Paganinikontraktet

38 Saga Bauer

Saga Bauer tänker på Carl Palmcrona och hinner bara vända bort ansiktet en aning. Hon ser slaget lite för sent. Det kommer från sidan. En ganska låg krok som passerar över hennes vänstra axel och träffar henne på örat och kinden. Hon vacklar till. Huvudskyddet har hamnat snett igen, hon ser nästan ingenting men förstår att ett andra slag är på väg, sänker därför hakan och skyddar ansiktet med båda händerna. Det är en tung träff som följs av ännu ett slag mot hennes övre revben. Hon snubblar bakåt, in mot repen. Ringdomaren rusar fram, men Saga har redan glidit ur fällan. Hon rör sig åt sidan, in mot ringens mitt och hinner samtidigt bedöma sin motståndare: Svetlana Krantz från Falköping, en bred kvinna i fyrtioårsåldern, med sluttande axlar och Guns N’ Roses emblem tatuerat på skuldran. Svetlana andas med öppen mun, jagar efter med dunsande steg, tror att hon ska kunna vinna på knockout. Saga rinner mjukt bakåt – virvlar som ett höstlöv över marken. Det är så enkelt att boxas, tänker hon och känner en plötslig glädje fylla bröstet. Saga Bauer tvärstannar och ler så stort att hon håller på att tappa tandskyddet. Hon vet att hon är överlägsen, men hade egentligen inte tänkt slå ut Svetlana. Hon hade bestämt sig för att vinna på poäng. Men när hon hörde Svetlanas kille ropa att hon skulle mosa ansiktet på den blonda lilla fittan ändrade hon sig.

Svetlana rör sig för snabbt över golvet, hennes högra hand är ivrig, lite för ivrig. Hon är så sugen på att vinna över Saga att hon inte längre följer samspelet, utan har redan bestämt sig för att avsluta med ett eller flera raka högerslag. Hon tror att Saga är tillräckligt omtöcknad för att hon utan problem ska kunna hamra in slagen rakt igenom garden. Men Saga Bauer är inte försvagad, utan tvärtom mycket fokuserad. Hon dansar lite på stället, inväntar den framrusande motståndaren, håller upp handskarna framför ansiktet som om hon bara ville försvara sig. Men vid precis rätt tillfälle gör hon en överraskande axel- och fotkombination så att hon med ett snett steg framåt glider ut ur angriparens linje. Saga hamnar vid sidan av, men får med sig all rörelsekraft i ett kroppsslag, rakt mot den andras solarplexus.

Hon känner kanten av Svetlanas bröstskydd genom sin handske när kroppen bara viker sig framåt. Nästa slag missar lite, Saga träffar själva hjässan, men det tredje är så rent det kan bli, underifrån, rakt över munnen och mycket hårt.

Svetlanas huvud välter bakåt. Svett och snor stänker i slagriktningen. Det mörkblå tandskyddet fladdrar iväg. Svetlanas knän viker sig och hon dunsar handlöst i golvet, rullar runt ett varv och blir liggande en stund innan hon börjar röra på sig igen.

Efter matchen står Saga Bauer i damernas omklädningsrum och känner hur kroppen sakta lugnar sig. Hon har en egendomlig smak i munnen, en blandning av blod och klister. Hon var tvungen att använda tänderna för att få bort textiltejpen kring handskarnas snörning. Luckan till plåtskåpet där hon har sina kläder står öppen, hänglåset ligger på bänken. Hon ser sig i spegeln och torkar snabbt bort några tårar. Det svider och dunkar i näsan efter den hårda träffen som motståndaren fick in. Hon hade haft tankarna på annat i början av matchen, samtalet med chefen och chefen på Rikskriminalpolisen och beslutet om att hon och Joona Linna skulle samarbeta.

På skåpsluckan sitter ett klistermärke med texten ”Södertälje Rockets” och en bild på en raket som mest ser ut som en arg haj.

Händerna darrar när Saga drar av sig shortsen, suspensoaren och trosorna, det svarta linnet och behån med bröstskydden. Huttrande går hon in i det kaklade duschrummet och ställer sig i ett av båsen. Vattnet sköljer över nacken och ryggen. Hon tvingar bort tankarna från Joona och spottar några strängar blodblandad saliv i golvbrunnen.

När hon kommer tillbaka till omklädningsrummet befinner sig ett tjugotal kvinnor där. De har återvänt efter ett pass Ki-jympa. Saga märker inte hur de andra kvinnorna hejdar sig och får något alldeles blankt i blicken vid åsynen av henne. Saga Bauer är mycket vacker. På ett sätt som får betraktaren att vekna, att bli alldeles svag inombords. Kanske är det släktskapet med sagotecknaren John Bauer som leder tankarna till en älva eller en fe. Hennes ansikte är nätt och symmetriskt, helt osminkat, ögonen är stora och blå som en sommarhimmel. Saga Bauer är en och sjuttio lång och finlemmad trots blodfyllda muskler och blåmärken. De flesta skulle nog gissa att hon var balettdansös om de såg henne nu och inte elitboxare och kommissarie på Säkerhetspolisen.

Den legendariske sagotecknaren och konstnären John Bauer hade två bröder, Hjalmar och Ernst. Det är Ernst, den yngste brodern, som är Sagas farfarsfar. Hon minns fortfarande hur hennes farfar hade berättat om sin pappa och hans sorg när hans berömde storebror John drunknade tillsammans med sin hustru Esther och sin lille son en novembernatt i Vättern, bara några hundra meter från hamnen i Hästholmen.

Tre generationer senare fick John Bauers målningar en märklig spegelbild i verkligheten. Saga påminner alla om den glimrande prinsessan Tuvstarr som står framför de stora, dunkla trollen helt utan någon rädsla.

Saga vet att hon är en skicklig kommissarie, trots att hon aldrig fått slutföra en undersökning på egen hand. Hon är van att bli fråntagen sitt arbete, hon är van att bli utestängd efter många veckors engagemang, hon är van att bli överbeskyddad och bortvald vid insatser.

Hon är van, men det innebär inte att hon tycker om det.

Saga Bauer utbildades först på Polishögskolan med mycket goda resultat, fick sedan sin specialutbildning i kontraterrorism på Säkerhetspolisen, har hunnit bli kommissarie och ägnar sig både åt utredande och operativa uppgifter. Hon har hela tiden sett till att vidareutbilda sig och samtidigt träna hårt fysiskt. Hon löptränar dagligen, sparrar eller går matcher minst två gånger i veckan och övningsskjuter med sin Glock 21 och polisens prickskyttegevär 90 varje vecka.

Saga bor ihop med Stefan Johansson som spelar piano i en jazzgrupp som kallar sig Red Bop Label och som gett ut sju skivor på ACT Music. Gruppen fick en Grammis för den sorgsna improvisationsskivan A Year Without Esbjörn. När Saga kommer hem från jobbet eller träningen brukar hon halvligga i soffan, äta godis och se på en film med ljudet avstängt medan Stefan spelar piano timmar i sträck.

Saga kommer ut från idrottshallen och ser att hennes motståndare står och väntar vid plintarna av betong.

– Jag ville bara tacka för matchen och gratulera, säger Svetlana.

Saga stannar till.

– Tack själv.

Svetlana rodnar lätt:

– Du är förbannat bra.

– Detsamma.

Svetlana slår ner blicken och ler. Det ligger skräp bland de kantigt klippta buskarna kring parkeringsplatsen framför entrén.

– Tar du tåget? frågar Saga.

– Ja, jag måste nog börja gå.

Svetlana tar sin väska, men stannar sedan till, vill säga något mer men drar på det.

– Saga … Jag ber om ursäkt för min kille, säger hon till slut. Jag vet inte om du hörde att han höll på och ropade saker. Det var i alla fall sista gången han fick följa med.

Svetlana harklar sig och börjar sedan gå.

– Vänta, säger Saga. Jag kan köra dig till stationen om du vill.