Kampen om järntronen

EDDARD

Det grå gryningsljuset strömmade in genom fönstret då dånet av hovslag väckte Eddard Stark ur hans korta, utmattade sömn. Han lyfte huvudet från bordet för att titta ner på borggården där män i ringbrynjor, läder och karmosinröda mantlar fick morgonen att eka av ljudet av svärdssång medan de red ner konstgjorda krigare fyllda med halm. Ned såg Sandor Clegane galoppera över den hårt packade marken och köra lansen med dess järnspets genom huvudet på dockan. Det grova linnetyget slets sönder och halmen flög åt alla håll medan klanen Lannisters soldater skämtade och svor.

Är den här modiga uppvisningen till för min skull? undrade han. I så fall var Cersei en större dumbom än han hade trott. Må djävulen ta henne, tänkte han. Varför har kvinnan inte flytt? Jag har gett henne chans efter chans…

Morgonen var mulen och dyster. Ned bröt fastan tillsammans med sina döttrar och mamsell Mordana. Sansa, som fortfarande var otröstlig, stirrade trumpet på maten och vägrade att äta, men Arya slukade allt som sattes för henne. ”Syrio säger att vi har tid med en sista lektion innan vi inskeppar oss i kväll”, sa hon. ”Får jag, far? Alla mina saker är packade.”

”En kort lektion, och se till att du har tid att bada och byta kläder, för jag vill att ni ska vara klara att ge er av härifrån vid middagstid. Förstått?”

”Vid middagstid”, lovade Arya.

Sansa tittade upp från tallriken. ”Om hon får ta en danslektion, varför låter du då inte mig säga adjö till prins Joffrey?”

”Jag följer gärna med henne, lord Eddard”, erbjöd sig mamsell Mordana, ”och jag garanterar att hon ska vara tillbaka i tid.”

”Jag är ledsen, Sansa, men det är oklokt att gå till Joffrey nu.”

Sansas ögon fylldes av tårar. ”Men varför?”

”Din far vet bäst, Sansa”, förmanade mamsell Mordana, ”och du ska inte ifrågasätta hans beslut.”

”Det är orättvist!” Sansa sköt tillbaka stolen från bordet så att den föll omkull och sprang gråtande ut ur salongen.

Mamsell Mordana reste sig, men Ned tecknade åt henne att sätta sig igen. ”Låt henne vara, mamsell. Jag ska försöka få henne att förstå när vi alla är i trygghet tillbaka på Vinterhed.” Guvernanten böjde på huvudet och satte sig igen för att avsluta frukosten.

En timme senare kom stormäster Pycelle till Eddard Stark i hans salong, och axlarna var hopsjunkna som om ämbetskedjan runt halsen blivit för tung att bära. ”Ers nåd”, sa han, ”kung Robert är död. Må gudarna låta honom vila i frid.”

”Nej”, invände Ned, ”för han avskydde att vila. Må gudarna ge honom kärlek och skratt och glädjen av en rättfärdig strid.” Han kände sig förunderligt tom trots att han väntat på det här besöket, för med de orden var det något som dog inom honom. Han skulle utan att tveka ha avstått från alla sina titlar för friheten att få gråta…men han var Roberts hand och den stund han fruktat var inne. ”Var vänlig och kalla medlemmarna i rådet hit till min salong”, bad han Pycelle. Handens torn var så säkert han och Tomard förmått göra det, men han kunde inte säga detsamma om rådssalen.

”Ers nåd?” Pycelle blinkade. ”Nog kan väl rikets affärer vänta till i morgon när sorgen har lagt sig en smula.”

”Jag är rädd för att vi måste samlas genast”, svarade Ned lågmält men bestämt.

Pycelle bugade. ”Som handen befaller.” Han kallade på sina tjänare och skickade i väg dem och tackade sedan tacksamt ja till Neds erbjudande om en stol och en bägare sött öl.

Ser Barristan Selmy var den förste som kom, oklanderligt klädd i vit mantel och glänsande rustning. ”Mina herrar”, sa han, ”min plats är hos den unge kungen nu, och med er tillåtelse ber jag att få uppvakta honom.”

”Er plats är här, ser Barristan”, förklarade Ned.

Därefter kom Lillfinger som fortfarande var iförd samma blå sammetstunika och silverfärgade cape prydd med härmfåglar som han burit kvällen innan och hans stövlar var dammiga, som om han varit ute och ridit. ”Mina herrar”, sa han och log åt inget särskilt innan han vände sig till Ned. ”Det lilla uppdraget ni anförtrodde mig är utfört, lord Eddard.”

Varys rörde sig nästan ljudlöst i sina mjuka tofflor då han steg in insvept i ett moln av lavendel. Han var nybadad och fräsch och det runda ansiktet var nypudrat. ”Mina små fåglar sjunger en sorglig sång i dag”, sa han samtidigt som han satte sig. ”Riket gråter. Ska vi börja?”

”När lord Renly kommer”, svarade Ned.

Varys gav honom en beklagande blick. ”Jag är rädd för att lord Renly har lämnat staden.”

”Lämnat staden?” Ned hade räknat med Renlys stöd.

”Han gav sig i väg genom en sidodörr en timme före gryningen i sällskap med ser Loras Tyrell och ett femtiotal följeslagare”, upplyste Varys. ”Senast de sågs galopperade de söderut i full karriär, förmodligen på väg mot Stormens ände eller Höggården.”

Där rök Renly och hans hundra krigare. Ned gillade inte alls det här, men det var inget att göra åt saken. Han tog fram Roberts testamente. ”Kungen kallade mig till sin sida i går kväll och befallde mig att nedteckna hans sista ord. Lord Renly och stormäster Pycelle var vittnen medan Robert förseglade testamentet som senare skulle öppnas av rådet efter hans död. Ser Barristan, om ni vill vara så vänlig?”

Befälhavaren för kungsvakten undersökte papperet. ”Kung Roberts sigill och obrutet.” Han öppnade testamentet och läste: ”Det här är Roberts av huset Baratheon testamente och sista vilja, den förste av hans namn, kung över andalerna och rhoynarerna och de första människorna, härskare över de sju konungarikena och rikets beskyddare. Härmed befaller jag Eddard av huset Stark, lord av Vinterhed och kungens hand, att tjäna som regent och riksföreståndare efter min död och regera i mitt ställe tills min arvinge blir myndig.”

Nu råkar han faktiskt vara myndig, tänkte Ned men gav inte uttryck för tanken, för han litade varken på Pycelle eller Varys. Och det var ser Barristans plikt att skydda och försvara pojken som han trodde var hans nye kung, och den gamle riddaren skulle inte överge Joffrey i första taget. Nödvändigheten att föra de andra bakom ljuset gav Ned en bitter smak i munnen, men han visste att han måste gå försiktigt fram, att han måste behålla sina planer för sig själv och spela med i spelet tills han satt säkert i sadeln som riksföreståndare. Tids nog skulle han kunna ta itu med tronföljden, när Arya och Sansa var välbehållna tillbaka på Vinterhed och lord Stannis hade återvänt till Kungshamn med hela sin härsmakt.

”Jag vill be rådet bekräfta min utnämning till riksföreståndare i enlighet med Roberts sista vilja”, sa Ned medan han betraktade deras ansikten och undrade vilka tankar som dolde sig bakom Pycelles halvslutna ögonlock, Lillfingers lättjefulla småleende och Varys nervöst fladdrande fingrar.

Dörren öppnades och tjocke Tom steg in i salongen. ”Ursäkta, mina herrar, men kungens förvaltare insisterar…”

Den kunglige förvaltaren steg in och bugade. ”Ärade lorder, kungen befaller att hans lilla råd genast ska samlas i tronsalen.”

Ned hade räknat med att Cersei skulle agera snabbt och befallningen kom inte som någon överraskning. ”Kungen är död”, sa han, ”men vi följer ändå med er. Tomard, samla ihop en eskort, är du snäll.”

Lillfinger hjälpte Ned nedför trappan och tätt efter dem kom Varys, Pycelle och ser Barristan. Två led med åtta soldater klädda i ringbrynjor och stålhjälmar väntade på dem utanför tornet, och de grå mantlarna fladdrade i vinden då vakterna ledsagade dem över borggården. Klanen Lannisters karmosinröda mantlar syntes inte till någonstans, men Ned kände sig lugn då han såg alla soldater i stadsvakten som stod på murarna och vid portarna.

Janos Slynt mötte dem i dörren till tronsalen iförd en utsirad rustning i svart och guld och med en tofsprydd hjälm under ena armen. Befälhavaren för stadsvakten bugade stelt och hans män sköt upp de tunga ekdörrarna som var sex meter höga och bronsbeslagna.

Den kunglige förvaltaren förde in dem. ”Hell, hans höghet, Joffrey av huset Baratheon och Lannister, den förste av hans namn, kung över andalerna och rhoynarerna och de första människorna, härskare över de sju konungarikena och rikets beskyddare”, utropade han.

Det var en lång promenad till den bortre änden av salen där Joffrey väntade på järntronen. Stödd på Lillfinger linkade Ned Stark långsamt fram mot pojken som kallade sig kung. De andra följde efter. Första gången han tillryggalade den här sträckan hade han suttit till häst med svärdet i handen och ätten Targaryens drakar hade sett på från väggarna då han tvingade Jaime Lannister att stiga ner från tronen. Ned undrade om det skulle bli lika lätt att få Joffrey därifrån.

Fem riddare i kungsvakten — alla utom ser Jaime och ser Barristan — stod i en halvmåne runt tronen. De var iförda full rustning och bar glänsande stål från topp till tå med långa, vita mantlar över axlarna och skinande vita sköldar fastspända på vänsterarmen. Cersei Lannister och hennes båda minsta barn stod bakom ser Boros och ser Meryn. Drottningen var klädd i en klänning av sjögrönt siden kantad med spets från Myr i samma färg som blekt skum. På fingret satt en guldring med en smaragd stor som ett duvägg och på huvudet hade hon en motsvarande tiara.

Ovanför dem bland hullingarna och piggarna satt prins Joffrey i en jacka av guldtyg och röd sidencape. Sandor Clegane stod på post vid foten av tronens smala, branta trappa iförd ringbrynja och sotgrå rustning och sin hjälm med det morrande hundhuvudet.

Bakom tronen stod tjugo av klanen Lannisters vakter med långsvärd vid bältet. Karmosinröda mantlar hängde över deras axlar och stållejon prydde hjälmarna. Men Lillfinger hade hållit sitt löfte, och längs väggarna, framför Roberts gobelänger med jakt- och stridsmotiv, stod stadsvaktens soldater i sina gyllene mantlar stelt i givakt, och varje man hade handen runt skaftet på ett två och en halv meter långt spjut med en spets av svart järn. De var fem gånger fler än ätten Lannisters män.

Smärtan brände som eld i benet då Ned äntligen var framme, och han höll kvar handen på Lillfingers axel för att få stöd.

Joffrey reste sig. Den röda sidencapen var broderad med guldtråd: femtio rytande lejon på ena sidan och femtio hoppande kronhjortar på den andra. ”Jag befaller rådet att vidta alla nödvändiga åtgärder för min kröning”, förkunnade pojken, ”för jag vill bli krönt inom två veckor. I dag tar jag emot tro- och huldhetseder från mina lojala rådsherrar.”

Ned tog fram Roberts testamente. ”Lord Varys, vill ni vara så vänlig och visa detta för lady Lannister.”

Eunucken gick fram till Cersei med testamentet, och drottningen kastade en blick på orden. ”Riksföreståndare”, läste hon. ”Ska detta vara er sköld, ers nåd? En papperslapp?” Hon rev testamentet mitt itu, rev halvorna i fjärdedelar och lät bitarna singla ner på golvet.

”Det där var kungens sista vilja!” utbrast ser Barristan chockerat.

”Vi har en ny kung nu”, förkunnade Cersei Lannister. ”Lord Eddard, då vi senast talades vid gav ni mig en del goda råd. Tillåt mig att återgälda er vänlighet. Böj knä, ers nåd. Böj knä och svär min son tro och huldhet, så ska vi tilllåta att ni drar er tillbaka som hand och lever resten av ert liv i den grå ödemarken som ni kallar ert hem.”

”Jag önskar att jag kunde”, svarade Ned bistert. Om hon var så fast besluten att tvinga fram ett avgörande här och nu gav hon honom inget val. ”Er son har ingen rätt till den tron han sitter på, för det är lord Stannis som är Roberts rättmätige arvinge.”

”Lögnare!” skrek Joffrey och blev röd i ansiktet.

”Vad menar han, mor?” frågade prinsessan Myrcella klagande. ”Är inte Joff kung nu?”

”Ni dömer er själv med er egen mun, lord Stark”, förklarade Cersei Lannister. ”Ser Barristan, grip förrädaren.”

Befälhavaren för kungsvakten tog tvekande ett steg framåt, och på ett ögonblick var han omgiven av Eddard Starks vakter med dragna svärd.

”Och nu övergår förräderiet från ord till handling”, anmärkte Cersei. ”Tror ni att ser Barristan står ensam, ers nåd?” Med ett hotfullt raspande ljud av metall mot metall drog Blodhunden långsvärdet. Riddarna i kungsvakten och tjugo av klanen Lannisters soldater i karmosinröda mantlar stegade fram till hans sida.

”Döda honom!” skrek pojkkungen från järntronen. ”Jag befaller er att döda dem allihop!”

”Ni lämnar mig inget val”, sa Ned till Cersei Lannister och ropade till Janos Slynt: ”Ta drottningen och hennes barn i förvar. Tillfoga dem ingen skada, men eskortera dem tillbaka till de kungliga gemaken och håll dem under bevakning där.”

”Soldater i stadsvakten!” skrek Janos Slynt och satte på sig hjälmen. Hundra man i gyllene mantlar sänkte spjuten och närmade sig.

”Jag vill inte ha någon blodsutgjutelse”, sa Ned till drottningen. ”Säg åt era män att lägga ner svärden så behöver ingen…”

Med en enda hård stöt körde närmaste soldat i stadsvakten sitt spjut i ryggen på Tomard. Tjocke Toms klinga föll ur slappa händer då den våta röda spetsen gick igenom läder och ringbrynja och trängde ut genom revbenen. Han var död innan svärdet träffade golvet.

Neds rop kom för sent. Janos Slynt skar själv upp strupen på Varly. Cayn svängde runt med blixtrande svärd och drev tillbaka närmaste spjutbärare med en skur av hugg, och för ett ögonblick såg det ut som om han kanske skulle kunna slå sig fri. Så var Blodhunden över honom. Sandor Cleganes första slag högg av Cayns svärdshand vid handleden och hans andra tvingade ner honom på knä och öppnade honom från axeln till bröstbenet.

Samtidigt som Neds män dog runt omkring honom drog Lillfinger hans dolk ur slidan och satte den mot strupen på honom. Hans leende var ursäktande. ”Som ni kanske minns varnade jag er för att lita på mig.”