Paganinikontraktet

111 Förrädare

Raphael Guidi står på kaptensbryggan tillsammans med livvakten med stubbat grått hår och hornbågade glasögon. Styrmannen stirrar på dem med rädd blick och stryker sig med handen över magen.

– Vad händer? frågar Raphael snabbt.

– Jag gav order om att värma upp helikoptern, säger styrmannen. Jag tänkte …

– Var är båten?

– Där, säger han och pekar akterut.

Helt nära, bakom yachtens däck med simbassäng och vinschar med livbåtar, skymtar kustbevakningens obestyckade transportfartyg. Svallvågor slår upp på den spräckliga, grå stäven och vattnet skummar av propellrarnas omvända rotation.

– Vad sa de, vad sa de exakt? frågar Raphael.

– De hade bråttom, bad om understöd, sa att de hade häktningsbeslut.

– Ingenting stämmer, säger Raphael och blickar runt.

Genom fönstret ser de att helikopterföraren redan sitter i cockpiten och att rotorn precis har kommit i rörelse. Plötsligt hörs Paganinis Caprice nummer 24 från matsalen under dem.

– Här befinner sig deras förstärkning, säger styrmannen och pekar på radarn.

– Jag ser, hur lång tid har vi på oss? frågar Raphael.

– De håller lite mer än 33 knop och är här om tio minuter.

– Ingen fara, säger livvakten med en blick på helikoptern. Vi hinner få iväg dig och Peter i tid, minst tre minuter innan …

Den andre, ljuse livvakten rusar in genom glasdörren till kaptensbryggan. Hans bleka ansikte är mycket stressat.

– Någon är här. Det är någon på båten, ropar han.

– Hur många? frågar den gråhårige livvakten.

– Jag såg bara en, men jag vet inte … han bär automatkarbin, men ingen specialutrustning.

– Du stoppar honom, säger den gråhårige mannen kort till sin kollega.

– Ge mig en kniv, säger Raphael snabbt.

Livvakten drar fram en kniv med smal, grå klinga. Raphael tar emot den och närmar sig styrmannen med spänd blick.

– Skulle de inte vänta på förstärkning? skriker han. Du sa att de skulle vänta på förstärkning!

– Som jag förstod det så …

– Vad fan gör de här? De har ingenting på mig, säger Raphael. De har ingenting!

Styrmannen skakar på huvudet och flyttar sig bakåt. Raphael närmar sig honom.

– Vad fan gör de här om de inte har någonting på mig? skriker han. Det finns ingenting …

– Jag vet inte, jag vet inte, svarar styrmannen med tårar i ögonen. Jag berättade bara vad jag hörde …

– Vad sa du egentligen?

– Sa? Jag förstår inte …

– Jag har inte tid, skriker Raphael. Säg bara vad fan du sa till dem!

– Jag har inte sagt någonting.

– Konstigt, jävligt konstigt – eller hur? Är det inte det?

– Jag har avlyssnat deras kanaler, precis som jag skulle, jag har inte …

– Ska det vara så svårt att erkänna, ryter Raphael och tar några snabba steg framåt och trycker kniven rakt in i magen på styrmannen.

Nästan utan motstånd glider den genom hans skjorta och in i fettvävnad och tarmar. Blod pyser ut som ånga ovanför bladet, stänker upp över Raphaels hand och ärmen till träningsoverallen. Med ett undrande ansiktsuttryck försöker styrmannen ta ett steg bakåt för att slippa kniven, men Raphael följer efter och står sedan en stund och ser honom i ögonen.

Fiolmusiken hörs från matsalen: lätta toner glittrar och spritter fram.

– Det kan vara Axel Riessen, säger den gråhårige livvakten plötsligt. Han är kanske buggad, han håller kanske kontakt med polisen genom …

Raphael drar ut kniven ur styrmannens mage och rusar nedför den breda trappan.

Styrmannen står kvar med handen om magen och blodet droppande ner på de svarta lågskorna, försöker ta ett steg men halkar omkull och blir sedan liggande med blicken i taket.

Den gråhårige livvakten följer efter Raphael med automatkarbinen höjd och blicken ut genom matsalens panoramafönster.

Axel slutar spela när Raphael kommer ner och pekar på honom med den blodiga kniven.

– Förrädare, ryter han. Hur kan du vara så jävla …

Den gråhårige livvakten avfyrar plötsligt sin automatkarbin med en serie öronbedövande knallar. Kulorna går rakt igenom panoramafönstren och hylsor faller klirrande nedför trappstegen.