Paganinikontraktet

89 Mötet

Pontus Salmans hus ligger på Roskullsvägen på Lidingö. Det är en sextiotalsvilla, som trots att den har blivit en aning sliten fortfarande utstrålar tidstypisk kvalitet. De parkerar på den stenlagda garageuppfarten och lämnar bilen. Någon har ritat en barnslig, stiliserad penis med utomhuskritor på den stora garageporten.

De kommer överens om att Joona ska vänta med Penelope i bilen, medan Saga går fram till entrén. Dörren står öppen, men Saga ringer ändå på den stora ringklockan i form av ett lejonhuvud. Tre behagliga klanger hörs, men sedan händer ingenting. Saga drar upp sin Glock, kontrollerar magasinet, osäkrar pistolen, ringer på igen och går in i huset.

Det är ett souterränghus och efter hallen öppnar sig en stor umgängesdel med kök och matsal. Genom höga fönster syns den hänförande utsikten mot inloppet till Lidingö.

Saga går genom köket, tittar in i de tomma sovrummen och återvänder sedan till hallen, fortsätter nedför trappan och hör plötsligt musik bakom en dörr med bokstäverna R&R på en fastskruvad mässingsskylt. Hon öppnar dörren och musiken hörs tydligare, Verdis opera La Traviata med Joan Sutherland.

I slutet av den kaklade korridoren syns det blåaktiga, glittrande skimret från en upplyst simbassäng.

Saga smyger fram, försöker höra något bakom musiken. Hon anar fotsteg, nakna fötter mot våt klinker.

Hon håller vapnet dolt intill kroppen, fortsätter framåt, skymtar rottingmöbler och palmblad. Det är varmt och fuktigt i luften. En doft av klor och jasmin tilltar. Hon kommer fram till en stor bassäng i ljusblått kakel med glasparti mot trädgården och vatten utanför. En slank kvinna i femtioårsåldern står i en guldbaddräkt med ett glas vitt vin i handen vid en bardisk. Hon ställer ifrån sig glaset när hon upptäcker Saga och går henne till mötes.

– Hej, jag heter Saga Bauer.

– Vilken agentur?

– Säpo.

Skrattande kysser kvinnan Saga på kinderna och presenterar sig sedan som Marie-Louise Salman.

– Har du baddräkt med dig? frågar hon och återvänder till baren.

Hennes fötter lämnar långa, smala avtryck på de terrakottafärgade klinkerplattorna. Hennes kropp är slank och hon verkar vältränad. Det är något utstuderat med hennes sätt att gå, som om hon vill ge Saga en möjlighet att betrakta henne.

Marie-Louise Salman tar glaset och vänder sig om och kastar en nyfiken blick på Saga som för att se att hon verkligen håller ögonen på henne.

– Ett glas Sancerre? frågar hon med sin svala, modulerade ton.

– Nej tack, svarar Saga.

– Jag simmar för att hålla mig i form, även om jag dragit ner på modellandet. Det är lätt att få narcissistiska störningar i den branschen. Ja, du vet ju själv. Det känns som skit att ingen tänder cigaretten åt en längre.

Marie-Louise lutar sig fram och viskar teatralt:

– Jag har en affär med den yngste killen i Chippendales. Vet du vem det är? Skit samma, de är bögar allihop.

– Jag är här för att tala om ett fotografi som du skickade …

– Jag visste att han inte kunde hålla käften, utbrister hon med spelad upprördhet.

– Vem?

– Jean-Paul Gaultier.

– Designern? frågar Saga.

– Ja, designern, med randig topp, designern med gyllene stubb och stygg liten mun. Han hatar mig fortfarande. Jag visste det.

Saga ler tålmodigt mot Marie-Louise och räcker henne frågande badrocken när hon ser att hennes hud är knottrig.

– Jag tycker om att frysa … för att det gör mig läcker. Det var i alla fall vad Depardieu sa till mig i våras eller … nu minns jag inte – kanske var det sötnosen Renaud som sa det. Strunt samma.

Plötsligt hörs steg i gången in till poolhuset. Marie-Louise ser nervös ut och blickar runt efter en flyktväg.

– Hallå? ropar en kvinna.

– Saga, ropar Joona.

Saga tar ett steg fram och ser hur Joona och Penelope kommer in i poolhuset tillsammans med en kvinna i femtioårsåldern med mörkt hår i en snygg pojkfrisyr.

– Marie-Louise, säger kvinnan med ett oroligt leende. Vad gör du här?

– Jag tänkte bara simma lite, svarar hon. Behövde kyla ner mig mellan benen.

– Du vet att jag vill att du ringer innan du kommer.

– Just det, förlåt, jag glömde det.

– Marie-Louise är Pontus syster, min svägerska, förklarar kvinnan och vänder sig sedan till Saga och presenterar sig:

– Veronique Salman.

– Saga Bauer, Säpo.

– Vi sätter oss i biblioteket, säger Veronique och börjar gå tillbaka genom korridoren.

– Får jag bada när jag ändå är här? ropar Marie-Louise.

– Inte naken, svarar Veronique utan att vända sig om.