Kampen om järntronen

TYRION

På en kulle med utsikt över kungsvägen hade ett långt bockbord av grovhuggna furuplankor ställts upp under en alm och täckts med en duk av guldtyg. Där bredvid sitt tält intog lord Tywin kvällsvarden tillsammans med sina främsta riddare och vasaller medan det stora baneret i karmosinrött och guld vajade ovanför dem på sin höga stång.

Tyrion kom sent. Han hade ridsår och var på dåligt humör och dessutom var han bara alltför väl medveten om hur lustig han måste se ut då han vaggade uppför kullen mot fadern. Dagens marsch hade varit lång och tröttsam, och han tänkte dricka sig ordentligt berusad den här kvällen. Det var skymning och luften var full av eldflugor.

Kockarna höll just på att servera kötträtten: fem spädgrisar med knaperstekt svål som alla hade olika frukter i gapet. Doften fick det att vattnas i munnen på honom. ”Jag ber om ursäkt att jag är sen”, sa han när han satte sig på bänken bredvid farbrodern.

”Det är kanske bäst att jag ger dig uppdraget att begrava våra döda, Tyrion”, sa lord Tywin, ”för om du kommer lika sent till slagfältet som till bordet, är striderna över när du hinner fram.”

”Å, nog kan du väl spara en bonde eller två åt mig, far”, svarade Tyrion. ”Inte för många, för jag vill inte verka girig.” Han fyllde vinbägaren och såg en serveringspojke skära upp en av spädgrisarna. Det knapriga skinnet knastrade under kniven och varm sky rann från köttet. Det var den ljuvligaste syn Tyrion sett på evigheter.

”Ser Addams spejare säger att pojken Starks här har lämnat Tvillingborgarna och är på väg söderut”, rapporterade fadern medan han blev serverad skivor av griskött, ”och troligtvis befinner den sig bara en dagsmarsch norr om oss.”

”Snälla, far”, bad Tyrion, ”jag ska just till att äta.”

”Får tanken på att möta pojken Stark dig att tappa modet, Tyrion? Din bror Jaime skulle brinna av iver att ge sig i kast med honom.”

”Jag ger mig hellre i kast med den här spädgrisen, för Robb Stark är inte hälften så mör och han har aldrig luktat så gott.”

Lord Lefford, den vresige mannen som hade hand om deras vapenförråd och proviant, lutade sig framåt. ”Jag hoppas era vildar inte delar er motsträvighet, för annars har vi slösat bort våra vapen på dem.”

”Mina vildar kommer att bruka era vapen väl, ers nåd”, försäkrade Tyrion. När han talade om för Lefford att han behövde vapen och rustningar åt de tre hundra män som Ulf hämtat ner från bergen skulle man ha kunnat tro att han bett karlen överlämna sina jungfruliga döttrar till dem.

Lord Lefford rynkade pannan. ”Jag såg den hårige bjässen i dag, han som envisades med att han måste ha två stridsyxor, de där tunga, svarta dubbelbladiga av stål med halvmånformiga eggar.”

”Shagga gillar att döda med bägge händerna”, förklarade Tyrion samtidigt som en trätallrik med ångande varmt griskött sattes för honom.

”Han hade fortfarande sin träyxa fastspänd på ryggen.”

”Shagga är av den uppfattningen att tre yxor är ännu bättre än två.” Tyrion stack tummen och pekfingret i saltkaret och tog en rejäl nypa som han strödde över köttet.

Ser Kevan lutade sig framåt. ”Vi tänkte placera dig och dina vildar i förtruppen när vi drabbar samman med fiendehären.”

Ser Kevan ”tänkte” sällan något som inte lord Tywin tänkt först. Tyrion hade spetsat en rejäl köttbit på dolken och fört den till munnen, men nu sänkte han handen. ”Förtruppen?” upprepade han tveksamt. Antingen hade fadern fått ny respekt för hans förmåga eller också hade han bestämt sig för att göra sig av med sin generande avkomma för gott. Tyrion hade en dyster känsla av att han visste svaret.

”De verkar blodtörstiga så det räcker”, tillade ser Kevan.

”Blodtörstiga?” Tyrion kom på att han upprepade farbroderns ord som en papegoja. Fadern iakttog honom och vägde varje ord han sa på guldvåg. ”Jag ska berätta för er hur blodtörstiga de är. I går kväll stack en månbroder ner en stenkråka för en korvs skull, och i dag då vi slog läger grep tre stenkråkor mannen och skar halsen av honom. Kanske hoppades de få tillbaka korven. Bronn lyckades hindra Shagga från att hugga av den döde mannens mandom, vilket var tur, men Ulf kräver blodspengar som Conn och Shagga vägrar att betala.”

”När soldaterna saknar disciplin ligger felet hos deras befälhavare”, fastslog fadern.

Hans bror Jaime hade alltid lyckats få sina män att ivrigt följa honom och även dö för honom, men den gåvan saknade Tyrion. Han köpte lojalitet med guld och fick folk att lyda med hjälp av sitt namn. ”En större man skulle kunna sätta skräck i dem, är det vad du försöker säga, far?”

Lord Tywin vände sig till sin bror. ”Om min sons män inte lyder hans order är förtruppen kanske inte rätta platsen för honom, och han passar kanske bättre i eftertruppen där han kan vakta proviantvagnarna.”

”Jag vill inte ha några favörer, far”, fräste Tyrion ilsket, ”och om du inte har något annat befäl att erbjuda mig ska jag anföra förtruppen.”

Lord Tywin granskade sin dvärgvuxne son. ”Jag har inte sagt något om befäl, och du tar order av ser Gregor.”

Tyrion stoppade köttbiten i munnen, tuggade ett tag och spottade sedan argt ut den. ”När det kommer till kritan är jag inte hungrig”, förklarade han och klättrade klumpigt ner från bänken. ”Jag ber er ursäkta mig, mina herrar.”

Lord Tywin böjde nådigt på huvudet och Tyrion vände sig om och gick därifrån. Han var medveten om deras blickar i ryggen då han vaggade nedför kullen. Det hördes ett gapskratt bakom honom, men han såg sig inte om utan hoppades att de skulle sätta köttet i halsen allihop.

Skymningen hade lagt sig och gjort alla baner svarta. Lägret bredde ut sig över flera kvadratkilometer mellan floden och kungsvägen och det var lätt att gå vilse bland alla män och hästar och träd, vilket Tyrion också gjorde. Han gick förbi dussintalet stora tält och hundratals matlagningseldar, och eldflugorna svävade mellan tälten som vandrande stjärnor. Han kände doften av vitlökskorv, kryddstark och aromatisk och så aptitretande att det fick det att kurra i magen. Långt borta hörde han höga röster som sjöng en oanständig visa. En fnittrande kvinna sprang förbi honom, naken under en mörk mantel, med en berusad förföljare i hälarna som snubblade över trädrötterna. Längre fram såg han två män med spjut i handen som stod på var sin sida om en liten bäck. I det avtagande ljuset övade de sig på att göra utfall och parera och deras bröst var bara och våta av svett.

Ingen tittade på honom. Ingen tilltalade honom. Ingen brydde sig om honom. Han var omgiven av män som svurit huset Lannister trohet, en enorm här på tjugo tusen man, och ändå var han ensam.

När han hörde det djupa mullret av Shaggas skratt dundra genom mörkret följde han det till stenkråkorna i deras lilla hörn av lägret. Conn son av Coratt viftade med ett ölstop. ”Tyrion halvman! Kom och slå dig ner vid vår eld och dela köttet med stenkråkorna. Vi har en oxe.”

”Jag ser det, Conn son av Coratt.” Den jättelika, röda djurkroppen var upphängd över en sprakande eld. Oxen var uppträdd på ett spett stort som ett mindre träd och blod och fett droppade ner i lågorna medan två stenkråkor vände på köttet. ”Jag tackar er. Skicka efter mig när oxen är färdigstekt.” Med lite tur skulle det till och med bli före slaget. Han gick vidare.

Varje klan hade sin egen matlagningseld, för svartöronen åt inte med stenkråkorna, och stenkråkorna åt inte med månbröderna och ingen åt med de brända männen. Det lilla tält som han lyckats tjata sig till från lord Leffords förråd hade rests mitt emellan fyra eldar, och det var där Tyrion hittade Bronn som satt och delade en vinlägel med de nya tjänarna. Lord Tywin hade skickat honom en stalldräng och en betjänt och till och med insisterat på att han skulle ha en väpnare. Allihop satt runt en falnande liten matlagningseld tillsammans med en flicka, som var slank och mörkhårig och högst arton år gammal. Tyrion betraktade hennes ansikte ett tag innan han vände blicken mot glöden och fick syn på fiskben. ”Vad har ni ätit?”

”Foreller, ers nåd”, svarade stalldrängen. ”Bronn fångade dem.”

Foreller, tänkte han. Spädgrisar. Må djävulen ta min far. Med kurrande mage stirrade han sorgset på fiskbenen.

Hans väpnare, en ung pojke med det olycksaliga namnet Podrick Payne, svalde vad han varit på väg att säga. Pojken var en avlägsen kusin till ser Ilyn Payne, kungens skarprättare, och nästan lika tyst även om han hade tungan kvar. Tyrion hade en gång fått honom att sticka ut den, bara för att vara säker. ”Definitivt en tunga”, hade han sagt, ”och en dag måste du lära dig att använda den.”

För ögonblicket hade Tyrion inte tålamod att försöka locka fram några ord ur pojken som han misstänkte påtvingats honom som ett grymt skämt. I stället riktade han uppmärksamheten mot flickan. ”Är det hon?” frågade han Bronn.

Hon reste sig behagfullt och tittade ner på honom från den imponerande höjden av hundrafemtio centimeter eller mer. ”Det är det, ers nåd, och hon kan tala för sig själv, om det behagar er.”

Han lade huvudet på sned. ”Jag är Tyrion av huset Lannister, och folk brukar kalla mig dvärgen.”

”Min mor gav mig namnet Shae, och män kallar mig…ofta.”

Bronn skrattade och Tyrion var tvungen att le. ”In med dig i tältet, Shae, är du snäll.” Han lyfte tältfliken och höll upp den för henne, och när de kommit in ställde han sig på knä och tände ett ljus.

Soldatlivet hade sina fördelar, för var man än slog läger lockade man till sig en massa löst folk. När dagens marsch var över hade Tyrion skickat i väg Bronn för att hitta en lämplig sköka åt honom. ”Jag skulle föredra en som är någorlunda ung med så vackert ansikte du kan hitta”, hade han sagt. ”Om hon har tvättat sig någon gång i år blir jag glad, och om hon inte har det får du tvätta henne. Var noga med att tala om vem jag är och varna henne för vad jag är.” Jyck hade inte alltid besvärat sig med att göra det, och det fanns ett uttryck som ibland syntes i flickornas ögon när de fick syn på lorden de anlitats för att behaga, ett uttryck som Tyrion Lannister helst aldrig mer ville se.

Han höjde ljuset och granskade henne. Bronn hade gjort ett bra jobb. Hon hade hindögon och var smärt med små, fasta bröst och ett leende som var omväxlande blygt, oförskämt och okynnigt. Det gillade han. ”Ska jag ta av mig klänningen, ers nåd?” frågade hon.

”I sinom tid. Är du jungfru, Shae?”

”Om det behagar er, ers nåd”, svarade hon sedesamt.

”Det som skulle behaga mig är sanningen, flicka.”

”Jaha, men det kostar er dubbelt så mycket.”

Tyrion avgjorde att de skulle komma utmärkt bra överens. ”Jag är en Lannister. Guld har jag massor av och du ska finna att jag är generös, men jag vill ha mer av dig än vad du har mellan benen, även om jag vill ha det med. Du ska dela mitt tält, slå upp mitt vin, skratta åt mina skämt, massera mina värkande ben efter varje dagsritt och vare sig jag behåller dig en dag eller ett år får du inte ta några andra män i din säng så länge vi är tillsammans.”

”Det låter rimligt.” Hon sträckte sig ner till fållen av den tunna klänningen av grovt kläde och drog den över huvudet i en enda flytande rörelse och kastade den åt sidan. Under fanns inget annat än Shae. ”Om hans nåd inte sätter ner det där ljuset kommer han att bränna sig om fingrarna.”

Tyrion satte ner ljuset, tog hennes hand i sin och drog henne mjukt intill sig. Hon böjde sig ner för att kyssa honom. Hennes mun smakade honung och kryddnejlika och hennes fingrar var flinka och erfarna då de hjälpte honom av med kläderna.

När han trängde in i henne välkomnade hon honom med viskade ömhetsbetygelser och små flämtningar. Tyrion misstänkte att hennes njutning var spelad, men hon gjorde det så väl att det inte spelade någon roll. Så mycket sanning krävde han inte.

Han hade behövt henne, insåg Tyrion efteråt medan hon låg tyst i hans armar. Hon eller någon som hon, för det hade nästan gått ett år sedan han sist låg med en kvinna, och det var innan han begav sig till Vinterhed i sällskap med brodern och kung Robert. Han skulle kunna dö följande dag eller dagen efter, och han ville bra mycket hellre tänka på Shae än sin far, Lysa Arryn eller lady Catelyn Stark då han gick i graven.

Han kunde känna hennes mjuka bröst mot armen där hon låg bredvid honom, och det var en skön känsla. En melodi dök upp i hans huvud, och han började vissla lågt.

”Vad är det för något, ers nåd?” mumlade Shae.

”Ingenting”, svarade han, ”bara en ballad jag lärde mig som pojke. Sov nu, älskogsblomma.”

När hennes ögon var slutna och hon andades djupt och lugnt flyttade Tyrion mycket försiktigt på sig för att inte väcka henne. Naken kröp han ut, klev över sin väpnare och gick runt till baksidan av tältet för att kasta vatten.

Bronn satt med benen i kors under en kastanj en bit ifrån det ställe där hästarna stod bundna. Soldenären tycktes inte behöva sömn som andra människor, och han var klarvaken och höll på att bryna eggen på svärdet. ”Var hittade du henne?” frågade Tyrion medan han pissade.

”Jag tog henne från en riddare. Karlen ville ogärna släppa henne, men ditt namn fick honom att tänka om…det och min dolk mot strupen.”

”Förträffligt”, sa Tyrion torrt och skakade av de sista dropparna. ”Jag tycker mig minnas att jag sa skaffa mig en sköka, inte en fiende.”

”Alla de söta var redan upptagna”, förklarade Bronn, ”men jag ska gärna lämna tillbaka henne om du föredrar en tandlös käring.”

Tyrion linkade fram till honom. ”Min höge far skulle kalla sådant tal oförskämdhet och skicka dig till gruvorna för uppstudsighet.”

”Tur för mig att du inte är din far”, svarade Bronn. ”Jag såg en med bölder över hela näsan. Vill du ha henne?”

”Vad, och krossa ditt hjärta?” gav Tyrion igen. ”Jag ska behålla Shae. Du råkar händelsevis inte komma ihåg namnet på riddaren du tog henne ifrån? Jag vill helst inte ha honom bredvid mig i slaget.”

Bronn reste sig snabb och smidig som en katt med svärdet i handen. ”Du kommer att ha mig bredvid dig i slaget, dvärg.”

Tyrion nickade. Nattluften var varm mot hans bara hud. ”Se till att jag överlever det här slaget, så ska du få precis vad du vill ha.”

Bronn kastade långsvärdet från den högra handen till den vänstra och gjorde ett hugg. ”Vem skulle vilja döda en sådan som dig?”

”Min far bland annat. Han har placerat mig i förtruppen.”

”Jag skulle göra samma sak. En liten man med en stor sköld. Du skulle driva bågskyttarna till vansinne.”

”Jag finner dig förunderligt uppmuntrande”, sa Tyrion. ”Jag måste vara galen.”

Bronn stack svärdet i skidan. ”Troligen.”

När Tyrion kom tillbaka till tältet reste sig Shae på armbågen och mumlade sömnigt. ”Jag vaknade och hans nåd var borta.”

”Hans nåd är tillbaka nu.” Han lade sig bredvid henne.

Hennes hand sökte sig ner mellan hans förkrympta ben och fann honom hård. ”Ja, det är han”, viskade hon och smekte honom.

Han frågade henne om mannen som Bronn tagit henne ifrån och hon namngav en liten vasall till en obetydlig ung lord. ”Ni behöver inte frukta en sådan som han, ers nåd”, sa flickan med fingrarna fullt upptagna av hans mandom, ”för han är en liten man.”

”Och vad är då jag, om jag får fråga?” undrade Tyrion. ”En jätte?”

”O, ja, min jätte av huset Lannister”, spann hon och besteg honom och för en kort stund lyckades hon nästan få honom att tro på det. Tyrion somnade med ett leende på läpparna…

…och vaknade i mörkret till smattrande trumpeter. Shae skakade hans axel. ”Ers nåd”, viskade hon, ”vakna, ers nåd. Jag är rädd.”

Yrvaket satte han sig upp och kastade av sig filten. Stridshornen skallade vilt och uppfordrande i natten och manade skynda, skynda, skynda. Han hörde skrik, skramlet av spjut, hästar som gnäggade men ännu inga tecken på strid. ”Det är min fars trumpeter”, förklarade han, ”som kallar till samling. Jag trodde att pojken Starks armé fortfarande var en dagsmarsch härifrån.”

Shae skakade oförstående på huvudet med stora, ängsliga ögon.

Tyrion tog sig mödosamt upp på benen och snubblade ut medan han ropade på sin väpnare. Bleka dimslöjor kom drivande från floden genom mörkret som långa vita fingrar, och lägret vaknade till liv i kylan i den tidiga morgonen: hästar sadlades, vagnar lastades, eldar släcktes. Trumpeterna skallade igen: skynda, skynda, skynda. Riddare svingade sig upp på frustande hästar och soldater knäppte på sig svärdsgehäng medan de sprang. När Tyrion äntligen hittade Podrick låg pojken och snarkade sött, så han sparkade till honom i revbenen med tån. ”Min rustning”, befallde han, ”och snabba på.” Bronn kom travande ut ur dimman i full rustning med sin buckliga halvhjälm på huvudet. ”Vet du vad som har hänt?” frågade Tyrion.

”Pojken Stark har överlistat oss”, svarade Bronn. ”Han har tagit sig fram längs kungsvägen i skydd av mörkret, och nu står hans här bara en dryg kilometer härifrån och håller på att formera sig till strid.”

Skynda, manade trumpeterna, skynda, skynda, skynda.

”Se till att klanfolket gör sig redo.” Tyrion dök in i tältet igen. ”Var är mina kläder?” röt han åt Shae. ”Där, nej, läderhosorna. Ja, ta hit stövlarna.”

När han var färdigklädd hade väpnaren lagt fram rustningen, sådan den nu var. Tyrion ägde en vacker rustning i tung plåt som var specialtillverkad för att passa hans vanskapta kropp, men den var tyvärr i säkerhet på Casterlyklippan och det var inte han. Så han fick hålla till godo med vad han lyckats få tag i från lord Leffords förråd: pansarskjorta och brynjehuva, en död riddares halsharnesk, benskenor och harneskhandskar och spetsiga stålstövlar. En del av det var utsmyckat och en del inte, men inget passade ihop eller satt som det skulle. Bröstharnesket var avsett för en större man, och till hans överdimensionerade huvud hade de hittat en enorm tunnhjälm med en tre decimeter lång triangelformad spets högst upp.

Shae hjälpte Podrick med alla spännen och remmar. ”Gråt över mig om jag dör”, sa Tyrion till skökan.

”Hur ska ni kunna veta det om ni är död?”

”Jag kommer att veta.”

”Jag tror er.” Shae drog tunnhjälmen över huvudet på honom och Podrick satte fast den i halsharnesket. Tyrion spände på sig bältet som var tungt med både kortsvärd och dolk. Vid det laget hade stalldrängen kommit med hästen, en väldig brun hingst som bar lika tung rustning som han själv, och han behövde hjälp att sitta upp och kände sig som om han vägde minst tusen kilo. Podrick räckte honom skölden, som var av massiv bok och försedd med stålbeslag, och till sist gav de honom stridsyxan. Shae tog ett steg bakåt och granskade honom. ”Hans nåd ser skräckinjagande ut.”

”Hans nåd ser ut som en dvärg i omaka rustning”, svarade Tyrion vresigt, ”men tack för de vänliga orden. Podrick, om slaget går olyckligt för oss får du se till att damen kommer välbehållen hem.” Han saluterade henne med yxan, vände hästen och travade i väg. Magen var som en hård knut och så spänd att det gjorde ont. Bakom honom började tjänarna skyndsamt att riva hans tält. Blekt karmosinröda fingrar bredde ut sig som en solfjäder i öster då solens första strålar tittade upp över horisonten och i väster var himlen purpurfärgad och stjärnbeströdd. Tyrion undrade om det var den sista soluppgång han någonsin skulle få se. Han undrade också om det var ett tecken på feghet att han gjorde det. Funderade hans bror Jaime någonsin över döden inför en strid?

Ett stridshorn hördes långt bortifrån, ett dovt, sorgligt ljud och han kände kylan sprida sig inombords. Klanfolket svingade sig upp på sina magra bergshästar medan de svor och skämtade rått, och flera av dem verkade vara berusade. Det lilla gräs som hästarna lämnat kvar var tungt av dagg, som om en förbipasserande gud hade hällt ut en säck diamanter över jorden, och den uppgående solen jagade bort de drivande dimslöjorna då Tyrion red i väg i spetsen för sin trupp. Bergsfolket föll in i ledet, och varje klan hade formerat sig efter sin egen ledare.

I gryningsljuset vecklade lord Tywins armé ut sig som en ros av järn med glänsande taggar.

Hans farbror skulle anföra centern, och ser Kevan hade rest sina baner över kungsvägen. Med kogren hängande i bältena ställde bågskyttarna upp sig på tre långa led, både öster och väster om vägen, och stod lugnt och spände bågarna. Mellan dem formerade sig pikenerarna i fyrkanter, och bakom fanns led på led av soldater med spjut, svärd och yxor. Tre hundra tungt beväpnade ryttare omgav ser Kevan och vasallerna Lefford, Lydden och Serrett med alla deras edsvurna män.

Den högra flanken bestod av enbart rytteri, omkring fyra tusen man i full rustning. Mer än tre fjärdedelar av riddarna var samlade där och de såg ut som en jättelik näve av stål. Ser Addam Marbrand förde befälet, och Tyrion såg hans baner då banerföraren skakade ut det: ett brinnande träd på orange och rökfärgad botten. Bakom honom vajade ser Flements purpurfärgade enhörning, Crakehalls svart- och vitbrokiga vildsvin, Swyfts stridstupp och många, många fler.

Fadern intog sin plats på kullen där han sovit med reservtrupperna runt omkring sig. Det var en stor styrka på fem tusen man, hälften beridna och hälften fotsoldater. Lord Tywin anförde nästan alltid reservtrupperna och han brukade välja en högt belägen punkt där han kunde se slaget utveckla sig och sätta in sina styrkor där de bäst behövdes.

Till och med på avstånd var fadern praktfull. Tywin Lannisters stridsrustning överglänste till och med hans son Jaimes förgyllda rustning. Manteln var sydd av oräkneliga lager guldtyg och så tung att den knappt rörde sig när han gick och så omfångsrik att den täckte större delen av hingstens bakdel då han satt i sadeln. Inget vanligt spänne klarade en sådan tyngd, så manteln hölls på plats av ett par lejoninnor i miniatyr som satt hopkrupna på hans axlar redo att ta språnget. Deras make, en lejonhanne med magnifik man, vilade rytande och med utsträckt tass ovanpå lord Tywins tunnhjälm. Alla tre lejonen var av guld med rubiner till ögon. Rustningen var gjord av tung stålplåt som var överdragen med mörkt karmosinröd emalj och benskenorna och harneskhandskarna var prydda med slingor i guld. Rondellerna såg ut som gyllene solar, alla spännen var förgyllda och det röda stålet så välpolerat att det sken som eld i ljuset från den uppgående solen.

Tyrion kunde höra mullret från fiendens trummor nu, och han mindes Robb Stark som han senast sett honom i faderns högsäte i stora salen på Vinterhed med ett draget, glänsande svärd i handen. Han mindes hur skräckvargarna hade dykt upp ur skuggorna och gått till anfall mot honom, och plötsligt såg han dem för sig igen, morrande och nafsande och med sina blottade tänder alldeles intill hans ansikte. Skulle pojken ta med sig vargarna i kriget? Tanken gjorde honom illa till mods.

Nordborna skulle vara utmattade efter sin långa sömnlösa marsch, och Tyrion undrade vad pojken egentligen hade tänkt på. Trodde han verkligen att han kunde överrumpla dem medan de sov? Den chansen var inte stor, för vad man än kunde säga om Tywin Lannister så var han inte dum.

Förtruppen höll på att formera sig till vänster om honom. Han fick syn på baneret först, tre svarta hundar på gul botten, och under det satt ser Gregor på den största häst Tyrion någonsin sett. Bronn kastade en blick på honom och flinade. ”Följ alltid efter en stor man då du ger dig ut på slagfältet.”

Tyrion tittade frågande på honom. ”Varför det?”

”De är sådana utmärkta måltavlor, och den där kommer alla bågskyttar att sikta på.”

Tyrion skrattade och såg med ens Berget som rider med nya ögon. ”Det har jag aldrig tänkt på.”

Clegane tillät sig inte någon som helst prakt, och hans rustning var av glanslös, grå stålplåt, som flitig användning gjort full av rispor och märken, och den pryddes varken av emblem eller andra utsmyckningar. Han placerade ut sina män genom att peka med klingan, ett tvåhandsslagsvärd som ser Gregor viftade med lika lätt med en hand som en mindre man skulle vifta med en dolk. ”Var och en som försöker ta till flykten hugger jag själv ner”, röt han just som han fick syn på Tyrion. ”Dvärg! Ta vänstra flanken och håll floden om du kan.”

För att komma runt deras vänstra flank skulle pojken Stark behöva hästar som kunde springa på vattnet. Tyrion ledde sina män mot flodbanken. ”Titta”, ropade han och pekade med yxan. ”Floden.” En filt av blek dimma klängde sig fortfarande fast vid vattenytan och där under forsade det mörkgröna vattnet förbi. Vid strandkanten var floden grund, men bottnen var gyttjig och vassen växte tät. ”Den där floden är vår, och vad som än händer ska ni hålla er nära vattnet. Förlora det aldrig ur sikte, och låt ingen fiende komma mellan oss och vår flod. Om de besudlar vårt vatten ska ni hugga av dem mandomen och mata fiskarna med den.”

Shagga hade en yxa i vardera handen, och han slog ihop dem så att det ekade om det. ”Halvman!” skrek han. Andra stenkråkor tog upp ropet liksom svartöron och månbröder. De brända männen skrek inte men de skramlade med svärd och spjut. ”Halvman! Halvman! Halvman!”

Tyrion red runt i en cirkel för att få en överblick över slagfältet. Marken var kuperad och ojämn här, mjuk och lerig nära floden och steg sedan långsamt mot kungsvägen, och bortom den, mot öster, var den stenig och hård. Det växte några träd här och var på sluttningarna, men större delen av landområdet hade röjts och planterats. Hjärtat dunkade i bröstet i takt med trummorna och under lagren av läder och stål var pannan kall av svett. Han såg ser Gregor rida fram och tillbaka längs linjen medan han skrek och gestikulerade. Även den här flanken bestod av endast rytteri, men medan den högra var som en brynjeklädd näve av riddare och tungt beväpnade lansiärer bestod förtruppen av Västerns avskräde: beridna bågskyttar i läderjackor, ett myller av odisciplinerade friryttare och soldenärer, lantarbetare på arbetshästar beväpnade med liar och sina fäders rostiga svärd, oerfarna pojkar från fattigkvarteren i Lannishamn och så Tyrion och hans bergsfolk.

”Kråkmat”, muttrade Bronn bredvid honom och gav uttryck åt Tyrions tankar. Han kunde bara nicka. Hade fadern förlorat förståndet? Inga pikenerare, för få bågskyttar, en knapp handfull riddare, illa beväpnade män utan rustning under befäl av ett odjur som inte kunde tänka utan bara styrdes av sitt raseri. Hur kunde fadern förvänta sig att denna brokiga och orutinerade samling skulle kunna hålla vänsterflanken?

Han fick inte tid att tänka mer på saken. Trummorna var så nära nu att slagen gick honom på nerverna och fick det att börja rycka i händerna. Bronn drog sitt långsvärd och plötsligt var fienden där framför dem. De vällde över kullarna och avancerade med taktfasta steg bakom en mur av sköldar och pikar.

Vid alla gudar, så många de är, tänkte Tyrion trots att han visste att fadern hade fler män på slagfältet. Deras kaptener anförde dem på stridshästar i rustning och bredvid red banerförarna. Han såg ätten Hornwoods älgtjur, Karstarks strålande sol, lord Cerwyns stridsyxa, ätten Glovers brynjeklädda knytnäve…och Freys tvillingborgar, blått på grått. Och fadern som varit så säker på att lord Walder inte skulle röra sig ur fläcken! Huset Starks vita baner syntes överallt och de grå skräckvargarna tycktes springa och hoppa där baneren vajade och fladdrade på sina höga stänger. Var är pojken? undrade Tyrion.

Ett stridshorn skallade. Ett långt, lågt ljud som lät lika avskräckande som den kalla vinden från norr. Ätten Lannisters trumpeter svarade, fräckt och trotsigt, men ändå tyckte Tyrion att de lät svagare på något sätt och ängsligare. Han kände hur magen gjorde uppror och hoppades att han inte skulle dö mitt under ett diarréanfall.

Då ljudet från stridshornen dog bort fylldes luften av ett vinande och en störtskur av pilar steg upp från hans högra sida där vägen var flankerad av bågskyttar. Nordborna började springa och ropade medan de anföll, men pilarna vräkte ner på dem som hagel, hundratals, tusentals, och ropen övergick i skrik av smärta när män snavade och föll. Då var redan en andra pilskur i luften och bågskyttarna höll som bäst på att sätta en tredje pil i bågen.

Trumpeterna skallade igen. Ser Gregor viftade med sitt jättesvärd och röt ett kommando och tusen röster svarade skrikande. Tyrion sporrade hästen och bidrog med sin röst till kakofonin, och förtruppen vällde framåt. ”Håll floden!” skrek han till klanfolket medan de red. ”Kom ihåg att hålla er till floden.” Han förde fortfarande befälet då de föll i galopp tills Chella gav ifrån sig ett blodisande skri och galopperade förbi honom och Shagga tjutande följde efter. De andra i klanfolket satte efter dem och lämnade kvar Tyrion i kölvattnet.

En halvmåne av spjutbeväpnade fiender hade formerat sig framför dem, en dubbel igelkott med taggar av stål som väntade bakom höga eksköldar prydda med ätten Karstarks strålande sol. Gregor Clegane nådde först fram till dem i spetsen för pansarklädda veteraner i kilformering. Hälften av hästarna skyggade i sista sekunden och vände om inför raden av spjut. De andra dog då vassa stålspetsar slet upp bröstet på dem. Tyrion såg dussintalet män falla. Cleganes hingst stegrade sig och sparkade vilt omkring sig med järnskodda hovar då en hullingförsedd spjutspets stacks i halsen på honom. Galen av smärta kastade sig hästen in i leden av soldater. Spjut kastades mot honom från alla håll, men sköldmuren vek sig under hans tyngd och nordborna snubblade bort från djurets dödskamp. Samtidigt som hästen tuggade fradga och drog sitt sista andetag reste sig Berget som rider oskadd och började slå omkring sig med sitt tvåhandsslagsvärd.

Shagga störtade igenom öppningen med andra stenkråkor tätt i hälarna innan sköldarna hann stängas igen. Tyrion skrek: ”Brända män! Månbröder! Följ mig!” Men de flesta av dem var före honom. Han såg Timett son av Timett hoppa då hästen dog under honom i full karriär, såg en månbroder spetsas på ett av ätten Karstarks spjut, såg Conns häst krossa en mans revben med en spark. En skur av pilar regnade ner över dem, och var de kom ifrån kunde han inte säga, men de föll både på ätten Starks och Lannisters soldater och studsade mot rustningar eller trängde in i kroppar. Tyrion höjde skölden och gömde sig under den.

Igelkotten höll på att rämna och nordborna vek undan för den överlägsna beridna styrkan. Tyrion såg Shagga träffa en spjutbeväpnad man mitt i bröstet då den dåren springande gick till anfall, såg hans yxa skära genom brynja och läder, muskler och lungor. Mannen var död innan han föll med yxhuvudet sittande i bröstet, men ändå red Shagga vidare och klöv en sköld i två delar med sin vänstra stridsyxa medan liket lealöst släpades med på hans högra sida. Till slut gled den döde mannen av, och Shagga slog ihop sina två yxor och tjöt.

Vid det laget hade Tyrion fienden över sig och striden krympte till de få meterna mark runt omkring hans häst. En soldat högg mot hans bröst och hans yxa for ut och slog spjutet åt sidan. Mannen gick till anfall igen, men Tyrion sporrade hästen och hoppade över honom. Bronn var omgiven av tre fiender, men han högg huvudet av den förste och skar upp ansiktet på den andre.

Ett spjut kom susande mot Tyrion från vänster och slog i skölden med en dov duns. Han vände hästen och satte efter den som kastat spjutet, men mannen höll skölden över huvudet. Tyrion cirklade runt honom och lät yxslagen hagla på träet. Ekflisorna yrde tills nordbon förlorade fotfästet och halkade och föll platt på rygg med skölden ovanför sig. Han var utom räckhåll för Tyrions yxa och det var för besvärligt att sitta av, så han lämnade honom där och red efter en annan man som han anföll bakifrån med ett svepande hugg som kändes ända upp i axeln. Det gav honom ett ögonblicks andrum och han höll in hästen och såg sig om efter floden. Där var den, till höger om honom. På något sätt hade han svängt runt ett halvt varv.

En av de brända männen red förbi hopsjunken på hästen. Ett spjut hade körts i magen på honom och stack ut genom ryggen. Han gick inte att rädda, men då Tyrion såg en nordbo springa fram och sträcka sig efter tyglarna anföll han.

Mannen mötte honom med svärdet i handen. Han var lång och mager och klädd i lång ringbrynja och harneskhandskar av stål, men han hade tappat hjälmen och blodet rann ner i ögonen från ett sår i pannan. Tyrion siktade mot hans ansikte, men mannen slog yxan åt sidan. ”Dvärg”, skrek han. ”Dö.” Han rörde sig i cirkel medan Tyrion red runt honom och högg mot hans huvud och axlar. Stål brakade samman med stål och Tyrion insåg snart att den långe mannen var både snabbare och starkare än han själv. Var i alla sju helveten fanns Bronn? ”Dö”, grymtade mannen och högg vilt efter honom och Tyrion hann nätt och jämnt få upp skölden i tid. Träet tycktes explodera av det kraftiga hugget och föll till marken i bitar. ”Dö! ” vrålade soldaten, kom närmare och gav Tyrion ett slag över tinningen som var så hårt att det rungade i huvudet. Klingan gav ifrån sig ett fasansfullt, skrapande ljud då han drog tillbaka den över stålet. Den långe mannen flinade tills Tyrions stridshäst snabb som en orm bet honom så djupt i kinden att benet syntes. Då skrek han. Tyrion begravde yxan i hans huvud. ”Dö själv”, sa han och det gjorde mannen.

Då han ryckte loss bladet hörde han ett rop. ”Eddard!” klingade en röst. ”För Eddard och Vinterhed!” Riddaren kom dundrande emot honom medan han svingade en spikbesatt morgonstjärna runt huvudet, och deras stridshästar brakade samman innan Tyrion ens hann öppna munnen och ropa på Bronn. Den högra armbågen exploderade av smärta då spikarna trängde igenom den tunna metallen vid leden. På ett kick var yxan borta och han trevade efter svärdet, men morgonstjärnan snurrade redan runt och närmade sig hans ansikte. Det hördes ett vämjeligt krasande ljud och så föll han. Tyrion mindes inte att han träffat marken, men då han tittade upp hade han bara himmel ovanför sig. Han rullade över på sidan och försökte ta sig upp på benen, men hela kroppen dunkade av smärta och det gjorde alldeles för ont. Riddaren som fällt honom tornade upp sig ovanför honom. ”Dvärgen Tyrion”, sa han med dånande röst, ”du är min. Ger du dig, Lannister?”

Ja, tänkte Tyrion, men ordet fastnade i halsen. Han gav ifrån sig ett kraxande ljud och försökte komma upp på knä medan han famlade efter ett vapen. Svärdet, dolken, vad som helst…

”Ger du dig?” Riddaren såg enorm ut där han satt på sin bepansrade stridshäst. Både mannen och hästen verkade jättelika och morgonstjärnan snurrade makligt runt. Tyrions händer var som förlamade, han såg suddigt och skidan var tom. ”Ge dig eller dö”, förkunnade riddaren och morgonstjärnan snurrade fortare och fortare.

Tyrion kom vingligt på fötter och körde huvudet i hästens mage. Djuret gav till ett fasansfullt skrik och stegrade sig. Det försökte vrida sig loss från smärtan och en dusch av blod och inälvor sköljde över Tyrions ansikte. Hästen föll som ett jordskred, och i nästa stund var visiret täckt av lera och något tryckte mot foten. Han lyckades slita sig loss och strupen var så hopsnörd att han knappt förmådde tala. ”…ger…”, lyckades han kraxa fram.

”Ja”, stönade en röst tjock av smärta.

Tyrion skrapade bort leran från visiret så att han kunde se igen. Hästen hade fallit på sin egen ryttare och riddarens ben satt fast och armen han använt för att hejda fallet var vriden i en konstig vinkel. ”Jag ger mig”, upprepade han och trevade vid bältet med sin friska hand och drog ett svärd som han kastade för Tyrions fötter. ”Jag ger mig, ers nåd.”

Omtumlad ställde sig Tyrion på knä och tog upp klingan. Det dunkade av smärta i armbågen då han rörde armen. Striderna tycktes ha dragit sig ifrån honom, och på den här delen av slagfältet var det ingen kvar utom ett stort antal lik. Korparna kretsade redan runt och landade för att äta. Han såg att ser Kevan hade ryckt fram med centern för att hjälpa förtruppen och hans massformering av pikenerare hade trängt tillbaka nordborna mot kullarna. De slogs på sluttningarna där pikarna kördes mot ännu en mur av sköldar, fast de här var ovala och förstärkta med järnnitar. Medan han tittade på fylldes luften av pilar igen och männen bakom ekmuren kröp ihop under den mördande elden. ”Jag tror ni håller på att förlora, ser”, sa han till riddaren under hästen. Mannen svarade inte.

Ljudet av hovar bakom ryggen fick honom att svänga runt trots att han hade så ont i armbågen att han knappt förmådde lyfta svärdet. Bronn höll in hästen och tittade ner på honom.

”Det var inte stor nytta man hade av dig”, påpekade Tyrion.

”Det verkar som om du klarade dig bra på egen hand”, svarade Bronn, ”men du har tappat bort spetsen på hjälmen.”

Tyrion kände på ovansidan av tunnhjälmen. Spetsen hade gått av. ”Jag har inte tappat bort den, för jag vet precis var den finns. Kan du se min häst någonstans?”

När de äntligen hittade hästen hade trumpeterna skallat igen och lord Tywins reservtrupper svepte fram längs floden. Tyrion såg sin far dundra fram över slagfältet med ätten Lannisters baner i karmosinrött och guld vajande över huvudet. Fem hundra riddare omgav honom med solen gnistrande i lansspetsarna. Resterna av ätten Starks linjer krossades som glas under deras våldsamma anfall.

Eftersom armbågen var svullen och dunkade av smärta gjorde Tyrion inget försök att delta i blodbadet utan red i väg tillsammans med Bronn för att leta efter sina män. Han fann många bland de döda. Ulf son av Umar låg i en pöl av stelnat blod med armen avhuggen vid armbågen och ett dussin av sina månbröder omkring sig. Shagga låg hopsjunken under ett träd genomborrad av pilar med Conns huvud i knäet. Tyrion trodde att bägge två var döda, men då han satt av öppnade Shagga ögonen och sa: ”De har dödat Conn son av Coratt.” Den stilige Conn hade inte en skråma utom den röda blodfläcken på bröstet där spjutet trängt in. Det var först då Bronn drog upp Shagga på fötter som den store mannen tycktes lägga märke till pilarna. Han drog ut dem en efter en och förbannade hålen de gjort i hans lager av ringbrynja och läder, och han tjöt som en gris då de hjälpte honom med dem som satt i köttet. Chella dotter av Cheyk kom ridande medan de höll på att plocka ut pilarna ur Shagga och visade dem fyra öron som hon tagit. Timett hittade de där när han höll på att plundra de dödas lik tillsammans med sina brända män. Av de tre hundra i klanfolket som ridit ut i striden tillsammans med Tyrion Lannister hade kanske hälften överlevt.

Han lämnade kvar de levande att ta hand om de döda, skickade Bronn efter sin tillfångatagne riddare och gav sig i väg för att leta upp fadern. Lord Tywin satt vid floden och drack vin ur en juvelbesatt bägare medan hans väpnare höll på att knäppa upp spännena på bröstharnesket. ”En strålande seger”, sa ser Kevan när han fick syn på Tyrion, ”och dina vildar kämpade bra.”

Faderns blekgröna, guldfläckiga ögon vilade på honom och blicken var så kall att Tyrion rös. ”Blev du förvånad, far?” undrade han. ”Störde det dina planer? Det var väl meningen att vi skulle bli slaktade?”

Lord Tywin tömde bägaren med uttryckslöst ansikte. ”Jag placerade de minst disciplinerade männen på vänsterflanken, det stämmer, och jag hade räknat med att de inte skulle hålla stånd. Robb Stark är en grön pojke som troligen är begåvad med mer mod än klokhet, och jag hade hoppats att då han såg vår vänsterflank bryta samman och retirera skulle han störta efter genom gapet. När han väl var igenom skulle ser Kevans pikenerare svänga runt, ta honom i flanken och driva ner honom i floden medan jag ryckte fram med reservtrupperna.”

”Och du tyckte det var bäst att placera mig mitt i blodbadet utan att avslöja dina planer för mig.”

”En spelad reträtt är inte lika övertygande”, påpekade fadern, ”och jag hade ingen större lust att anförtro mina planer till en man som umgås med soldenärer och vildar.”

”Då var det ju synd att mina vildar korsade dina planer.” Tyrion drog av sig harneskhandsken och lät den falla till marken samtidigt som han gjorde en grimas av smärta.

”Pojken Stark visade sig försiktigare än jag hade väntat av en som är så ung”, erkände lord Tywin, ”men en seger är en seger. Du tycks vara sårad.”

Tyrions högra arm var genomdränkt av blod. ”Vänligt av dig att lägga märke till det, far”, sa han genom sammanbitna tänder. ”Får jag besvära dig med att skicka efter en livmedikus? Såvida du inte tilltalas av tanken på att ha en enarmad dvärg till son…”

Någon ropade enträget ”Lord Tywin!” och fick fadern att vända på huvudet innan han hann svara. Tywin Lannister reste sig samtidigt som ser Addam Marbrand hoppade av hästen, som var löddrig och blödde ur munnen. Ser Addam föll på knä. Det var en skranglig man med mörkt kopparfärgat hår som gick ner till axlarna och han var iförd en rustning av glänsande bronsfärgat stål med sitt hus brinnande träd etsat i svart på bröstharnesket. ”Ers nåd, vi har tagit några av deras befälhavare: lord Cerwyn, ser Wylis Manderly, Harrion Karstark, fyra av ätten Frey. Lord Hornwood är död och jag är rädd för att Roose Bolton har undflytt oss.”

”Och pojken?” frågade lord Tywin.

Ser Addam tvekade. ”Pojken Stark var inte med dem, ers nåd. Det sägs att han gick över floden vid Tvillingborgarna med större delen av sitt rytteri och är på väg i sporrsträck mot Flodvattnet.”

En grön pojke, hade fadern sagt, som troligen är begåvad med mer mod än klokhet. Tyrion skulle ha skrattat om det inte gjort så förtvivlat ont.