Paganinikontraktet

58 Förmånstagaren

ETT OVÄ DER drar in över Stockholm, åskan mullrar, blixtar lyser plötsligt upp himlen och regnet öser ner. Det smattrar mot fönstren till Carl Palmcronas stora våning. Tommy Kofoed och Nathan Pollock har återupptagit den avbrutna tekniska undersökningen.

Det är så mörkt att de blir tvungna att tända lamporna i taket.

I ett av de takhöga klädskåpen i Palmcronas dressingroom, under en rad av grå, blå och svarta kostymer, hittar Pollock en blank skinnmapp.

– Tommy, ropar han.

Kofoed kommer in, krumryggad och butter.

– Vad är det?

Nathan Pollock knackar lätt på skinnmappen med sina handskförsedda fingrar.

– Jag tror att jag har hittat någonting, säger han enkelt.

De går till den höga, djupa fönsternischen och Pollock lossar försiktigt spännet och slår upp skinnmappen.

– Fortsätt, viskar Kofoed.

Pollock lyfter varsamt bort det tunna försättsbladet med de få orden: Carl Palmcronas sista vilja.

De läser under tystnad. Dokumentet är daterat den första mars tre år tidigare. Palmcrona har testamenterat alla sina tillgångar till en enda person: Stefan Bergkvist.

– Vem i helvete är Stefan Bergkvist? frågar Kofoed när de har läst färdigt. Palmcrona hade ingen släkt, inga vänner så vitt jag förstår, han hade ingen.

– Stefan Bergkvist bor i Västerås … vid upprättandet av detta dokument, säger Pollock. På Rekylgatan 11 i Västerås och …

Pollock avbryter sig och tittar upp:

– Han är ett barn. Enligt personnumret är han bara sexton år.

Testamentet är upprättat av Palmcronas advokat på firman Wieselgreen och söner. Pollock bläddrar i testamentets uppdaterade appendix som preciserar Palmcronas tillgångar. Det rör sig om fyra pensionsfonder, utarrenderad skog, bara två hektar, en avstyckad gård i Sörmland som är långtidsuthyrd sedan tio år och den högt belånade bostadsrätten på Grevgatan 2. Den riktigt stora tillgången tycks vara ett konto på Standard Chartered Bank i Jersey vars saldo Palmcrona beräknar till nio miljoner euro.

– Det ser ut som om Stefan har blivit förmögen, säger Pollock.

– Ja.

– Men varför?

Tommy rycker på axlarna:

– Vissa testamenterar allt de har till sin hund eller tränare på gymmet.

– Jag ringer honom.

– Pojken?

– Vad ska vi annars göra?

Nathan Pollock tar upp sin telefon, slår ett nummer, ber att få bli kopplad till Stefan Bergkvist på Rekylgatan 11 i Västerås, får veta att det finns en Siv Bergkvist på samma adress och tänker att hon antagligen är pojkens mamma. Nathan tittar ut på det hårda regnet och takrännorna som svämmar över.

– Siv Bergkvist, svarar en kvinna med sprucken röst.

– Jag heter Nathan Pollock och jag är kriminalkommissarie… är du mor till Stefan Bergkvist?

– Ja, viskar hon.

– Kan jag få tala med honom?

– Va?

– Det finns ingen anledning att bli orolig, jag behöver bara fråga …

– Dra åt helvete, skriker hon och avbryter samtalet.

Pollock ringer samma nummer igen, men får inget svar. Han blickar ner på den blänkande gatan och ringer samma nummer igen.

– Micke, svarar en man med reserverad röst.

– Jag heter Nathan Pollock och jag …

– Vad fan vill du?

Nathan hör kvinnan gråta i bakgrunden, hon säger något till mannen och han säger att han kan ta hand om det här.

– Nej, säger hon. Jag gör det …

Telefonen lämnas över och steg hörs bort över golvet.

– Hallå, säger kvinnan lågt.

– Jag behöver verkligen …

– Stefan är död, avbryter hon med gäll röst. Varför gör du så här, varför ringer du och säger att du ska prata med honom, jag orkar inte …

Hon gråter i telefonen, någonting går i golvet, skramlar.

– Förlåt, säger Pollock. Jag visste inte, jag …

– Jag orkar inte, gråter hon. Jag orkar inte mer.

Det hörs steg över golvet och sedan tar mannen telefonen igen.

– Nu får det räcka, säger han.

– Vänta, säger Pollock snabbt. Kan du berätta vad som hänt? Det är viktigt …

Tommy Kofoed som har följt samtalet ser hur Nathan lyssnar på någon i telefonen, bleknar och stryker sig över den silvriga hästsvansen.