Paganinikontraktet

4 Den svävande mannen

Paragraf 21 i polislagen beskriver hur en polis får bereda sig tillträde till ett hus, rum eller annat ställe, om det finns skäl att anta att någon där har avlidit, är medvetslös eller annars oförmögen att tillkalla hjälp.

Skälet till att polisassistent John Bengtsson denna lördag i juni får i uppdrag att undersöka den översta lägenheten på Grevgatan 2 är att generaldirektören för Inspektionen för strategiska produkter, Carl Palmcrona, oförklarligt har uteblivit från sitt jobb och missat ett avtalat möte med utrikesministern.

Det är långt ifrån första gången som John Bengtsson tar sig in i bostäder för att leta efter döda eller skadade. För det mesta har det rört sig om anhöriga som misstänker självmord. Tysta, skräckslagna föräldrar som varit tvungna att vänta i trapphuset medan han gått in och genomsökt rummen. Ibland har han hittat unga män med nästan omärklig puls efter en överdos heroin och ibland har han funnit mordplatser, kvinnor som misshandlats till döds i skenet från teven i vardagsrummet.

John Bengtsson bär med sig både brytverktyg och en dyrkpistol när han går in genom den stora porten. Han tar hissen upp till femte våningen och ringer på dörren. Han väntar en liten stund, ställer sedan ner den tunga väskan på trapplanet och granskar låset i skyddsdörren. Plötsligt hör han ett hasande ljud i trapphuset, ett våningsplan under. Det låter som om någon tar sig nedför trappan med tysta, nästan smygande steg. Polisassistent John Bengtsson lyssnar en stund, sträcker sedan fram handen och trycker ner handtaget: dörren är olåst och glider mjukt upp på sina fyra gångjärn.

– Är det någon hemma? ropar han.

John Bengtsson väntar några sekunder, drar med sig väskan över tröskeln, stänger efter sig, torkar av fötterna på dörrmattan och går sedan in i den stora hallen.

Stillsam musik hörs från ett angränsande rum. Han fortsätter dit, knackar på och går in. Det är ett rymligt sällskapsrum, spartanskt möblerat med tre Carl Malmstenssoffor, ett lågt glasbord och en liten målning av ett fartyg i storm på väggen. Ett isblått sken utgår från en platt, genomskinlig musikanläggning. Från högtalarna hörs melankolisk, nästan undrande violinmusik.

John Bengtsson fortsätter över golvet och fram till dubbeldörrarna, öppnar dem och blickar rakt in i en salong med höga jugendfönster. Sommarljuset utanför bryts genom de små rutorna i de övre glaspartierna.

En man svävar mitt i det vita rummet.

Det ser övernaturligt ut.

John Bengtsson står och stirrar på den döde mannen. Det känns som en evighet innan han upptäcker tvättlinan som är fäst i lampkroken.

Den välklädde mannen är alldeles stilla, som om han fixerats i ett högt hopp, med vristerna sträckta och skospetsarna pekande ner mot golvet.

Han är hängd – men det är något mer, något som inte stämmer, något som är fel.

John Bengtsson får inte gå över tröskeln. Fyndplatsen måste lämnas intakt. Hjärtats slag är snabba, han känner pulsens tunga rytm, sväljer hårt, men kan inte slita blicken från den svävande mannen i det tomma rummet.

Ett namn har börjat höras i John Bengtssons huvud, bara som en viskning: Joona, jag måste prata med Joona Linna.

Det finns inga möbler i rummet, bara en hängd man, som med all sannolikhet är Carl Palmcrona, ISP:s generaldirektör.

Linan är fäst mitt i taket från lampkroken i takrosettens centrum.

Han hade ingenting att klättra på, tänker John Bengtsson.

Takhöjden är minst tre och en halv meter.

John Bengtsson försöker lugna sig, samla tankarna och registrera allt han ser. Den hängdes ansikte är blekt som fuktigt socker och han tycker sig bara se ett fåtal punktblödningar i de uppspärrade ögonen. Mannen bär en tunn ytterrock över den ljusgrå kavajkostymen och har lågskor på fötterna. En svart väska och en mobiltelefon ligger på parkettgolvet en bit ifrån pölen av urin som bildats rakt under kroppen.

Den hängde mannen darrar plötsligt till.

John Bengtsson drar efter andan.

Det dunsar tungt i taket, hammarslag hörs från vinden, någon går över golvet ovanför, det dunsar igen och Palmcronas kropp darrar. Ljudet från en borrmaskin hörs och tystnar. En man hojtar något. Han behöver mer sladd, sladdvindan, ropar han.

John Bengtsson märker hur pulsen planar ut när han går tillbaka genom salongen. I hallen står ytterdörren öppen. Han stannar till, tänker att han är säker på att han stängde den ordentligt, men förstår att han kan ha fel. Han lämnar lägenheten och innan han rapporterar till sin rotel tar han upp mobiltelefonen och ringer Joona Linna på Rikskriminalpolisen.