Kampen om järntronen

DAENERYS

Daenerys Targaryen äktade khal Drogo i rädsla och barbarisk prakt på ett fält utanför Pentos murar, för dothrakierna ansåg att alla viktiga händelser i en människas liv skulle ske under bar himmel.

Drogo hade kallat samman sin khalasar, och de hade kommit, fyrtio tusen dothrakikrigare och ett oräkneligt antal kvinnor, barn och slavar. De slog läger utanför stadsmuren med sina väldiga hjordar och byggde palats av flätat gräs, åt allt inom synhåll och gjorde de goda människorna i Pentos ängsligare för var dag som gick.

”Mina ämbetsbröder har fördubblat storleken på stadsvakten”, berättade Illyrio för dem en kväll då de satt och åt honungsglaserad anka och pepparkakor med apelsinsmak i palatset som tillhört Drogo. Khalen hade förenat sig med sin khalasar och Daenerys och hennes bror hade fått överta palatset fram till bröllopet.

”Det är bäst vi ser till att få prinsessan Daenerys bortgift snabbt innan de överlämnar hälften av Pentos rikedomar till soldenärer och banditer”, skämtade ser Jorah Mormont. Den landsflyktige riddaren hade svurit Viserys trohetsed samma kväll som Dany blev såld till khal Drogo, och sedan dess hade Mormont varit deras ständige följeslagare.

Master Illyrio skrattade till genom tveskägget, men Viserys drog inte ens på munnen. ”Han kan få henne i morgon dag om han vill”, sa brodern och kastade en blick på Dany som slog ner ögonen, ”bara han betalar priset.”

Illyrio viftade lojt med handen i luften så att ringarna på hans feta fingrar glittrade. ”Jag har ju redan försäkrat att allt är ordnat. Lita på mig. Khalen har lovat er en kungakrona, och den ska ni få.”

”Ja, men när?”

”När det behagar khalen”, svarade Illyrio. ”Han ska ha flickan först, och när de är gifta måste han tåga över slätterna och presentera henne för dosh khaleenen i Vaes Dothrak. Efter det kanske, om tecknen är gynnsamt inställda till krig.”

Viserys sjöd av otålighet. ”Må djävulen ta dothrakiernas tecken. Troninkräktaren sitter på min fars tron. Hur länge måste jag vänta?”

Illyrio ryckte på de bastanta axlarna. ”Ni har väntat nästan hela ert liv, store konung. Vad spelar ytterligare några månader eller år för roll?”

Ser Jorah, som hade varit så långt österut som Vaes Dothrak, nickade instämmande. ”Jag råder er att vara tålmodig, ers höghet. Dothrakierna står vid sitt ord, men de gör saker när det passar dem. En lägre stående man kan be khalen om en ynnest men får aldrig tillåta sig att kritisera honom.”

Viserys blev tvärarg. ”Vakta din tunga, Mormont, annars låter jag dra ut den. Jag är inte någon lägre stående man utan den rättmätige härskaren över de sju konungarikena. Draken ber inte om saker.”

Ser Jorah sänkte respektfullt blicken, och Illyrio log gåtfullt och vred av en vinge på ankan. Honung och fett rann över hans fingrar och droppade ner i skägget medan han tuggade på det möra köttet. Det finns inga drakar längre, tänkte Dany och betraktade brodern, fast hon vågade inte säga det högt.

Men den natten drömde hon om en. Viserys slog henne och gjorde henne illa. Hon var naken och rädslan fick henne att röra sig klumpigt. Hon försökte springa ifrån honom, men kroppen verkade stor och otymplig. Han slog henne igen och hon snubblade och föll. ”Du väckte draken”, skrek han och sparkade henne. ”Du väckte draken, du väckte draken.” Låren var klibbiga av blod och hon slöt ögonen och gnällde. Då hördes ett fasansfullt brakande ljud och det sprakade som från en stor eld. När hon tittade upp igen var Viserys försvunnen, väldiga eldkvastar slog upp överallt och mitt bland dem fanns draken. Den vred långsamt på sitt jättelika huvud. Då dess glödheta blick fann hennes vaknade hon darrande och badande i svett. Hon hade aldrig varit så rädd…

…förrän hennes bröllopsdag till sist randades.

Ceremonin började i gryningen och höll på fram till skymningen, en ändlös dag av drickande och festande och slagsmål. En kolossal plattform av jord hade byggts upp bland gräspalatsen och där satt Dany bredvid khal Drogo ovanför det myllrande havet av dothrakier. Hon hade aldrig sett så mycket folk på ett ställe och inte heller så underliga och skrämmande människor. Ryttarhövdingarna satte visserligen på sig dyrbara kläder och söta parfymer då de besökte de fria städerna, men ute under den bara himlen höll de sig till sina gamla seder. Både män och kvinnor bar målade lädervästar över nakna bröst och benläder av hästhår som hölls ihop med bälten bestående av bronsmedaljonger, och krigarna smorde in sina långa flätor med fett från eldgroparna. De frossade på hästkött stekt med honung och paprika, drack sig redlösa på jäst hästmjölk och Illyrios fina viner och skämtade med varandra över eldarna med röster som lät grova och främmande i Danys öron.

Viserys satt alldeles nedanför henne och såg ståtlig ut i en ny svart ylletunika med en scharlakansröd drake på bröstet. Illyrio och ser Jorah satt bredvid honom. De hade fått hedersplatser alldeles nedanför khalens egna blodsryttare, men Dany kunde se vreden i broderns syrenfärgade ögon. Han tyckte inte om att sitta nedanför henne, och han blev rasande då slavarna först erbjöd varje rätt till khalen och hans brud och sedan serverade honom det brudparet inte ville ha. Han kunde inte göra något annat än underblåsa sin förbittring, och det gjorde han medan humöret för var timme blev allt sämre allt eftersom antalet förolämpningar mot hans person ökade.

Dany hade aldrig känt sig så ensam som då hon satt mitt i den där enorma människomassan. Brodern hade sagt åt henne att le, och därför log hon tills det värkte i ansiktet och tårarna steg upp i ögonen. Hon gjorde sitt bästa för att dölja dem eftersom hon visste hur arg Viserys skulle bli om han märkte att hon grät och var livrädd för hur khal Drogo skulle reagera. Man kom fram med mat till henne — ångande köttbitar och tjocka, svarta korvar och dothrakiska blodpajer, och senare frukt och mannagrässtuvningar och delikata bakverk från köken i Pentos — men hon viftade bort allt, för magen var i uppror och hon visste att hon inte skulle få behålla en bit.

Det fanns ingen att prata med. Khal Drogo ropade befallningar och skämt ner till sina blodsryttare och skrattade åt deras svar, men han tittade knappt på Dany där hon satt bredvid honom. De kunde inte heller tala varandras språk. Dothrakiska var obegripligt för henne och khalen kunde bara några få ord på de fria städernas uppblandade valyriska och inte något alls på de sju konungarikenas gemensamma språk. Hon skulle till och med ha varit tacksam om hon fått samtala med Illyrio och brodern, men de befann sig alldeles för långt under henne för att höra.

Därför satt hon där i sin brudstass i siden utan att våga äta och smuttade på en mugg honungsdoftande vin medan hon pratade med sig själv. Jag är av drakens blod, sa hon sig. Jag är Daenerys stormfödd, prinsessa av Draksten, av Aegon erövrarens blod och säd.

Solen hade inte hunnit långt upp på himlen när hon såg den förste mannen dö. Trummorna dunkade medan några av kvinnorna dansade för khalen. Drogo tittade uttryckslöst på, men han följde deras rörelser med blicken och då och då kastade han ner en bronsmedaljong som kvinnorna fick slåss om.

Krigarna tittade också på. Slutligen klev en av dem in i ringen och tog en danserska i armen, vräkte omkull henne på marken och besteg henne där, precis som en hingst bestiger ett sto. Illyrio hade berättat för henne att detta kunde inträffa. ”Dothrakierna parar sig som djuren i sina hjordar. Man har inget privatliv i en khalasar, och de ser inte på synd och skam som vi gör.”

Dany blev rädd då hon insåg vad som höll på att hända och tittade bort från det kopulerande paret, men en andra krigare steg fram och en tredje, och snart fanns det ingenstans att fästa blicken. Så grep två män tag i samma kvinna. Dany hörde ett skrik, såg en knuff och på ett ögonblick hade de dragit arakherna, långa, rakbladsvassa klingor som var till hälften svärd och till hälften lie. En dödsdans började medan krigarna kretsade runt varandra och högg, hoppade mot varandra och svingade klingorna ovanför sina huvuden medan de skrek förolämpningar varje gång de drabbade samman. Ingen gjorde minsta ansats att ingripa.

Det hela slutade lika snabbt som det börjat. Arakherna rörde sig så snabbt att Dany inte hann med, den ene mannen missade ett steg och den andre svingade sin klinga i en flack båge. Stålet trängde in i köttet alldeles ovanför midjan på dothrakiern och öppnade honom från ryggraden till naveln så att inälvorna rann ut i dammet. Medan förloraren dog tog vinnaren tag i närmaste kvinna — som inte ens var den de slagits om — och tog henne på fläcken. Några slavar bar bort kroppen och dansen återupptogs.

Master Illyrio hade varnat Dany även för detta. ”Ett dothrakiskt bröllop utan minst tre döda anses vara en trist tillställning”, hade han sagt. Hennes bröllop måste ha varit särskilt välsignat, för innan dagen var slut hade tolv män dött.

Medan timmarna gick växte skräcken inom Dany tills hon var nära att skrika. Hon var rädd för dothrakierna vars seder verkade främmande och monstruösa, som om de var bestar i mänsklig skepnad och inte riktiga människor alls. Hon var rädd för brodern, för vad han skulle ta sig till om hon svek honom, och mest av allt var hon rädd för vad som skulle hända på kvällen under stjärnorna sedan brodern överlämnat henne till bjässen som satt och drack bredvid henne med ett ansikte som var lika orörligt och grymt som en bronsmask.

Jag är av drakens blod, sa hon sig än en gång.

När solen till slut stod lågt på himlen klappade khal Drogo i händerna och trummorna och ropen och festandet upphörde genast. Drogo reste sig och drog upp Dany på fötter bredvid sig. Det var dags för hennes brudgåvor.

Och efter gåvorna då solen gått ner, det visste hon, skulle det bli dags för hennes make att rida henne och fullborda äktenskapet. Dany försökte skjuta ifrån sig tanken, men den vägrade att lämna henne, så hon slog armarna om sig för att försöka låta bli att darra.

Viserys skänkte henne tre tjänarinnor. Dany visste att de inte hade kostat honom någonting, för utan tvivel var det Illyrio som betalat för flickorna. Irri och Jhiqui var kopparhyade dothrakier med svart hår och mandelformade ögon och Doreah en ljushårig och blåögd flicka från Lys. ”Det här är inga vanliga tjänare, söta syster”, berättade brodern medan de en i taget fördes fram till henne. ”Illyrio och jag har personligen valt ut dem åt dig. Irri ska lära dig rida, Jhiqui ska hjälpa dig med dothrakiska och Doreah ska undervisa dig i kärlekens konst.” Han log snett. ”Hon är mycket bra, det kan både Illyrio och jag intyga.”

Ser Jorah Mormont bad om ursäkt för sin gåva. ”Det är inte mycket att komma med, vördade prinsessa, men allt en fattig landsflyktig hade råd med”, förklarade han då han lade en liten trave gamla böcker framför henne. Det var historier och ballader från de sju konungarikena, såg hon, och de var skrivna på det gemensamma språket. Hon tackade honom av hela sitt hjärta.

Master Illyrio mumlade en befallning och fyra kraftigt byggda slavar skyndade fram med en stor bronsbeslagen cederträkista mellan sig. När hon öppnade den fann hon högar med finaste sammet och damast som tillverkades i de fria städerna…och ovanpå det mjuka tyget låg tre ägg. Dany flämtade till, för hon hade aldrig sett något så vackert. Alla äggen var olika och hade så överdådiga färger att hon först trodde att de var inlagda med ädelstenar, och de var så stora att hon måste använda bägge händerna för att hålla i ett. Hon lyfte försiktigt upp ett av dem och förväntade sig att det skulle vara gjort av tunt porslin eller skör emalj eller till och med blåst glas, men det var mycket tyngre än så, som om det vore av massiv sten. Skalet var täckt med små fjäll och då hon vred ägget mellan fingrarna skimrade det som blankpolerad metall i ljuset från den nedgående solen. Ett ägg var mörkgrönt, och beroende på hur Dany höll det skiftade det i brons. Ett annat var gräddfärgat med strimmor av guld. Det sista var svart som havet vid midnatt men ändå levande med scharlakansröda krusningar och virvlar. ”Vad är de för något?” frågade hon med en röst som var dämpad och full av förundran.

”Drakägg från skuggländerna bortom Asshai”, svarade master Illyrio. ”Tidsåldrarna har förvandlat dem till sten, och ändå strålar de fortfarande av skönhet.”

”De kommer alltid att vara mina finaste klenoder.” Dany hade hört talas om sådana ägg men hade själv aldrig sett något och inte heller trott att hon någonsin skulle få göra det. Det var i sanning en magnifik gåva, fast hon visste att Illyrio hade råd att vara frikostig, för han hade fått en förmögenhet i hästar och slavar för sin medverkan i försäljningen av henne till khal Drogo.

Khalens blodsryttare skänkte henne de tre traditionella vapnen, och det var praktfulla vapen. Haggo gav henne en läderpiska med silverhandtag, Cohollo en utsökt arakh med utsmyckningar av guld, och Qotho en pilbåge av drakben som var högre än hon själv. Master Illyrio och ser Jorah hade lärt henne hur hon enligt traditionen skulle tacka nej till dessa gåvor. ”Detta är gåvor värdiga en stor krigare, o blod av mitt blod, och jag är blott kvinna. Låt min herre och make bära dem i mitt ställe.” Och på det viset fick även khal Drogo sina ”brudgåvor”.

Dany fick också massor av gåvor av andra dothrakier: tofflor och smycken och silverspännen för håret, medaljongbälten och målade västar och mjuka skinn, sidentyger och burkar med väldoftande krämer, nålar och fjädrar och små flaskor av purpurfärgat glas och en klänning gjord av skinnen från tusen möss. ”En furstlig gåva, khaleesi”, sa master Illyrio om den sistnämnda sedan han berättat vad det var. ”Mycket tursam.” Högarna med gåvor växte runt omkring henne, fler än hon kunde föreställa sig och fler än hon egentligen ville ha eller hade användning för.

Sist av allt överlämnade khal Drogo sin brudgåva till henne. Då han lämnade Danys sida spreds en förväntansfull tystnad som ringar på vattnet från mitten av lägret och växte tills det blev knäpptyst i hela khalasaren. När han kom tillbaka delade sig den täta folkmassan för honom och han ledde fram hästen till henne.

Det var ett eldigt ungsto, och Dany visste i alla fall så pass mycket om hästar att hon förstod att detta inte var något vanligt riddjur. Det fanns något hos stoet som tog andan ur henne. Hon var grå som vinterhavet med en man som silverfärgad rök.

Tvekande sträckte Dany ut handen och strök hästen över halsen och lät fingrarna glida genom silvermanen. Khal Drogo sa något på dothrakiska och master Illyrio översatte. ”Silver för silvret i ert hår, säger khalen.”

”Hon är vacker”, mumlade Dany.

”Hon är khalasarens stolthet”, talade Illyrio om, ”och enligt sedvänjan måste khaleesin rida en häst som är värdig hennes plats vid sidan av khalen.”

Drogo klev fram och lade händerna om midjan på Dany. Så lyfte han upp henne lika lätt som om hon vore ett barn och satte henne i den smala dothrakiska sadeln, som var mycket mindre än dem hon var van vid. Dany satt där och kände sig lite osäker, för det här hade ingen sagt något om till henne. ”Vad ska jag göra?” frågade hon Illyrio.

Det var ser Jorah Mormont som svarade. ”Fatta tyglarna och rid. Ni behöver inte rida långt.”

Nervöst samlade Dany tyglarna och satte fötterna i de korta stigbyglarna. Hon var bara en medelgod ryttare och hade mycket oftare färdats med båt eller vagn än på hästryggen. Samtidigt som hon innerligt hoppades att hon inte skulle falla av och skämma ut sig gav hon stoet en ytterst lätt tryckning med knäna.

Och för första gången på många timmar — ja, kanske för första gången i hela sitt liv — glömde hon bort att vara rädd.

Det silvergrå stoet rörde sig mjukt och fjädrande och folkmassan delade på sig för henne. Allas ögon vilade på Dany och hästen, och hon fann att hon red snabbare än hon tänkt, men ändå var det upphetsande snarare än skrämmande. Hästen ökade till trav och hon log medan dothrakierna kastade sig åt sidan för att göra vägen fri. Stoet svarade på minsta tryck från skänklarna eller lättaste beröring av tyglarna. Hon satte hästen i galopp, och nu skränade och skrattade och skrek dothrakierna samtidigt som de hoppade ur vägen för henne. Då hon vände hästen för att rida tillbaka dök en eldgrop upp rakt framför henne. De var instängda på båda sidorna och hon hann inte stanna. Daenerys fylldes av en djärvhet som hon aldrig tidigare upplevt och hon gav stoet lösa tyglar.

Silverhästen hoppade över flammorna som om den hade vingar.

När hon höll in hästen framför master Illyrio utbrast hon: ”Säg åt khal Drogo att han har gett mig vinden.” Pentos fete guvernör strök sig över det gula skägget och upprepade hennes ord på dothrakiska, och Dany såg sin nye make le för första gången.

Just då försvann solen bakom Pentos höga murar. Dany hade förlorat alla begrepp om tiden. Khal Drogo befallde sina blodsryttare att föra fram hans egen häst, en ståtlig röd hingst. Medan khalen sadlade hästen smög Viserys fram till Dany, körde fingrarna i hennes ben och sa: ”Behaga honom, söta syster, för annars svär jag att du ska få se draken vakna som aldrig förr.”

Broderns ord väckte rädslan på nytt, och hon kände sig åter som ett barn, bara tretton och alldeles ensam och inte redo för det som väntade henne.

De red i väg tillsammans samtidigt som stjärnorna började titta fram och lämnade khalasaren och gräspalatsen bakom sig. Khal Drogo sa inte ett ord till henne utan drev på hingsten i hårt trav genom den tätnande skymningen. De små silverbjällrorna i hans långa fläta pinglade svagt medan han red. ”Jag är av drakens blod”, viskade Dany då hon följde efter och försökte hålla modet uppe. ”Jag är av drakens blod. Jag är av drakens blod.” Draken var aldrig rädd.

Efteråt kunde hon inte säga hur långt eller hur länge de hade ridit, men det var helt mörkt när de stannade i en gräsbevuxen glänta bredvid en liten bäck. Drogo hoppade av hästen och lyfte ner Dany från hennes silversto. Hon kände sig lika bräcklig som glas i hans händer och lemmarna var som vatten. Hon stod där hjälplös och darrande i sin brudstass av siden medan han band hästarna, och då han vände sig om för att titta på henne började hon gråta.

Khal Drogo stirrade på hennes tårar och hans ansikte var förunderligt uttryckslöst. ”Nej”, sa han. Han höjde handen och torkade omilt bort tårarna med sin valkiga tumme.

”Talar du det gemensamma språket?” frågade Dany förundrat.

”Nej”, sa han igen.

Kanske kunde han bara det ordet, tänkte hon, men det var ett ord mer än hon trott att han kunde, och på något sätt fick det henne att känna sig lite bättre till mods. Drogo rörde lätt vid hennes hår och lät de silverblonda slingorna glida mellan fingrarna medan han mumlade mjukt på dothrakiska. Dany förstod inte orden, men det fanns värme i tonfallet och en ömhet som hon aldrig hade förväntat sig av denne man.

Han satte fingret under hakan på henne och höjde huvudet så att hon såg upp i hans ögon. Drogo tornade upp sig över henne precis som han tornade upp sig över alla andra. Han fattade henne försiktigt under armarna, lyfte henne och satte ner henne på en rund sten vid bäcken. Så satte han sig på marken mitt emot henne med benen i kors under sig så att deras ansikten äntligen var i jämnhöjd. ”Nej”, sa han.

”Är det det enda ord du kan?” undrade hon.

Drogo svarade inte. Den långa tunga flätan hängde ner i gräset bredvid honom. Han drog fram den över höger axel och började plocka bort bjällrorna en efter en ur håret. Efter en stund lutade sig Dany framåt för att hjälpa till. När de var klara gjorde Drogo en gest. Hon förstod och började långsamt och varligt lösa upp hans fläta.

Det tog en lång stund, och hela tiden satt han där tyst och betraktade henne. När hon var klar skakade han på huvudet och håret spreds ut bakom honom som en mörk flod, oljat och glänsande. Hon hade aldrig förut sett så långt, svart och tjockt hår.

Så var det hans tur, och han började klä av henne.

Hans fingrar var flinka och förunderligt ömma. Han tog varsamt av henne sidenplaggen, ett i taget, medan Dany satt orörlig och tyst och betraktade hans ögon. När han hade blottat hennes små bröst kunde Dany inte rå för att hon vände bort blicken och skylde sig själv med händerna. ”Nej”, sa Drogo. Han drog milt men bestämt bort hennes händer från brösten och höjde sedan ansiktet igen för att tvinga henne att se på honom. ”Nej”, upprepade han.

”Nej”, ekade hon.

Så reste han upp henne och drog henne närmare för att ta av de sista sidenplaggen. Nattluften kändes kylig mot den bara huden och hon huttrade och fick gåshud på armar och ben. Hon var rädd för vad som sedan skulle komma, men på ett tag hände ingenting. Khal Drogo satt med korslagda ben och betraktade henne, drack hennes kropp med blicken.

Efter en stund började han röra vid henne, först lätt och sedan hårdare, och hon anade den våldsamma styrkan i hans händer, men han gjorde henne aldrig illa. Han höll hennes hand i sin och smekte hennes fingrar, ett i taget. Han lät handen mjukt glida längs hennes ben. Han strök henne över ansiktet och följde öronens kurva och munnens konturer. Han stack händerna i hennes hår och kammade det med fingrarna. Han vände på henne och masserade hennes axlar och lät knogen följa ryggraden.

Det kändes som om det gått timmar när hans händer till slut fann hennes bröst. Han smekte den mjuka huden under dem tills det hettade i den. Han lät tummarna glida runt bröstvårtorna och tog dem mellan tummen och pekfingret, började sedan dra i dem, först mycket lätt och sedan mer ihärdigt tills bröstvårtorna blev styva och det började värka i dem.

Då slutade han och drog ner henne i knäet. Dany var blossande het om kinderna och andlös och hjärtat fladdrade i bröstet. Han tog hennes ansikte mellan sina stora kupade händer och såg henne i ögonen. ”Nej?” sa han och hon visste att det var en fråga.

Hon fattade hans hand och drog ner den till vätan mellan låren. ”Ja”, viskade hon och förde in hans finger.