Kampen om järntronen

JON

Jon höll på att visa Dareon bästa sättet att utdela ett hugg från sidan då den nye rekryten kom in på borggården. ”Du måste ha bredare mellan benen”, uppmanade han, ”för du får inte tappa balansen. Det är bra. Vrid kroppen samtidigt som du utdelar hugget och sätt all tyngd bakom klingan.”

Dareon hejdade sig och lyfte visiret. ”Vid alla sju gudar”, mumlade han. ”Har du någonsin sett på maken, Jon?”

Jon vände sig om. Genom ögonspringan i hjälmen såg han den fetaste pojke han någonsin sett stå i dörren till rustkammaren. Av utseendet att döma måste han ha vägt hundratjugo kilo, och pälskragen på hans broderade vapenrock försvann mellan hakorna. Ljusa ögon irrade nervöst hit och dit i ett ansikte som var runt som en måne och tjocka svettiga fingrar torkades på sammetsjackan. ”De…de sa att jag skulle gå hit för…för vapenövning”, sa han till ingen särskild.

”En ung lord”, sa Pyp till Jon. ”En sydlänning, troligen från Höggården.” Pyp hade genomkorsat de sju konungarikena tillsammans med ett gycklarfölje och skröt om att han kunde säga vem man var och var man var född bara på rösten.

På bröstet av den fete pojkens pälsbrämade vapenrock var en stolt jägare broderad i scharlakansrött, men Jon kände inte igen vapnet. Ser Alliser Törne granskade sin nye skyddsling och anmärkte: ”Det verkar som om de har brist på tjuvjägare och tjuvar nere i Södern, och nu skickar de oss grisar för att bemanna muren. Är päls och sammet er uppfattning om hur en rustning ska se ut, lord Skinka?”

Det visade sig snart att den nye rekryten hade med sig sin egen rustning: vadderad jacka, härdat läder, ringbrynja, harnesk och hjälm, och till och med en stor sköld i trä och läder prydd med samme stolte jägare som han hade på vapenrocken. Men eftersom inget av det var svart krävde ser Alliser att han skulle gå till rustkammaren och få en ny utrustning. Det tog halva förmiddagen, för hans midjemått gjorde att Donal Noye fick lov att ta isär en ringbrynja och sätta i läderinfällningar i sidorna, och för att få hjälmen över huvudet var rustmästaren tvungen att ta bort visiret. Skinnkläderna satt åt så hårt runt benen och under armarna på den nye pojken att han knappt kunde röra sig, och klädd för strid såg han ut som en korv som kokat för länge och vars skinn var sprickfärdigt. ”Låt oss hoppas att du inte är så oduglig som du ser ut”, sa ser Alliser. ”Halder, ta reda på vad ser Spädgris går för.”

Jon Snö vred sig inombords. Halder var född i ett stenbrott och hade gått lärling som stenhuggare. Han var sexton, lång och muskulös, och hans hugg var bland de hårdaste Jon någonsin råkat ut för. ”Det här blir ruskigare än en skökas arsle”, muttrade Pyp, och det blev det.

Striden varade bara i en minut, sedan låg den fete pojken på marken, och han skakade i hela kroppen medan det rann blod genom den krossade hjälmen och mellan hans tjocka fingrar. ”Jag ger mig”, skrek han gällt. ”Slå mig inte mer, jag ger mig.” Rast och några av de andra pojkarna skrattade.

Men inte ens då ville ser Alliser sätta stopp för det hela. ”På benen, ser Spädgris”, ropade han. ”Ta upp svärdet.” När pojken fortsatte att ligga kvar på marken sa Törne till Halder: ”Slå honom med flatsidan av klingan tills han kommer på fötter.” Halder utdelade ett försiktigt slag mot motståndarens bakdel. ”Nog kan du slå hårdare än så”, sa Törne hånfullt. Halder tog ett stadigt grepp om långsvärdet med båda händerna och högg till så hårt att lädret splittrades trots att det var flatsidan han använde. De nye pojken tjöt av smärta.

Jon Snö tog ett steg framåt, men Pyp lade sin pansrade hand på hans arm. ”Nej, Jon”, viskade den lille pojken med en ängslig blick på ser Alliser Törne.

”På benen”, upprepade Törne. Den fete pojken kämpade för att ta sig upp, halkade och föll tungt igen. ”Ser Spädgris börjar fatta”, anmärkte ser Alliser. ”En gång till.”

Halder höjde svärdet för ytterligare ett slag. ”Skär av en skinka!” uppmanade Rast skrattande.

Jon skakade av sig Pyps hand. ”Det räcker, Halder.”

Halder tittade på ser Alliser.

”Oäktingen talar och bönderna darrar”, sa vapenmästaren med sin skarpa, kalla röst. ”Får jag påminna om att det är jag som är vapenmästare här, lord Snö.”

”Titta på honom, Halder”, uppmanade Jon och struntade så gott han kunde i Törne. ”Det ligger ingen ära i att slå en fallen motståndare, och han gav sig.” Jon knäböjde bredvid den fete pojken.

Halder sänkte svärdet. ”Han gav sig”, ekade han.

Ser Allisers onyxsvarta ögon var fästa på Jon Snö. ”Det verkar som om vår oäkting är kär”, sa han då Jon hjälpte den fete pojken på fötter. ”Får jag se ert svärd, lord Snö.”

Jon drog långsvärdet. Han vågade bara trotsa ser Alliser till en viss gräns, och nu var han rädd för att han överskridit den gränsen.

Törne log. ”Oäktingen önskar försvara sin käresta och därför ska vi göra en övning av det. Råttan, Finnen, hjälp vår träskalle här.” Rast och Albett ställde sig bredvid Halder. ”Tre borde räcka för att få lady Spädgris att skrika. Allt ni behöver göra är att ta er förbi oäktingen.”

”Håll dig bakom mig”, sa Jon till den fete pojken. Ser Alliser hade ofta skickat två motståndare mot honom men aldrig tre, och han visste att han troligen skulle få somna blåslagen och blodig den kvällen. Han stålsatte sig för anfallet.

Plötsligt stod Pyp bredvid honom. ”Tre mot två är sportsligare”, sa den lille pojken muntert. Han fällde ner visiret och drog svärdet. Innan Jon ens kom på tanken att protestera steg Grenn fram som tredje man.

Det hade blivit dödstyst på borggården, och Jon kunde känna ser Allisers blick på sig. ”Vad väntar ni på?” frågade han Rast och de andra i en ton som blivit bedrägligt mjuk, men det var Jon som gjorde det första utfallet, och Halder hann knappt höja svärdet i tid.

Jon drev honom bakåt med hugg på hugg och fick övertaget över den äldre pojken. Känn din fiende, hade ser Rodrik en gång lärt honom. Jon kände Halder, och han var brutalt stark men utan tålamod och tyckte inte om att försvara sig. Om man gjorde honom frustrerad skulle han lämna garden öppen lika säkert som att solen gick ner.

Skramlet av stål ekade över borggården då de andra gav sig in i striden runt omkring honom. Jon fick ett våldsamt hugg i huvudet och kände hur stöten fortplantades längs armen då svärden brakade samman. Han fick in ett hugg från sidan i revbenen på Halder och belönades med en dämpad grymtning av smärta. Nästa hugg träffade Jon på axeln. Det krasade om ringbrynjan och smärtan sköt upp längs halsen, men för ett ögonblick förlorade Halder balansen. Jon drämde till mot hans vänstra ben och han föll omkull med ett brak och en svordom.

Grenn höll stånd som Jon lärt honom och Albett hade det hett om öronen, men Pyp var hårt trängd, för Rast var två år äldre och vägde tjugo kilo mer än han. Jon gick bakom honom och utdelade ett hugg som fick våldtäktsmannens hjälm att ringa som en klocka. När Rast vacklade till gled Pyp in under hans gard, knuffade omkull honom och satte klingan mot hans strupe. Då hade Jon redan ställt sig vid Grenns sida och när Albett hade två svärd emot sig backade han. ”Jag ger mig”, skrek han.

Ser Alliser Törne betraktade scenen med avsmak. ”Den här farsen har pågått tillräckligt länge för i dag”, förkunnade han och gick sin väg. Det hela var över.

Dareon hjälpte Halder på fötter. Stenhuggarens son slet av sig hjälmen och kastade den tvärs över borggården. ”För ett ögonblick trodde jag att jag äntligen fått dig på knä.”

”För ett ögonblick, ja”, svarade Jon. Det dunkade i axeln under ringbrynjan och läderjackan. Han stack svärdet i skidan och försökte ta av sig hjälmen, men då han höjde armen fick smärtan honom att skära tänder.

”Låt mig göra det”, sa en röst. Händer med tjocka fingrar lossade hjälmen från kragen och lyfte försiktigt av den. ”Gjorde han dig illa?”

”Jag har fått smällar förut”, svarade Jon. Han kände på axeln och ryckte till av smärta. Runt omkring dem började borggården tömmas på folk.

Den fete pojkens hår var klibbigt av blod där Halder hade krossat hans hjälm. ”Jag heter Samwell Tarly av Horn…” Han avbröt sig och slickade sig om läpparna. ”Jag menar, jag var av Horn Hill tills jag…gav mig av. Jag har kommit hit för att ta den svarta dräkten. Min far är lord Randyll, vasall till ätten Tyrell av Höggården. Jag var hans arvinge, men…” Rösten dog bort.

”Jag är Jon Snö, lord Starks av Vinterhed oäkting.”

Samwell Tarly nickade. ”Jag…om du vill får du kalla mig Sam. Min mor kallar mig Sam.”

”Du kan kalla honom lord Snö”, insköt Pyp då han kom fram till dem. ”Men du vill nog inte veta vad hans mor kallar honom.”

”Det här är Grenn och Pyp”, upplyste Jon.

”Grenn är den fule”, sa Pyp.

Grenn blängde ilsket på honom. ”Du är fulare än jag, för jag har åtminstone inte öron som fladdermöss.”

”Jag tackar er allihop”, sa den fete pojken allvarligt.

”Varför reste du dig inte och slogs?” frågade Grenn.

”Jag ville verkligen göra det, men…jag kunde bara inte, och jag ville inte att han skulle slå mig mer.” Han tittade ner i marken. ”Jag…jag är rädd för att jag är feg, för det brukade min far alltid säga.”

Grenn blev alldeles förstummad, och inte ens Pyp visste vad han skulle säga, och Pyp hade ord för allt. Vad var det för sorts man som själv deklarerade att han var en fegis?

Samwell Tarly måste ha sett på dem vad de tänkte, för hans blick mötte Jons och gled undan, snabbt som ett skrämt djurs. ”Jag…jag är ledsen”, sa han, ”och jag vill inte vara…som jag är.” Med tunga steg började han gå mot rustkammaren.

”Du blev skadad”, ropade Jon efter honom, ”och i morgon gör du säkert bättre ifrån dig.”

Sam kastade en sorgsen blick över axeln. ”Nej, det kommer jag inte att göra”, svarade han och blinkade bort tårarna, ”för det gör jag aldrig.”

När han försvunnit rynkade Grenn pannan. ”Ingen gillar mesar”, sa han, illa till mods, ”och jag önskar att vi inte hade hjälpt honom. Tänk om de tror att vi också är fega?”

”Du är för dum för att vara feg”, talade Pyp om för honom.

”Det är jag inte alls”, protesterade Grenn.

”Jo, det är du, och om en björn anföll dig i skogen skulle du vara för dum för att springa din väg.”

”Det skulle jag inte alls”, envisades Grenn, ”för jag skulle springa fortare än du.” Han avbröt sig plötsligt och rynkade ögonbrynen då han såg Pyps flin och insåg vad han sagt, och en mörk rodnad steg upp på den tjocka halsen. Jon lämnade dem åt deras käbbel och gick till rustkammaren där han hängde upp svärdet och skalade av sig sin buckliga rustning.

Livet på Svarta slottet följde vissa mönster. Förmiddagarna ägnades åt svärdsövning och eftermiddagarna åt arbete. De svarta bröderna lät nya rekryter prova på många olika uppgifter för att ta reda på vad de var bäst på. Jon värdesatte de sällsynta eftermiddagar då han skickades ut med Gast vid sin sida för att skaffa vilt till kommendantens bord, men för varje dag han fick jaga måste han tillbringa ett dussin hos Donal Noye i rustkammaren och veva slipstenen medan den enarmade smeden slipade yxor som blivit slöa eller pumpa bälgen medan Noye hamrade ut ett nytt svärd. Andra gånger sprang han ärenden, stod på vakt, mockade i stallarna, satte styrfjädrar på pilar, hjälpte mäster Aemon med hans fåglar eller Bowen Marsh med räkenskaper och inventering.

Den här eftermiddagen skickade vaktkaptenen honom till vinschkorgen med fyra tunnor nykrossad sten för att sprida ut grus över de isiga gångvägarna på krönet av muren. Det var ett ensamt och långtråkigt arbete till och med när Gast var med som sällskap, men Jon hade inget emot det. En klar dag kunde man se halva världen från murens krön och luften var alltid kall och uppfriskande. Han kunde tänka här, och han kom på sig med att tänka på Samwell Tarly…och underligt nog på Tyrion Lannister. Han undrade vad Tyrion skulle ha sagt om den fete pojken. De flesta män skulle hellre förneka en obehaglig sanning än se den i vitögat, hade dvärgen flinande sagt till honom. Världen var full av fegisar som låtsades vara hjältar, och det krävdes en underlig sorts mod att erkänna att man var feg som Samwell Tarly gjort.

Den ömma axeln gjorde att arbetet gick långsamt, och det var sent på eftermiddagen innan Jon hade grusat färdigt gångvägarna. Han stannade kvar där uppe en stund för att se solen gå ner och ge himlen i väster en blodröd färg. När skymningen till slut sänkte sig över Norden rullade Jon in de tomma tunnorna i hisskorgen och gav signal till vinschmännen att fira ner honom.

Kvällsvarden var nästan över då han och Gast kom till kantinen. Några svarta bröder satt och spelade tärning och drack glödgat vin nära elden, och hans vänner satt på bänken närmast den västra väggen och skrattade. Pyp var mitt uppe i en historia. Den unge gycklaren var en född lögnare med hundra olika röster, och han berättade egentligen inte historierna utan spelade upp dem medan han växlade mellan rollerna — kung i ena ögonblicket och svinaherde i nästa. När han låtsades vara en piga på en ölstuga eller en jungfrulig prinsessa använde han en hög falsettröst som fick de andra att skratta så de grät, och hans eunucker var alltid kusligt exakta karikatyrer av ser Alliser. Jon njöt lika mycket av Pyps gyckelspel som någon annan, men den kvällen gick han i stället till änden av bänken där Samwell Tarly satt ensam, så långt ifrån de andra han kunde komma.

Han hade nästan ätit upp fläskpajen som kockarna serverat som kvällsvard då Jon slog sig ner mitt emot honom. Den fete pojkens ögon vidgades då han fick syn på Gast. ”Är det där en varg?”

”En skräckvarg”, svarade Jon, ”och han heter Gast. Skräckvargen är min fars hus vapen.”

”Vårt är en stolt jägare”, upplyste Samwell Tarly.

”Tycker du om att jaga?”

Den fete pojken rös. ”Jag avskyr det.” Han såg ut som om han tänkte börja gråta igen.

”Vad är det för fel nu då?” undrade Jon. ”Varför är du alltid så rädd?”

Sam stirrade på det sista av fläskpajen och skakade på huvudet, för rädd att ens våga prata. En skrattsalva ekade i kantinen och Jon hörde Pyp säga något med gäll röst. Han reste sig. ”Kom, så går vi ut.”

Det runda, feta ansiktet såg misstänksamt på honom. ”Varför? Vad ska vi göra ute?”

”Prata”, svarade Jon. ”Har du sett muren?”

”Jag är fet, inte blind”, påpekade Samwell Tarly, ”och jag kunde knappast undgå att se den eftersom den är över två hundra meter hög.” Ändå reste han sig, svepte om sig en pälsfodrad mantel och följde med Jon ut ur kantinen, men han var fortfarande på sin vakt som om han misstänkte att något fult spratt väntade på honom i mörkret. Gast tassade bredvid dem. ”Jag trodde aldrig att det skulle vara så här”, förklarade Sam medan de gick och det ångade om orden i den kalla luften. Han flåsade och stönade redan medan han försökte hålla jämna steg med Jon. ”Alla byggnaderna håller på att rasa samman och det är så…så…”

”Kallt?” Ett hårt täcke av frost höll på att lägga sig över slottet och Jon kunde höra hur det knarrade under stövlarna.

Sam nickade ömkligt. ”Jag avskyr kölden”, sa han. ”I går natt vaknade jag upp i mörkret och elden hade slocknat och jag var säker på att jag skulle frysa ihjäl före morgonen.”

”Det måste ha varit varmare där du kommer ifrån.”

”Jag hade aldrig sett snö förrän förra månaden. Vi red över Ättehögarna, jag och männen som min far skickat med för att eskortera mig norrut, då det här vita började falla som mjukt regn. Först tyckte jag det var så vackert, som fjädrar som dalade ner från skyn, men det bara fortsatte tills jag var stelfrusen. Männen hade is i skäggen och snö på axlarna och det bara fortsatte att falla. Jag var rädd för att det aldrig skulle ta slut.”

Jon log.

Muren tornade upp sig framför dem och glimmade blekt i ljuset från halvmånen, och på himlen ovanför lyste stjärnorna klara och skarpa. ”Kommer de att tvinga mig att gå upp dit?” frågade Sam. Hans ansikte stelnade som gammal mjölk då han betraktade den enorma trätrappan. ”Jag dör hellre än klättrar uppför den där.”

”Det finns en vinsch”, berättade Jon och pekade, ”så de kan fira upp dig i en hisskorg.”

Samwell Tarly snörvlade. ”Jag tycker inte om höjder.”

Det var för mycket, och Jon rynkade klentroget pannan. ”Är du rädd för allting?” frågade han. ”Jag förstår inte, för om du verkligen är så feg, varför är du då här? Varför skulle en fegis vilja gå in i nattens väktare?”

Samwell Tarly såg på honom en lång stund, och det var som om hans runda ansikte rasade ihop. Han satte sig ner på den frosttäckta marken och började gråta, våldsamma, halvkvävda snyftningar som fick hela kroppen att skaka. Jon Snö kunde bara stå och se på, och precis som snöfallet på Ättehögarna verkade det som om tårarna aldrig skulle ta slut.

Det var Gast som visste vad man skulle göra. Tyst som en skugga kom den vita skräckvargen närmare och började slicka bort de varma tårarna från Samwell Tarlys ansikte. Den fete pojken skrek skrämt till, men på något sätt övergick snyftningarna med ens i skratt.

Jon Snö stämde in i skrattet. Sedan satt de på den frusna marken insvepta i sina mantlar med Gast mellan sig. Jon berättade historien om hur han och Robb hade hittat de nyfödda vargungarna i sensommarsnön, och det kändes som om det gått tusen år sedan dess. Strax fann han sig prata om Vinterhed.

”Ibland drömmer jag om det”, sa han. ”Jag går genom en lång tom sal. Min röst ekar runt omkring mig, men ingen svarar, så jag går fortare, öppnar dörrar, ropar namn. Jag vet inte ens vem jag letar efter. De flesta nätter är det min far, men ibland är det Robb i stället eller min lillasyster Arya eller min farbror.” Tanken på Benjen Stark gjorde honom sorgsen, för farbrodern saknades fortfarande, och gamle björnen hade skickat ut gränsjägare för att leta efter honom. Ser Jaremy Rykker hade lett två spaningspatruller och Qhorin halvhand hade begett sig mot norr från Skuggtornet, men de hade inte hittat någonting utom några inbrända märken i träden som farbrodern gjort för att visa vilken väg han tagit. I de steniga högländerna i nordväst upphörde märkena plötsligt och Ben Stark var spårlöst försvunnen.

”Hittar du någonsin någon i din dröm?” frågade Sam.

Jon skakade på huvudet. ”Ingen, och slottet är alltid tomt.” Han hade aldrig berättat för någon om drömmen och förstod inte varför han gjorde det nu, men på något vis kändes det bra att tala om den. ”Till och med korparna har försvunnit från voljären och stallarna är fulla av ben. Det skrämmer mig alltid, och då börjar jag springa, kastar upp dörrar och rusar uppför torntrappor tre steg i taget medan jag ropar på någon, vem som helst. Så upptäcker jag att jag står framför dörren till kryptan. Det är svart innanför och jag kan se trappan vindla neråt. På något sätt vet jag att jag måste gå dit ner, men jag vill inte, för jag är rädd för vad som väntar på mig där. Vinterns gamla kungar sitter där nere på sina troner med stenvargar vid fötterna och järnsvärd över knäna, men det är inte dem jag är rädd för. Jag skriker att jag inte är någon Stark, att det här inte är min plats, men det tjänar inget till, jag måste ändå gå ner. Så jag börjar gå och trevar mig fram längs väggarna eftersom jag inte har någon fackla. Det blir mörkare och mörkare tills jag bara vill skrika.” Lite generad avbröt han sig. ”Det är alltid då jag vaknar.” Darrande i sin mörka cell och med kall och fuktig hud. Gast brukade hoppa upp bredvid honom och värmen från honom var lika trösterik som dagbräckningen. Då brukade han somna om med ansiktet tryckt mot skräckvargens lurviga vita päls. ”Drömmer du om Horn Hill?” frågade Jon.

”Nej.” Sams mun blev till ett hårt streck. ”Jag avskydde att bo där.” Han kliade dystert Gast bakom örat och Jon lät tystnaden sänka sig över dem. Efter en lång stund började Samwell Tarly prata, och Jon Snö lyssnade tyst och fick veta hur det kom sig att en fegis hade hamnat på muren.

Ätten Tarly var gammal och ärorik, vasaller till Mace Tyrell, lord av Höggården och ståthållare i Södern. Den äldste sonen till lord Randyll Tarly, Samwell, föddes som arvtagare till bördiga jordegendomar, en stark befästning och ett sägenomspunnet tvåhandsslagsvärd som hette Hjärtbane och som var smitt av valyriskt stål och hade gått i arv från far till son i nästan fem hundra år.

Den stolthet hans höge far känt vid Samwells födsel försvann allt eftersom pojken växte upp: fet, känslig och tafatt. Sam älskade att lyssna på musik och göra egna visor, att klä sig i mjuk sammet och leka i slottsköket hos kockarna och insupa de härliga dofterna från citronkakor och blåbärspajer. Hans passion var böcker och kattungar och även dans, trots att han var så klumpig, men han blev sjuk vid åsynen av blod och grät bara han såg en kyckling slaktas. Ett dussintal vapenmästare kom och gick på Horn Hill för att försöka förvandla Sam till den riddare som fadern ville ha. Pojken blev förbannad och pryglad, han blev slagen och fick gå utan mat. En man tvingade honom att sova i ringbrynjan för att göra honom mer krigisk, en annan klädde honom i moderns kläder och lät honom paradera omkring på borggården för att skammen skulle göra honom tapper. Men han blev bara fetare och räddare tills lord Randylls besvikelse övergick i ilska och sedan i avsky. ”En gång”, bekände Sam och rösten blev lägre än en viskning, ”kom två män till slottet, trollkarlar från Qarth med vit hud och blå läppar. De slaktade en uroxtjur och tvingade mig att bada i det varma blodet, men det gjorde mig inte modig som de lovat utan jag blev sjuk och kräktes. Far lät piska dem.”

Efter tre flickor på lika många år gav lady Tarly till slut sin make en andre son. Från den dagen struntade lord Randyll i Sam och ägnade all sin tid åt den yngre pojken, ett vilt och robust barn som var mer i hans smak, och Samwell hade i flera år fått vara i fred med sin musik och sina böcker.

Fram till den dagen hans femtonde namndag grydde då han blev väckt och fann sin häst sadlad och klar. Tre soldater hade fört honom in i skogen nära Horn Hill där hans far höll på att flå en hjort. ”Du är nästan vuxen nu och min arvinge”, hade lord Randyll Tarly sagt till sin äldste son och skar upp djurkroppen med den långa kniven medan han pratade. ”Du har inte gett mig någon anledning att förskjuta dig, men jag kan inte heller tillåta dig att ärva egendomarna och titeln som måste bli Dickons. Hjärtbane måste gå till en man som är stark nog att svinga svärdet, och du är inte ens värdig att röra vid dess fäste. Så jag har beslutat att du i dag ska tillkännage att du vill ta den svarta dräkten. Du ska avstå från alla krav på din brors arv och ge dig norrut före kvällningen.

Om du inte gör det ska vi ha en jakt i morgon och någonstans i de här skogarna kommer din häst att snava och du bli avkastad för att dö…Det är i alla fall vad jag tänker säga till din mor. Hon har en kvinnas hjärta och tycker till och med om dig, och jag vill inte vålla henne smärta. Och tro inte att det skulle vara lätt att trotsa mig, för ingenting skulle bereda mig större nöje än att jaga dig till döds som den gris du är.” Armarna var röda upp till armbågarna då han lade ifrån sig kniven. ”Så här har du ditt val. Nattens väktare” — han stack in händerna i hjorten och slet ut dess hjärta, höll det rött och drypande av blod i näven — ”eller detta.”

Sam berättade historien med lugn, känslolös röst, som om det var något som hänt någon annan, inte honom, och konstigt nog, tänkte Jon, grät han inte en enda gång. När han berättat färdigt satt de tillsammans och lyssnade till vinden en stund. Det fanns inget annat ljud i hela världen.

Till slut sa Jon: ”Vi borde gå tillbaka till kantinen.”

”Varför?” frågade Sam.

Jon ryckte på axlarna. ”Där finns varm cider att dricka eller glödgat vin, om du föredrar det. En del kvällar sjunger Dareon för oss om andan faller på. Han var trubadur innan…inte riktigt, men nästan, lärling i varje fall.”

”Varför kom han hit?” undrade Sam.

”Lord Rowan av Goldengrove fann honom till sängs med sin dotter. Flickan var två år äldre och Dareon svär att hon hjälpte honom klättra in genom fönstret, men inför fadern kallade hon det våldtäkt, så därför är han här. När mäster Aemon hörde honom sjunga sa han att hans röst var som honung hälld över åska.” Jon log. ”Paddan sjunger också ibland, om man kan kalla det sång, dryckesvisor som han lärde sig på sin fars vinstuga. Pyp säger att hans röst är som piss hälld över en fjärt.” De skrattade tillsammans åt det.

”Jag skulle gärna vilja höra dem bägge två”, sa Sam, ”men de vill säkert inte ha mig där.” Hans ansikte såg bekymrat ut. ”Ser Alliser kommer väl att tvinga mig att slåss i morgon igen?”

”Ja”, var Jon tvungen att medge.

Sam kom mödosamt på fötter. ”Då är det nog bäst att jag försöker få lite sömn.” Han drog manteln tätare om sig och lunkade i väg.

De andra var fortfarande kvar i kantinen då Jon kom tillbaka med Gast i släptåg. ”Var har du varit?” frågade Pyp.

”Jag har pratat med Sam”, svarade han.

”Han är verkligen en fegis”, sa Grenn. ”Vid kvällsvarden fanns det platser kvar på bänken när han fick sin paj, men han var för rädd för att komma och sätta sig hos oss.”

”Lord Skinka anser att han är för fin för att äta tillsammans med sådana som vi”, framkastade Jeren.

”Jag såg honom äta fläskpaj”, sa Paddan och hånflinade. ”Tror ni att det var en bror?” Han började grymta som en gris.

”Sluta!” fräste Jon ilsket.

De andra pojkarna tystnade, bestörta över hans plötsliga raseri. ”Hör på mig”, sa Jon i tystnaden och talade sedan om för dem hur det skulle bli. Pyp stödde honom som Jon vetat att han skulle göra, men att även Halder gjorde det kom som en glad överraskning. Grenn var ängslig först, men Jon visste precis vad han skulle säga för att få honom med på noterna. En efter en inrättade sig de andra i ledet. Jon övertygade några, lirkade med andra, fick en del att skämmas och hotade där så behövdes. Till sist var alla med på det…alla utom Rast.

”Ni flickor får göra som ni vill”, sa Rast, ”men om Törne skickar mig mot lady Spädgris tänker jag skära av en skiva bacon.” Han skrattade Jon rakt upp i ansiktet och lämnade dem.

Många timmar senare då slottet sov besökte tre av dem honom i hans cell. Grenn höll honom i armarna medan Pyp satt på hans ben. Jon kunde höra Rasts snabba andetag då Gast hoppade upp på hans bröst. Skräckvargens ögon lyste röda som glödande kol då tänderna lätt nafsade i den mjuka huden vid pojkens strupe, bara så pass mycket att det blödde. ”Kom ihåg att vi vet var du sover”, sa Jon lågt.

Påföljande morgon hörde Jon Rast tala om för Albett och Paddan att han sluntit med rakkniven då han rakade sig.

Från och med den dagen vägrade Rast och alla de andra att göra Samwell Tarly illa. Då ser Alliser skickade dem mot honom höll de stånd och slog undan hans långsamma och klumpiga hugg. Om vapenmästaren skrek att de skulle gå till anfall brukade de gå fram och ge Sam en lätt stöt på bröstharnesket, hjälmen eller ena benet. Ser Alliser rasade och hotade och kallade dem allihop för fegisar och kvinnor och värre saker ändå, men Sam förblev oskadd. Då Jon några kvällar senare bad honom åt han kvällsvard tillsammans med dem och tog plats på bänken bredvid Halder. Det dröjde ytterligare fjorton dagar innan han tog mod till sig och pratade med dem, men med tiden skrattade han åt Pyps gycklarkonster och retades med Grenn precis som alla de andra.

Samwell Tarly var kanske fet och klumpig, men han var inte dum. En kväll hälsade han på Jon i hans cell. ”Jag vet inte hur du bar dig åt”, sa han, ”men jag vet att det var du som gjorde det.” Han tittade blygt bort. ”Jag har aldrig haft en vän förut.”

”Vi är inte vänner utan bröder”, förklarade Jon och lade handen på Sams knubbiga axel.

Och det var de, tänkte han för sig själv då Sam gått. Robb, Bran och Rickon var hans fars söner och han älskade dem fortfarande, men Jon visste att han aldrig riktigt varit en av dem, det hade Catelyn Stark sett till. De grå murarna på Vinterhed spökade fortfarande i hans drömmar, men Svarta slottet var hans liv nu och hans bröder var Sam och Grenn och Halder och Pyp och de andra utstötta som bar nattens väktares svarta dräkt.

”Min farbror hade rätt”, viskade han till Gast, och han undrade om han någonsin skulle få träffa Benjen Stark igen så att han kunde säga det till honom.