Kampen om järntronen

BRAN

Morgonen hade randats klar och kall med en friskhet i luften som förebådade slutet på sommaren. De var totalt tjugo stycken som red i väg i gryningen för att se en man halshuggas, och Bran var med, nervös och upphetsad. Det var första gången han ansågs gammal nog att få följa med fadern och bröderna för att se kungens rättvisa skipas. Det var det nionde året på sommaren och det sjunde i Brans liv.

Mannen hade tagits till fånga utanför en liten fästning bland kullarna. Robb trodde att det var en rövare som svurit att tjäna Mance Rayder, kungen bortom muren. Bara tanken fick det att krypa i skinnet på Bran, och han mindes alla historier som gamla Nan berättat för dem. Rövarna var grymma män, sa hon, slavhandlare och mördare och tjuvar. De var lierade med jättar och onda andar, stal flickebarn i nattens mörker och drack blod ur blankpolerade horn. Och deras kvinnor låg med vålnaderna i Den långa natten för att avla fasansfulla barn som bara var till hälften människor.

Men mannen som de fann fastbunden till händer och fötter vid fästningsmuren i väntan på sin dom var gammal och skinntorr och inte mycket längre än Robb. Han hade förlorat båda öronen och ett finger genom förfrysning, och han var helt klädd i svart och såg ut precis som bröderna i nattens väktare, förutom att pälsen var trasig och smutsig.

Andedräkten från män och hästar blandades och ångade i den kalla morgonluften då fadern lät skära ner mannen från muren och släpa honom framför dem. Robb och Jon satt raka och stilla på hästarna och mellan sig hade de Bran på sin ponny som försökte se äldre ut än sina sju år och låtsas som om han varit med om detta förut. En svag vind blåste genom fästningsporten, och över deras huvuden vajade ätten Starks av Vinterhed baner: en grå skräckvarg på snövit botten.

Brans far satt värdigt på sin häst. Hans långa bruna hår fladdrade i vinden. Det prydligt ansade skägget hade stänk av vitt och fick honom att se äldre ut än sina trettiofem år. Den här dagen hade han ett bistert uttryck i de grå ögonen och verkade inte alls vara samme man som brukade sitta framför brasan på kvällarna och lågmält berätta om hjältarnas tidsålder och skogens barn. Han hade tagit av sig faderns ansikte, tänkte Bran, och satt på sig lord Starks av Vinterhed ansikte.

Det ställdes frågor och gavs svar där i den kyliga morgonen, men efteråt kunde Bran inte minnas mycket av vad som sagts. Till slut gav hans far en order och två av hans soldater släpade fram trashanken till bokstocken mitt på borggården. De tvingade ner hans huvud mot det hårda svarta träet. Lord Eddard Stark satt av och hans myndling Theon Greyjoy kom fram med svärdet. Svärdet hette Is och det var lika brett som en manshand och till och med längre än Robb. Klingan var av valyriskt stål och den var smidd med trolldom och mörk som rök. Det fanns inget så vasst som valyriskt stål.

Fadern drog av sig handskarna och räckte dem till Jory Cassel, kaptenen för slottsvakten. Så fattade han Is med bägge händerna och sa: ”I Robert av huset Baratheons namn, den förste av hans namn, kung över andalerna och rhoynarerna och de första människorna, härskare över de sju konungarikena och rikets beskyddare, dömer jag, Eddard av huset Stark, lord av Vinterhed och ståthållare i Norden, dig till döden.” Han lyfte slagsvärdet högt över huvudet.

Brans halvbror Jon Snö flyttade sig närmare. ”Se till att ha ponnyn under kontroll”, viskade han, ”och titta inte bort, för far märker om du gör det.”

Bran höll ponnyn i strama tyglar och tittade inte bort.

Fadern högg av mannens huvud med ett enda säkert hugg, och blodet sprutade ut över snön lika rött som sommarvin. En av hästarna stegrade sig och mannen som satt på den hade fullt sjå att hindra den från att skena. Bran kunde inte slita blicken från blodet som snabbt sögs upp av snön runt omkring stocken och färgade den röd.

Huvudet studsade ner på en bastant rot, rullade en bit och stannade vid Greyjoys fot. Theon var en mager och mörk yngling på nitton år som tyckte allt var lustigt. Han skrattade, satte foten mot huvudet och sparkade i väg det.

”Idiot”, muttrade Jon så lågt att Greyjoy inte hörde det. Han lade handen på Brans axel och Bran tittade på halvbrodern. ”Du skötte dig bra”, sa Jon högtidligt. Jon var fjorton och van vid att se rättvisa skipas.

Det kändes kallare under den långa ritten tillbaka mot Vinterhed trots att vinden hade lagt sig och solen stod högre på himlen. Bran red tillsammans med sina bröder, långt före huvudtruppen, och hans ponny fick kämpa hårt för att hålla jämna steg med deras hästar.

”Desertören dog modigt”, förkunnade Robb. Han var stor och bredaxlad och växte för var dag som gick, och han hade moderns färger: den ljusa hyn, det kastanjeröda håret och de blå ögonen som var typiska för ätten Tully av Flodvattnet. ”Han var åtminstone modig.”

”Nej, det var inte mod”, invände Jon Snö lågt. ”Den mannen var död av rädsla, och det kunde man se i hans blick, Stark.” Jons ögon var så mörkt grå att de nästan verkade svarta, men det fanns inte mycket som de inte såg. Han var jämnårig med Robb, men de var inte lika. Jon var smärt medan Robb var muskulös, mörk medan Robb var ljus, smidig och snabb medan halvbrodern var stark och säker.

Robb var inte övertygad. ”Må vålnaderna ta hans blick”, svor han. ”Han dog värdigt. Ska vi rida i kapp till bron?”

”Kör till!” ropade Jon och satte hälarna i sidorna på hästen. Robb svor till och satte efter honom, och de galopperade i väg medan Robb skrattade och skrek, Jon var tyst och koncentrerad och snön sprutade om hästarnas hovar.

Bran försökte inte följa efter, för hans ponny kunde inte springa lika fort. Han hade sett trashankens blick och tänkte på den nu. Efter en stund avtog ljudet av Robbs skratt och det blev åter tyst i skogen.

Han var så djupt försjunken i tankar att han inte hörde att resten av sällskapet hunnit i fatt honom förrän fadern red upp vid hans sida. ”Mår du bra, Bran?” frågade han, inte ovänligt.

”Ja, far”, sa Bran och såg upp. Där fadern satt på sin stora stridshäst klädd i päls och skinnbyxor tornade han upp sig över honom som en jätte. ”Robb säger att mannen dog modigt, men Jon säger att han var rädd.”

”Vad tror du?” undrade fadern.

Bran funderade. ”Kan en man vara modig även om han är rädd?”

”Det är bara då en man kan vara modig”, svarade fadern. ”Förstår du varför jag gjorde det?”

”Han var rövare”, sa Bran. ”De rövar bort kvinnor och säljer dem till vålnaderna.”

Fadern log. ”Gamla Nan har berättat rövarhistorier för dig igen. I själva verket var mannen edsbrytare och desertör från nattens väktare. Det finns inga farligare män, för desertören vet att han får plikta med sitt liv om han blir tagen och därför drar han sig inte för något brott, hur vidrigt det än är. Men du missförstod mig. Frågan var inte varför mannen måste dö utan varför jag måste verkställa domen.”

Bran hade inget svar på det. ”Kung Robert har en skarprättare”, sa han osäkert.

”Det har han”, instämde fadern, ”precis som Targaryenkungarna före honom, men vi gör på det gamla sättet. De första människornas blod flyter fortfarande i ådrorna på ätten Stark, och vi håller fast vid den uppfattningen att den man som avkunnar domen ska svinga svärdet. Om man är beredd att ta en mans liv är man skyldig honom att se honom i ögonen och höra hans sista ord, för om man inte klarar av att göra det förtjänar mannen kanske inte att dö.

En dag ska du bli Robbs vasall, Bran, och hålla en egen borg i din brors och din konungs tjänst, och då måste även du skipa rättvisa. När den dagen kommer får du inte finna nöje i uppgiften, men du får inte heller titta bort. En härskare som gömmer sig bakom betalda bödlar glömmer snart vad döden innebär.”

Just då dök Jon upp på krönet av kullen framför dem. Han vinkade och skrek. ”Far, Bran, kom fort och se vad Robb har hittat!” Så var han borta igen.

Jory red upp bredvid dem. ”Bekymmer, ers nåd?”

”Förmodligen”, svarade fadern. ”Kom, så ska vi ta reda på vad mina söner nu har hittat på för ofog.” Han satte hästen i trav, och Jory, Bran och de andra följde efter.

De hittade Robb på flodstranden norr om bron och Jon satt fortfarande till häst bredvid honom. Sensommarens snöfall hade varit rikliga det här månadsskiftet, och Robb stod med snö ända upp till knäna och huvan nerfälld så att solen sken på håret. Han hade något i famnen och de båda pojkarna pratade med dämpade och upphetsade röster.

Ryttarna tog sig försiktigt genom drivorna för att hästarna skulle få fotfäste på den ojämna marken. Jory Cassel och Theon Greyjoy kom först fram till pojkarna. Greyjoy skrattade och skämtade medan han red, men plötsligt hörde Bran hur han flämtade till. ”Vid alla gudar!” utbrast han och kämpade för att få kontroll över hästen samtidigt som han drog svärdet.

Jory hade redan dragit sitt svärd. ”Gå därifrån, Robb!” ropade han i samma stund som hästen stegrade sig under honom.

Robb flinade och tittade upp från byltet han hade i famnen. ”Hon kan inte skada dig”, sa han, ”för hon är död, Jory.”

Vid det laget brann Bran av nyfikenhet, och han skulle helst ha velat sätta sporrarna i ponnyn, men fadern fick dem att sitta av bredvid bron och närma sig till fots. Bran hoppade av och sprang.

Både Jon, Jory och Theon Greyjoy hade nu suttit av. ”Vad i alla sju helveten är det?” undrade Greyjoy.

”En varg”, svarade Robb.

”Ett missfoster”, fnös Greyjoy. ”Titta så stor den är.”

Brans hjärta dunkade i bröstet då han trängde sig igenom en midjehög driva fram till sina bröder.

Till hälften begravd i blodfläckad snö låg en enorm mörk skepnad död. Det hade bildats is i dess raggiga grå päls och från den kom en svag lukt av förruttnelse, likt en kvinnas parfym. Bran såg en skymt av oseende ögon där det kryllade av maskar och ett stort gap fullt av gulnade tänder. Men det var vargens storlek som fick honom att dra efter andan, för den var större än hans ponny, dubbelt så stor som den största jakthunden i faderns hundgård.

”Det är inget missfoster”, upplyste Jon lugnt, ”utan en skräckvarg. De blir större än den andra sorten.”

”Det har inte siktats en skräckvarg söder om muren på två hundra år”, sa Theon Greyjoy.

”Jag ser en nu”, påpekade Jon.

Bran slet blicken från monstret, och det var då han fick syn på byltet i Robbs famn. Han skrek till av förtjusning och gick närmare. Vargungen var en liten boll av gråsvart päls och ögonen var fortfarande slutna. Den gned blint nosen mot Robbs bröst och letade med ett ömkligt gnällande efter mjölk bland hans skinnkläder. Bran sträckte tveksamt fram handen. ”Det är ingen fara”, försäkrade Robb, ”och du får klappa den.”

Bran gav ungen en snabb, nervös klapp och vände sig om då Jon sa: ”Varsågod.” Hans halvbror lade en unge i famnen på honom. ”Det finns fem stycken.” Bran satte sig ner i snön och tryckte ansiktet mot vargungen. Pälsen kändes mjuk och varm mot kinden.

”Skräckvargar lösa i riket efter så många år”, muttrade Hullen, stallmästaren. ”Jag tycker inte om det.”

”Det är ett tecken”, sa Jory.

Fadern rynkade pannan. ”Det är bara ett dött djur, Jory”, invände han, men ändå verkade han bekymrad. Snön knarrade under stövlarna då han gick runt kroppen. ”Vet vi vad som dödade henne?”

”Det sitter något i strupen”, sa Robb och var stolt över att ha funnit svaret redan innan fadern frågade. ”Där, alldeles under käften.”

Fadern knäböjde och kände under bestens huvud med handen. Han ryckte till och höll upp något så att alla kunde se det: en lång bit av ett hjorthorn med avbrutna taggar som var alldeles dränkt i blod.

En plötslig tystnad lade sig över sällskapet. Männen tittade illa till mods på hjorthornet och ingen vågade tala. Till och med Bran kunde känna deras rädsla trots att han inte förstod.

Fadern kastade hjorthornet åt sidan och tvättade händerna i snön. ”Det förvånar mig att hon levde tillräckligt länge för att föda ungarna”, sa han och hans röst bröt förtrollningen.

”Det kanske hon inte gjorde”, framkastade Jory. ”Jag har hört historier…kanske var varghonan redan död då ungarna kom.”

”Född av en död”, insköt en annan man. ”Det betyder otur.”

”Det spelar ingen roll, för de dör snart de också”, sa Hullen.

Bran gav ifrån sig ett ljudlöst skrik av förfäran.

”Ju förr dess bättre”, instämde Theon Greyjoy och drog svärdet. ”Ge hit besten, Bran.”

Den lilla vargungen tryckte sig intill honom som om den hörde och förstod. ”Nej!” utropade Bran häftigt. ”Den är min.”

”Stoppa ner svärdet, Greyjoy”, beordrade Robb, och för ett ögonblick lät han lika myndig som deras far, som den lord han en dag skulle bli. ”Vi ska behålla ungarna.”

”Det kan du inte, pojk”, protesterade Harwin som var son till Hullen.

”Det är en barmhärtighetsgärning att döda dem”, tillade Hullen.

Bran vände sig till fadern för att få hjälp men möttes bara av en bistert rynkad panna. ”Det Hullen säger är riktigt, min son, för det är bättre med en snabb död än att långsamt svälta eller frysa ihjäl.”

”Nej!” Han kände hur tårarna steg upp i ögonen och vände sig bort, för han ville inte gråta inför fadern.

Robb stod envist på sig. ”Ser Rodriks röda tik fick valpar igen förra veckan”, sa han. ”Det var en liten kull och bara två valpar överlevde. Hon har mjölk så det räcker.”

”Hon kommer att slita dem i stycken då de försöker dia.”

”Lord Stark”, började Jon. Det lät konstigt att höra honom tilltala fadern så formellt. Bran tittade på Jon fylld av ett desperat hopp. ”Det finns fem ungar”, fortsatte han, ”tre hannar och två honor.”

”Vart vill du komma med det, Jon?”

”Ni har fem äkta barn”, svarade Jon, ”tre söner och två döttrar, och skräckvargen är ert hus vapen. Det var meningen att era barn skulle ha de här vargungarna, ers nåd.”

Bran såg hur faderns ansiktsuttryck förändrades och hur de andra männen utbytte blickar. I det ögonblicket älskade han Jon av hela sitt hjärta, för trots att Bran bara var sju förstod han vad Jon gjort. Antalet hade blivit rätt tack vare att Jon utelämnat sig själv. Han hade tagit med flickorna och till och med Rickon, som bara var ett småbarn, men inte oäktingen som bar efternamnet Snö, det namn som av hävd gavs till alla i Norden som var olyckliga nog att födas utan ett eget namn.

Deras far förstod han också. ”Vill du inte ha någon vargunge själv då, Jon?” frågade han stilla och mjukt.

”Skräckvargen pryder huset Starks baner”, påpekade Jon, ”och jag är ingen Stark, far.”

Fadern betraktade tankfullt Jon, och i tystnaden som följde skyndade sig Robb att tillägga: ”Jag ska själv ge den mat, far”, lovade han. ”Jag ska dränka in en handduk med varm mjölk och låta ungen suga på den.”

”Jag med!” utbrast Bran.

Lorden gav sina söner en lång och värderande blick. ”Det är lättare sagt än gjort, och jag kan inte tillåta att ni tar upp tjänarnas tid med detta. Om ni vill ha de här ungarna måste ni mata dem själva. Förstått?”

Bran nickade ivrigt, och ungen snodde runt i hans famn och slickade honom i ansiktet med sin varma tunga.

”Dessutom måste ni dressera dem”, återtog fadern. ”Ni måste dressera dem, för jag kan garantera att hundgårdsmästaren inte kommer att vilja ha något med dessa monster att göra. Och gudarna hjälpe er om ni vansköter dem eller dresserar dem illa, för de är inte hundar som går och tigger godsaker och slinker i väg om man ger dem en spark. En skräckvarg kan slita av en mans arm från axeln lika lätt som en hund biter ihjäl en råtta. Är ni säkra på att ni klarar det här?”

”Ja, far”, svarade Bran.

”Ja”, instämde Robb.

”Och trots allt ni gör kan ungarna dö ändå.”

”De kommer inte att dö”, förkunnade Robb, ”för vi tänker inte tillåta det.”

”Behåll dem då. Jory, Desmond, ta hand om de andra ungarna. Det är på tiden att vi vänder tillbaka mot Vinterhed.”

Det var inte förrän de hade satt upp och var på väg igen som Bran tillät sig att njuta av segerns sötma. Vid det laget låg hans vargunge innanför skinnkläderna där den var varm och trygg för den långa ritten hem. Bran funderade på vad han skulle kalla den.

Halvvägs över bron höll Jon plötsligt in hästen.

”Vad är det, Jon?” frågade fadern.

”Hör ni inte?”

Bran kunde höra vinden i träden, klappret av hovar mot träplankorna, gnället från sin hungriga unge, men Jon lyssnade till något annat.

”Hör”, upprepade Jon. Han vände hästen och galopperade tillbaka över bron. De såg honom sitta av där skräckvargen låg död i snön, såg honom falla på knä. En stund senare kom han leende ridande tillbaka mot dem.

”Den måste ha krupit i väg från de andra”, sa Jon.

”Eller blivit bortdriven”, sa fadern och tittade på den sjätte vargungen. Den hade vit päls medan de övriga i kullen var grå, och ögonen var lika röda som blodet hos trashanken som dött på morgonen. Bran tyckte att det var märkligt att bara den här ungen hade öppnat ögonen medan de andra fortfarande var blinda.

”En albino”, fnös Theon Greyjoy spydigt. ”Den kommer att dö ännu fortare än de andra.”

Jon Snö gav sin fars myndling en lång kylig blick. ”Det tror jag inte, Greyjoy”, sa han, ”för den här tillhör mig.”