Paganinikontraktet

1 En föraning

Penelope Fernandez ryser till över ryggen. Hjärtat slår plötsligt snabbare och hon ser sig hastigt över axeln. Kanske får hon i denna stund en föraning om vad som kommer att hända henne senare samma dag.

Trots värmen i studion har Penelope en sval känsla i ansiktet. Den dröjer sig kvar från sminklogen. Den kalla svampen med puderkräm trycktes mot hennes hy och klämman med fredsduvan togs bort från hennes hår när moussen kramades in för att samla lockarna som serpentiner.

Penelope Fernandez är ordförande i Svenska freds- och skiljedomsföreningen. Nu visas hon ljudlöst in i nyhetsstudion och sätter sig i strålkastarljuset mitt emot Pontus Salman som är verkställande direktör för krigsmaterieltillverkaren Silencia Defence AB.

Nyhetsankaret Stefanie von Sydow byter ämne, blickar in i kameran och börjar berätta om alla uppsägningar som följt på den brittiska försvarskoncernen BAE Systems Limiteds köp av Aktiebolaget Bofors och vänder sig sedan mot Penelope:

– Penelope Fernandez, du har i flera debatter uttalat dig mycket kritiskt om hanteringen av svensk vapenexport. Nyligen gjorde du en jämförelse med den franska Angolagate-skandalen. Högt uppsatta politiker och affärsmän åtalades för mutbrott och vapensmuggling och är nu dömda till långa fängelsestraff … men någonting sådant har vi väl inte sett i Sverige?

– Det kan man tolka på två sätt, svarar Penelope Fernandez. Antingen så fungerar våra politiker annorlunda eller så fungerar vårt rättssystem annorlunda.

– Du vet mycket väl, säger Pontus Salman. Att vi har en lång tradition av …

– Enligt svensk lag, avbryter Penelope. Enligt svensk lag är all tillverkning och export av krigsmateriel förbjuden.

– Du har förstås fel, säger Salman.

– Paragraf 3 och 6 i lagen om krigsmateriel, preciserar Penelope.

– Men Silencia Defence har fått ett positivt förhandsbesked, ler han.

– Ja, för annars skulle det röra sig om vapenbrott i stor skala och …

– Men nu har vi faktiskt tillstånd, avbryter han.

– Glöm inte vad krigsmaterielet är till …

– Vänta lite, Penelope, bromsar nyhetsankaret Stefanie von Sydow och nickar åt Pontus Salman som har höjt handen för att signalera att han inte är färdig.

– Alla affärer granskas på förhand, förklarar han. Antingen direkt av regeringen eller av Inspektionen för strategiska produkter, om du känner till dem.

– Frankrike har en motsvarighet, invänder Penelope. Och ändå kunde krigsmateriel för åtta miljarder kronor hamna i Angola trots FN:s vapenembargo, trots ett fullständigt bindande förbud …

– Nu talar vi om Sverige.

– Jag förstår att människor inte vill förlora sina jobb, men jag skulle ändå vilja höra hur du motiverar exporten av enorma mängder ammunition till Kenya? Det är ett land som …

– Du har absolut ingenting att anmärka på, avbryter han. Ingenting, inte en enda detalj, eller har du det?

– Jag kan tyvärr inte …

– Har du någonting konkret att anmärka på? avbryter Stefanie von Sydow.

– Nej, svarar Penelope Fernandez och slår ner blicken. Men jag …

– Då tycker jag att en ursäkt vore på sin plats, säger Pontus Salman.

Penelope ser honom i ögonen, känner ilskan och frustrationen sjuda upp, men hon tvingar sig själv att tiga. Pontus Salman ler beklagande och börjar sedan berätta om fabriken i Trollhättan. Tvåhundra arbetstillfällen skapades när Silencia Defence fick tillstånd att starta tillverkningen. Han förklarar vad det positiva förhandsbeskedet innebar och hur långt produktionen har kommit. Långsamt breder han ut sig om detta så att tiden inte ska räcka till åt hans motdebattör.

Penelope lyssnar och tvingar bort den farliga stoltheten ur sitt hjärta. Hon tänker istället på hur hon och Björn alldeles snart kommer att gå ombord på hans båt. De ska bädda den pilformade sängen i fören, fylla kylskåpet och den lilla frysboxen. Hon ser för sig glittret i de frostiga snapsglasen när de äter inlagd sill, senapssill och matjessill, färskpotatis, kokt ägg och knäckebröd. De ska duka på akterdäcket, ankra vid en liten ö i skärgården och sitta och äta i kvällssolen i flera timmar.

Penelope Fernandez lämnar Sveriges Television och börjar gå i riktning mot Valhallavägen. Hon hade suttit och väntat i nästan två timmar på att vara med i ett uppföljande samtal i en annan morgonsoffa när producenten förklarade att de hade blivit tvungna att stryka henne för att få plats med fem snabba tips till en sommarplatt mage.

Långt borta på Gärdet ser hon Cirkus Maximums färggranna cirkustält. En djurskötare spolar av två elefanter med en vattenslang. Den ena lyfter snabeln rakt upp i luften och fångar den hårda vattenstrålen i munnen.

Penelope är bara tjugofyra år, hon har lockigt, svart hår en bit ned över skulderbladen. Kring halsen blänker en kort silverlänk med ett litet krucifix från hennes konfirmation. Hennes hy har en len gyllengul färg. Som jungfruolja eller honung, skrev en pojke en gång när de skulle beskriva varandra i ett skolarbete på högstadiet. Ögonen är stora och allvarliga. Mer än en gång har hon fått höra att hon är slående lik filmstjärnan Sophia Loren.

Penelope tar upp sin telefon och ringer Björn för att säga att hon är på väg, att hon ska ta tunnelbanan från Karlaplan.

– Penny? Har det hänt något? frågar han med en jagad röst.

– Nej, vad då?

– Allt är klart, jag pratade in det på din svarare, det är bara du som fattas.

– Vi behöver väl inte stressa?

När Penelope står i den långa, branta rulltrappan ner till tunnelbanans plattform börjar hennes hjärta slå snabbare av ett dovt obehag och hon sluter sina ögon. Trappan sjunker djupare ner, smalnar av och luften blir svalare och svalare.

Penelope Fernandez kommer från La Libertad som är ett av de största departementen i El Salvador. Penelopes mor Claudia Fernandez fängslades under inbördeskriget och Penelope föddes i en cell där femton internerade kvinnor gjorde sitt bästa för att hjälpa till. Claudia var läkare och hade varit aktiv i folkupplysningskampanjer. Det som gjorde att hon hamnade i regimens ökända fängelse var att hon försökte sprida kravet på rätten att bilda fackföreningar till ursprungsbefolkningen.

Först när Penelope kommer ner till tunnelbanans plattform öppnar hon ögonen. Känslan av instängdhet har försvunnit. Hon tänker återigen på Björn som väntar vid motorbåtsklubben på Långholmen. Hon älskar att bada naken från hans båt, dyka rakt ner i vattnet och inte se någonting annat än hav och himmel.

Tunnelbanetåget rusar skakande fram, solljuset slår in genom fönstren när vagnarna lämnar tunneln och kommer ut på Gamla stans station.

Penelope Fernandez hatar krig och våld och vapenmakt. Det är en brinnande aversion som har fått henne att ta en politisk magisterexamen i Uppsala och läsa freds- och konfliktforskning. Hon har jobbat för den franska hjälpgruppen Action Contre la Faim i Darfur tillsammans med Jane Oduya. Hon skrev en mycket uppmärksammad artikel i Dagens Nyheter om flyktinglägrets kvinnor och deras försök att återskapa vardagen efter varje övergrepp. För två år sedan efterträdde hon Frida Blom som ordförande för Svenska freds- och skiljedomsföreningen.

Penelope går av vid Hornstull och kommer upp i solskenet, känner sig plötsligt oförklarligt orolig för någonting och springer nedför Pålsundsbacken till Söder Mälarstrand, går snabbt över bron till Långholmen och följer vägen till vänster mot småbåtshamnen. Damm från gruset hänger som ett dis i den stillastående luften.

Björns båt ligger i skuggan rakt under Västerbron, vattnets rörelser skapar ett nät av ljus som vaggande speglas i de gråmålade stålbalkarna högt ovanför.

Hon ser honom på akterdäcket med en cowboyhatt på huvudet. Han står stilla, med armarna om sig själv och uppdragna axlar.

Penelope stoppar två fingrar i munnen och busvisslar. Björn rycker till, ansiktet blir alldeles naket, som om han blivit fruktansvärt rädd. Han blickar bort mot vägen och får se henne. Hans ögon är fortfarande ängsliga när han går fram till landgången.

– Vad är det? frågar hon och fortsätter nedför trappan mot båtplatserna.

– Ingenting, svarar Björn, rättar till hatten på huvudet och försöker le.

De kramar varandra och hon känner att hans händer är iskalla och att hans skjorta är våt över ryggen.

– Du är helt svettig, säger hon.

Björn glider undan med blicken.

– Jag har stressat för att komma iväg.

– Tog du min väska?

Han nickar och gör en gest mot kajutan. Båten gungar lätt under hennes fötter, hon känner doften av solvarm plast och lackat trä.

– Hallå? säger hon ljust. Var är du någonstans?

Hans halmfärgade hår sticker ut i alla riktningar i små hoptovade dreads. De klarblå ögonen är barnsliga, leende.

– Jag är här, svarar han och slår ner blicken.

– Vad tänker du på hela tiden?

– På att vi ska få vara tillsammans, svarar han och lägger sina armar runt hennes midja. På att ha sex mitt i naturen.

Han nuddar hennes hår med läpparna.

– Är det vad du går och hoppas på? viskar hon.

– Ja, svarar han.

Hon skrattar åt hans uppriktighet.

– De flesta … åtminstone kvinnor, tycker nog att det är en aning överskattat, säger hon. Att ligga på marken bland myror och stenar och…

– Det är som att bada naken, framhärdar han.

– Du får försöka övertyga mig, säger hon fräckt.

– Det kommer jag att göra.

– Hur? skrattar hon precis när telefonen ringer i hennes tygväska.

Det ser ut som om Björn stelnar till av signalen. Färgen försvinner från hans kinder. Hon tittar på telefonens display, ser att samtalet kommer från hennes yngre syster.

– Det är Viola, förklarar hon snabbt för Björn innan hon svarar:

– Hola, syrran.

En bil tutar och systern skriker något bredvid luren.

– Jävla dåre, muttrar hon.

– Vad är det som händer?

– Det är slut, säger systern. Jag har dumpat Sergej.

– Igen, lägger Penelope till.

– Ja, svarar Viola lågt.

– Förlåt, säger Penelope. Jag förstår att du är ledsen.

– Det är inte så farligt, men … Mamma sa att ni skulle ut med båten och jag tänkte … jag skulle gärna hänga på om jag får.

Det blir alldeles tyst.

– Hänga på, upprepar Penelope och hör bristen på entusiasm i sin egen röst. Jag och Björn behöver lite tid tillsammans, men …