Paganinikontraktet

114 Slutstrid

Tyst lämnar den gråhåriga livvakten matsalen, han glider ut mellan dörrarna och springer snabbt längs däckets glasparti med det sandfärgade vapnet mot axeln. Det blänker till i hans glasögon. Joona ser att livvakten är på väg mot Niko och att han kommer att nå honom bakifrån om några sekunder.

Niko är helt oskyddad från det hållet.

Livvakten höjer sin automatkarbin och flyttar fingret till avtryckaren.

Joona reser sig snabbt, siktar, tar ett steg fram för att öppna linjen och skjuter livvakten med två skott mitt i bröstkorgen. Den gråhårige mannen vacklar bakåt, slår ut med handen och tar stöd mot räcket över relingen för att inte falla. Han blickar runt, ser Joona komma emot honom och höjer sin automatkarbin.

Först nu syns det att han bär skyddsväst under den svarta jackan.

Joona är redan framme vid honom, slår undan hans karbinpipa med ena handen och drämmer samtidigt pistolen rakt i ansiktet på honom. Det är ett kraftfullt slag över näsroten och glasögonen. Livvaktens ben viker sig, han stöter bakhuvudet i relingen med en dov klang, svett och snor skvätter fram och kroppen sjunker ihop.

Joona och Niko fortsätter mot yachtens för på varsin sida av matsalen. Helikopterns rotor smattrar snabbare och snabbare.

– Kom igen! Gå ombord, ropar någon.

Joona springer så nära väggen han kan. Han saktar in och går försiktigt den sista biten och blickar ut på det öppna fördäcket. Raphael Guidis son sitter redan i helikoptern. Skuggorna från rotorbladen fladdrar över durk och räcken.

Joona hör röster från kaptensbryggan ovanför och tar ett steg framåt när han märker att Raphaels andra livvakt har sett honom. Den ljushårige mannen står tjugofem meter bort och hans pistol är riktad rakt mot Joona. Det finns ingen tid att reagera innan skottet går av. En kort knall hörs. Det känns bara som en pisksnärt i ansiktet på Joona och sedan blir det alldeles vitt. Han faller över några solstolar, handlöst. Rakt ner i metallgolvet, slår nacken mot räcket till terrassen, handen med pistolen stöter till mot spjälorna. Handleden bryts nästan och vapnet slås ur greppet. Det klirrar ekande när pistolen faller genom räcket och ner efter stäven.

Joona blinkar med ögonen, börjar få tillbaka sin syn och kryper in bakom väggen. Hans händer skakar, han förstår inte riktigt vad som hände. Varmt blod rinner nedför hans ansikte, han försöker komma upp, måste få hjälp av Niko, måste förstå var livvakten befinner sig.

Han stryker sig snabbt över kinden. Det brinner till av smärta när han trevar med fingrarna och konstaterar att kulan bara passerade hans tinning.

Den rev upp ett ytligt sår, det var allt.

En underligt ringande ton hörs i hans vänstra öra.

Hjärtat slår snabbt, dunkar hårt i bröstet.

När han ställer sig upp i skydd av metallväggen börjar det göra mycket ont i hans huvud.

Migränens ringande ton stegras.

Joona trycker ena tummen mot pannan mellan ögonbrynen och blundar, tvingar tillbaka den blixtrande smärtan.

Han blickar bort mot helikoptern, försöker se Niko, ögonen vandrar längs fördäcket och relingen.

Marinens bestyckade fartyg närmar sig bakifrån som en mörk skugga på det blanka havet.

Joona vrider loss den långa ribban av metall från den trasiga solstolen för att ha ett tillhygge när livvakten kommer.

Han trycker sig mot väggen och ser plötsligt att Raphael och Axel är ute på fördäcket. De står tätt tillsammans, förflyttar sig baklänges mot helikoptern. Raphael har sin högra arm runt Axel. I handen håller han en kniv med klingan mot Axels hals. I den andra handen håller han en fiol. Deras kläder och hår fladdrar i vinddraget från rotorbladen.

Livvakten som besköt Joona flyttar sig mjukt i sidled för att få syn på honom bakom väggen. Han är osäker på om han träffade inkräktaren i huvudet, det gick för fort.

Joona vet att livvakten söker efter honom och försöker dra sig bakåt, flytta sig undan, men huvudvärken gör honom långsam.

Han måste stanna.

Inte nu, tänker han och känner svetten rinna efter ryggen.

Livvakten fortsätter runt hörnet, höjer vapnet, får syn på Joonas axel och hans skuldra, skymtar hans hals och huvud.

Plötsligt rusar den ljusskäggige Niko Kapanen fram från andra sidan med sin automatkarbin höjd. Livvakten är snabb, han vänder sig runt och avfyrar sin pistol. En serie på fyra skott. Niko märker inte ens den första kulan som träffar hans axel, men han stannar till av den andra som går in i hans mage, genom tunntarmen. Den tredje missar, men den fjärde slår in i hans bröst. Benen viker sig och Niko faller ner på sidan, in bakom sargen till helikopterplattans fundament. Han är allvarligt skadad och antagligen inte medveten om att han pressar in automatkarbinens avtryckare medan han segnar ner. Kulorna stöter bara iväg utan riktning. Han tömmer hela magasinet på två sekunder, rakt ut över havet tills vapnet klickar.

Niko flämtar, ögonen rullar bakåt, han glider över på rygg, drar upp ett blodigt spår mot sargen och släpper vapnet. Det gör mycket ont i bröstet. Han blundar en stund och tittar upp med grumlig blick och ser de kraftiga bultarna på helikopterplattans undersida. Han noterar att rost har trängt igenom den vita färgen kring de stora muttrarna, men märker inte hur hans högra lunga fylls av blod.

Han hostar svagt, håller på att förlora medvetandet, men upptäcker plötsligt Joona, hur han står gömd bakom väggen till matsalen med en metallstav i händerna. Deras ögon möts, Niko samlar sina sista krafter och sparkar sedan över automatkarbinen till Joona.

Axel är rädd, hans hjärta slår hårt, de avfyrade skotten ringer i hans öron, kroppen darrar. Raphael för honom med sig som en sköld. De vinglar tillsammans och bladet skär in en liten bit i hans hals. Axel känner hur det börjar rinna blod nedför hans bröst. Han ser hur den siste livvakten närmar sig Joona Linnas gömställe men han kan inte göra någonting.

Joona sträcker sig snabbt fram, når den varma automatkarbinen med handen och drar den till sig. Livvakten framför helikopterplattan avfyrar två skott mot honom. De rikoschetterar mellan väggar, golv och räcken. Joona tar ut det tomma magasinet, ser att Niko letar i fickorna efter mer ammunition. Niko flämtar, är mycket svag och måste vila en stund med handen tryckt mot den blodiga magen. Livvakten ropar åt Raphael att ta plats. Helikoptern är beredd att lyfta. Niko gräver i ena lårfickan och drar upp handen igen. Ett godispapper flyger iväg med vinden, men kvar i handflatan ligger en patron. Niko hostar svagt, tittar på den enda patronen och rullar den sedan över golvet fram till Joona.

Den helmantlade patronen spinner klirrande runt på metallgolvet, mässingshylsan och spetsen av koppar flimrar blänkande.

Joona fångar den och trycker snabbt in den i magasinet.

Nikos ögon är slutna nu, en bubbla av blod syns mellan läpparna, bröstet höjs fortfarande med den hastiga andhämtningen.

Livvaktens tunga steg hörs över durken.

Joona för in magasinet i automatkarbinen, matar fram den enda patronen, höjer vapnet, väntar några sekunder och lämnar sedan gömstället.

Raphael backar med Axel framför sig. Sonen ropar någonting från helikoptern och föraren vinkar åt Raphael att komma.

– Du borde ha kysst mig på handen när du hade chansen, viskar Raphael i Axels öra.

Fiolens strängar klingar till av en stöt.

Livvakten närmar sig Niko med stora steg, böjer sig över sargen och riktar pistolen mot hans ansikte.

– Jonottakaa, ropar Joona på finska.

Han ser livvakten höja vapnet för att rikta det mot honom istället och han flyttar sig snabbt i sidled, försöker hitta rätt linje, måste träffa med sin enda kula.

Det rör sig bara om sekunder.

Rakt bakom livvakten står Raphael och trycker kniven mot Axels hals. Deras kläder rycker av vinddraget från helikoptern. Bloddroppar stänker iväg. Joona sjunker ned en aning, höjer kornet några millimeter och avfyrar sedan automatkarbinen.

Jonottakaa, tänker han. Ställ er i kö.

Det smäller till och han känner rekylens hårda stöt mot sin axel. Den helmantlade kulan lämnar vapnet med en hastighet av 800 meter per sekund. Utan minsta ljud går den in i livvaktens halsgrop och ut genom nacken, fortsätter utan att förlora mycket hastighet rakt igenom Raphaels skuldra och vidare bort över havet.

Armen fladdrar till av träffen och kniven far skramlande iväg över däcket.

Axel Riessen sjunker ner.

Livvakten ser förvånat på Joona, blod strömmar nedför hans bröst, han höjer pistolen svajande, men orkar inte riktigt. Han rosslar underligt, hostar och blod skvätter ut över hans mun och haka.

Han sätter sig ner, trevar med handen mot halsen, blinkar två gånger och sedan förblir ögonen vidöppna.

Raphael är blek om läpparna, han står i det kraftiga, pulserande vinddraget och trycker handen med fiolen mot den blödande axeln och stirrar på Joona.

– Pappa, ropar sonen från helikoptern och kastar en pistol till honom.

Den slår skramlande i golvet, studsar och stannar framför Raphaels fötter.

Axel sitter med dimmig blick mot relingen och försöker stoppa blodflödet från halsen med handen.

– Raphael! Raphael Guidi, ropar Joona med stark röst. Jag är här för att gripa dig.

Raphael står fem meter ifrån sin helikopter med pistolen framför fötterna. Träningsoverallen fladdrar på hans kropp. Mödosamt böjer han sig ner och tar upp pistolen.

– Du är misstänkt för grov vapensmuggling, människorov och mord, säger Joona.

Raphael är svettig i ansiktet och pistolen skakar i hans hand.

– Lämna ifrån dig vapnet, ropar Joona.

Raphael håller den tunga pistolen i sin hand, men hans hjärta börjar slå snabbare när han möter Joonas lugna blick.

Axel stirrar på Joona och försöker ropa åt honom att springa.

Joona står stilla.

Allt sker nästan samtidigt.

Raphael höjer pistolen mot Joona och kramar avtryckaren, men pistolen klickar bara. Han försöker igen och drar efter andan när han förstår att hans son aldrig fyllde magasinet som han lovade. Raphael känner en fruktansvärd ensamhet som en kylig svepning. Han förstår att det är för sent att släppa vapnet och ge sig i samma stund som det suckar till i hans kropp. Tre mjuka dunsar tätt efter varandra. Sedan hörs knallarna över havet. För Raphael känns det som om någon slår honom hårt över bröstet, följt av en ilande smärta när han vacklar bakåt och förlorar känseln i benen.

Helikoptern väntar inte längre, den lyfter utan Raphael Guidi och stiger dånande rakt upp i luften.

Den finska marinens stora robotbåt FNS Hanko befinner sig bredvid yachten. En andra gång avfyrar tre prickskyttar sina vapen. Samtliga kulor går in i Raphaels bål. Det hörs bara en enda knall. Raphael tar några steg baklänges och faller, försöker sätta sig upp, men kan inte längre röra sig.

Ryggen är varm, men fötterna redan iskalla.

Raphael stirrar upp på helikoptern som hastigt stiger mot den disiga himlen.

Peter sitter i helikoptern och blickar ner på den krympande lyxyachten. Hans pappa ligger på den runda landningsplattan, innanför ringarna som på en måltavla.

Raphael Guidi håller fortfarande Paganinis fiol i handen. Den svarta blodpölen vidgar sig snabbt under honom, men blicken är redan död.

Joona är den enda som fortfarande står upp på båtens fördäck.

Han står stilla medan den vita helikoptern försvinner.

Himlen lyser med ett kristalliskt och ödsligt sken. På det blanka havet ligger tre fartyg stilla: som om de vore övergivna flyter de bara sida vid sida.

Snart kommer räddningshelikoptrarna från Finland, men just nu är det tyst och märkligt stilla, som ögonblicket när konsertens sista ton klingar ut och publiken fortfarande är förtrollad av musiken, bländad av tystnaden efter.