Paganinikontraktet

46 Fotografiet

Både Joona och Saga tvivlar på att de ska kunna få hushållerskan Edith Schwartz att säga någonting avgörande, men kanske kan hon leda dem till fotografiet och det skulle i så fall kunna avsluta hela fallet.

Saga slår på högra blinkern, lämnar motorvägen och saktar in, tar sedan till vänster på väg 77, kör genom viadukten under motorvägen i riktning mot Knivsta men svänger mycket snart in på en liten grusväg och kör parallellt med motorvägen.

Låg granskog trängs intill åkermark i träda. Den murade kanten till en gödseldamm har gett vika och plåttaket hänger snett.

– Vi borde vara framme, säger Saga med en blick på GPS-mottagaren.

De rullar långsamt fram till en rostig bom och stannar. När Joona lämnar bilen hör han trafiken på motorvägen som ett livlöst gungande dån.

Tjugo meter bort syns ett enplanshus i smutsgult tegel, fastskruvade fönsterluckor och eternitplattor med mossa på taket.

Ett märkligt svirrande ljud hörs medan de närmar sig huset.

Saga tittar till på Joona. De förflyttar sig försiktigt i riktning mot ytterdörren, med ens mycket vaksamma. Det rasslar till bakom huset och sedan hörs det metalliska vinandet igen.

Ljudet närmar sig hastigt och en stor hund kastar sig fram mot dem. Han blir stående på bakbenen med öppen mun bara en meter från Saga. Sedan dras han bakåt, sätter ner frambenen och börjar skälla. Det är en stor schäfer med ovårdad päls. Han skäller aggressivt, kastar med huvudet och springer i sidled. Först nu ser de att hunden är kopplad till en lång löplina. När han springer glider kopplet utmed den uppspända vajern med ett svirrande, rasslande ljud.

Hunden vänder igen och rusar i riktning mot Joona, stoppas av kopplet och dras fjädrande tillbaka. Den skäller okontrollerat men tystar sedan tvärt av en röst genom väggarna.

– Nils, ropar en kvinna.

Hunden gnyr och går runt i en cirkel med svansen mellan bakbenen. Golvet knarrar och efter en liten stund öppnas dörren. Hunden springer in bakom huset med det svirrande ljudet efter sig. Edith kommer ut på trappan iklädd en lila, nopprig badrock och tittar på dem.

– Vi behöver prata med dig, säger Joona.

– Jag har redan sagt allt jag vet, svarar hon.

– Får vi komma in?

– Nej.

Joona blickar förbi henne och in i det dunkla huset. Hallen är fylld av kastruller och tallrikar, en grå dammsugarslang, kläder, skor och rostiga kräftburar.

– Det går lika bra att stå här, säger Saga vänligt.

Joona tittar i sina anteckningar och börjar utfrågningen med att kontrollera detaljer ur förhörsberättelsen. Det är en rutinmässig metod för att hitta eventuella lögner eller tillrättalägganden eftersom det ofta är svårt att minnas detaljer som inte är sanna, som man uppfann i förhörsögonblicket.

– Vad åt Palmcrona i onsdags?

– Kalvfärsbiffar i gräddsås, svarar hon.

– Med ris? frågar Joona.

– Potatis. Alltid kokt potatis.

– Vilken tid kom du till Palmcronas våning på torsdagen?

– Klockan sex.

– Vad hade du för ärende när du lämnade Palmcronas våning på torsdagen?

– Han gav mig ledigt.

Joona ser in i hennes ögon och tänker att det inte är någon idé att cirkla runt de viktiga frågorna.

– Hade Palmcrona hängt snaran i taket redan på onsdagen?

– Nej, svarar Edith.

– Det var vad du sa till vår kollega John Bengtsson, säger Saga.

– Nej.

– Vi har hela förhöret inspelat, säger Saga med återhållen irritation, men tystnar sedan tvärt.

– Sa du någonting till Palmcrona om snaran? frågar Joona.

– Vi talade inte om privata angelägenheter med varandra.

– Men är det inte konstigt att bara lämna en man ensam med en snara i taket? frågar Saga.

– Jag kunde inte gärna stanna och titta på, svarar Edith småleende.

– Nej, säger Saga lugnt.

För första gången verkar Edith titta på Saga ordentligt. Utan genans låter hon sin blick glida över Sagas huldrehår med färggranna tygband, det osminkade ansiktet, de blekta jeansen och gymnastikskorna.

– Fast jag får inte ihop det här, säger Saga trött. Du sa till vår kollega att du såg snaran i onsdags, men alldeles nyss, när jag frågade, sa du faktiskt motsatsen.

Joona tittar i sin anteckningsbok och ser vad han antecknade för någon minut sedan när Saga ställde sin fråga om huruvida Palmcrona hängde upp snaran redan i onsdags.

– Edith, säger Joona. Jag tror att jag förstår vad du säger.

– Bra, svarar hon lågt.

– På frågan om Palmcrona hängde upp snaran redan i onsdags svarade du nej eftersom det inte var han som hängde upp snaran.

Den gamla kvinnan lyfter en hård blick mot honom och säger sedan strävt:

– Han försökte, men han lyckades inte, var alldeles för stel i ryggen efter operationen i vintras … Så han bad mig att göra det.

Det blir åter tyst. Träden står orörliga i det statiska solskenet.

– Så det var alltså du som i onsdags knöt tvättlinan med snaran i lampkroken? frågar Joona.

– Han förberedde knopen och höll i trappstegen när jag klättrade.

– Sedan bar du undan stegen, återgick till dina vanliga sysslor och återvände hem på onsdagskvällen när det var diskat efter middagen, säger Joona.

– Ja.

– Du kom tillbaka på morgonen, fortsätter han. Gick in som vanligt och ställde i ordning hans frukost.

– Visste du att han inte hängde i snaran då? frågar Saga.

– Jag hade sett efter i lilla salongen, svarar Edith.

Något som liknar ett spydigt leende far sekundsnabbt över hennes slutna ansikte.

– Du har redan berättat att Palmcrona åt frukost precis som han brukar, men inte heller denna morgon åkte han till sitt arbete.

– Han satt i musikrummet i minst en timme.

– Och lyssnade på musik?

– Ja, svarar hon.

– Strax före lunchtid ringde han ett kort samtal, säger Saga.

– Jag vet inte, han var på sitt arbetsrum med stängd dörr, men innan han satte sig till bords och åt den inkokta laxen bad han mig att ringa och boka en taxi till klockan två.

– Han skulle åka till Arlanda flygplats, säger Joona.

– Ja.

– Tio i två fick han ett telefonsamtal?

– Ja, han hade redan tagit på sig rocken och svarade i hallen.

– Hörde du vad han sa? frågar Saga.

Edith står stilla, kliar sig på plåstret och lägger sedan handen på dörrhandtaget.

– Det är ingen mardröm att dö, säger hon lågt.

– Jag frågade dig om du hörde vad han sa, säger Saga.

– Nu får ni ursäkta mig, säger Edith kort och börjar dra igen dörren.

– Vänta, säger Joona.

Dörren stannar tvärt i rörelsen och hon tittar på honom i springan, utan att öppna ytterligare.

– Har du hunnit sortera Palmcronas post från i dag? frågar Joona.

– Givetvis.

– Hämta allt som inte är reklam, säger Joona.

Hon nickar, går in i huset, stänger efter sig och återvänder efter en liten stund med en blå plastbalja fylld av post.

– Tack, säger Joona och tar emot baljan.

Hon stänger och låser dörren. Efter några sekunder börjar det svirra i hundens löplina igen. De hör de aggressiva skallen bakom sig när de återvänder till bilen och sätter sig.

Saga startar motorn, växlar och vänder bilen. Joona tar på sig skyddshandskar, bläddrar igenom breven i baljan, tar upp ett vitt kuvert med handtextad adress, öppnar det och drar försiktigt fram fotografiet som minst två människor har dött för.