Kampen om järntronen

BRAN

Ätten Karstark kom en kall och blåsig morgon och hade med sig tre hundra ryttare och nästan två tusen fotsoldater från sitt slott Karhold. Stålspetsarna på deras spjut blänkte i det svaga solskenet då kolonnen närmade sig, och i täten gick en man och slog en långsam, dov marschrytm på en trumma som var större än han själv: bom, bom, bom.

Bran såg dem komma från ett vakttorn på den yttre muren där han satt på Hodors axlar och tittade genom mäster Luwins bronstub. Lord Rickard själv red i spetsen för dem med sina söner Harrion, Eddard och Torrhen bredvid sig under deras hus nattsvarta baner prydda med en vit, strålande sol. Gamla Nan sa att de sedan hundratals år hade Starkblod i sig, men Bran tyckte inte att de liknade ätten Stark, för de var stora och hårda med ansiktena täckta av kraftigt skägg och håret hängande löst ner över axlarna, och mantlarna var gjorda av skinn från björn, säl och varg.

De var de sista, det visste han, för de andra lorderna var redan här med sina härar. Bran längtade efter att få rida ut tillsammans med dem och se de överfulla vinterhusen, trängseln på marknadsplatsen om morgnarna och gatorna upprivna av vagnshjul och hovar, men Robb hade förbjudit honom att lämna slottet. ”Vi kan inte avvara några män för att vakta dig”, hade brodern förklarat.

”Jag tar med mig Sommar”, protesterade Bran.

”Uppför dig inte som en barnunge, Bran”, sa Robb, ”för du vet bättre än så. För bara två dagar sedan knivskar en av lord Boltons män en av lord Cerwyns på Rykande timmerstocken. Mor skulle flå mig levande om jag lät dig ta några risker.” Han talade med lord Robbs röst, och Bran visste att det betydde att saken var slutdiskuterad.

Det var på grund av vad som hänt i vargskogen, det var han medveten om, och minnet gav honom fortfarande mardrömmar. Han hade varit lika hjälplös som en baby, lika oförmögen att försvara sig som Rickon skulle ha varit. Fast Rickon hade troligen klarat det bättre, för han skulle åtminstone ha sparkat dem, och det tyckte Bran kändes förnedrande. Han var bara några år yngre än Robb och om brodern nästan var vuxen så var han det med. Han borde ha kunnat försvara sig.

Ett år tidigare, innan, skulle han ha gett sig in till staden även om han så skulle vara tvungen att klättra över murarna. På den tiden kunde han springa nedför trappor, själv sitta upp på ponnyn och svinga ett träsvärd tillräckligt bra för att stöta omkull prins Tommen i smutsen. Nu kunde han bara titta på och kika ut genom mäster Luwins bronstub. Livmedikusen hade lärt honom alla baneren: ätten Glovers brynjeklädda knytnäve, silver på scharlakansrött; lady Mormonts svarta björn; den fasansfulle, hudflängde mannen som fördes framför Roose Bolton av Skräckfästet; en älgtjur för ätten Hornwood; en stridsyxa för huset Cerwyn; tre granar för ätten Tallhart; och huset Umbers skräckinjagande emblem: en rytande jätte i sprängda kedjor.

Snart lärde han sig att känna igen ansiktena också då lorderna och deras söner och riddarföljen kom till Vinterhed på gästabud. Inte ens stora salen rymde alla på en gång, så Robb bjöd in var och en av de främsta vasallerna i tur och ordning, och Bran fick alltid hedersplatsen på broderns högra sida. En del av vasallerna gav honom konstiga, hårda blickar, som om de undrade med vilken rätt en grön pojke, som till råga på allt var krympling, placerades ovanför dem.

”Hur många är det nu?” frågade Bran mäster Luwin då lord Karstark och hans söner red in genom porten i den yttre muren.

”Tolv tusen man, nästan i varje fall.”

”Hur många riddare?”

”Tillräckligt få”, svarade livmedikusen aningen irriterat. ”För att bli riddare måste man vaka i ett kapell och bli smord med de sju oljorna för att välsigna de löften man avger. I Norden är det bara några få av de stora husen som dyrkar de sju gudarna, för resten håller fast vid de gamla gudarna och utnämner inga riddare…men dessa lorder och deras söner och edsvurna kämpar är inte mindre tappra eller lojala eller hedervärda. En mans värde består inte i ett ser framför hans namn, som jag har sagt dig hundratals gånger tidigare.”

”Men ändå”, envisades Bran. ”Hur många riddare?”

Mäster Luwin suckade. ”Tre hundra, kanske fyra…av tre tusen lansiärer i rustning som inte är riddare.”

”Lord Karstark är den siste”, anmärkte Bran tankfullt, ”och Robb kommer att hålla gästabud för honom i kväll.”

”Utan tvekan.”

”Hur länge dröjer det…innan de ger sig av?”

”Han måste marschera snart eller inte alls”, svarade mäster Luwin. ”Vinterstaden är fylld till bristningsgränsen med folk och hans armé kommer att äta den omgivande landsbygden ren om den ligger i läger länge till här. Andra väntar på att sluta sig till honom längs kungsvägen: vandrande riddare och träskmän och lorderna Manderly och Flint. Striderna rasar för fullt i flodlandet, och din bror har många fjärdingsväg att tillryggalägga.”

”Jag vet.” Bran kände sig lika olycklig som han lät. Han räckte tillbaka bronstuben till livmedikusen och lade märke till att Luwins hår hade blivit mycket tunt uppe på hjässan, för han kunde se den rosa hårbottnen lysa igenom. Det kändes konstigt att betrakta honom ovanifrån på det här sättet när han i hela sitt liv tittat upp på honom, men då man satt på Hodors rygg var man högre än alla andra. ”Jag vill inte titta längre. Hodor, bär mig tillbaka till kärntornet.”

”Hodor”, sa Hodor.

Mäster Luwin stoppade in tuben i ärmen. ”Din bror har inte tid med dig nu, Bran, för han måste ta emot lord Karstark och hans söner och hälsa dem välkomna.”

”Jag ska inte besvära Robb. Jag vill besöka gudaskogen.” Han lade handen på Hodors axel. ”Hodor.”

En rad uthuggna handtag fungerade som en stege i graniten i tornets innervägg, och Hodor gnolade omelodiskt när han klättrade ner medan Bran dunsade mot hans rygg i bärstolen av vide som mäster Luwin tillverkat åt honom. Luwin hade fått idén från korgarna som kvinnorna använde för att bära ved i på ryggen; sedan hade det varit en enkel match att skära ut hål för benen och sätta fast några remmar för att fördela Brans tyngd jämnare. Det var inte lika bra som att rida Dancer, men stoet kunde inte ta sig fram överallt, och bärstolen kändes inte lika förnedrande för Bran som då Hodor bar honom i famnen som en baby. Hodor tycktes också gilla den, fast man kunde aldrig veta säkert när det gällde Hodor. Det enda som var besvärligt var dörrar, för ibland glömde Hodor att han hade Bran på ryggen, och det kunde kännas ordentligt om man slog huvudet i en dörrkarm.

I nästan fjorton dagar hade det kommit och gått så mycket folk att Robb beordrat att båda fällgallren skulle hållas uppe och vindbryggan mellan dem nere, till och med mitt i natten. En lång kolonn av lansiärer i rustning höll på att korsa vallgraven mellan murarna då Bran kom ut från tornet: ätten Karstarks soldater som följde efter sina herrar in i slottet. De var klädda i svarta halvhjälmar av järn och svarta yllemantlar mönstrade med den vita, strålande solen. Hodor travade bredvid dem och log för sig själv då stövlarna dunkade mot träet i vindbryggan. Ryttarna kastade konstiga blickar på dem då de red förbi, och en gång hörde Bran någon gapskratta, men han vägrade att bry sig om det. ”Folk kommer att stirra på dig”, hade mäster Luwin varnat honom första gången de spände fast videkorgen runt Hodors bröst. ”De kommer att stirra och prata och en del kommer att göra narr av dig.” Det struntar jag i, tänkte Bran. Det var ingen som gjorde narr av honom i sovrummet, men han tänkte inte tillbringa hela livet i sängen.

Då de passerade under fällgallret i porthuset satte Bran två fingrar i munnen och visslade, och Sommar kom skuttande över borggården. Plötsligt fick ätten Karstarks lansiärer kämpa för att få kontroll över hästarna som rullade med ögonen och gnäggade förfärat. En hingst stegrade sig och skrek medan ryttaren svor och klängde sig fast för allt han var värd. Skräckvargarnas lukt gjorde hästarna utom sig av rädsla om de inte var vana vid den, men de skulle snart lugna ner sig då Sommar försvunnit. ”Gudaskogen”, påminde Bran Hodor.

Också på Vinterhed var det fullt med folk överallt, och borggården genljöd av ljudet av svärd och yxor, skramlet av vagnar och skällande hundar. Dörrarna till rustkammaren stod öppna, och Bran såg en skymt av Mikken vid sin ässja med hammaren i högsta hugg och svetten rinnande över det bara bröstet. Bran hade aldrig i hela sitt liv sett så många främlingar, inte ens när kung Robert kom på besök till fadern.

Han försökte låta bli att rycka till då Hodor duckade under en låg dörr. De gick genom en lång, dunkel korridor och Sommar tassade bredvid dem. Då och då tittade vargen upp och ögonen glödde som flytande guld. Bran skulle ha velat klappa honom, men han satt för högt upp för det.

Gudaskogen var som en fridfull oas i det kaos som Vinterhed hade blivit. Hodor trängde sig fram mellan täta dungar av ek, bok och gran till den stilla dammen bredvid hjärtträdet och stannade gnolande under dess knotiga grenar. Bran sträckte armarna ovanför huvudet och tog tag i en gren, hävde sig upp och drog sina livlösa ben genom hålen i korgen. Där hängde han och dinglade en kort stund medan de mörkröda bladen snuddade vid hans ansikte tills Hodor satte ner honom på den släta stenen bredvid vattnet. ”Jag vill vara ensam en stund”, sa han, ”så du kan gå och bada. Gå till dammarna.”

”Hodor.” Hodor stegade i väg mellan träden och försvann. På andra sidan gudaskogen, nedanför fönstren i gästhuset, fanns tre små dammar som fick sitt vatten från en underjordisk varm källa. Ånga steg upp från vattnet natt och dag och muren som höjde sig bredvid det var bevuxen med tjock mossa. Hodor avskydde kallt vatten och brukade slåss som en vildkatt för att slippa tvålen, men han sänkte gärna ner sig i den hetaste dammen och satt där i timmar. För att härma källan gav han ifrån sig högljudda rapningar så snart en bubbla steg upp från de dunkla gröna djupen och bröts sönder vid ytan.

Sommar lapade vatten och slog sig sedan ner vid Brans sida. Bran kliade vargen under käken och en stund satt både pojke och best där under fridfull tystnad. Bran hade alltid tyckt om gudaskogen, till och med innan, men på senare tid fann han sig allt oftare dragen dit. Inte ens hjärtträdet skrämde honom längre som det en gång gjort. De mörkröda ögonen som var inristade i den vita stammen iakttog honom fortfarande, men på något sätt gav det honom tröst nu. Gudarna vakade över honom, sa han sig, de gamla gudarna, ätten Starks och de första människornas och skogens barns gudar, hans fars gudar. Han kände sig trygg inom synhåll för dem, och den djupa tystnaden bland träden hjälpte honom att tänka. Bran hade tänkt en hel del sedan sitt fall, tänkt och drömt och talat med gudarna.

”Snälla, gör så att Robb inte ger sig i väg”, bad han tyst. Han drog handen genom det kalla vattnet och det blev krusningar på ytan. ”Snälla, gör så att han stannar, men om han måste ge sig av, se då till att han kommer hem välbehållen med mor och far och flickorna. Och försök…få Rickon att förstå.”

Hans lillebror hade varit vild som en vinterstorm och omväxlande gråtit och skrikit sedan han fått veta att Robb skulle rida ut i krig. Han hade vägrat att äta, snyftat och tjutit nästan en hel natt och till och med slagit till gamla Nan då hon försökte sjunga honom till sömns. Följande dag hade han försvunnit. Robb hade satt halva slottets vaktstyrka på att leta efter honom, och när de äntligen hittade honom nere i kryptan hade Rickon huggit vilt omkring sig med ett rostigt järnsvärd som han tagit ur en död kungs hand, och Rufs hade kommit dreglande ur mörkret som en grönögd demon. Vargen var nästan lika vild som Rickon. Han hade bitit Gage i armen och slitit bort en bit av Mikkens lår, och det hade krävts både Robb och Gråvind för att hålla honom i schack. Nu hade Farlen Rufs fastkedjad i hundgården, och Rickon grät ännu värre när han inte fick ha vargen hos sig.

Mäster Luwin hade rått Robb att stanna på Vinterhed, och Bran hade också bönfallit honom att göra det, lika mycket för sin egen som för Rickons skull, men brodern hade bara envist skakat på huvudet och sagt: ”Jag vill inte ge mig av, men jag måste.”

Det var bara till hälften lögn. Någon måste ge sig i väg för att hålla Näset och hjälpa ätten Tully mot klanen Lannister, det kunde Bran förstå, men det måste inte vara Robb, för brodern kunde ha gett befälet till Hallis Mollen eller Theon Greyjoy eller någon av sina vasaller. Det var just vad mäster Luwin uppmanade Robb att göra, men han ville inte höra på det örat. ”Min far skulle aldrig ha skickat i väg män för att dö medan han som en feg stackare gömde sig bakom Vinterheds murar”, förkunnade han och var lord Robb ut i fingerspetsarna.

Numera verkade Robb nästan som en främling för Bran. Han var helt förändrad och uppförde sig som en fullfjädrad lord trots att han ännu inte sett sin sextonde namndag. Till och med faderns vasaller tycktes känna det, och många försökte sätta honom på prov, var och en på sitt sätt. Både Roose Bolton och Robett Glover krävde äran att få föra befälet i striden, den förste bryskt och den andre med ett leende och ett skämt. Den bastanta och gråhåriga Maege Mormont, som var klädd i ringbrynja precis som en karl, sa rakt på sak till Robb att han var ung nog att vara hennes barnbarn och inte skulle komma och ge henne order…men hon råkade ha en dotterdotter som han gärna fick gifta sig med. Tystlåtne lord Cerwyn hade till och med tagit med sig sin dotter, en knubbig och ful flicka på tretton år som satt vid faderns vänstra sida och aldrig lyfte blicken från tallriken. Den fryntlige lord Hornwood hade inga döttrar, men han hade med sig gåvor: en häst ena dagen, lårstycket av en hjort nästa, ett silverinfattat jakthorn dagen efter det, och han bad inte om något i utbyte, utom ett visst fäste som tagits från hans farfar, jakträttigheter norr om en viss bergskam och tillstånd att få dämma upp Vita kniven, om det behagade lorden.

Robb svarade var och en med kylig artighet, ungefär som fadern skulle ha gjort, och på något sätt fick han dem att böja sig för hans vilja.

Och då lord Umber, som kallades Storjon av sina män och var lika lång som Hodor och dubbelt så bred, hotade med att föra hem sina styrkor om han blev placerad bakom ätten Hornwood eller Cerwyn i marschordningen, sa Robb att det stod honom fritt att göra det. ”Och när vi har klarat av klanen Lannister”, tillade han och kliade Gråvind bakom örat, ”ska vi marschera tillbaka norrut, jaga ut dig ur ditt slott och hänga dig som edsbrytare.” Storjon svor och kastade ett ölkrus i elden medan han vrålade att Robb var så grön att han måste pissa gräs. Då Hallis Mollen gick fram för att lugna ner honom, kastade Storjon omkull honom på golvet, välte ett bord och drog det största och fulaste långsvärd Bran någonsin sett, och överallt längs bänkarna kom hans söner och bröder och edsvurna män på fötter och drog sina svärd.

Ändå sa Robb bara lågt ett enda ord och det hördes ett morrande. I nästa stund låg lord Umber på rygg och svärdet for i väg längs golvet medan blodet droppade från handen där Gråvind bitit av två fingrar. ”Min far har lärt mig att det betyder döden att dra blankt mot sin länsherre”, sa Robb, ”men jag förmodar att du bara tänkte skära mitt kött.” Storjon reste sig mödosamt medan han betraktade de röda fingerstumparna, och Bran fick hjärtat i halsgropen. Men så började den store mannen till allas förvåning skratta. ”Ditt kött”, tjöt han, ”är förbannat hårdsmält.”

Efter det blev Storjon Robbs högra hand, hans lojalaste försvarare som högljutt talade om för alla och envar att pojklorden trots allt var en Stark och att det var säkrast för dem att böja knä om de inte ville ha det avbitet.

Men sedan brasorna slocknat i stora salen samma kväll kom brodern till Brans sovrum blek och skakad. ”Jag trodde han skulle döda mig”, erkände Robb. ”Såg du hur han slängde omkull Hallis, som om han inte var större än Rickon? Vid alla gudar, vad rädd jag var, och Storjon är inte den värste av dem, bara den som hörs mest. Lord Roose säger aldrig ett ord utan tittar bara på mig, och det enda jag kan tänka på är det där rummet de har på Skräckfästet där klanen Bolton hänger sina fienders skinn.”

”Det är bara en av gamla Nans historier”, sa Bran med aningen av osäkerhet i rösten, ”för det är det väl?”

”Jag vet inte.” Robb skakade trött på huvudet. ”Lord Cerwyn tänker ta med sig sin dotter då vi beger oss söderut. För att laga mat åt honom, påstår han, men Theon är säker på att jag kommer att hitta flickan i min sovsäck en kväll. Jag önskar…jag önskar att far vore här…”

Det var en sak de var överens om, både Bran, Rickon och lord Robb: alla önskade de att fadern var där, men lord Eddard var tusentals fjärdingsväg därifrån, fånge i en fängelsehåla, en jagad rymling som flydde för livet, eller till och med död. Ingen tycktes veta säkert, och varenda vägfarande berättade en ny historia, den ena fasansfullare än den andra. Faderns livvakters huvuden ruttnade på murarna i Röda slottet, spetsade på pålar. Kung Robert hade dött för faderns hand. Ätten Baratheon hade belägrat Kungshamn. Lord Eddard hade flytt söderut tillsammans med kungens ondskefulle bror Renly. Arya och Sansa hade blivit mördade av Blodhunden. Mor hade dödat dvärgen Tyrion och hängt hans kropp från murarna på Flodvattnet. Lord Tywin Lannister marscherade mot Örnnästet och brände och slaktade allt i sin väg. En berusad historieberättare hävdade till och med att Rhaegar Targaryen hade återvänt från de döda och höll på att samla ihop en enorm här av gamla hjältar på Draksten för att ta tillbaka faderns tron.

När korpen kom med ett brev förseglat med faderns eget sigill och skrivet med Sansas handstil verkade den grymma sanningen inte mindre otrolig. Bran skulle aldrig glömma uttrycket i Robbs ansikte då han stirrade på systerns ord. ”Hon säger att far står anklagad för högförräderi efter att ha varit med i en komplott tillsammans med kungens bröder. Kung Robert är död och mor och jag kallas till Röda slottet för att svära Joffrey tro och huldhet. Hon säger att vi måste vara lojala och när hon gifter sig med Joffrey ska hon bönfalla honom att skona fars liv.” Fingrarna knöts och kramade ihop Sansas brev. ”Men hon säger ingenting om Arya, ingenting, inte så mycket som ett ord. Må djävulen ta henne! Vad är det för fel på flickan?”

Bran kände sig alldeles kall inombords. ”Hon förlorade sin varg”, påminde han med svag röst och mindes den dagen då fyra av hans fars vakter hade kommit tillbaka från Södern med Ladys kvarlevor. Innan de korsade vindbryggan hade Sommar, Gråvind och Rufs börjat ge ifrån sig utdragna, tröstlösa tjut. I skuggan av gamla tornet fanns en uråldrig kyrkogård där gravstenarna var övervuxna med blek lav och där vinterns gamla kungar hade lagt sina trotjänare. Det var där de begravde Lady medan hennes bröder likt rastlösa skuggor stegade mellan gravarna. Hon hade begett sig söderut och bara hennes ben hade kommit tillbaka.

Deras farfar, gamle lord Rickard, hade också begett sig söderut med sin son Brandon, som var fars bror, och två hundra av sina bästa män. Ingen hade någonsin återvänt. Och far hade gett sig söderut med Arya och Sansa, Jory, Hullen och tjocke Tom och alla de andra, och efter det hade mor och ser Rodrik gett sig av, och de hade inte heller kommit tillbaka. Och nu tänkte Robb ge sig av, inte till Kungshamn och inte för att svära någon tro- och huldhetsed utan till Flodvattnet med svärd i handen. Och om fadern verkligen var fånge skulle det med all säkerhet innebära hans död. Det skrämde vettet ur Bran.

”Om Robb måste ge sig av, vaka över honom”, bönföll Bran de gamla gudarna som betraktade honom med hjärtträdets röda ögon. ”Vaka också över hans män, Hallis och Quent och de andra, och lord Umber och lady Mormont och alla lorderna. Och Theon också, förresten. Vaka över dem och skydda dem, om det behagar er, gudar. Hjälp dem att besegra klanen Lannister och rädda far, och se till att de kommer välbehållna hem.”

En svag vind susade genom gudaskogen och de röda bladen prasslade och viskade. Sommar visade tänderna. ”Hör du dem, pojk?” frågade en röst.

Bran höjde huvudet. Osha stod på andra sidan dammen under en urgammal ek med ansiktet skuggat av lövverket. Till och med i bojor rörde sig rövarkvinnan tyst som en katt. Sommar gick runt dammen och nosade på henne, och den långa kvinnan ryggade tillbaka.

”Hit, Sommar”, ropade Bran. Skräckvargen nosade lite till, vände sig om och skuttade tillbaka. Bran slog armarna om honom. ”Vad gör du här?” Han hade inte sett Osha sedan de tog henne till fånga i vargskogen, även om han visste att de satt henne i arbete i köket.

”De är mina gudar också”, svarade Osha, ”och bortom muren är de de enda gudarna.” Hennes avklippta hår höll på att växa ut, brunt och tjockt. Det fick henne att se mer kvinnlig ut, det och den enkla klänningen av brunt kläde som de gett henne då de tog ifrån henne ringbrynjan och byxorna och jackan i läder. ”Gage låter mig gå hit och be då och då när jag känner behov av det, och jag låter honom göra som han vill under mina kjolar när han har behov av det. Det gör mig inget, för jag tycker om doften av mjöl på hans händer, och han är varsammare än Stiv.” Hon bugade lite klumpigt. ”Men jag måste lämna dig, för det finns grytor som behöver skuras.”

”Nej, stanna”, befallde Bran. ”Berätta vad du menade med att höra gudarna.”

Osha granskade honom. ”Du bad dem om en sak och de svarade. Spänn öronen och lyssna, så hör du.”

Bran lyssnade. ”Det är bara vinden”, sa han osäkert efter en stund. ”Bladen prasslar.”

”Vem tror du skickar vinden om inte gudarna?” Hon satte sig ner på andra sidan dammen och det hördes ett svagt klirrande då hon rörde sig. Mikken hade satt fast järnbojor runt vristerna med en tung kedja emellan; hon kunde gå bara hon tog korta steg, men det fanns ingen möjlighet för henne att springa, klättra eller sitta upp på en häst. ”De ser dig, pojk, och de hör dig prata. Det där prasslet är gudarna som svarar.”

”Vad säger de?”

”De är sorgsna, och din bror kommer inte att få någon hjälp av dem, inte dit han tänker bege sig, för de gamla gudarna har ingen makt i Södern. Alla ödesträd som fanns där höggs ner för tusentals år sedan. Hur kan gudarna vaka över din bror då de inte har några ögon?”

Bran hade inte tänkt på det, och det skrämde honom. Om inte ens gudarna kunde hjälpa brodern, vad fanns det då för hopp? Kanske hörde Osha inte riktigt vad de sa. Han lade huvudet på sned och försökte lyssna igen, och nu tyckte han sig höra att de var sorgsna men inget mer.

Prasslet blev högre. Bran hörde dämpade steg och ett lågt gnolande, och så dök Hodor upp mellan träden, naken och leende. ”Hodor!”

”Han måste ha hört våra röster”, sa Bran. ”Hodor, du glömde kläderna.”

”Hodor”, instämde Hodor. Hela han var drypande våt och det ångade om honom i den kyliga luften. Kroppen var täckt av brunt hår som var lika tjockt som päls och mellan benen hängde hans mandom lång och tung.

Osha betraktade honom med ett syrligt leende. ”Det är en stor karl”, anmärkte hon, ”och han har jätteblod i sig, det kan jag svära på.”

”Mäster Luwin säger att det inte finns några jättar längre, han säger att de är döda allihop, precis som skogens barn. Det enda som finns kvar av dem är gamla ben i jorden som bönderna plöjer upp då och då.”

”Låt mäster Luwin rida ut bortom muren”, sa Osha, ”så ska han hitta jättar, eller så hittar de honom. Min bror dödade en. Tre meter lång var hon, och hon var ovanligt kort. Det finns de som blir tre och en halv och fyra meter, och vilda är de också med fullt av hår och tänder, och deras hustrur har skägg precis som männen, så det går inte att skilja dem åt. Jättekvinnorna tar sig älskare bland människorna, och det är från dem halvbloden kommer. Det är värre för kvinnorna de tar till fånga, för jättemännen är så stora att de sliter sönder en jungfru innan de gör henne med barn.” Hon flinade mot honom. ”Men du vet väl inte vad jag talar om, pojk?”

”Det gör jag visst”, bedyrade Bran. Han förstod vad parning innebar, för han hade iakttagit hundarna på borggården och också sett en hingst bestiga ett sto, men det gjorde honom generad att prata om det. Han tittade på Hodor. ”Gå tillbaka och hämta dina kläder, Hodor”, sa han. ”Gå och klä på dig.”

”Hodor.” Hodor gick tillbaka samma väg han kommit och duckade under en lågt hängande gren.

Han var fruktansvärt stor, tänkte Bran då han såg honom försvinna. ”Finns det verkligen jättar bortom muren?” frågade han osäkert Osha.

”Jättar och värre saker än jättar, min lille lord. Jag försökte tala om det för din bror då han frågade ut mig, tala om det för honom och er livmedikus och den där smilfinken Greyjoy. De kalla vindarna tilltar och människorna lämnar sina härdar för att aldrig komma tillbaka…och om de gör det är de inte längre människor utan vålnader med blå ögon och kalla, svarta händer. Varför tror du att jag flydde söderut tillsammans med Stiv och Hali och de andra idioterna? Mance tror att han ska kunna slåss, den modige, rare, envise karlen, som om de vita vålnaderna inte var något annat än gränsjägare, men vad vet han? Han kan kalla sig kung bortom muren så mycket han vill, men ändå är han bara som en gammal svart kråka som har flugit ner från Skuggtornet. Han har aldrig upplevt vintern. Jag är född där uppe, barn, precis som min mor och hennes mor före henne och hennes mor före henne, och jag tillhör det fria folket. Vi minns.” Osha reste sig och det klirrade om fotbojorna. ”Senast i går försökte jag tala om det för din bror då jag såg honom på borggården. ’Lord Stark’, ropade jag till honom och respektfullt också, men han tittade rakt igenom mig, och den där svettige drummeln Storjon Umber knuffade mig åt sidan. Det är inget att göra åt saken, och jag ska bära mina bojor och hålla munnen. En man som inte vill lyssna kan inte höra.”

”Tala om det för mig. Robb kommer att lyssna på mig, det vet jag.”

”Tror du? Det återstår att se, men säg till honom att han tänker marschera åt fel håll, och att det är norrut han borde föra sina soldater. Norrut, inte söderut. Hör du vad jag säger?”

Bran nickade. ”Det ska jag tala om för honom.”

Men vid gästabudet i stora salen den kvällen var Robb inte med. Han intog i stället kvällsvarden i salongen tillsammans med lord Rickard och Storjon och de andra vasallerna för att göra upp de sista planerna inför den långa marschen. Det blev Brans uppgift att fylla hans plats vid huvudänden av bordet och fungera som värd för lord Karstarks söner och deras riddarfölje. De satt redan till bords när Hodor kom in i stora salen med Bran på ryggen och knäböjde vid högsätet. Två av serveringspojkarna hjälpte till att lyfta honom ur korgen, och Bran kunde känna blickarna från varenda främling i salen. Det hade blivit alldeles tyst. ”Mina herrar”, utropade Hallis Mollen, ”Brandon Stark av Vinterhed.”

”Jag välkomnar er till våra brasor”, sa Bran stelt, ”och bjuder er mat och dryck för att befästa vänskapen mellan oss.”

Harrion Karstark, den äldste av lord Rickards söner, bugade liksom hans bröder efter honom, men då de slog sig ner igen hörde Bran de två yngre tala med låga röster över klirret av vinbägarna. ”…hellre dö än leva på det viset”, muttrade den ene, faderns namne Eddard, och hans bror Torrhen sa att troligen var pojken lika bruten på insidan som på utsidan och för feg att ta sitt liv.

Bruten, tänkte Bran bittert och höll hårt om kniven. Var det vad han var nu? Bran den brutne? ”Jag vill inte vara bruten”, viskade han hett till mäster Luwin som satt på hans högra sida. ”Jag vill bli riddare.”

”Det finns de som kallar min orden tankens riddare”, svarade Luwin. ”Du är ovanligt intelligent när du sätter den sidan till, Bran. Har du någonsin funderat på att bli mästare och bära en ordenskedja? Det finns ingen gräns för vad du kan lära dig.”

”Jag vill lära mig magi”, sa Bran. ”Kråkan lovade att jag skulle kunna flyga.”

Mäster Luwin suckade. ”Jag kan lära dig historia, läkekonst, örtmedicin. Jag kan lära dig hur korparna talar och hur man bygger ett slott och hur sjömännen styr sina skepp efter stjärnorna. Jag kan lära dig att mäta dagarna och markera årstiderna, och i Citadellet i Gammelstad kan de lära dig tusentals andra saker, men ingen människa kan lära dig magi, Bran.”

”Barnen skulle kunna göra det”, hävdade Bran, ”skogens barn.” Det påminde honom om löftet han gett Osha i gudaskogen, så han berättade för Luwin vad hon sagt.

Livmedikusen lyssnade artigt. ”Rövarkvinnan skulle nog kunna ge gamla Nan lektioner i hur man berättar historier”, anmärkte han då Bran var klar. ”Jag ska prata med henne igen, om du vill, men det är bäst att du inte stör din bror med de här galenskaperna, för han har tillräckligt med bekymmer utan att behöva oroa sig för jättar och döda män i skogarna. Det är klanen Lannister som håller din far fånge, Bran, inte vålnaderna.” Han klappade Bran på armen. ”Tänk på vad jag har sagt, barn.”

Två dagar senare satt Bran fastspänd på Dancer på borggården nedanför porthuset och sa farväl till brodern just som gryningen randades röd över en blåsig himmel.

”Nu är du lord på Vinterhed”, sa Robb till honom. Han satt på en lurvig grå hingst och skölden hängde vid hästens sida: den var av trä med järnband, vit och grå, och prydd med en skräckvargs morrande huvud. Brodern bar grå ringbrynja över härdat läder, svärd och dolk vid midjan och en pälsfodrad mantel över axlarna. ”Du måste ta min plats, precis som jag tog fars när han gav sig av.”

”Jag vet”, svarade Bran ömkligt. Han hade aldrig känt sig så liten eller ensam eller rädd, och han kunde inte uppföra sig som en lord.

”Lyssna till mäster Luwins goda råd och ta hand om Rickon. Säg åt honom att jag kommer tillbaka så snart striderna är över.”

Rickon hade vägrat komma ner och var uppe i sitt sovrum, rödögd och trotsig. ”Nej!” hade han skrikit då Bran frågade om han inte ville säga farväl till Robb. ”Inget farväl!”

”Det har jag redan sagt till honom”, svarade Bran, ”men han säger att ingen någonsin kommer tillbaka.”

”Han kan inte förbli en baby för evigt, för han är en Stark och nästan fyra år gammal.” Robb suckade. ”Mor kommer snart hem, och jag ska ha far med mig, det lovar jag.”

Han vände hingsten och satte av i trav med Gråvind bredvid sig. Hallis Mollen red före dem ut genom porten med huset Starks fladdrande vita baner på en hög stång av grå ask. Theon Greyjoy och Storjon slöt upp på var sida om Robb och deras riddare formerade en dubbel kolonn bakom dem med lansarnas stålspetsar glittrande i solen.

Illa till mods mindes Bran Oshas ord. Han marscherar åt fel håll, tänkte han, och med ens ville han galoppera efter brodern och skrika ut en varning, men då Robb försvann under fällgallret var det för sent.

Bortom slottsmurarna steg ett högt jubel upp. Det var fotsoldaterna och stadsborna som hurrade för Robb då han red förbi, det visste Bran; de hurrade för lord Stark, för lorden av Vinterhed på sin stora hingst med den fladdrande manteln och Gråvind som sprang vid hans sida. De skulle aldrig hurra för honom på det sättet, insåg Bran bittert. Han skulle visserligen vara lord på Vinterhed medan brodern och fadern var borta, men han var fortfarande Bran den brutne och kunde inte ens sitta av hästen — om han inte föll av, vill säga.

När hurraropen hade tonat bort och borggården var tom igen verkade Vinterhed övergivet och dött. Bran betraktade ansiktena på dem som var kvar: kvinnor och barn och gamla män och så Hodor. Den enorme stalldrängen såg vilsen och skrämd ut. ”Hodor?” sa han sorgset.

”Hodor”, instämde Bran och undrade vad det betydde.