Paganinikontraktet

9 Om närstrid

Joonas tjocka hår är fortfarande genomvått när han öppnar dörren till sal 11 där Nathan Pollock håller en föreläsning för en exklusiv grupp män och kvinnor som specialutbildar sig i gisslansituationer och fritagningar.

På väggen bakom Pollock har en anatomisk tavla över en människokropp projicerats via en dator. På ett bord ligger sju olika handeldvapen uppradade, från en liten silvrig Sig Sauer P238 till en mattsvart automatkarbin av märket Heckler & Koch med en 40 millimeters granattillsats.

En av de unga poliserna står framför Pollock, som drar en kniv, håller den dold intill kroppen, skyndar fram, markerar ett snitt på polisens hals och sedan vänder sig till gruppen.

– Nackdelen med ett snitt av det här slaget är att fienden kan skrika, att kroppens rörelser inte kontrolleras och att förblödningen tar viss tid eftersom endast den ena artären öppnas, förklarar Pollock.

Han går fram till den unge polisen igen, lägger armen om hans ansikte så att armvecket sluter sig om munnen.

– Men om jag istället gör så här, så kan jag dämpa skriket, styra huvudet och öppna båda artärerna med ett enda snitt, förklarar han.

Pollock släpper den unge polisen och ser att Joona Linna står i rummet precis innanför dörren. Han måste ha kommit in just nu, när han demonstrerade greppet. Den unge polisen stryker sig över munnen och sätter sig på sin plats igen. Pollock ler stort och vinkar åt Joona, vill att han ska komma fram, men Joona skakar på huvudet.

– Jag behöver växla ett par ord med dig, Nathan, säger han lågt.

Några poliser vrider sig runt och tittar. Pollock går fram till honom och de skakar hand. Joonas kavaj har mörknat av vattnet som runnit ned i nacken.

– Tommy Kofoed säkrade skoavtrycken hemma hos Palmcrona, säger Joona. Jag måste veta om han hittade någonting oväntat.

– Jag trodde inte att det var bråttom, svarar Nathan med dämpad röst. Vi fotograferade förstås alla folieavtryck, men vi har inte hunnit analysera resultaten. Jag har absolut ingen överblick ännu …

– Men du såg någonting, säger Joona.

– När jag la in bilderna i datorn … det skulle kunna vara ett mönster, men det är för tidigt att …

– Säg det bara – jag måste gå.

– Det verkar finnas avtryck från två olika skor i två cirklar kring kroppen, berättar Nathan.

– Följ med till Nålen, säger Joona.

– Nu?

– Jag ska vara där om tjugo minuter.

– Fan, jag kan inte, svarar Nathan och gör en gest in mot rummet. Men jag har telefonen på om du behöver fråga någonting.

– Tack, säger Joona och vänder sig mot dörren för att gå.

– Du … skulle du inte bara vilja hälsa på det här gänget? frågar Nathan.

Alla har redan vänt sig om och Joona vinkar kort till dem.

– Det här är alltså Joona Linna som jag har pratat om, säger Nathan Pollock med höjd röst. Jag försöker övertala honom att komma och gästföreläsa om närstrid.

Det blir tyst, alla tittar på Joona.

– De flesta av er vet nog mer om kampsport än vad jag gör, säger Joona småleende. Det enda jag har lärt mig är … att när det är på riktigt, då gäller plötsligt helt andra regler, då är det bara kamp och ingen sport.

– Lyssna på det här, säger Pollock med spänd röst.

– I verkligheten klarar man sig bara om man har förmågan att anpassa sig till de nya förutsättningarna och vända dem till sin fördel, fortsätter Joona lugnt. Träna på att utnyttja omständigheterna … man kan befinna sig i en bil eller på en balkong. Rummet kan vara fyllt av tårgas. Golvet är kanske täckt av krossat glas. Vapen och tillhyggen kan vara inblandade. Man vet inte om man befinner sig i början eller slutet av en händelsekedja. Antagligen måste man spara på krafterna för att jobba vidare, orka en hel natt … så det är inte tal om några hoppsparkar eller coola roundkicks.

Några av dem skrattar.

– Vid närstrid utan vapen, fortsätter Joona. Så handlar det ofta om att acceptera en hel del smärta för att kunna avsluta snabbt, men … jag kan inte mycket om det här.

Joona lämnar föreläsningssalen. Två poliser klappar i händerna. Dörren sluts och rummet blir tyst. Nathan Pollock ler för sig själv när han återvänder till bordet.

– Jag hade egentligen tänkt spara på det här till ett senare tillfälle, säger han och börjar klicka på datorn. Den här filmupptagningen är redan en klassiker … från gisslandramat på Nordeas bankkontor på Hamngatan för nio år sedan. Två rånare. Joona Linna har redan fått ut gisslan, oskadliggjort en av rånarna som var beväpnad med en Uzi. Det var en ganska våldsam eldstrid. Den andra rånaren är gömd, men bara beväpnad med kniv. De har sprejat alla övervakningskameror, men missade den här … Vi tar det i slowmotion för det rör sig om bara några få sekunder totalt.

Pollock klickar på datorn och filmen kommer i långsam rörelse. En kornig videoupptagning filmad snett ovanifrån en banklokal syns. Räkneverket tickar sakta fram sekunderna i bildens underkant. Möbler är omkullvälta, papper och blanketter ligger på golvet. Joona flyttar sig mjukt i sidled, han har pistolen höjd, armen sträckt. Han rör sig långsamt, som om han befann sig under vatten. Rånaren står gömd bakom den uppställda dörren till valvet med en kniv i handen. Plötsligt rusar han fram, med långa, flytande kliv. Joona riktar pistolen mot honom, siktar rakt på bröstkorgen och trycker av.

– Pistolen klickar, säger Pollock. En skadad patron sitter fast i loppet.

Den korniga videoupptagningen flimrar. Joona flyttar sig bakåt medan mannen med kniven rusar fram. Det hela är spöklikt tyst och svävande. Joona släpper ut magasinet, det singlar ner mot golvet. Han letar efter ett nytt, men inser att han inte kommer att hinna. Istället vänder han den obrukbara pistolen i handen, så att pipan löper i linje med underarmens kraftiga ben.

– Jag fattar inte, säger en kvinna.

– Han förvandlar pistolen till en tonfa, förklarar Pollock.

– Va?

– Det är en sorts batong … som amerikanska poliser brukar använda, den förlänger räckvidden och förstärker kraften i slaget genom att minska träffytan.

Mannen med kniven är framme vid Joona. Han tar ett långt, dröjande steg. Knivbladet lyser i sin halvcirkelformade bana, på väg mot Joonas bål. Den andra handen är höjd och följer med i kroppsvridningen. Joona tittar överhuvudtaget inte på kniven, utan rör sig istället framåt, tar ett stort kliv och slår i samma rörelse ett rakt slag. Han träffar rånaren på halsen, precis under adamsäpplet, med pistolens mynning.

Kniven faller drömlikt spinnande till golvet och mannen går ner på knä, gapar, håller sig om halsen och rasar sedan framåt.