Paganinikontraktet

101 Flickan med maskrosor

Joona springer genom ankomsthallen på Vanda flygplats utanför Helsingfors när hans telefon ringer.

– Saga, vad händer?

– Pontus Salman är död, han sitter i sin bil utanför huset, det ser ut som om han har skjutit sig själv.

Joona kommer ut, går fram till den första taxin i kön, förklarar för chauffören att han ska till hamnen och sätter sig sedan i baksätet.

– Vad sa du? frågar Saga.

– Ingenting.

– Vi har inget vittne, säger Saga stressat. Vad fan ska vi göra?

– Jag vet inte, säger Joona och sluter ögonen en stund.

Han känner bilens rörelser omkring sig, ett mjukt fjädrande, böljande. Taxin lämnar flygplatsens område, ökar hastigheten och kommer ut på motorvägen.

– Du kan inte åka till Raphaels båt utan understöd …

– Flickan, säger Joona plötsligt.

– Va?

– Axel Riessen spelade fiol med en flicka, säger Joona och öppnar sina grå ögon. Hon kan ha sett någonting.

– Varför tror du det?

– Det stod en maskros, en maskrosboll i ett whiskyglas …

– Vad fan pratar du om? frågar Saga.

– Försök att få tag på henne bara.

Joona lutar sig tillbaka mot ryggstödet och minns hur Axel stod med fiolen i handen när flickan kom med en bukett utblommade maskrosor. Sedan tänker han återigen på maskrosbollen med böjd stjälk över kanten till whiskyglaset i Axels sovrum. Hon har varit där och då är det möjligt att hon har sett något.

Joona går ombord på den grå bevakningsbåten Kirku som finska marinen fick överta från kustbevakningen sex år tidigare. När han skakar hand med fartygets befäl Pasi Rannikko kommer han omedelbart att tänka på Lennart Johansson vid sjöpolisen på Dalarö. Han som älskade att surfa och kallade sig själv för Lance.

Pasi Rannikko är precis som Lance en ung, solbränd man med klarblå ögon. Men till skillnad från Lance så tar han sin befattning på mycket stort allvar. Det är uppenbart att det oväntade uppdraget utanför Finlands territorium besvärar honom.

– Ingenting kring den här turen gör mig glad, säger Pasi Rannikko torrt. Men mitt befäl är kompis med din chef … och det räckte tydligen.

– Jag räknar med att få ett åklagarbeslut medan vi tar oss dit, säger Joona och känner vibrationerna då fartyget lägger ut från piren och smidigt styr över vattnet.

– Så fort du har ditt åklagarbeslut kontaktar jag FNS Hanko. Det är en robotbåt med tjugo officerare och sju värnpliktiga.

Han pekar ut robotbåten på radarbilden.

– Hon kan komma upp i 35 knop, det tar inte ens tjugo minuter innan hon är ifatt oss.

– Bra.

– Raphael Guidis yacht har passerat Dagö och befinner sig en bit utanför Estland … Jag hoppas att du är medveten om att vi inte kan gå ombord på en båt på estniskt vatten om det inte rör sig om en nödsituation eller öppet kriminell verksamhet.

– Ja, svarar Joona.

Med mullrande maskiner lämnar båten hamnområdet.

– Här kommer hela besättningen, säger Pasi Rannikko ironiskt.

En väldig, ljusskäggig man kliver upp på kaptensbryggan. Han är förste och ende styrman och presenterar sig som ”Niko Kapanen, som ishockeyspelaren”. Han sneglar på Joona, kliar sig i skägget och frågar sedan försiktigt:

– Vad är den här Guidi misstänkt för egentligen?

– Kidnappning, mord, polismord, vapensmuggling, säger Joona.

– Och Sverige skickar en enda polis?

– Ja, ler Joona.

– Och vi bidrar med en obestyckad gammal pråm.

– Så fort vi har ett åklagarbeslut så har vi nästan en pluton, säger Pasi Rannikko entonigt. Jag pratar med Urho Saarinen på Hanko och han är här på tjugo minuter.

– Men inspektioner, säger Niko. Vi får väl för fan inspektera en …

– Inte på estniskt vatten, avbryter Pasi Rannikko.

– För jävligt, muttrar Niko.

– Det ordnar sig, säger Joona kort.