Paganinikontraktet

30 Smärtan

Joona Linna och Nathan Pollock parkerar på Hornsgatan, tittar hastigt på den dåliga datorutskriften med bilden av Daniel Marklund. De lämnar bilen, går snabbt rakt över den trafikerade gatan och in genom dörren till en liten teater.

Teater Tribunalen är en fri teatergrupp – med inkomstrelaterade biljettpriser – som har gjort uppsättningar av allt från Orestien till Det kommunistiska manifestet.

Joona och Nathan fortsätter hastigt nedför den breda trappan och fram till den kombinerade bardisken och biljettkassan. En kvinna med svartfärgat, rakt hår och en silverring i näsan ler mot dem. De nickar båda vänligt tillbaka, men fortsätter bara förbi utan ett ord.

– Söker ni någon? ropar hon när de börjar gå uppför trappan av metall.

– Ja, svarar Pollock nästan ljudlöst.

De kommer in i ett stökigt kontor med en kopieringsapparat, skrivbord och anslagstavla med pressklipp. Framför en dator sitter en smal man med tovigt hår och en otänd cigarett hängande i munnen.

– Hej Richard, säger Pollock.

– Vem är du? frågar mannen förstrött och vänder sedan blicken mot skärmen igen.

De fortsätter in i skådespelarnas loger, med prydligt upphängda kläder, sminkbord och badrum.

En bukett rosor står i en vas på ett bord.

Pollock blickar runt och pekar sedan ut riktningen. De går rakt fram till en ståldörr med texten ”Elcentral”.

– Härinne ska det vara, säger Pollock.

– I elskåpet på en teater?

Pollock svarar inte, utan dyrkar snabbt upp låset. De tittar in i ett trångt utrymme med elmätare, proppskåp och en massa flyttkartonger. Lampan i taket fungerar inte, men Joona klättrar in över kartongerna, trampar på pappkassar med gamla kläder och hittar en ny dörr bakom upphängda förlängningssladdar. Han öppnar dörren och fortsätter in i en gång med nakna betongväggar. Nathan Pollock följer efter. Luften är dålig och syrefattig härinne. Det luktar sopor och fuktig jord. Avlägsen musik hörs, en svårfångad baktakt. På golvet ligger ett flygblad som föreställer den marxistiske gerillaledaren Che Guevara med en brinnande stubin från huvudet.

– Brigaden har gömt sig här i ett par år, säger Pollock lågt.

– Jag borde ha tagit med mig lite kaffebröd.

– Lova att du är försiktig.

– Jag är bara orolig för att Daniel Marklund inte ska vara här.

– Det är han, det verkar han nästan alltid vara.

– Tack för hjälpen, Nathan.

– Det är kanske bäst att jag följer med in ändå? säger Pollock. Du har bara ett par minuter på dig, när Säpo stormar lokalerna kan det bli farligt.

Joonas grå ögon smalnar men hans röst är mjuk när han säger:

– Jag ska bara hälsa på.

Nathan återvänder till teatern och hostar när han försvinner och drar igen dörrarna efter sig. Joona står stilla en sekund, ensam i den tomma gången, drar sedan fram sin pistol, kontrollerar att magasinet är fullt och sätter tillbaka den i hölstret igen. Han fortsätter fram till ståldörren i slutet av korridoren. Dörren är låst och det går ett par dyrbara sekunder när han dyrkar upp låset.

I den blå färgen på dörren har någon ristat ”brigaden” med mycket små bokstäver. Hela ordet är inte längre än två centimeter.

Joona trycker ner handtaget, öppnar försiktigt och möts av hög, skärande musik.

Det låter som en elektroniskt bearbetad version av Jimi Hendrix låt Machine Gun. Musiken dränker alla andra ljud, de skrikande gitarrtonerna har en drömsk, framböljande takt.

Joona stänger dörren efter sig och fortsätter halvspringande in i en lokal som är full av bråte. Staplade böcker och gamla tidningar når upp till taket.

Det är nästan mörkt, men Joona förstår att travarna bildar ett system av gångar i rummet, en labyrint som leder till nya dörrar.

Han går snabbt genom passagen, kommer in i ett blekt ljussken, fortsätter framåt, gången delar sig och han svänger åt höger, men vänder sig sedan snabbt runt.

Han tyckte att han såg någonting, en hastig rörelse.

En skugga som försvann bort i ögonvrån.

Han är inte säker.

Joona går framåt, men stannar till vid hörnet och försöker se någonting. En naken glödlampa gungar i sin sladd från taket. Genom musiken hör Joona plötsligt ett vrål, en människa som skriker bakom dämpande väggar. Han stannar till, går tillbaka en bit och blickar in i en trång gång där en trave magasin har vält från sidan och ligger över golvet.

Joona har börjat få ont i huvudet, tänker att han borde äta någonting, att han borde ha tagit med sig något, några bitar mörk choklad skulle räcka.

Han går rakt över de nedvälta tidningarna och kommer fram till en spiraltrappa som leder ner till våningen under. Det luktar söt rök. Han håller sig fast i räcket, försöker smyga ner så fort han kan, men hör att metalltrappan ändå ger ifrån sig ljud. På det nedersta steget stannar han framför ett svart sammetsdraperi och lägger handen på den hölstrade pistolen.

Musiken är svagare här.

Rött ljus når in till honom genom glipan i draperiet tillsammans med en tung lukt av cannabis och svett. Joona försöker se något, men synfältet är begränsat. En clown av plast med en röd glödlampa som näsa står i hörnet. Joona tvekar ett par sekunder och sedan tar han sig in i rummet genom det svarta sammetsdraperiet. Pulsen stegras och huvudvärken ökar när han sveper runt med blicken. På golvet av slipad betong ligger ett dubbelpipigt hagelgevär och en öppen kartong med sluggpatroner – tunga, solida blykulor som efterlämnar stora köttskador. På en kontorsstol sitter en naken man. Han röker med slutna ögon. Det är inte Daniel Marklund, konstaterar Joona. En blond kvinna med bara bröst halvsitter mot väggen på en madrass med en militärfilt om höfterna. Hon möter Joonas blick, pussar mot honom och tar obekymrat en klunk öl ur en burk.

Ett nytt skrik hörs från den enda dörröppningen.

Joona släpper dem inte med blicken när han tar upp hagelgeväret, riktar mynningen mot golvet och trampar till på pipan så att den böjs.

Kvinnan ställer ifrån sig ölburken och kliar sig frånvarande i armhålan.

Joona lägger försiktigt ner geväret, fortsätter sedan över golvet, förbi kvinnan på madrassen och in i en gång med lågt tak av hönsnät mot gul glasfiberull. Tung rök från en cigarr ligger i luften. En stark lampa är riktad mot honom och han försöker skärma av ljuset med handen. I slutet av gången hänger breda lameller av industriplast. Joona är bländad och kan inte riktigt se vad som försiggår. Han anar bara rörelser och hör en ekande röst, ångestfull och rädd. Plötsligt skriker någon högt, alldeles nära. Skriket kommer djupt nerifrån strupen och följs av en snabb, flämtande andhämtning. Joona smyger hastigt framåt, passerar den bländande lampan och kan plötsligt se in i rummet bakom den tjocka plasten.

Det är rökigt i rummet, långsamma slöjor rör sig genom den stillastående luften.

En kort, muskulös kvinna med rånarluva, svarta jeans och brun T-shirt står framför en man i kalsonger och strumpor. Han har rakat huvud och orden ”Vit makt” tatuerade i pannan. Han har bitit sig själv i tungan. Blod rinner nedför hans haka, hals och tjocka mage.

– Snälla, viskar han och skakar på huvudet.

Joona ser den rykande cigarren som kvinnan håller i sin hängande hand. Plötsligt går hon fram till mannen, trycker glöden mot tatueringen i hans panna så att han skriker rakt ut. Den tjocka magen och de hängande brösten darrar. Han kissar på sig, en mörk fläck sprider sig på de blå kalsongerna och urinen rinner nedför hans nakna ben.

Joona har dragit fram sin pistol, han närmar sig glipan i den tjocka skyddsplasten och försöker samtidigt förstå om det befinner sig fler personer i rummet. Han kan inte urskilja någon annan och öppnar munnen för att ropa, men ser plötsligt sin pistol falla mot golvet.

Den klirrar mot den nakna betongen och blir liggande intill plastskynket. Han tittar frågande på sin egen hand, ser hur den darrar och i nästa sekund kommer den stora smärtan. Joonas syn försvinner, han känner en tung, brytande rörelse innanför pannan. Han kan inte hålla tillbaka ett stönande och tvingas ta stöd mot väggen med ena handen, han känner att han håller på att förlora medvetandet men hör samtidigt rösterna från personerna bakom plasten.

– Åt helvete med det, skriker kvinnan med cigarren. Säg bara vad fan du gjorde?

– Jag minns inte, gråter nynazisten.

– Vad gjorde du?

– Jag var taskig mot en kille.

– Säg exakt!

– Jag brände honom i ögat.

– Med en cigarett, säger hon. En tioårig kille …

– Ja, men jag …

– Varför? Vad hade han gjort?

– Vi följde efter honom från synagogan och ner till …

Joona märker inte att han river ner en tung brandsläckare från väggen. Han förlorar sin känsla av tid. Hela platsen sveps bort. Allt som existerar är smärtan inne i huvudet och en hög, ringande ton i öronen.