Paganinikontraktet

83 Gärningsmannen

Penelope står mellan Saga Bauer och Joona Linna bakom en säkrad piketbuss på Skarpögatan utanför japanska ambassaden. De befinner sig bara femtio meter från entrén till Tysklands ambassad. Hon känner tyngden från skyddsvästen över axlarna och trycket över brösten.

Om fem minuter ska tre personer få fyrtiofem minuters tillträde till ambassadens område för att försöka identifiera och häkta den misstänkte gärningsmannen.

Tyst accepterar Penelope att Joona placerar en extra pistol i ett hölster på hennes rygg. Han justerar vinkeln flera gånger så att han lätt kan rycka åt sig reservvapnet från hennes kropp.

– Hon vill inte, säger Saga.

– Det är ingen fara, säger Penelope.

– Vi vet inte vad som väntar därinne, säger Joona. Jag hoppas att det kommer att gå lugnt till, men om det inte gör det så kan det här vapnet innebära skillnaden.

Hela området vimlar av svenska poliser, säkerhetspoliser, insatsstyrkor och ambulanser.

Joona Linna tittar på resterna av den utbrända Volvon. Det är nästan bara det brända chassit som återstår. Bildelar ligger utspridda i vägkorsningen. Erixon har redan hittat en tändhatt och rester av nitroaminer.

– Antagligen hexogen, säger han och petar upp glasögonen på näsan.

– Sprängdeg, säger Joona och tittar på klockan.

En schäfer rör sig runt benen på en polisman, lägger sig ner på asfalten och flåsar med hängande tunga.

Saga, Joona och Penelope eskorteras av en insatsstyrka fram till stängslet där fyra tyska militärpoliser väntar med slutna ansikten.

– Oroa dig inte, säger Saga mjukt till Penelope. Du ska bara identifiera förövaren och när du har gjort det så kommer vi att eskortera dig ut. Ambassadens säkerhetspersonal väntar med att ta ut honom tills du befinner dig i säkerhet.

En kraftigt byggd militärpolis med fräknigt ansikte öppnar grinden, släpper in dem på beskickningsområdet, hälsar vänligt och presenterar sig som Karl Mann, säkerhetsansvarig.

De följer med honom till huvudentrén.

Morgonluften är fortfarande sval.

– Det här handlar om en extremt farlig person, säger Joona.

– Vi förstår det, vi har blivit informerade, svarar Karl Mann. Men jag har varit här hela morgonen och det finns bara diplomater och tyska medborgare här.

– Kan ni få fram en lista? frågar Saga.

– Jag ska bara säga att vi håller på och tittar på inspelningarna från övervakningskamerorna, berättar Karl Mann. För jag tänker mig att er kollega har sett fel. Jag tror att gärningsmannen tog sig förbi grindarna, men istället för att gå in så rundade han bara ambassaden och fortsatte över gräset, upp mot Radiohuset.

– Det är möjligt, säger Joona lugnt.

– Hur många befinner sig på ambassaden? frågar Saga.

– Det är besökstid och just nu rör det sig om fyra ärenden.

– Fem personer?

– Ja.

– Och hur mycket personal? frågar Saga.

– De är femton.

– Och hur mycket säkerhetspersonal?

– Vi är fem just nu, svarar han.

– Inga andra?

– Nej.

– Inga snickare eller målare eller …

– Nej.

– Tjugofem personer sammanlagt, säger Saga.

– Ni börjar med att titta runt själva? frågar Karl Mann stillsamt.

– Vi vill gärna ha sällskap av er, säger Saga.

– Hur många? frågar Karl Mann.

– Så många som möjligt och så tungt beväpnade som möjligt, svarar Joona.

– Du måste verkligen tycka att han är farlig, ler han. Jag kan avvara ytterligare två man.

– Vi vet inte vad som väntar oss om …

– Ni tror att han är skottskadad i axeln, invänder Karl Mann. Jag kan inte påstå att jag känner mig rädd.

– Kanske gick han aldrig in, kanske har han redan lämnat ambassaden, säger Joona dämpat till mannen. Men om han är kvar så måste vi nog räkna med förluster.

Under tystnad går Joona, Saga och Penelope tillsammans med tre militärpoliser med automatkarbiner och chockgranater genom korridoren på gatuplanet. Ambassadbyggnaden har renoverats under några år och verksamheten varit förlagd till Artillerigatan. Men trots att renoveringen inte är helt färdig har man flyttat tillbaka under våren. Det doftar färg och nysågat virke och vissa golv täcks fortfarande av skyddspapper.

– Först vill vi träffa besökarna, de som inte hör till personalen, säger Joona.

– Jag förstod det, svarar Karl Mann.

Med ett underligt lugn inombords går Penelope mellan Saga Bauer och Joona Linna. Av någon anledning kan hon inte tro att hon ska träffa förföljaren här på ambassaden. Platsen känns alldeles för vardaglig och stillsam.

Men så märker hon hur Joona blir uppmärksam, hur hans rörelser förändras bredvid henne, och hon ser hur han avsöker dörrar och fläktgaller med blicken.

Ett pipande larm hörs plötsligt genom väggarna och sällskapet stannar till. Karl Mann lyfter sin radio och pratar kort med en kollega på tyska.

– Det är larmet på en dörr som krånglar, förklarar han sedan på svenska. Dörren är låst men larmet reagerar som om dörren har stått öppen i trettio sekunder.

De fortsätter genom korridoren och Penelope Fernandez blir varse pistolen som guppar mot hennes rygg för varje steg hon tar.

– Där framme sitter Martin Schenkel som är handelsattaché, förklarar Karl Mann. Han har besök av Roland Lindkvist.

– Vi vill gärna träffa dem, säger Joona

– Han har bett om att inte bli störd före lunch.

Joona svarar inte.

Saga tar tag om Penelopes överarm och de stannar medan de övriga fortsätter fram till den slutna dörren.

– Vänta ett ögonblick, säger militärpolisen till Joona och knackar.

Han får ett svar, väntar en stund och får sedan tillåtelse att gå in. Han öppnar dörren, stiger på och stänger efter sig.

Joona blickar bort mot ett rum utan dörr. Grå industriplast täcker dörröppningen. En trave gipsplattor anas i rummet. Plasten buktar ut som ett segel, svagt frasande. Han tar ett steg mot plasten när något hörs bakom den slutna dörren till handelsattachéns rum, röster och en kraftig duns. Penelope flyttar sig bakåt, hon skulle vilja springa.

– Vi väntar här, säger Saga dämpat och drar upp sin pistol.

Penelope tänker på att den här ambassaden ockuperades våren 1975 av Kommando Holger Meins. De höll tolv personer som gisslan. Hon minns att kravet var att Andreas Baader, Ulrike Meinhof, Gudrun Ensslin och ytterligare tjugotre fångar från Röda armé-fraktionen skulle släppas från fängelset i Västtyskland. Det var i de här korridorerna de sprang och skrek åt varandra, det var här de släpade ambassadören Dietrich Stoecker i håret och knuffade Heinz Hillegaarts blodiga kropp nedför trapporna. Hon minns inte vad man hade sagt, hur förhandlingarna såg ut, men efter det att den tyska förbundskanslern Helmut Schmidt hade meddelat Sveriges statsminister Olof Palme att man inte skulle ge efter för kraven sköts två personer ur gisslan. Karl-Heinz Dellwo skrek med gäll röst att han skulle skjuta en person varje timme tills kraven var uppfyllda.

Nu ser Penelope hur Joona Linna vänder sig om och går fram till dörren till handelsattachéns rum. De båda andra militärpoliserna står helt stilla. Joona tar upp en stor, silverblank pistol, osäkrar den och knackar sedan på dörren.

En lukt sprider sig i korridoren, som om någon har glömt mat på spisen.

Joona knackar igen, lyssnar och hör en monoton röst, det låter som om den upprepar samma fras gång på gång. Han väntar några sekunder, döljer pistolen bakom kroppen och trycker ner handtaget.

Militärpolisens befäl Karl Mann står rakt under taklampan med automatkarbinen hängande vid höften. Han tittar till på Joona och vänder sedan blicken mot den andra personen, som sitter i en fåtölj längst in i rummet.

– Herr Schenkel, det här är den svenske kommissarien, säger han.

Böcker och pärmar med papper ligger utspridda på golvet, som om de vräkts ner i vredesmod från skrivbordet. Handelsattachén Martin Schenkel sitter i en fåtölj med blicken riktad mot teven. Det pågår en direktsänd fotbollsmatch i Beijing, DFB-Elf möter Kinas landslag.

– Hade inte du besök av Roland Lindkvist? frågar Joona avmätt.

– Han har gått, svarar Martin Schenkel utan att ta blicken från teven.

De fortsätter genom korridoren. Karl Mann är på sämre humör, han kommenderar de båda andra militärpoliserna med kort röst. En kvinna klädd i ljusgrå stickad klänning går snabbt över det bruna skyddspapperet på de nyslipade golven i nästa korridor.

– Vem är det? frågar Joona.

– Ambassadörens sekreterare, svarar Karl Mann.

– Vi vill träffa henne och …

Ett tjutande larm hörs plötsligt i hela byggnaden, en förinspelad röst förklarar på tyska att det inte rör sig om en brandövning, att alla ska lämna byggnaden omedelbart och inte använda sig av hissen.