Paganinikontraktet

68 Någonting att fira

Långt borta vid Tekniska högskolan hör Joona hur trumpeter börjar tuta, visselpipor tjuta och stora trummor slå dovt och snabbt. Ett demonstrationståg kommer nedför Odengatan. Det ser ut att vara ett sjuttiotal ungdomar med antifascistiska symboler. De bär banderoller där de protesterar mot säkerhetspolisens behandling av Brigadens medlemmar. Joona ser ett färggrannt tygstycke med regnbågssymbolen och hammaren och skäran fladdra i luften och han hör hur de skanderar med ljusa, unga röster:

Säpo stinker av fascism, staten idkar terrorism!

De upprörda ljuden från Odengatan försvinner när Joona Linna och Saga Bauer går uppför den idylliska Bragevägen, en böjd backe som sträcker sig upp mot Engelbrektskyrkan. De hade varit i kontakt med ISP och fått veta att generaldirektören arbetar hemifrån denna förmiddag.

På vänster sida ligger det vackra privatpalatset där bröderna Riessen bor i två separata lägenheter. Fasaden är mäktig med mörkt, handslaget tegel, blyinfattade fönsterrutor, konstfullt trähantverk och ärgade koppararbeten kring burspråk och skorstenar.

De går fram till den ena, mörkt glänsande ytterdörren med en mässingsskylt med namnet Axel Riessen på. Saga trycker pekfingret på knappen till dörrklockan. Efter en stund öppnas den tunga dörren av en lång, solbränd man med ett vänligt uttryck i ansiktet.

Saga presenterar sig som kommissarie på säkerhetspolisen och förklarar kortfattat deras ärende. Axel Riessen betraktar hennes legitimation noga och blickar sedan upp:

– Jag tvivlar på att jag kommer att vara till någon nytta för er men …

– Det är ändå alltid ett nöje att titta förbi, säger Joona Linna.

Axel ger honom en förvånad blick men ler sedan uppskattande åt skämtet när han visar dem in i den ljusa, höga hallen. Han är klädd i mörkblå kostymbyxor, ljusblå skjorta uppknäppt i halsen och morgontofflor på fötterna. Han tar fram två par tofflor ur ett lågt, blankt skåp och erbjuder Saga och Joona.

– Jag föreslår att vi sätter oss i orangeriet, det brukar vara lite svalare där.

De följer efter Axel genom den stora våningen, förbi den breda mahognytrappan och de mörka boaseringarna och passerar två stora salonger i fil.

Orangeriet är ett inglasat uterum mot trädgården där den höga häcken strax utanför skapar gröna skuggor och en vägg av löv och rörlighet. Doftlösa orkidéer och kryddiga örter står prydligt uppradade på kopparbord och kaklade ytor.

– Sätt er, snälla, säger Axel och gör en gest mot sittmöblerna. Jag tänkte precis ta lite te och crumpets och det vore trevligt om ni ville göra mig sällskap.

– Crumpets har jag inte ätit sedan jag var på språkresa i Edinburgh, ler Saga.

– Då så, säger Axel nöjt och lämnar rummet.

Han kommer tillbaka efter ett par minuter med en metallbricka. Han placerar kannan, assietten med citronklyftor och sockerskålen mitt på bordet. De varma småbröden ligger i en linneduk bredvid en smörbytta. Axel dukar noga åt dem alla tre, ställer fram tekoppar och fat, lägger varsin linneservett vid varje kuvert och häller sedan upp te.

Genom dörrar och väggar hörs svag fiolmusik.

– Berätta, vad kan jag hjälpa er med? frågar Axel.

Saga ställer försiktigt ned koppen, harklar sig och säger sedan med klar röst:

– Vi behöver ställa några frågor om ISP och hoppas att du vill hjälpa oss.

– Absolut, men jag måste i så fall ringa ett samtal och kontrollera att allt är i sin ordning, förklarar han vänligt och tar upp sin mobiltelefon.

– Självklart, svarar Saga.

– Förlåt, jag har glömt ditt namn.

– Saga Bauer.

– Kan jag få låna din legitimation igen, Saga Bauer?

Hon överräcker den, han reser sig upp och lämnar rummet. De hör hur han pratar en kort stund, sedan kommer han in igen, tackar och lämnar tillbaka legitimationen.

– Förra året utfärdade ISP utförseltillstånd till Sydafrika, Namibia, Tanzania, Algeriet, Tunisien, säger Saga som om pausen aldrig hade inträffat. Ammunition till tunga kulsprutor, bärbara pansarvärnspjäser, pansarskott, granattillsatser …

– Och JAS Gripen förstås, svarar Axel. Sverige har haft ett långvarigt samarbete med flera av länderna.

– Men aldrig med Sudan?

Han möter återigen hennes blick och skymten av ett leende far över hans ansikte:

– Det kan jag inte tänka mig.

– Jag menar före häktningsordern på president al-Bashir, förklarar hon.

– Det förstod jag, svarar han roat. Annars vore det fullständigt otänkbart, vad vi kallar för ett ovillkorligt hinder, det finns ingenting att diskutera.

– Du har antagligen hunnit gå igenom en hel del av de beslut som fattats av Palmcrona, säger Saga.

– Självklart, svarar Axel.

– Men har du sett några konstigheter?

– Vad menar du med konstigheter?

– Beslut som förefaller märkliga, säger Saga och läppjar på teet.

– Finns det skäl att misstänka det? frågar han.

– Det är vad vi frågar dig, ler hon.

– Då svarar jag nej.

– Hur långt i tiden har du gått tillbaka?

Joona lyssnar på Sagas initierade frågor om klassificering, förhandsbesked och utförseltillstånd samtidigt som han iakttar Axel Riessens lugna, lyssnande ansikte. Plötsligt hörs fiolmusiken igen. Det kommer utifrån, från det öppna fönstret mot gården. En mazurka, med höga sorgsna toner. Så tystnar fiolen tvärt, börjar om från början, tystnar åter och fortsätter sedan igen.

Joona lyssnar på musiken, tänker på fotografiet av de fyra personerna i den privata logen. Han rör tankspritt vid sin väska där han har en kopia av bilden.

Han tänker på Palmcrona och hur han hängde från taket med en tvättlina om halsen, testamentet och sonens död.

Joona ser att Saga nickar åt något Axel säger. Ett grönt stråk går darrande över Riessens ansikte, någonting som speglas från kopparbrickan på bordet.

Palmcrona förstod omedelbart allvaret, resonerar Joona. Det enda Björn Almskog behövde nämna i sitt utpressningsbrev var att Palmcrona var fotograferad i en loge tillsammans med vapenhandlaren Raphael Guidi. Carl Palmcrona tvivlade inte ett ögonblick på fotografiets äkthet.

Kanske kände han redan till dess existens.

Eller så var utpressarens vetskap om mötet i logen ett bevis för att bilden fanns. Annars hade han inte känt till det.

Axel häller upp lite mer te till Saga. Hon torkar bort en smula från mungipan.

Det här stämmer inte, tänker Joona.

Pontus Salman kunde fastslå tidpunkten för mötet. Han verkade inte tycka att fotografiet var besvärande.

Varför var det då så allvarligt i Palmcronas ögon?

Han hör Axel och Saga diskutera hur utgångsläget förändras för säkerhetspolitiken då embargon hävs eller läggs på länder.

Joona hummar lite för att de ska tro att han följer med i samtalet, men fortsätter istället att koncentrera sig på tankarna kring fotografiet.

Bordet i den privata logen var dukat för fyra personer och fyra personer var synliga på bilden. Det innebär att den femte personen, den som håller i kameran, inte hör till gästerna, inte kommer att erbjudas en plats vid bordet, ett champagneglas i handen.

Den femte personen kan fortfarande sitta inne med hela svaret.

Vi måste få Penelope Fernandez att tala snart, tänker Joona. För även om hon inte är fotografen så kan hon vara nyckeln som låser upp gåtan.

Han återvänder i minnet till personerna på fotografiet: Carl Palmcrona, Raphael Guidi, Agathe al-Haji och Pontus Salman.

Joona tänker på mötet med Pontus Salman när han pekade ut sig själv på fotografiet. Det enda anmärkningsvärda med bilden var enligt honom det faktum att Carl Palmcrona inte tackade nej till champagnen eftersom det inte fanns någonting att fira, eftersom det bara rörde sig om ett första möte.

Men tänk om det fanns något att fira.

Joonas puls ökar.

Tänk om alla fyra tog sina glas i nästa stund och skålade.

Pontus Salman pekade ut sig själv och berättade bakgrunden till mötet, platsen och tidpunkten.

Tidpunkten, tänker Joona, tidpunkten då fotografiet togs kan vara en annan.

Vi vet bara vad Pontus Salman har sagt och att mötet ägde rum i Frankfurt våren 2008.

Vi måste ha Penelope Fernandez hjälp.

Joona ser sina egna händer ligga mot väskan. Han tänker att det måste vara möjligt att identifiera musikerna i bakgrunden på fotografiet, deras ansikten är synliga. Någon måste känna igen dem.

För om vi kan identifiera musikerna så går det kanske att bekräfta tidpunkten för mötet. Det rör sig om fyra personer som spelar, en kvartett.

Kanske har dessa fyra bara spelat tillsammans denna enda gång. Det skulle ju fastslå tidpunkten bortom alla tvivel.

Självklart, säger han sig. Det borde de redan ha gjort. Han tänker att han ska lämna Saga hos Axel Riessen och åka till polishuset, prata med Petter Näslund, fråga om de har tänkt på att konstellationen av musiker kan ge en exakt tidsbestämmelse.

Han tittar på Saga, ser henne le mot Axel Riessen och sedan fråga honom om den amerikanska försvarsindustrins konsolidering. Hon nämner två av de nya jättekoncernerna, Raytheon och Lockheed Martin.

Återigen hörs fiolmusiken genom det öppna fönstret. Ett snabbare stycke denna gång. Det tystnar tvärt och sedan låter det som om två strängar prövas mot varandra.

– Vem är det som spelar? frågar Joona och reser sig upp.

– Min bror, Robert, svarar Axel med lätt förvånad röst.

– Jag förstår – är han violinist?

– Familjens stolthet … men i första hand är han violinmakare, han har sin ateljé i huset, här på baksidan.

– Tror du att jag skulle kunna fråga honom en sak?