Kampen om järntronen

DAENERYS

När khal Drogo var tillfredsställd reste han sig från sovmattorna och tornade upp sig över henne. Hans hud lyste mörk som brons i det rödaktiga skenet från fyrfatet och på den breda bringan syntes svaga linjer efter gamla ärr. Det bläcksvarta håret svallade fritt över axlar och rygg och gick långt nedanför midjan, och hans mandom glänste våt. Khalens mun var förvriden till en grimas under den långa hängmustaschen. ”Hingsten som bestiger världen har inget behov av järnstolar.”

Dany stödde sig på armbågen för att titta upp på honom. Han var så lång och praktfull, och hon tyckte särskilt mycket om hans hår. Det hade aldrig blivit klippt, för khalen hade aldrig blivit besegrad i strid. ”Det förutspåddes att hingsten skulle rida till världens ände”, påminde hon.

”Världen slutar vid det svarta, salta havet”, svarade Drogo genast. Han blötte en tvättlapp i ett fat med varmt vatten för att torka bort svetten och oljan från kroppen. ”Ingen häst kan korsa giftvattnet.”

”I de fria städerna finns tusentals skepp”, berättade Dany för honom precis som hon gjort många gånger tidigare. ”Trähästar med hundratals ben som flyger över havet med vingarna fulla av vind.”

Khal Drogo ville inte höra det. ”Vi talar inte mer om trähästar och järnstolar.” Han släppte tvättlappen och började klä på sig. ”I dag ska jag rida ut på grässlätten och jaga, hustru”, tillkännagav han samtidigt som han drog på sig en målad väst och spände på sig ett brett bälte med tunga medaljonger i silver, guld och brons.

”Ja, mitt livs måne”, sa Dany. Drogo skulle ta med sig sina blodsryttare och rida ut på jakt efter hrakkar, slätternas stora, vita lejon, och om de kom tillbaka och hade fångat något skulle hennes make vara vild av glädje. Då skulle han kanske vara villig att lyssna på henne.

Vilda djur var han inte rädd för, och han hade aldrig fruktat någon levande människa, men havet var en annan sak. I dothrakiernas ögon var vatten som en häst inte kunde dricka något motbjudande, och havets grågröna, böljande vidder fyllde dem med vidskeplig fasa. Hon hade upptäckt att Drogo var modigare än någon av de andra ryttarhövdingarna på en mängd olika sätt…men inte när det gällde detta. Om hon bara kunde få ombord honom på ett skepp…

Efter det att khalen och hans blodsryttare beväpnade med pilbågar hade ridit i väg kallade Dany på sina tjänarinnor. Förut hade hon ofta känt sig illa till mods då de fladdrade omkring henne som fjärilar och pysslade om henne med sina starka armar och flinka händer, men nu var kroppen så stor och otymplig att hon var tacksam för deras hjälp. De tvättade henne och klädde henne i löst sittande och böljande siden, och medan Doreah kammade ut håret skickade hon Jhiqui för att leta reda på ser Jorah Mormont.

Riddaren kom genast. Han var iförd benläder av hästhår och målad väst, precis som en av ryttarfolket, och strävt, svart hår täckte hans kraftiga bröst och muskulösa armar. ”Varmed kan jag stå till tjänst, prinsessa?”

”Ni måste tala med min herre och make”, svarade Dany. ”Drogo säger att hingsten som bestiger världen kommer att ha alla jordens länder att regera över och inte behöver korsa giftvattnet, och han talar om att föra khalasaren österut sedan Rhaego fötts för att plundra länderna omkring Jadehavet.”

Riddaren såg tankfull ut. ”Khalen har aldrig sett de sju konungarikena”, förklarade han, ”och de betyder ingenting för honom. Om han alls tänker på dem föreställer han sig förmodligen några små städer som klamrar sig fast på klipporna omgivna av stormiga hav, ungefär som Lorath eller Lys, och därför måste Österns rikedomar verka mycket mer lockande.”

”Men han måste rida västerut ”, sa Dany enträget. ”Hjälp mig att få honom att förstå det, snälla ni.” Hon hade heller aldrig sett de sju konungarikena, men ändå kändes det som om hon visste allt om dem efter alla historier brodern berättat för henne. Viserys hade tusentals gånger lovat att han en dag skulle föra henne tillbaka, men nu var han död och hans löften hade dött med honom.

”Dothrakierna gör saker och ting när det passar dem och av sina egna skäl”, svarade riddaren. ”Ha tålamod, prinsessa, och gör inte om er brors misstag. Vi ska resa hem, det lovar jag er.”

Hem? Ordet fick henne att känna sig sorgsen. Ser Jorah hade Björnön, men vad var hemma för henne? Några historier och namn deklamerade lika högtidligt som orden i en bön, det bleknande minnet av en röd dörr…skulle Vaes Dothrak bli hennes hem för evigt? När hon betraktade häxorna i dosh khaleenen, såg hon då sin egen framtid?

Ser Jorah måste ha sett på henne att hon kände sig sorgsen. ”En stor karavan bestående av fyra hundra hästar har anlänt under natten, khaleesi, från Pentos via Norvos och Qohor under befäl av köpmannen och sjökaptenen Byan Votyris. Det kanske har kommit ett brev från master Illyrio. Har ni lust att besöka den västerländska marknaden?”

Dany ryckte upp sig. ”Ja, hemskt gärna”, svarade hon, för marknaderna fick liv då en karavan kom in. Man kunde aldrig veta vilka skatter köpmännen hade med sig den här gången, och det skulle bli roligt att höra folk tala valyriska igen, som de gjorde i de fria städerna. ”Irri, jag behöver en bärstol.”

”Jag ska säga till er khas ”, sa ser Jorah och drog sig tillbaka.

Om khal Drogo varit med skulle Dany ha ridit sin silver, för dothrakiska kvinnor satt till häst nästan ända fram till det ögonblick de skulle föda, och hon ville inte verka svag i sin makes ögon. Men då khalen var ute och jagade kunde hon tillåta sig att vila på mjuka kuddar och bli buren genom Vaes Dothrak med röda sidengardiner som skyddade henne för solen. Ser Jorah sadlade sin häst och red bredvid henne tillsammans med de fyra unga männen i hennes khas och tjänarinnorna.

Dagen var varm och molnfri med mörkblå himmel, och när vinden blåste kunde hon känna de mättade dofterna av gräs och jord. Då de passerade de stulna monumenten befann Dany sig omväxlande i sol och skugga, och hon lät sig vaggas av bärstolens rörelser medan hon studerade ansiktena på döda hjältar och glömda kungar och undrade om brända städers gudar fortfarande kunde höra människornas böner.

Om jag inte var av drakens blod, tänkte hon längtansfullt, kunde detta vara mitt hem. Hon var khaleesi, och hon hade en stark make och en snabb häst, tjänarinnor som passade upp på henne och krigare som skyddade henne, en ärofull plats som väntade i dosh khaleenen då hon blev gammal och i hennes sköte växte en son som en dag skulle bestiga världen. Det borde vara tillräckligt för vilken kvinna som helst…men inte för draken, och nu när Viserys var borta var Daenerys den sista, den allra sista, för liksom barnet hon väntade var hon ättling till kungar och erövrare, och det fick hon inte glömma.

Den västerländska marknaden låg på en stor öppen plats med stampad jord som omgavs av djurgårdar av soltorkad lera och vitmenade vinstugor. Kullar reste sig ur marken som ryggarna på jättelika underjordiska bestar, gapande svarta munnar som ledde ner till svala, mörka förrådsrum under jord. Själva marknaden bestod av en labyrint av stånd och slingrande gångar som skuggades av markiser av flätat gräs.

Hundratalet köpmän och försäljare höll på att lasta av sina varor och lägga fram dem i stånden då de kom dit, men ändå verkade den stora marknaden dämpad och övergiven jämfört med de myllrande basarerna Dany mindes från Pentos och de andra fria städerna. Karavanerna kom till Vaes Dothrak från öst och väst, men inte så mycket för att sälja till dothrakierna som för att handla med varandra, hade ser Jorah förklarat. Ryttarfolket lät dem ostört komma och gå bara de respekterade friden i den heliga staden, inte vanhelgade Bergens moder eller Världens livmoder och hedrade häxorna i dosh khaleenen med de traditionella gåvorna salt, silver och säd. Dothrakierna förstod sig egentligen inte på det här med att sälja och köpa.

Dany tyckte även om den österländska marknaden med alla dess egendomliga ljud och lukter och underliga ting som fanns att se, och hon tillbringade ofta förmiddagarna där med att knapra på trädägg, johannesbrödspaj och gröna nudlar medan hon lyssnade till trollkarlarnas höga, gälla röster och stirrade på kimairor i silverburar, kolossala grå elefanter och de svartvitrandiga hästarna från Jogos Nhai. Hon tyckte om att titta på folk också: de mörka, allvarliga asshaierna och de långa, bleka männen från Qarth, männen från Yi Ti med den lysande blicken och sina apsvanshattar, amasonerna från Bayasabhad, Shamyriana och Kayakayanaya med järnringar i bröstvårtorna och rubiner i kinderna, till och med de stränga och skrämmande skuggmännen som täckte både armar, ben och bröst med tatueringar och dolde sina ansikten bakom masker. Den österländska marknaden var en plats full av tjusning och magi för Dany.

Men den västerländska marknaden doftade som hemma.

Medan Irri och Jhiqui hjälpte Dany att stiga ur bärstolen kände hon igen den skarpa doften av vitlök och peppar, lukter som påminde henne om för länge sedan svunna dagar i gränderna i Tyrosh och Myr och lockade fram ett förtjust leende i hennes ansikte. Hon kunde också känna doften av de berusande söta parfymerna från Lys, och hon såg slavar bära på tygpackar med konstfull spets från Myr och finaste ylle i en mängd varma färger. Karavanvakter spankulerade i gångarna iförda kopparhjälmar och knälånga tunikor av vadderad gul bomull och vid deras flätade läderbälten hängde tomma svärdsskidor. I ett stånd förevisade en vapensmed bröstharnesk av stål dekorerade med guld och silver i sirliga mönster och hjälmar formade som fantasifulla bestar. Bredvid honom fanns en söt ung kvinna som sålde guldsmycken från Lannishamn: ringar, broscher och halsband och utsökt arbetade medaljonger för att ha i bältet. En jättelik eunuck, som var stum, hårlös och klädd i svettfläckad sammet, vaktade hennes stånd och blängde hotfullt på alla som kom nära. På andra sidan gången höll en fet tyghandlare från Yi Ti på att köpslå med en köpman från Pentos om priset på någon grön färg medan apsvansen på hans hatt vajade fram och tillbaka då han skakade på huvudet.

”När jag var liten älskade jag att leka i basaren”, berättade Dany för ser Jorah medan de vandrade genom den skuggiga gången mellan stånden. ”Det var så levande där med alla människor som skrek och skrattade och det fanns så många underbara saker att titta på, även om vi sällan hade pengar att köpa något för utom en korv då och då eller honungsfingrar. Finns det honungsfingrar i de sju konungarikena, den sorten de bakar i Tyrosh?”

”Det är väl ett slags kakor? Det kan jag inte säga, prinsessa.” Riddaren bugade sig. ”Om ni ursäktar mig ett tag ska jag leta reda på kaptenen och se om han har brev till oss.”

”Jag följer gärna med och hjälper er att hitta honom.”

”Det finns ingen anledning att ni ska besvära er.” Ser Jorah kastade en otålig blick över axeln. ”Njut av marknaden i stället. Jag kommer tillbaka så snart jag är färdig med mitt ärende.”

Underligt, tänkte Dany då hon såg honom stega i väg genom folkvimlet. Hon förstod inte varför ser Jorah inte ville ha henne med, men kanske hade han tänkt söka upp en kvinna sedan han träffat kaptenen. Hon visste att skökor ofta följde med karavanerna, och en del män var förunderligt förtegna i det här avseendet. Hon ryckte på axlarna. ”Kom”, sa hon till de andra.

Dany strövade vidare genom marknaden med tjänarinnorna i släptåg. ”Å, titta”, sa hon upphetsat till Doreah, ”det var sådana korvar jag menade.” Hon pekade på ett stånd där en skrynklig liten gumma grillade kött och lök på en het spiselhäll. ”De gör dem med massor av vitlök och stark peppar.” Förtjust över sin upptäckt fick Dany de andra att ta en korv tillsammans med henne. Tjänarinnorna slukade fnittrande sina medan männen i hennes khas misstänksamt luktade på det grillade köttet. ”De smakar annorlunda än jag mindes det”, sa Dany efter att ha tagit några tuggor.

”I Pentos gör jag dem på fläskkött”, förklarade den gamla kvinnan, ”men alla mina grisar dog på dothrakihavet. De här är gjorda av hästkött, khaleesi, men jag kryddar dem på samma sätt.”

”Å.” Dany kände sig besviken, men Quaro tyckte så mycket om sin korv att han beslöt sig för att ta en till, och då måste Rakharo överglänsa honom och äta ytterligare tre medan han rapade ljudligt. Dany fnissade.

”Ni har inte skrattat sedan er bror, khal rhaggat, blev krönt av Drogo”, påpekade Irri. ”Det är roligt att se, khaleesi.”

Dany log blygt. Det var trevligt att skratta, och hon kände sig nästan som en liten flicka igen.

De vandrade omkring halva förmiddagen. Hon såg en vacker fjäderprydd mantel från Sommaröarna och tog emot den som en gåva. I gengäld gav hon köpmannen en silvermedaljong från sitt bälte. Det var så man gjorde affärer bland dothrakierna. En fågelförsäljare lärde en grön och röd papegoja att säga hennes namn och Dany skrattade igen men vägrade att ta emot den. Vad skulle hon med en grön och röd papegoja till i en khalasar? Däremot tog hon emot ett dussin flaskor med väldoftande oljor, som var hennes barndoms parfymer. Hon behövde bara sluta ögonen och lukta på dem så såg hon det stora huset med den röda dörren för sig. Då Doreah längtansfullt betraktade en fruktsamhetsamulett i en trollkarls stånd tog Dany även emot den och gav den till tjänarinnan, medan hon tänkte att nu måste hon hitta något åt Irri och Jhiqui också.

Då de svängde runt ett hörn fick de syn på en vinhandlare som erbjöd de förbipasserande att smaka på hans varor i fingerborgsstora bägare. ”Söta, röda viner”, ropade han på flytande dothrakiska, ”jag har söta, röda viner från Lys och Volantis och Arbor. Vita viner från Lys, päronkonjak från Tyrosh, eldvin, pepparvin, ljusgrön nektar från Myr. Bruna rökbärsviner och sura andaliska viner. Jag har dem, jag har dem.” Det var en liten man, smärt och stilig, och det lingula håret var lockat och parfymerat efter modet i Lys. När Dany gick förbi hans stånd bugade han djupt. ”Vill ni smaka, khaleesi? Jag har ett sött, rött sommarvin från Dornien, ers nåd, med inslag av plommon och körsbär och fyllig mörk ek. Ett fat, en bägare, en klunk? En droppe räcker för att ni ska uppkalla ert barn efter mig.”

Dany log. ”Min son har redan ett namn, men jag provar gärna ert sommarvin”, svarade hon på valyriska, den valyriska som talades i de fria städerna, och efter så här lång tid hade hon nästan svårt att uttala orden. ”Bara en klunk, om ni vill vara så vänlig.”

Köpmannen måste ha tagit henne för dothrakier på grund av kläderna, det oljiga håret och den solbrända huden, och nu stirrade han förvånat på henne. ”Ers nåd, ni är…från Tyrosh? Kan det vara så?”

”Jag kanske talar som i Tyrosh och klär mig som dothrakierna, men jag kommer från Västeros, från solnedgångens kungariken”, upplyste Dany.

Doreah steg fram bredvid henne. ”Ni har äran att tala med Daenerys av huset Targaryen, Daenerys stormfödd, ryttarfolkets khaleesi och prinsessa av de sju konungarikena.”

Vinhandlaren föll på knä. ”Prinsessa”, sa han och böjde på huvudet.

”Res er”, befallde Dany, ”för jag vill gärna smaka på det där sommarvinet ni talade om.”

Mannen kom på fötter. ”Å, det? Dornisk smörja. Det är inte fint nog för en prinsessa, men jag har ett torrt, rött vin från Arbor av gammal god årgång. Låt mig få skänka er ett fat, jag ber.”

Khal Drogos besök i de fria städerna hade gett honom smak för goda viner och Dany visste att han skulle bli förtjust över ett sådant fint vin. ”Det är en ära för mig”, mumlade hon ljuvt.

”Äran är helt på min sida.” Vinhandlaren rotade i det inre av ståndet och plockade fram ett litet ekfat. Inbränt i träet fanns en druvklase. ”Ätten Redwynes emblem”, upplyste han och pekade. ”Det finns ingen ljuvligare dryck.”

”Khal Drogo och jag ska dricka det tillsammans. Aggo, vill du vara snäll och lägga fatet i min bärstol.” Vinhandlaren strålade med hela ansiktet medan dothrakiern lyfte upp fatet.

Hon var inte medveten om att ser Jorah hade kommit tillbaka förrän hon hörde riddaren bryskt säga: ”Nej!” Hans röst lät konstig. ”Sätt ner det där fatet, Aggo.”

Aggo tittade på Dany och hon nickade tveksamt. ”Är det något fel, ser Jorah?”

”Jag är törstig. Öppna fatet, vinhandlare.”

Köpmannen rynkade pannan. ”Vinet är för khaleesin och inte för sådana som ni.”

Ser Jorah gick närmare ståndet. ”Om ni inte öppnar fatet ska jag spräcka skallen på er med det.” Han bar inga vapen här i den heliga staden — utom sina händer — men hans händer var nog, stora, hårda och farliga med knogarna täckta av grovt mörkt hår. Vinhandlaren tvekade ett ögonblick, tog sedan sin hammare och slog ur korken.

”Häll”, befallde ser Jorah. De fyra unga krigarna i Danys khas ställde sig bistert bakom honom medan de såg på med sina mörka, mandelformade ögon.

”Det är ett brott att dricka ett sådant här ädelt vin utan att låta det lufta först.” Vinhandlaren hade inte lagt ifrån sig hammaren.

Jhogo förde handen mot piskan som han hade hoprullad vid bältet, men Dany hejdade honom genom att lätt röra vid hans arm. ”Gör som ser Jorah säger”, sa hon. Det började samlas nyfikna åskådare runt omkring dem.

Mannen gav henne en snabb, surmulen blick. ”Som ni befaller, prinsessa.” Han var tvungen att lägga ifrån sig hammaren för att lyfta fatet, och han fyllde två fingerborgsstora bägare och hällde så skickligt att han inte spillde en enda droppe.

Ser Jorah lyfte bägaren och luktade misstänksamt på vinet.

”Sött, eller hur?” sa vinhandlaren och log. ”Kan ni känna den fruktiga doften från Arbor? Ta en klunk, ers nåd, så ska ni få se att ni aldrig har smakat dess like.”

Ser Jorah räckte honom bägaren. ”Smaka först ni.”

”Jag?” Mannen skrattade. ”Den årgången är alldeles för fin för mig, ers nåd, och man är en dålig vinhandlare om man dricker sina egna varor.” Leendet var älskvärt, men ändå kunde Dany se att pannan glänste av svett.

”Ni ska dricka”, sa hon, kall som is. ”Töm bägaren, annars ska jag säga åt min khas att hålla fast er medan ser Jorah tvingar i er hela fatet.”

Vinhandlaren ryckte på axlarna och sträckte sig efter bägaren. Men så högg han i stället tag i fatet och slungade det mot henne med bägge händerna. Ser Jorah knuffade undan henne så att fatet i stället träffade hans axel innan det gick i kras mot marken. Dany vinglade till och tappade balansen. ”Nej!” skrek hon och satte fram händerna för att ta emot sig. Doreah fick tag i armen och ryckte henne bakåt så att hon landade på benen och inte på magen.

Köpmannen hoppade över ståndet och pilade mellan Aggo och Rakharo. Quaro trevade efter arakhen som inte fanns där samtidigt som den ljushårige mannen stötte till honom och störtade i väg längs gången. Dany hörde Jhogos piska snärta till, såg läderremmen flyga ut och slingra sig om benet på vinhandlaren, och så for mannen på huvudet i smutsen.

Ett tiotal karavanvakter hade kommit springande och med dem var självaste befälhavaren, kapten Byan Votyris, en mycket liten man från Norvos med hy som gammalt läder och en borstig blå mustasch som nådde ända upp till öronen. Han tycktes veta vad som hänt utan att behöva ett ord till förklaring. ”För bort den här mannen i väntan på khalens straff”, befallde han och pekade på vinhandlaren på marken, och två vakter drog upp honom på fötter. ”Hans varor skänker jag er, prinsessa”, fortsatte kaptenen, ”och det är bara ett litet bevis för hur djupt jag beklagar att en av mina köpmän kunde göra något sådant.”

Doreah och Jhiqui hjälpte Dany att komma på benen igen. Det förgiftade vinet sipprade ut ur det trasiga fatet och ner i dammet. ”Hur visste ni?” frågade hon darrande ser Jorah. ”Hur?”

”Jag visste inte, khaleesi, inte förrän karlen vägrade dricka, men så snart jag hade läst master Illyrios brev var jag på min vakt.” Hans mörka blick svepte över de främmande ansiktena på marknaden. ”Kom, det är bäst att inte tala om det här.”

Dany hade nära till tårarna då de bar henne tillbaka, och hon hade en smak i munnen som hon kände igen: rädsla. I åratal hade hon levt i skräck för Viserys, rädd för att väcka draken, och det här var ännu värre, för nu var hon inte bara rädd för sin egen skull utan också för barnets. Han måste ha känt hennes rädsla, för han rörde sig oroligt inuti henne. Dany strök försiktigt med handen över den rundade magen och önskade att hon kunde nå honom, röra vid honom, trösta honom. ”Du är av drakens blod, liten”, viskade hon medan bärstolen med fördragna gardiner gungande rörde sig framåt. ”Du är av drakens blod, och draken är inte rädd.”

När de kommit tillbaka till den ihåliga jordkullen som var hennes hem i Vaes Dothrak beordrade Dany dem att lämna henne — alla utom ser Jorah. ”Berätta nu”, befallde hon samtidigt som hon sjönk ner på kuddarna. ”Var det troninkräktaren?”

”Ja.” Riddaren tog fram ett hopvikt pergament. ”Ett brev till Viserys från master Illyrio. Robert Baratheon erbjuder landområden och adelskap för er död eller er brors.”

”Min brors?” Snyftningen var till hälften ett skratt. ”Troninkräktaren vet väl inte om det än, men han är faktiskt skyldig Drogo ett adelskap.” Den här gången var skrattet till hälften en snyftning, och hon slog beskyddande armarna om sig. ”Och min död, sa ni. Bara min?”

”Er och barnets”, svarade ser Jorah bistert.

”Nej, han ska inte få min son.” Hon skulle inte gråta, beslöt hon, hon skulle inte darra av rädsla. Troninkräktaren har väckt draken nu, sa hon sig…och blicken gick till drakäggen som vilade på mjuk mörk sammet. Det fladdrande ljuset från oljelampan föll på fjällen och dammkorn skimrande i jadegrönt och scharlakansrött och guld svävade i luften runt omkring dem som hovfolket kring en kung.

Var det vanvett som grep henne då, framkallat av rädslan? Eller var det någon underlig visdom som hon hade i blodet? Det kunde Dany inte svara på, men hon hörde sin egen röst säga: ”Ser Jorah, tänd fyrfatet.”

”Khaleesi?” Riddaren gav henne en konstig blick. ”Det är så varmt. Är ni säker?”

Hon hade aldrig varit säkrare. ”Ja, jag…jag känner mig frusen. Tänd fyrfatet.”

Han bugade. ”Som ni befaller.”

När kolen brann skickade Dany bort ser Jorah, för hon måste vara ensam när hon gjorde det. Det här är vanvett, sa hon sig då hon lyfte upp det svarta och scharlakansröda ägget från sammeten. Det kommer bara att spricka och bli svett, och det är så vackert. Ser Jorah kommer att tycka att jag är en dåre om jag förstör det, men ändå, ändå…

Hon tog ägget i båda händerna och bar det till elden där hon stoppade ner det bland de brinnande kolen. De svarta fjällen tycktes glöda då de sög i sig hettan och flammorna slickade stenen med små röda tungor. Dany placerade de bägge andra äggen bredvid det svarta i elden, och då hon tog ett steg tillbaka från fyrfatet hade hon svårt att andas.

Hon såg på tills kolen hade förvandlats till aska. Gnistor virvlade upp genom rökhålet och hettan skimrade i vågor omkring drakäggen. Det var allt.

Er bror Rhaegar var den siste draken, hade ser Jorah sagt. Dany betraktade sorgset äggen. Vad hade hon egentligen väntat sig? För många tusentals år sedan hade de varit levande, men nu var de bara vackra stenar och de kunde inte bli till drakar. En drake var luft och eld, levande kött, inte död sten.

Fyrfatet var kallt igen när khal Drogo kom tillbaka, och stjärnorna började titta fram. Cohollo ledde en packhäst bakom honom med kroppen av ett stort vitt lejon över ryggen. Khalen skrattade då han hoppade av hingsten och visade henne märkena på benet där hrakkaren hade rivit honom genom benlädren. ”Du ska få en mantel av dess skinn, mitt livs sol och stjärnor”, lovade han.

När Dany berättat vad som hänt på marknaden dog skrattet bort och khal Drogo blev mycket tyst.

”Den här giftmördaren var den förste, men han blir inte den siste”, varnade ser Jorah Mormont, ”för män gör vad som helst för att få ett adelskap.”

Drogo var tyst en lång stund och till sist sa han: ”Den här giftförsäljaren sprang ifrån mitt livs sol och stjärnor. Det är bättre att han springer efter henne, och det ska han också få göra. Jhogo och Jorah andalen, till var och en av er säger jag: välj vilken häst ni vill i mina hjordar och den är er. Vilken häst som helst utom min röda hingst och silver som var min brudgåva till mitt livs sol och stjärnor. Det är min gåva till er för vad ni gjorde.

Och till Rhaego, son av Drogo, hingsten som bestiger världen, har jag också en gåva, för till honom ska jag ge den här järnstolen som hans mors far satt i. Jag ska ge honom de sju konungarikena. Jag, Drogo, khal, ska göra detta.” Rösten steg och han höjde knytnäven mot himlen. ”Jag ska föra min khalasar västerut, dit där världen tar slut, och rida trähästarna över det svarta salta vattnet, vilket ingen khal någonsin tidigare har gjort. Jag ska döda männen i järndräkterna och riva ner deras stenhus. Jag ska våldta deras kvinnor, ta deras barn som slavar och föra deras omkullfallna gudar tillbaka till Vaes Dothrak där de får buga för Bergens moder. Detta svär jag, Drogo son av Bharbo. Detta svär jag inför Bergens moder medan stjärnorna ser på som vittnen.”

Två dagar senare lämnade hans khalasar Vaes Dothrak och styrde kosan mot söder och väster över slätterna. Khal Drogo red i spetsen för den på sin stora, röda hingst med Daenerys bredvid på sin silver. Vinhandlaren sprang efter dem, naken och med kedjor runt hals och handleder. Kedjorna satt fast i sadeln på Danys silver. Då hon red sprang han efter, barfota och snubblande, och inget ont skulle drabba honom, så länge han orkade fortsätta springa.