Paganinikontraktet

77 Insatsen

I burspråket till en lägenhet på tredje våningen på Nybrogatan 4A sitter insatschefen Jenny Göransson och väntar. Timmarna går, men ingen rapporterar någonting. Allt är stilla. Hon blickar ner på torget, upp på taket ovanför Penelopes lägenhet, bort mot taket på Sibyllegatan 27, där några duvor lyfter och flyger undan.

Sonny Jansson är placerad där. Han har antagligen flyttat på sig och skrämt fåglarna.

Jenny kontaktar honom och han bekräftar att han bytte position för att se in i en lägenhet.

– Jag trodde att jag såg ett slagsmål, men de spelar Wii och står och viftar framför teven.

– Återgå, säger Jenny torrt.

Hon tar upp kikaren och avsöker återigen det mörka området mellan kiosken och almen som hon betraktar som en osäker plats.

Blomberg, som är klädd i bruna joggingkläder och springer uppför Sibyllegatan, kontaktar henne.

– Jag ser någonting på kyrkogården, säger han med spänd röst.

– Vad ser du?

– Någon rör sig under träden, kanske tio meter från stängslet mot Storgatan.

– Kontrollera saken, Blomberg, men var försiktig, säger hon.

Han springer förbi hästtrappan vid Militärmuseets gavel och fortsätter sedan långsamt in på kyrkogården. Sommarnatten är varm och grönskande. Ljudlöst går han på gräset vid sidan av grusvägen, tänker att han snart kan stanna någonstans och låtsas stretcha, men fortsätter bara framåt. Det prasslar svagt bland löven. Den ljusa himlen skuggas av grenarna och det är dunkelt mellan gravstenarna. Plötsligt ser han ett ansikte, nästan nere vid marken. Det är en kvinna i tjugoårsåldern. Hennes hår är stubbat och rödfärgat och hennes militärgröna ryggsäck ligger bredvid hennes huvud. Hon ler lyckligt medan en annan kvinna skrattande drar upp hennes tröja och börjar kyssa hennes bröst.

Blomberg drar sig försiktigt bakåt innan han rapporterar tillbaka till Jenny Göransson:

– Det var falskt alarm, ett kärlekspar.

Tre timmar har gått, Blomberg huttrar till, det börjar bli kyligt, daggen kommer upp ur marken och temperaturen slår om. Han rundar en gång och hamnar mitt framför en medelålders kvinna med slitna drag. Hon verkar mycket berusad, står vinglande med två pudlar i koppel. Hundarna nosar ivrigt runt, vill komma vidare, men hon rycker dem ilsket tillbaka.

Vid kyrkogårdens utkant passerar en kvinna klädd som en flygvärdinna, hjulen på hennes marinblå kabinväska smattrar mot asfalten. Hon ger Blomberg en likgiltig blick och han verkar inte ens notera henne, trots att de har varit kollegor i över sju år.

Maria Ristonen fortsätter med sin kabinväska upp mot tunnelbanans ingång för att kontrollera personen som står dold i porten intill. Hon fortsätter framåt, hör sina egna klackar eka mellan väggarna. Kabinväskan går in i kantstenen och hamnar snett, hon blir tvungen att stanna och granskar samtidigt personen. Det är en ganska välklädd man, men han har ett egendomligt uttryck i ansiktet. Han verkar leta efter något, han ser på henne med stressad blick. Maria Ristonens hjärta börjar slå hårt, hon vänder sig om och hör sedan insatschefen Jenny Göransson tala i hennes öronsnäcka.

– Blomberg ser honom också, han är på väg, säger Jenny. Invänta Blomberg, Maria. Invänta Blomberg.

Maria rättar till väskan, men kan inte dröja längre, hon blir tvungen att fortsätta framåt. Hon försöker gå långsammare och närmar sig mannen med den stressade blicken. Hon kommer att bli tvungen att passera honom, fortsätta förbi med ryggen mot honom. Mannen drar sig längre in i porten när hon närmar sig. Han håller ena handen innanför kläderna. Maria Ristonen känner adrenalinet pumpas ut i ådrorna när mannen plötsligt tar ett par steg mot henne och tar fram ett föremål som han har haft gömt under rocken. Bakom hans axel ser Maria hur Blomberg har höjt vapnet för att skjuta, men hejdar sig när Jenny ropar att det är falskt alarm i öronsnäckan, att mannen är obeväpnad, att han bara har en ölburk i handen.

– Fitta, väser mannen och sprutar öl mot henne.

– Gud, suckar Jenny i hennes öronsnäcka. Fortsätt bara till tunnelbanan, Maria.

Natten förflyter utan händelser, de sista klubbarna stänger och sedan syns enstaka hundägare och burksamlare som passerar, tidningsbud och nya hundägare och joggare. Jenny Göransson börjar längta efter att bli avlöst klockan åtta. Hon tittar till på Hedvig Eleonora kyrka och sedan på Penelope Fernandez ogenomskinliga fönster, blickar ner på Storgatan och vidare bort mot huset med prästbostaden där regissören Ingmar Bergman växte upp. Hon tar ett nikotintuggummi och studerar torget, parkbänkarna, träden, skulpturen med den skrevande kvinnan och mannen med köttstycket på axeln.

Plötsligt anar Jenny Göransson en rörelse i porten med den höga stålgrinden som leder in till Östermalms saluhallar. Det är mörkt, men det svaga blänket i glaset skyms av snabba rörelser. Jenny Göransson anropar Carl Schwirt. Han sitter med två sopsäckar med tomburkar på en parkbänk mellan träden där entrén till Folkteatern tidigare låg.

– Nej, jag ser inte ett skit, svarar han.

– Sitt kvar.

Kanske, tänker hon, ska hon låta Blomberg lämna sin plats vid kyrkan och jogga ner mot Humlegården för att kontrollera saken.

Jenny tittar mot porten igen, det ser ut som någon sitter på knä i mörkret mot det svarta gallret. En illegal taxi har kört fel och vänder på Nybrogatan. Jenny tar snabbt upp kikaren och väntar medan skenet från bilens strålkastare glider över saluhallens röda tegelvägg. Ljuset passerar porten, men nu ser hon ingenting. Bilen stannar och lägger i backen.

– Klantskalle, mumlar hon när han kör upp med ena hjulet på trottoaren.

Men plötsligt slår billjuset in i ett skyltfönster en bit bort och reflekteras tillbaka, rakt in i porten.

Någon befinner sig innanför det höga gallret.

Jenny behöver bara en sekund för att foga samman de blixtsnabba intrycken. En man justerar siktet på ett vapen.

Snabbt ställer hon ifrån sig kikaren och anropar rikskommunikationscentralen på radion.

– Skarpt läge, jag ser ett vapen, nästan skriker hon. Det är ett militärt vapen med kikarsikte, en man i porten till saluhallen … Jag upprepar: en prickskytt i marknivå på kvarterets hörn, i korsningen mellan Nybrogatan och Humlegårdsgatan!

Mannen i porten befinner sig bakom gallergrinden. Han har iakttagit det tomma torget ett tag, väntat på att en burksamlare på en parkbänk skulle ge sig av, men ignorerat honom när han förstått att han tänkt övernatta på platsen. I skydd av mörkret fäller han ut rörkolven med det dämpande axelstödet till ett Modular Sniper Rifle, ett sandfärgat halvautomatiskt gevär för distanser upp till två kilometer med precisionsammunition. Utan stress monterar han en flamdämpare av titan framför mynningen, trycker sedan fast magasinet och fäller ner det främre stativet.

Strax före stängningen hade han gått in på saluhallen, gömt sig i ett förråd, väntat ut städningen och vaktbolagets genomgång. Så snart lokalerna var släckta och tysta hade han gått ut i saluhallen.

Från insidan hade han kopplat bort larmet till de stora entrédörrarna på hörnet och sedan gått ut i det yttre porthuset som mot gatan skyddades av en kraftig gallergrind.

Bakom gallret är den djupa porten som ett litet rum, ett skyttevärn. Han är skyddad från alla håll, men har fri sikt framåt. Ingenting av honom syns när han är stilla. Om någon skulle gå fram till porten vänder han sig bara bort, in i mörkret.

Han riktar geväret mot huset där Penelope Fernandez befinner sig och avsöker rummen med det elektrooptiska kikarsiktet. Han är långsam och systematisk. Han har väntat länge, morgonen närmar sig och ganska snart kommer han att bli tvungen att lämna sin plats och invänta nästa natt. För han vet att hon någon gång kommer att titta ut på torget i tron att det laminerade glaset skyddar henne.

Han justerar siktet, nås av ljuset från en bil, vänder sig bort en liten stund och återgår sedan till att granska lägenheten på Storgatan 1. Nästan omedelbart upptäcker han värmestrålning bakom ett mörkt fönster. Upptagningen är svag och kornig, hindrad av avståndet och pansarglaset. Sämre än han räknat med. Han försöker fixera värmebildens suddiga ytterkanter och hitta ett centrum. En blekt rosa skugga rör sig i det spräckligt lila, tunnas ut och tätnar igen.

Plötsligt händer det något på torget rakt fram: två civilklädda poliser kommer springande mot honom med dragna pistoler dolda intill kropparna.