Paganinikontraktet

97 Flykten

Luftkonditioneringen har kylt bilen. Pontus Salman känner att hans händer darrar på ratten. Han är redan mitt på Lidingöbron. En finlandsfärja är på väg ut från sin kajplats och bortom Millesgården eldar någon löv.

För bara ett par timmar sedan satt han i sin lilla eka och prövade att stoppa gevärspipan i sin mun. Smaken av metall dröjer sig kvar i munnen som ett skrämmande minne, det skrapande ljudet mot tänderna.

En kvinna med spretigt hår hade kommit ner på bryggan tillsammans med kriminalkommissarien, hon hade ropat till honom att komma närmare. Det såg ut som om hon hade något viktigt att berätta för honom. Hon var runt fyrtio år, hade en blåskimrande punkfrisyr och rött läppstift.

När han satt mitt emot henne i ett litet, grått rum fick han veta att hon hette Gunilla och var psykolog.

Hon hade talat allvarligt och strängt med honom om geväret, om vad han tänkt göra när han rodde ut på sjön.

– Varför ville du dö, Pontus? frågade Gunilla.

– Det vill jag inte, hade han svarat sanningsenligt.

Det hade blivit tyst i det lilla mottagningsrummet. Sedan fortsatte de tala och han hade svarat på hennes frågor och samtidigt blivit alltmer övertygad om att han inte ville dö, att han mycket hellre ville fly och han började tänka på att resa någonstans. Bara försvinna och börja ett helt nytt liv som någon annan.

Bilen har passerat bron nu. Pontus Salman ser på sitt armbandsur och känner en varm lättnad växa i bröstkorgen. Vid det här laget måste Veroniques flygplan ha lämnat det svenska luftrummet.

Han har pratat med Veronique om Franska Polynesien och kan se henne för sig i fantasin, hur hon lämnar flygplatsbyggnaden med en ljusblå tygväska i handen och en bredbrättad hatt som hon får hålla i mot blåsten.

Varför skulle inte han också komma undan?

Det enda han behöver göra är att skynda sig tillbaka till huset och hämta passet i skrivbordslådan.

Jag vill inte dö, tänker Pontus Salman och ser trafiken susa förbi.

Han rodde ut i sjön för att fly från mardrömmen, men kunde bara inte avlossa geväret mot sig själv.

Jag tar vilket plan som helst, tänker han. Jag kan åka till Island, Japan eller Brasilien. Hade Raphael Guidi verkligen velat döda mig, så hade jag knappast varit vid liv nu.

Pontus Salman kör in på garageuppfarten framför sitt hus och lämnar bilen. Han drar in lukten av solvarm asfalt, avgaser och grönska.

Gatan är tom, alla arbetar och barnen i kvarteret är fortfarande i skolan några dagar.

Pontus Salman låser upp dörren och går in. Det är släckt i huset och persiennerna är neddragna.

Han har sitt pass i arbetsrummet och börjar gå nedför trappan.

På undervåningen hejdar han sig mitt i en rörelse, lyssnar och hör ett konstigt hasande ljud, som ett vått täcke som släpas över ett kakelgolv.

– Veronique? frågar han med en röst som nästan inte bär.

Pontus Salman ser hur det lugna ljuset från poolen vaggar över den vita stenväggen. Han fortsätter långsamt framåt med hårt bultande hjärta.