilla salen ekade av skrällarna. ”Vänster. Vänster. Höger. Vänster. Höger. Vänster. Lågt. Vänster! ”

Träklingan träffade henne högt i bröstet, ett plötsligt svidande hugg som gjorde ännu ondare eftersom det kom från fel håll. ”Aj”, skrek hon. Hon skulle ha ett nytt blåmärke där när hon somnade någonstans ute på havet. Ett blåmärke är en läxa, sa hon sig, och varje läxa gör en bättre.

Syrio tog ett steg bakåt. ”Du är död nu.”

Arya gjorde en grimas. ”Du fuskade!” utbrast hon hett. ”Du sa vänster och högg från höger.”

”Exakt, och nu är du död.”

”Men du ljög!”

”Mina ord ljög, men mina ögon och min arm skrek ut sanningen. Det var du som inte tittade.”

”Det gjorde jag visst”, protesterade Arya. ”Jag iakttog dig varenda sekund!”

”Att iaktta är inte detsamma som att se, döda flicka. Vattendansaren ser. Kom, och lägg ner svärdet, för nu är det dags att lyssna.”

Hon följde efter honom fram till väggen där han satte sig på en bänk. ”Syrio Forel var förste svärdskämpe åt havslorden i Braavos, och vet du hur det kom sig?”

”Du var den bäste svärdskämpen i staden.”

”Exakt, men varför? Andra män var starkare, snabbare, yngre, men varför var Syrio Forel bäst? Det ska jag berätta nu.” Han rörde lätt vid ögonlocket med lillfingret. ”Att se, att verkligen se, det är kärnan i det hela.

Hör på mig. Skeppen från Braavos seglar så långt vinden blåser till främmande och underbara länder, och när kaptenerna kommer tillbaka har de med sig underliga djur till havslordens menageri, varelser som du aldrig har skådat: randiga hästar, stora fläckiga djur med halsar långa som styltor, håriga svin stora som kor, stickande kimairor, tigrar som bär sina ungar i en pung, fruktansvärda ödlor som går på två ben och har liar till klor. Syrio Forel har sett dessa väsen.

Den dagen jag talar om hade den förste svärdskämpen nyligen dött och havslorden skickade efter mig. Många banditer hade kommit till honom och lika många hade skickats i väg, men ingen kunde säga varför. När jag kom till honom satt han med en fet gul katt i knäet. Han berättade för mig att en av hans kaptener fört hem besten till honom från en ö bortom solnedgången. ’Har du någonsin sett hennes like?’ frågade han mig.

Och jag svarade: ’Varje natt i gränderna i Braavos ser jag tusentals katter som ser ut som han.’ Havslorden skrattade och den dagen blev jag utnämnd till förste svärdskämpe.”

Arya skrynklade ihop ansiktet. ”Jag förstår inte.”

Syrio smackade med tungan. ”Det var en helt vanlig katt. De andra förväntade sig en vidunderlig best, och det var vad de såg också. Vad stor den är, sa de. Den var inte större än någon annan katt, bara lat och övergödd, för havslorden matade den från sitt eget bord. Vilka konstiga små öron den har, sa de. Den hade fått halva öronen bortslitna i slagsmål med andra katter. Och det var helt klart en hankatt, men ändå sa havslorden ’hon’, och det var vad de andra såg. Förstår du nu?”

Arya tänkte efter. ”Du såg vad som fanns där.”

”Exakt. Öppna ögon är allt som behövs. Hjärtat ljuger och huvudet spelar oss spratt, men ögonen ser sanningen. Titta med ögonen. Hör med öronen. Smaka med munnen. Lukta med näsan. Känn med huden. Sedan kommer tänkandet, efteråt, och på det viset finner man sanningen.”

”Exakt”, instämde Arya och flinade.

Syrio Forel tillät sig ett leende. ”Jag tror att när vi kommer till ditt Vinterhed är det dags att sätta Nål i din hand.”

”Ja!” utbrast Arya ivrigt. ”Vänta tills jag visar Jon…”

Bakom henne slängdes de stora trädörrarna till lilla salen upp med ett öronbedövande brak, och Arya svängde runt.

I dörren stod en riddare i kungsvakten med fem vakter i klanen Lannisters karmosinröda mantlar bakom sig. Han var iklädd full rustning, men visiret var uppfällt, och Arya mindes hans tunga ögonlock och rostfärgade skägg från den gången han var på besök på Vinterhed tillsammans med kungen: ser Meryn Trant. Soldaterna bar pansarskjortor över härdat läder och lejonprydda hjälmar. ”Arya Stark”, sa riddaren, ”följ med oss, barn.”

Arya tuggade osäkert på läppen. ”Vad vill ni?”

”Din far vill träffa dig.”

Arya tog ett steg framåt, men Syrio Forel grep tag i hennes arm. ”Och hur kommer det sig att lord Eddard skickar klanen Lannisters män i stället för sina egna?”

”Vet din plats, dansmästare”, morrade ser Meryn. ”Det här är inget som angår dig.”

”Min far skulle inte skicka er ”, sa Arya. Hon ryckte åt sig träsvärdet, och vakterna skrattade.

”Lägg ifrån dig käppen, flicka”, sa ser Meryn. ”Jag är en edsvuren broder i kungsvakten, de vita svärden.”

”Det var kungamördaren också när han mördade den gamle kungen”, påpekade Arya. ”Jag behöver inte följa med er om jag inte vill.”

Ser Meryn Trant tappade tålamodet. ”Grip henne”, beordrade han sina män och fällde ner visiret på hjälmen.

Tre av dem började gå framåt och brynjorna klirrade svagt för varje steg de tog. Med ens kände Arya sig rädd. Rädslan skär djupare än svärd, sa hon sig för att lugna sitt vilt dunkande hjärta.

Syrio Forel ställde sig mellan dem och henne och slog lätt med träsvärdet mot stöveln. ”Stanna där. Är ni män eller hundar, eftersom ni kan ge er till att hota ett barn?”

”Ur vägen, gamling”, fräste en av vakterna.

Syrios träsvärd kom farande och träffade hans hjälm med ett klingande. ”Jag är Syrio Forel, och jag kräver att bli behandlad med respekt.”

”Skallige jävel.” Mannen slet upp långsvärdet. Träsvärdet rörde sig igen, blixtsnabbt, och Arya hörde en ljudlig skräll då långsvärdet dunsade i stengolvet. ”Min hand”, tjöt vakten och höll om sina brutna fingrar.

”Du är snabb för att vara dansmästare”, anmärkte ser Meryn.

”Och du är långsam för att vara riddare”, svarade Syrio.

”Döda karlen och för hit flickan”, befallde riddaren i den vita rustningen.

Fyra soldater drog svärden ur skidorna. Den femte, han med de brutna fingrarna, spottade och drog en dolk med vänsterhanden.

Syrio Forel smackade med tungan, ställde sig i sin vattendansarposition och vände bara sidan mot fienden. ”Arya, barn”, ropade han utan att titta på henne, utan att ta ögonen ifrån vakterna, ”vi har dansat färdigt för i dag. Det är bäst du går nu. Spring till din far.”

Arya ville inte lämna honom, men han hade lärt henne att göra som han sa. ”Snabb som en hjort”, viskade hon.

”Exakt”, instämde Syrio Forel samtidigt som vakterna närmade sig.

Arya backade med ett fast grepp om sitt eget träsvärd. När hon nu såg Syrio i aktion insåg hon att han bara hade lekt med henne då de duellerade. Männen i de karmosinröda mantlarna kom emot honom från tre håll med stål i händerna. Deras brynjor täckte bröst och armar och de hade blygdkapslar av stål isydda i byxorna, men bara läder på benen. Händerna var bara och hjälmarna hade nässkydd men inget visir för ögonen.

Syrio väntade inte tills de nådde fram till honom utan hoppade åt vänster, och Arya hade aldrig sett någon röra sig så snabbt. Han parerade ett första hugg med träsvärdet och dansade undan för nästa. Den andre mannen förlorade balansen och krockade med den förste. Syrio satte stöveln i ryggen på honom och båda vakterna föll omkull i en hög. Den tredje vakten hoppade över dem och högg mot vattendansarens huvud, men Syrio duckade under hans klinga och körde upp svärdet. Vakten föll skrikande omkull medan blodet vällde fram ur det våta röda hål där hans vänstra öga hade suttit.

De som fallit började ta sig upp på benen. Syrio sparkade den ene i ansiktet och slet hjälmen av den andres huvud. Mannen med dolken högg efter honom, och Syrio tog emot hugget med hjälmen och krossade mannens knäskål med träsvärdet. Den siste vakten vrålade en svordom, gick till anfall och drämde till med båda händerna om svärdet. Syrio rullade åt höger och det mördande hugget träffade mannen utan hjälm mellan hals och axlar just som han försökte ta sig upp på knä. Långsvärdet trängde igenom både brynja och läder och mannen tjöt. Innan vakten som utdelat det dödande hugget hann slita loss klingan stack Syrio honom i adamsäpplet och han gav ifrån sig ett kvävt skrik och raglade bakåt medan han höll sig för halsen och ansiktet blev allt svartare.

Fem man var fällda, döda eller döende, då Arya nådde bakdörren som ledde till köket. Hon hörde ser Meryn Trant svära. ”Förbaskade klåpare”, skrek han och drog långsvärdet ur skidan.

Syrio Forel återtog sin position och smackade med tungan. ”Arya, barn”, ropade han utan att se på henne, ”gå nu.”

Titta med ögonen, hade han sagt. Hon såg: riddaren klädd i vit rustning från topp till tå med ben, hals och händer skyddade av metall, ögonen dolda bakom den höga vita hjälmen och kallt stål i handen. Mot det: Syrio i läderväst med träsvärd i handen. ”Fly, Syrio!” skrek hon.

”Braavos förste svärdskämpe flyr inte”, sjöng han medan ser Meryn högg efter honom. Syrio dansade undan. Träsvärdet rörde sig blixtsnabbt och slagen haglade mot riddarens tinning, armbåge och hals med ett klingande av trä mot metallen i hjälm, harneskhandske och halsharnesk. Arya stod som fastvuxen vid golvet. Ser Meryn avancerade och Syrio backade. Han parerade nästa hugg, hoppade undan för ett andra och lyckades avvärja ett tredje.

Det fjärde klöv hans träsvärd i två delar, splittrade träet och skar rakt igenom blykärnan.

Arya svängde snyftande runt och sprang därifrån.

Förblindad av panik störtade hon genom köket och förrådsrummen medan hon kryssade mellan kockar och kökspojkar. En bagarlärling ställde sig framför henne med en träbricka i händerna. Arya knuffade omkull honom så att nybakade, väldoftande limpor spreds över golvet. Hon hörde rop bakom sig då hon trängde sig förbi en stor fet slaktare som stirrade häpet på henne med en köttyxa i handen. Hans armar var röda upp till armbågarna.

Allt som Syrio Forel lärt henne snurrade i huvudet. Snabb som en hjort. Tyst som en skugga. Rädslan skär djupare än svärd. Snabb som en orm. Lugn som stilla vatten. Rädslan skär djupare än svärd. Stark som en björn. Vild som en varginna. Rädslan skär djupare än svärd. Den som är rädd för att förlora har redan förlorat. Rädslan skär djupare än svärd. Rädslan skär djupare än svärd. Rädslan skär djupare än svärd. Fästet på träsvärdet var halt av svett och Arya andades häftigt när hon nådde fram till torntrappan. Hon blev villrådig. Upp eller ner? Om hon gick uppåt skulle hon komma till den inbyggda bron som ledde över den lilla borggården till handens torn, men det var säkert den vägen de räknade med att hon skulle ta. Gör aldrig vad de förväntar sig, hade Syrio en gång sagt. Arya gick neråt, runt, runt, och hoppade över de smala trappstegen i sten två och tre i taget. Hon kom ut i en mörk källare med välvt tak där ölfat var staplade ända upp till taket. Det var bara ett smalt snedfönster högt uppe som gav lite ljus.

Källaren var en återvändsgränd, och det fanns ingen annan väg ut än den hon kommit in. Arya vågade inte gå tillbaka uppför trappan, men hon kunde inte heller stanna där hon var. Hon måste hitta fadern och berätta vad som hänt, och fadern skulle skydda henne.

Arya stack träsvärdet i bältet och började klättra, hoppade från fat till fat tills hon nådde fönstret. Där tog hon tag i stenen med bägge händerna och hävde sig upp. Muren var en meter bred och fönstret en tunnel som sluttade uppåt och utåt. Arya ålade sig mot dagsljuset och när huvudet befann sig i marknivå kikade hon tvärs över borggården mot handens torn.

Den bastanta trädörren var sönderslagen och såg ut som om den kluvits med yxor. En död man låg på mage på trappan med manteln snodd under sig och ryggen på pansarskjortan genomdränkt av blod. Likets mantel var av grått ylle kantat med vitt siden, upptäckte hon med plötslig fasa, men hon kunde inte avgöra vem det var.

”Nej!” viskade hon. Vad var det som hände? Var fanns fadern? Varför hade soldaterna i de karmosinröda mantlarna kommit för att hämta henne? Hon mindes vad mannen med det gula tveskägget hade sagt den dagen då hon hittade monstren. Om en hand kan dö, så varför inte en annan? Arya fick tårar i ögonen, och hon höll andan för att lyssna. Från fönstren i handens torn hörde hon skrik och vrål och skramlet av stål mot stål.

Hon kunde inte gå tillbaka. Fadern…

Arya slöt ögonen, och för ett ögonblick var hon så rädd att hon inte förmådde röra sig ur fläcken. De hade mördat Jory, Wyl och Heward och den där vakten på trappan, vem han nu var. De kunde döda fadern också, och henne om de fick fast henne. ”Rädslan skär djupare än svärd”, sa hon högt, men det hjälpte inte att låtsas vara en vattendansare. Syrio hade varit en vattendansare och den vite riddaren hade förmodligen dödat honom, och dessutom var hon bara en liten flicka med ett träsvärd, ensam och rädd.

Hon ålade sig ut på borggården och såg sig ängsligt omkring samtidigt som hon reste sig. Slottet verkade övergivet, men Röda slottet var aldrig tomt på folk, så de måste gömma sig där inne bakom barrikaderade dörrar. Arya kastade en längtansfull blick på sitt sovrum och började sedan röra sig bort från handens torn och höll sig nära muren medan hon gled från skugga till skugga. Hon låtsades att hon jagade katter…fast nu var det hon som var katten, och om de fångade henne skulle de döda henne.

Arya flyttade sig från byggnad till byggnad, klättrade över murar och såg till att ha sten mot ryggen när det var möjligt, så att ingen kunde överrumpla henne, och nådde nästan utan intermezzon fram till stallarna. Dussintalet soldater i gyllene mantlar iförda ringbrynja och rustning rusade förbi då hon smög sig över den inre borggården, men eftersom hon inte visste vems sida de stod på kröp hon ihop i skuggorna och lät dem passera.

Hullen, som varit stallmästare på Vinterhed så länge Arya kunde minnas, låg hopsjunken på marken vid stalldörren. Han hade blivit knivhuggen så många gånger att det såg ut som om hans tunika hade ett mönster av scharlakansröda blommor. Arya var säker på att han var död, men då hon kröp närmare slog han upp ögonen. ”Arya framför fötterna”, viskade han, ”du måste…varna din…far…” Fradgande rött spott bubblade ur munnen, och stallmästaren slöt ögonen igen och sa inget mer.

Inne i stallarna fanns fler kroppar: en stalldräng hon lekt med och tre i faderns livvakt. En vagn lastad med kistor och lådor stod övergiven nära stalldörren. De döda männen måste ha hållit på att lasta den för färden ner till hamnen då de blev anfallna. Arya smög närmare. Ett av liken var Desmond som hade visat henne sitt långsvärd och lovat att skydda fadern. Han låg på rygg och stirrade blint upp i taket medan flugorna krälade i ögonen på honom. Bredvid honom låg en död man i ätten Lannisters karmosinröda mantel och lejonprydda hjälm — men bara en. Varje nordbo är värd tio sydländska svärd, hade Desmond sagt till henne. ”Lögnare! ” utbrast hon och sparkade i plötsligt raseri till hans kropp.

Hästarna var oroliga i spiltorna och lukten av blod fick dem att gnägga och frusta. Aryas enda plan var att sadla en häst och fly bort från slottet och staden. Det enda hon behövde göra var att följa kungsvägen så skulle den föra henne tillbaka till Vinterhed. Hon tog ner betsel och sadel från väggen.

Då hon gick bakom vagnen fick hon syn på en kista som fallit av. Den måste ha rasat i marken under striden eller blivit tappad vid lastningen. Träet hade splittrats och locket gått av så att innehållet spritts ut, och Arya kände igen kläder i siden och sammet som hon aldrig använde, men hon skulle kanske behöva varma kläder på kungsvägen…och dessutom…

Arya ställde sig på knä i smutsen och började rota bland kläderna. Hon letade fram en tung yllemantel, en sammetskjol, en sidentunika och lite underkläder, en klänning som modern broderat åt henne och ett litet silverarmband som hon kanske skulle kunna sälja. Så sköt hon undan det uppbrutna locket och grävde i kistan efter Nål. Hon hade gömt svärdet längst ner på bottnen, under allt annat, men alla hennes saker låg i en enda röra. För ett ögonblick blev Arya rädd att någon hittat svärdet och stulit det, men så kände fingrarna hård metall under en sidenklänning.

”Där är hon”, väste en röst bakom henne.

Arya ryckte till och snodde runt. Framför henne stod en stalldräng med ett hånflin i ansiktet och en lortig vit undertunika kikade fram under hans smutsiga, ärmlösa läderjacka. Stövlarna var smetiga av gödsel och han hade en högaffel i ena handen. ”Vem är du?” frågade hon.

”Hon vet inte vem jag är”, sa han, ”men jag vet allt vem du är, vargflicka.”

”Hjälp mig att sadla en häst”, bad Arya samtidigt som hon stack ner handen i kistan och trevade efter Nål. ”Min far är kungens hand och han kommer att belöna dig.”

”Din far är död”, svarade pojken. Han hasade närmare henne. ”Det är drottningen som kommer att belöna mig. Kom hit, flicka.”

”Håll dig undan!” Fingrarna slöts om fästet på Nål.

”Kom, sa jag.” Han tog henne hårt i armen.

Allt som Syrio Forel lärt henne försvann som i ett trollslag, och i det ögonblicket av plötslig fasa kunde Arya bara minnas den första lektionen som Jon Snö gett henne.

Hon stack honom med den spetsiga änden och körde klingan uppåt med vild, hysterisk styrka.

Nål trängde igenom läderjackan och den vita huden på hans mage och kom ut mellan skulderbladen. Pojken tappade högaffeln och gav ifrån sig ett svagt ljud, något mitt emellan en flämtning och en suck. Händerna slöts om klingan. ”Vid alla gudar”, stönade han då undertunikan började färgas röd. ”Ta ut det.”

När hon drog ut svärdet dog han.

Hästarna skrek. Arya stod lutad över kroppen, stilla och skrämd inför dödens ansikte. Blodet hade strömmat ut ur munnen på pojken då han föll ihop och ännu mer sipprade ut ur öppningen i magen och bildade en pöl under kroppen, och han hade fått djupa skärsår i händerna då han fattade tag om klingan. Med Nål röd av blod i handen backade hon långsamt undan. Hon måste i väg härifrån, någonstans långt bort där hon slapp möta stalldrängens anklagande blick.

Arya ryckte åt sig betslet och sadeln igen och sprang fram till en häst, men samtidigt som hon lyfte upp sadeln på dess rygg insåg hon med plötslig skräck att portarna skulle vara stängda — och även sidodörrarna skulle förmodligen vara bevakade. Kanske skulle vakterna inte känna igen henne. Om de trodde att hon var pojke skulle de kanske låta henne…nej, de skulle ha order att inte släppa ut någon, så det spelade ingen roll om de kände igen henne eller ej.

Men det fanns en annan väg ut ur slottet…

Sadeln gled ur händerna på Arya och föll till marken med en duns och ett moln av damm. Kunde hon hitta rummet med monstren igen? Hon var inte säker men visste att hon måste försöka.

Hon gick tillbaka till kläderna som hon hade samlat ihop, satte på sig manteln och gömde Nål i dess veck. Resten av sakerna rullade hon ihop till ett bylte och med det under armen smög hon till den bortre änden av stallarna där hon lyfte av haken på bakdörren och ängsligt kikade ut. Hon kunde höra det avlägsna ljudet av svärdsslagsmål och det isande jämmerskriet från en man som tjöt av smärta på andra sidan borggården. Hon skulle bli tvungen att gå nedför spiraltrappan, förbi det lilla köket och svinstian, för det var den vägen hon tagit då hon jagade den svarta hankatten. Men då skulle hon passera stadsvaktens baracker. Hon kunde inte ta den vägen. Arya försökte komma på en annan väg. Om hon tog sig över till andra sidan slottet kunde hon smyga längs muren mot floden och genom den lilla gudaskogen, men först skulle hon bli tvungen att korsa borggården inom fullt synhåll för vakterna på murarna.

Arya hade aldrig sett så många man på murarna, och de flesta av dem bar gyllene mantlar och var beväpnade med spjut. En del av dem kände igen henne. Vad skulle de göra om de såg henne springa över borggården? Hon skulle se så liten ut där uppifrån. Skulle de kunna avgöra vem hon var? Skulle de bry sig om det?

Hon måste ge sig i väg nu genast, sa hon sig men fann att hon var för rädd för att röra sig ur fläcken.

Lugn som stilla vatten, viskade en liten röst i hennes öra. Arya ryckte till så häftigt att hon var nära att tappa byltet. Hon såg sig vilt omkring, men där fanns ingen annan än hon, hästarna och de döda männen.

Tyst som en skugga, hörde hon. Var det hennes egen röst eller Syrios? Hon kunde inte avgöra det, men på något sätt fick den rädslan att ge med sig.

Hon klev ut genom stalldörren.

Det var det otäckaste hon någonsin gjort. Arya ville springa och gömma sig men tvingade sig att långsamt gå över borggården, satte den ena foten framför den andra som om hon hade all tid i världen på sig och ingen orsak att vara rädd för någon. Arya tyckte att hon kunde känna deras blickar på sig, som ohyra som kröp på huden under kläderna, men hon tittade aldrig upp. Om hon såg dem betrakta henne visste hon att modet skulle svika henne, att hon skulle tappa klädbyltet och gråtande börja springa som ett litet barn, och då skulle de ha henne fast. Arya stirrade stint ner i marken, och när hon äntligen nådde fram till skuggan av det kungliga kapellet på andra sidan borggården var hon kallsvettig, men ingen hade slagit larm.

Kapellet var öppet och tomt. Där inne brann ett femtiotal vaxljus i väldoftande tystnad, och Arya var säker på att gudarna inte skulle sakna två. Hon stoppade in dem i byltet och klättrade ut genom ett fönster på baksidan. Att hitta tillbaka till gränden där hon fångat den enörade hankatten var lätt, men sedan gick hon vilse. Hon kröp in och ut ur fönster, hoppade över murar och trevade sig tyst som en skugga fram genom mörka källare. En gång hörde hon en kvinna gråta. Det tog henne över en timme att hitta det låga, smala fönstret som sluttade ner mot fängelsehålan där monstren väntade.

Hon kastade in byltet och gick tillbaka för att tända ett vaxljus. Det var riskabelt; elden hon mindes att hon sett hade brunnit ner till glödande aska och hon hörde röster medan hon blåste på kolen. Hon kupade handen om den fladdrande lågan och klättrade ut genom fönstret samtidigt som några kom in genom dörren, men hon såg aldrig vilka det var.

Den här gången skrämde monstren henne inte utan verkade snarare som gamla goda vänner. Arya höll ljuset högt över huvudet, och för varje steg hon tog rörde sig skuggorna över väggarna, som om de vred på huvudet för att följa henne med blicken. ”Drakar”, viskade hon. Hon drog fram Nål ur vecken på manteln. Den spröda klingan verkade mycket liten och drakarna oerhört stora, men ändå kände sig Arya bättre till mods med stål i handen.

Den långa fönsterlösa korridoren på andra sidan dörren var lika svart som hon mindes den. Hon höll Nål i vänster hand, hennes svärdshand, och ljuset i höger, och hett vax rann ner på knogarna. Nedgången till trappan hade legat till vänster, så Arya gick åt höger. En del av henne ville springa, men hon var rädd för att ljuset skulle slockna. Hon hörde ett svagt pip av råttor och fick en skymt av ett par små glödande ögon i kanten av ljuskretsen, men råttor skrämde henne inte, för det fanns mycket farligare saker. Det skulle vara så lätt att gömma sig här, så som hon gömt sig för trollkarlen och mannen med tveskägget. Hon kunde nästan se stalldrängen stå där lutad mot väggen med knutna händer och blodet droppande från de djupa såren där Nål skurit honom. Han kanske väntade på att gripa tag i henne då hon gick förbi. Han kunde se hennes ljus på långt håll. Kanske skulle det vara säkrare utan ljus…

Rädslan skär djupare än svärd, viskade den tysta rösten inom henne, och plötsligt mindes Arya kryptan på Vinterhed. Den var mycket otäckare än det här stället, sa hon sig. Hon hade varit mycket liten då hon såg den första gången. Robb hade tagit med henne dit tillsammans med Sansa och Bran, som då inte varit äldre än Rickon var nu. De hade bara haft ett enda ljus med sig och Brans ögon hade blivit stora som tefat medan han stirrade på vinterns kungars stenansikten med vargarna vid fötterna och järnsvärden över knäna.

Robb förde dem ända längst bort, förbi farfar och Brandon och Lyanna, för att visa dem deras egna gravar. Sansa iakttog hela tiden det lilla korta ljuset och var ängslig för att det skulle slockna. Gamla Nan hade berättat för henne att det fanns spindlar här nere, och råttor stora som hundar. Robb log då hon sa det. ”Det finns farligare saker än spindlar och råttor”, viskade han, ”för det är här de döda går igen.” Det var då de hörde ljudet, lågt och dovt och isande. Lille Bran hade kramat Aryas hand hårt.

När vålnaden blekvit och stönande steg ur den öppna graven rusade Sansa skrikande mot trappan och Bran klängde sig snyftande fast vid Robbs ben. Arya stod lugnt kvar och gav vålnaden en knuff. Det var bara Jon, täckt med mjöl. ”Din elaking”, fräste hon, ”du skrämde Bran”, men Jon och Robb bara skrattade och skrattade och snart stämde både Bran och Arya in i skrattet.

Minnet fick Arya att le, och efter det skrämde mörkret henne inte längre. Stalldrängen var död, hon hade dödat honom, och om han hoppade fram mot henne skulle hon döda honom igen. Hon skulle bege sig hem, och allt skulle bli bättre så fort hon var i trygghet bakom Vinterheds grå granitmurar.

Arya trängde djupare in i mörkret medan hennes steg ekade svagt i tystnaden.