Paganinikontraktet

107 Det tomma rummet

Saga Bauer svär högt för sig själv och blir sedan sittande i bilen. Hon blundar och slår handen på ratten några gånger. Långsamt upprepar hon för sig själv att hon måste samla tankarna och komma vidare innan det är för sent. Hon är så försjunken att hon rycker till när telefonen ringer.

– Det är jag igen, säger Anja Larsson. Jag kopplar dig till Herbert Saxéus på Sankta Maria Hjärta, säger hon kort.

– Okej, vad …

– Saxéus hade hand om Beverly Andersson under de två år hon bodde på kliniken.

– Tack, det var …

Men Anja har redan kopplat in Saga på en annan linje.

Saga väntar, hör signalerna gå fram. Sankta Maria Hjärta, tänker hon och erinrar sig att sjukhuset ligger i Torsby, öster om Stockholm.

– Ja, det är Herbert här, säger en varm röst i hennes öra.

– Hej, jag heter Saga Bauer, jag är polis, kommissarie på Säpo. Jag behöver komma i kontakt med en flicka som varit din patient, Beverly Andersson.

Det blir tyst i luren.

– Mår hon bra? frågar doktorn efter en stund.

– Jag vet inte, jag måste tala med henne, säger Saga snabbt. Det är verkligen bråttom.

– Hon är inneboende hos Axel Riessen, som … Han har ett slags informellt ansvar för henne.

– Så hon bor där? frågar Saga snabbt, vrider nyckeln i tändningslåset och börjar köra.

– Axel Riessen lånar ut ett rum tills hon hittar något eget, svarar han. Hon är bara femton, men det skulle vara ett misstag att försöka tvinga henne att flytta hem.

Trafiken är lugn och Saga kan köra snabbt.

– Får jag veta vad Beverly behandlades för? frågar hon.

Läkaren drar efter andan och säger sedan med sin djupa, vänliga röst:

– Jag vet inte om det är intressant … Som läkare skulle jag svara att hon hade en allvarlig personlighetsstörning när hon kom hit, Kluster B.

– Vad betyder det?

– Ingenting, svarar Herbert Saxéus och harklar sig. Men om du frågar mig som människa så svarar jag att Beverly är frisk, friskare än de flesta … Jag vet att det låter som floskler, men det är faktiskt inte hon som är sjuk.

– Utan världen.

– Ja, suckar han.

Saga tackar för samtalet, lägger på och svänger in på Valhallavägen. Sätet mot hennes rygg är klibbigt av svett. Telefonen ringer och hon gasar förbi trafikljusen vid Olympiastadion precis när de skiftar till rött innan hon svarar.

– Jag tänkte att jag också kunde prata med Beverlys pappa, säger Anja. Han var verkligen en trevlig karl, men hade haft en jobbig dag, tagit hand om en skadad ko. Tröstat den, berättade han. Hans familj har alltid bott på samma plats. Nu är det bara han kvar på gården. Vi pratade om Nils Holgerssons underbara resa och till slut gick han och hämtade några brev som Beverly skickat. Han hade inte ens öppnat dem, kan du förstå vilken envis karl. Beverly hade skrivit sitt telefonnummer i varje brev.

Saga Bauer tackar Anja flera gånger och ringer sedan upp numret. Hon stannar utanför Axel och Robert Riessens hus medan signalerna går fram till Beverly Anderssons mobiltelefon.

Signal efter signal försvinner bort i ett mörker. Solen skiner genom dammet framför kyrkan. Saga känner kroppen darra av ansträngning, tiden blir alltmer knapp, Joona kommer att stå helt ensam när han möter Raphael Guidi.

Med telefonen mot örat går hon fram till Robert Riessens dörr och ringer på. Plötsligt knäpper det till i telefonen och ett svagt prasslande hörs.

– Beverly? frågar Saga. Är det du?

Hon hör någon andas.

– Svara mig, Beverly, säger Saga med den mjukaste röst hon kan få fram. Var är du någonstans?

– Jag …

Det blir tyst igen.

– Vad sa du? Vad sa du, Beverly, jag kunde inte riktigt höra dig.

– Jag får inte komma fram ännu, viskar flickan och avbryter samtalet.

Robert Riessen är tystlåten och blek i ansiktet när han lämnar Saga i Beverly Anderssons rum och ber henne låsa efter sig när hon är klar. Rummet ser nästan obebott ut. Allt som finns är några vikta kläder i skåpet, ett par gummistövlar, en täckjacka och en laddare till telefonen.

Saga låser efter sig och går ner i Axel Riessens residens för att försöka förstå vad Joona hade menat, varför flickan skulle kunna vittna. Hon passerar sällskapsrummen, salongerna och det stillsamma biblioteket. Dörren till Axel Riessens sovrum står på glänt. Saga går över den tjocka, kinesiska mattan, förbi sängen och in i det angränsande badrummet. Hon återvänder till sovrummet. Någonting gör henne spänd. Det ligger en orolig känsla i rummet och Saga lägger ena handen på Glocken i axelhölstret. På bordet står ett whiskyglas med de slokande resterna av en maskros.

Dammet rör sig sakta i solljuset, möblerna och tingen är dräktiga med sin tystnad. Hennes hjärta slår plötsligt snabbare när en gren från trädet utanför skrapar till mot fönsterglaset.

Hon går fram till den obäddade sängen, betraktar vecken på de manglade lakanen, de båda kuddarna.

Saga tycker sig sedan höra försiktiga steg från biblioteket och ska precis smyga dit när en hand griper tag om hennes ankel. Någon ligger under sängen. Hon sliter sig loss, flyttar sig bakåt, drar pistolen och råkar välta bordet med glaset.

Saga går ner på ett knä och siktar, men sänker snabbt sitt vapen igen.

Från mörkret under sängen tittar en flicka på henne med stora, skrämda ögon. Saga hölstrar pistolen igen och suckar sedan djupt.

– Du lyser, viskar flickan.

– Beverly? frågar Saga.

– Får jag komma fram nu?

– Jag lovar att du kan komma fram nu, säger Saga lugnt.

– Har det gått en timme? Axel sa att jag inte får komma ut förrän det har gått en timme.

– Det har gått mycket mer än en timme, Beverly.

Saga hjälper henne ut från det trånga utrymmet. Flickan har bara underkläder på sig och är mycket stel efter att ha legat stilla så länge. Hennes hår är kortklippt och armarna fulla av bilder och bokstäver av bläck.

– Vad gör du under Axel Riessens säng? frågar Saga och håller rösten lugn.

– Han är min bästa vän, svarar Beverly lågt och drar på sig ett par jeans.

– Jag tror att han befinner sig i stor fara – du måste berätta vad du vet.

Beverly står med T-shirten i handen. Hon är plötsligt röd i ansiktet och tårar fyller ögonen.

– Jag har inte …

Beverly tystnar när hennes mun börjar darra.

– Ta det lugnt, säger Saga och tvingar sig än en gång att dämpa stressen i rösten. Börja från början.

– Jag låg i sängen när Axel kom in, säger Beverly med svag röst. Jag förstod direkt att det hade hänt någonting, han var alldeles blek i ansiktet. Jag trodde att han var ledsen för att jag hade liftat, jag får egentligen inte det.

Hon tystnar och vänder bort sitt ansikte.

– Fortsätt snälla Beverly, det är lite bråttom.

Beverly viskar fram ett förlåt, torkar sig snabbt om kinderna med T-shirten och ser på Saga med våta ögon och röd nästipp.

– Axel kom in i rummet, berättar Beverly samlat. Han sa åt mig att krypa ner under sängen och hålla mig gömd en hel timme och … sedan rusade han ut i vardagsrummet och jag vet inte … jag såg bara benen på dem, men två farbröder kom in bakom honom. De gjorde något hemskt med honom. Han skrek och de slängde ner honom på golvet och lindade in honom i vit plast och bar ut honom. Det gick så otroligt fort. Jag såg inte deras ansikten … jag vet inte ens om det var människor …

– Vänta lite, säger Saga och tar upp telefonen. Du måste följa med mig och berätta samma sak för en person som heter Jens Svanehjälm.

Saga ringer Carlos Eliasson med händer som skakar av stress.

– Vi har ett vittne som såg Axel Riessen bli bortförd mot sin vilja. Vi har ett vittne, upprepar hon. Vittnet såg hur Riessen överfölls och fördes bort, det måste räcka.

Saga möter Beverlys blick medan hon lyssnar på reaktionen i telefonen.

– Bra, vi kommer in omedelbart, säger hon. Hämta Svanehjälm, se till att han förbereder kontakten med Europol.