Paganinikontraktet

100 Pontus Salman

Saga håller telefonen mot örat och stannar i korridoren bredvid en stor behållare av plast för pappersåtervinning. Hon ser frånvarande de lövlika resterna av en fjäril ligga och skaka på golvet i draget från ventilationssystemet.

– Har ni inget annat för er i Stockholm? frågar en man med stark gotländsk dialekt när hon kopplas fram till Södertäljepolisen.

– Det gäller Pontus Salman, säger hon med rösten mättad av stress.

– Ja, men nu har han gått, säger polisen nöjt.

– Vad fan menar du? frågar hon med höjd röst.

– Alltså, jag har bara pratat med Gunilla Sommer, psykologen som åkte med honom till psykakuten.

– Ja?

– Hon tyckte inte att han menade någonting med det där självmordshotet, så hon lät honom gå, det är ju inte gratis med vårdplatser och …

– Efterlys honom, säger Saga snabbt.

– För vad då? För ett halvhjärtat självmordsförsök?

– Se bara till att ni hittar honom, säger Saga och lägger på.

Hon börjar gå mot hissarna när Göran Stone ställer sig framför henne och stoppar henne med utbredda armar.

– Du vill förhöra Pontus Salman – eller hur? frågar han i en retsam ton.

– Ja, svarar hon kort och börjar gå igen, men han släpper inte fram henne.

– Du behöver bara vicka på rumpan, säger han. Och kanske skaka lite på lockarna så blir du befordrad eller …

– Flytta på dig, säger Saga sammanbitet och arga, röda prickar flammar upp på hennes panna.

– Okej, förlåt för att jag ville hjälpa till, säger Göran Stone förorättat. Men vi har precis skickat fyra bilar till Salmans hus på Lidingö för …

– Vad är det som har hänt? frågar Saga snabbt.

– Det var grannarna som ringde polisen, ler han. De hade tydligen hört lite pangpang och skrik.

Saga knuffar undan honom och börjar springa.

– Tack så mycket, Göran, ropar han efter henne. Du är bara bäst, Göran!

Medan hon kör mot Lidingö försöker hon låta bli att tänka på vad som kan ha hänt, men tankarna blandas hela tiden med ljuden från inspelningen av mannen som gråtande berättade om sin dotter.

Saga säger för sig själv att hon ska träna hårt på kvällen och lägga sig tidigt.

Hon kommer inte fram på Roskullsvägen, det är så mycket folk på gatan att hon måste parkera ett par hundra meter ifrån Salmans hus. Nyfikna människor och journalister trängs vid de blåvita avspärrningsbanden och försöker se in mot huset. Saga ursäktar sig med stressad röst när hon knuffar sig fram. Det blå ljuset från utryckningsfordonen pulserar över de grönskande träden. Kollegan Magdalena Ronander lutar sig mot den mörkbruna tegelväggen och kräks. Pontus Salmans bil står parkerad på garageinfarten. Det är en vit BMW vars takfönster saknas. Små blodiga glaskuber ligger på karossen och kring bilen på infarten. Genom det blodiga sidofönstret skymtar en manskropp.

Det är Pontus Salman.

Magdalena lyfter en trött blick, torkar sig om munnen med en näsduk och hejdar Saga när hon är på väg in genom dörren.

– Nej, nej, säger hon hest. Du vill absolut inte gå in där.

Saga stannar, blickar in i det stora huset, vänder sig mot Magdalena för att fråga någonting, men tänker sedan att hon måste ringa Joona och berätta att de inte längre har något vittne.