Paganinikontraktet

112 Automateld

Med stora och försiktiga steg tar sig Joona och Niko uppför en av de utvändiga trapporna, förbi undre däck och upp på det väldiga akterdäcket. Det tysta havet breder ut sig i alla vädersträck som en ofantlig glasskiva. Plötsligt hör Joona fiolmusik. Han försöker se något bakom de stora glasdörrarna. Mörka konturer anas bakom de speglande glasytorna. Han kan bara se en liten del av matsalen. Inga människor syns till. Musiken fortsätter febrigt. Avlägsen som i dröm, dämpad av glasrutorna.

Joona och Niko väntar några sekunder och springer sedan snabbt förbi en öppen yta med en simbassäng utan vatten, in under den utskjutande terrassen och fram till metalltrappan.

Steg hörs från terrassen ovanför och Niko pekar på trapporna. De gömmer sig tyst intill väggen mot vangstycket.

De snabba, lekande fioltonerna hörs tydligare nu. Det är en skicklig violinist. Joona blickar försiktigt in i en väldig matsal med kontorsutrustning på de olika borden, men ser inga människor. Den som spelar måste befinna sig på andra sidan den breda röda trappan.

Joona gör tecken åt Niko att följa efter och täcka hans rygg och pekar mot kaptensbryggan ovanför.

Plötsligt tystnar fiolen mitt i en vacker löpning upp mot det högsta registret.

Alldeles plötsligt.

Joona kastar sig in bakom trappan i samma stund som dämpad automateld hörs. Snabba och hårda knallar. De helmantlade kulorna slår in i trappan där han nyss stod och rikoschetterar vinande i olika riktningar.

Joona kryper längre in bakom trappan, känner kroppen åter fyllas av adrenalin. Niko har tagit betäckning bakom livbåtskranen och besvarar elden. Joona flyttar sig hukande runt, ser raden av kulhål i det mörka fönstret, som frostiga ringar kring svarta pupiller.