Paganinikontraktet

109 Kontraktet

Axel öppnar skinnmappen på bordet, ser att den innehåller alla handlingar som behövs för att containerfartyget M/S Icelus ska få tillstånd att lämna Göteborgs hamn med sin stora last ammunition.

Det enda som fattas är hans underskrift.

Raphael Guidis son Peter kommer in i rummet med slutet, blekt ansikte. Han bär en mycket vacker fiol i handen, ett rödbrunt instrument med buktig klanglåda. Axel ser genast att det är en Amati, en riktigt välbevarad Amati.

– Som jag tror att jag nämnde så tycker jag att viss musik hör ihop med det vi ska göra nu, säger Raphael mjukt. Den där fiolen var hans mammas … och långt tidigare spelade Nicolò Paganini på den.

– Den byggdes år 1657, säger Peter, tar sina nycklar och sin mobiltelefon ur fickorna och lägger dem på bordet innan han sätter fiolen till axeln.

Pojken placerar stråken på strängarna och börjar spela dröjande. Axel hör omedelbart att det är inledningen till Paganinis mest berömda verk, 24 Caprices. Det anses vara det mest svårspelade fiolstycket i världen. Pojken spelar som under vatten. Det går alldeles för långsamt.

– Det är ett fördelaktigt kontrakt, säger Raphael lågt.

Det är fortfarande ljust ute, de stora panoramafönstren kastar ett grått, väldigt sken in i salongen.

Axel tänker på Beverly, hur hon kröp upp i hans säng på den psykiatriska kliniken och viskade: Du har ett sken omkring dig, jag såg det ända ifrån korridoren.

– Har du tänkt färdigt? frågar Raphael.

Axel uthärdar inte att se in i Raphaels ödsliga ögon, han viker undan blicken och tar pennan som ligger framför honom. Han hör sitt eget hjärta slå och försöker dölja den snabba andhämtningen.

Den här gången kommer han inte rita någon gubbe som säger hej, han kommer att skriva sitt namn och be till Gud att Raphael Guidi nöjer sig med detta och låter honom återvända till Sverige.

Axel känner pennan darra i handen. Han lägger sin andra hand ovanpå för att hålla den stadig, drar efter andan och för försiktigt pennans spets till den tomma raden.

– Vänta, säger Raphael. Innan du skriver på någonting vill jag veta om du kommer att vara lojal.

Axel tittar upp och möter hans blick.

– Om du verkligen är beredd att skörda din mardröm vid kontraktsbrott så ska du visa det genom att kyssa min hand.

– Vad då? viskar Axel.

– Ska vi sluta kontrakt?

– Ja, svarar Axel.

– Kyss mig på handen, säger Raphael med förvrängd röst, som om han spelade idiot i en gammal pjäs.

Sonen spelar allt långsammare, försöker få fingrarna att lyda, att växla lägen, men hamnar fel i de svåra övergångarna, stakar sig och ger plötsligt bara upp.

– Fortsätt, säger Raphael utan att titta på honom.

– Det är för svårt för mig, det låter inte bra.

– Peter, det är bortskämt att ge upp innan man ens …

– Spela själv, avbryter sonen.

Raphaels ansikte blir alldeles stilla och stramt som en dammig klippformation.

– Du gör som jag säger, säger han med tillkämpat lugn.

Pojken står helt stilla med nedslagen blick. Raphaels högra hand går upp till träningsoverallens dragkedja.

– Peter, jag tyckte bara att det lät fint, säger han samlat.

– Stallet sitter snett, säger Axel nästan viskande.

Peter tittar på fiolen med rodnande kinder.

– Går det att reparera? frågar han.

– Det är lätt att justera, det kan jag göra om du vill, säger Axel.

– Tar det lång tid? frågar Raphael.

– Nej, svarar Axel.

Han lägger ifrån sig pennan, tar emot fiolen, vänder på den, känner dess lätthet. Han har aldrig rört en äkta Amati tidigare och aldrig någonsin en som Paganini spelat på.

Raphael Guidis telefon ringer. Han tar upp den och tittar på den, reser sig och går undan, lyssnar på någon.

– Det stämmer inte, säger han med ett konstigt ansiktsuttryck.

Ett förundrat leende skymtar över läpparna och sedan säger han något med spänd röst till livvakterna. De lämnar matsalen och skyndar uppför trappan tillsammans med Raphael.

Peter iakttar Axel medan han lossar på strängarna. Det knakar i instrumentet. Det torra ljudet från hans fingrar förstärks i resonanslådan. Försiktigt reser Axel stallet och spänner sedan strängarna över det.

– Gick det bra? frågar Peter viskande.

– Ja, svarar Axel medan han stämmer fiolen. Prova nu så får du höra.

– Tack, säger Peter när han tar emot fiolen.

Axel ser att Peters mobiltelefon ligger på bordet och säger:

– Fortsätt spela, du hade precis gjort den första löpningen och gick in i pizzicatopartiet.

– Nu blir jag generad, säger Peter och vänder sig bort.

Axel lutar sig mot bordet, sträcker försiktigt ut handen bakom sig, når telefonen med fingertopparna och råkar putta till den så att den ljudlöst snurrar ett varv på bordsskivan.

Med ryggen till lägger Peter fiolen till axeln och tar upp stråken.

Axel tar telefonen, håller den dold i handen och flyttar sig lite åt sidan.

Peter sänker stråken till strängarna, men avbryter sig, vänder sig istället runt och försöker blicka förbi Axel.

– Min telefon, säger han. Ligger den bakom dig?

Axel låter telefonen glida ur handen och ner på bordet igen innan han vänder sig om och tar upp den.

– Kan du se om jag fick ett meddelande? undrar Peter.

Axel tittar på telefonen och märker att det är full täckning, trots att de är mitt ute på havet. Han inser att båten givetvis har satellituppkoppling.

– Inget meddelande, säger han och lägger tillbaka telefonen på bordet.

– Tack.

Axel står kvar vid bordet medan Peter fortsätter spela Caprice nummer 24, långsamt och alltmer orytmiskt.

Peter är inte obegåvad, han har övat mycket, men han har ingen möjlighet att behärska stycket. Ändå är fiolens klang så underbar att Axel hade njutit även om ett litet barn hade suttit och petat på strängarna. Han lutar sig tillbaka mot bordet och lyssnar, försöker åter nå telefonen.

Peter kämpar för att hitta rätt när han knäpper på strängarna, men förlorar tempo, han avbryter sig och börjar om medan Axel försöker nå telefonen. Han flyttar sig långsamt åt sidan men hinner inte ta den. Peter spelar falskt, tystnar och vänder sig åter mot Axel.

– Det här är svårt, säger han och gör ett nytt försök.

Han börjar om men det blir fel igen.

– Det går inte, säger han och sänker fiolen.

– Om du behåller ringfingret på a-strängen är det lättare att hinna med …

– Kan du inte visa?

Axel tittar på telefonen som ligger på bordet. En solkatt blänker till utifrån och Axel vänder blicken mot panoramafönstren. Havet ligger märkligt slätt och tomt. Det dånar nerifrån maskinrummet, ett pågående muller som han inte noterat förrän nu.

Peter lämnar över fiolen och Axel lägger den till axeln, spänner stråken lite mer och börjar sedan spela stycket från början. Den flödande, sorgsna inledningen strömmar ut i rummet i högt tempo. Fiolens ton är inte kraftfull, men underbart mjuk och ren. Paganinis musik jagar sig själv i allt snabbare och högre cirklar.

– Gud, viskar Peter.

Takten är plötsligt hisnande, prestissimo. Det är lekfullt vackert och samtidigt genombrutet av tvära strängbyten och vassa hopp mellan oktaverna.

Axel har all musik i sitt huvud och behöver bara släppa lös den. Alla toner är inte perfekta, men fingrarna hittar fortfarande vägen över fiolhalsen, löper fram över trä och strängar.

Raphael ropar något på kaptensbryggan och något dunsar i golvet så att kristallkronan klirrar. Axel fortsätter spela – de kvillrande ljusa löpningarna gnistrar som sol över sjövatten.

Steg hörs plötsligt i trappan och när Axel ser Raphael med svettigt ansikte och en blodig militärkniv i handen slutar han spela tvärt. Den gråhåriga livvakten går bredvid Raphael med en gulgrön automatkarbin höjd, en belgisk Fabrique Nationale SCAR.