Paganinikontraktet

63 Johan Fredrik Berwalds tävling

Det var ljust utanför när Axel vaknade till dagen då han förlorade allt. Han och Greta hade inte dragit för gardinerna, de hade bara somnat tillsammans i sängen och sovit hela natten i varandras armar, utmattade och lyckliga.

Axel lämnade sängen, tittade på Greta som sov med alldeles lugnt ansikte och det tjocka täcket vridet kring sig. Han gick mot dörren, stannade till framför spegeln och betraktade sin nakna, sjuttonåriga kropp en liten stund innan han fortsatte till musikrummet. Försiktigt stängde han dörren mot sovrummet, gick fram till flygeln och tog upp sin fiol ur lådan. Han la den till axeln, ställde sig i fönstret och tittade ut på vintermorgonen, på snön som blåste ner från taken, som drogs ut till långa slöjor, och så började han spela Maurice Ravels Tzigane direkt ur minnet.

Stycket började med en sorgsen romsk melodi, långsam och mättad, men sedan stegrades tempot. Melodin producerade allt hastigare ekon av sig själv som gnistrande, sekundsnabba minnen från en sommarnatt.

Det gick oerhört fort.

Han spelade för att han var lycklig, han tänkte inte, lät bara fingrarna rinna, dansa med den sprittande, porlande bäcken.

Axel började le för sig själv när han kom att tänka på tavlan som hans farfar hade i sin salong. Han hävdade att det var Ernst Josephsons mest glödande version av Näcken. Som barn hade Axel tyckt om sägnerna kring detta trollväsen som lockade folk att drunkna genom sitt vackra fiolspel.

Axel tänkte att han i denna stund liknade Näcken, den nakne ynglingen som satt i vattnet och spelade. Den stora skillnaden mellan Axel och Näcken på Josephsons tavla var att Axel var lycklig.

Stråken gick över strängarna, växlade med hisnande fart. Han brydde sig inte om att tagel lossnade och hängde från froschen.

Så här ska Ravel spelas, tänkte han. Han ska spelas lycklig, inte exotisk. Ravel är en lycklig kompositör, en ung kompositör.

Han lät resonansen från de avslutande tonerna hänga kvar i fiolen, yra bort som den lätta snön på taken utanför. Han sänkte stråken och var på väg att buga sig mot vintern, när han anade en rörelse bakom sig.

Han vände sig runt och fick se Greta stå i dörren. Hon höll täcket framför sig och tittade på honom med egendomliga, mörka ögon.

Han blev orolig när han såg allvaret i hennes ansikte.

– Vad är det?

Hon svarade inte, svalde bara hårt. Ett par stora tårar började rinna nedför hennes kinder.

– Greta, vad är det? upprepade han.

– Du sa att du inte hade övat, sa hon entonigt.

– Nej, jag … jag, stammade han. Jag har ju sagt att det är lätt för mig att lära mig nya stycken.

– Grattis.

– Det är inte som du tror.

Hon skakade på huvudet.

– Jag fattar inte hur jag kunde vara så dum, sa hon.

Han la ifrån sig fiolen och stråken, men hon återvände till sovrummet och stängde dörren efter sig. Han drog på sig ett par jeans som hängde på en stolsrygg, gick fram till dörren och knackade på.

– Greta? Får jag komma in?

Hon svarade inte. Han kände en svart, tung klump av oro växa inombords. Efter en liten stund kom hon ut, fullt påklädd. Hon tittade inte på honom, gick bara fram till flygeln, packade ihop sin fiol och lämnade honom ensam.

Det var fullsatt i Konserthuset. Greta var först av de tävlande. Hon hade inte sett på honom, inte hälsat när hon kom. Hon var klädd i en djupblå sammetsklänning och bar ett enkelt halsband med ett hjärta.

Axel satt i logen och väntade med halvslutna ögon. Det var alldeles tyst. Bara ett svagt sus hördes bakom ett dammigt fläktgaller av plast. Hans lillebror Robert kom in till honom.

– Ska inte du sitta med mamma? frågade Axel.

– Jag är för nervös … jag kan inte titta när du spelar, jag sitter här och väntar istället.

– Har Greta börjat spela?

– Ja, det låter fint.

– Vilket stycke valde hon, var det Tartinis violinsonat …

– Nej, det var någonting av Beethoven.

– Bra, mumlade Axel.

De satt båda tysta, sa ingenting mer. Efter en stund knackade det på dörren. Axel reste sig, öppnade för en kvinna som förklarade att det var hans tur alldeles snart.

– Lycka till, sa Robert.

– Tack, svarade Axel, tog fiol och stråke och följde med kvinnan genom korridoren.

Höga applåder hördes från scenen och Axel fick en skymt av Greta och hennes far när de skyndade in i sin loge.

Axel gick genom gången och fick sedan vänta bakom en skärm bredvid scenen på att konferencieren skulle presentera honom. Efter att ha hört sitt namn gick han rakt ut i det bländande strålkastarskenet och log mot publiken. Det gick ett sus genom hela konsertsalen när han förklarade att han skulle spela Maurice Ravels Tzigane.

Han la fiolen till axeln och lyfte stråken. Så började han spela den vemodiga inledningen och lockade sedan upp tempot mot det omöjliga. Publiken höll andan. Han hörde själv att det lät fullständigt briljant, men den här gången spritte inte melodin som vattnet i en bäck. Han spelade inte lyckligt, utan som den riktiga Näcken. Han spelade med en hetsig, febrig sorg. När han hade nått tre minuter in i stycket och tonerna föll som ett nattligt regn började han helt avsiktligt hoppa över enstaka toner, sänkte tempot, spelade lite falskt och avbröt sedan stycket helt.

Det var tyst i Konserthuset.

– Jag ber om ursäkt, viskade han och gick ner från scenen.

Publiken klappade artigt i händerna. Hans mor reste sig från sin plats och gick efter honom och stoppade honom i gången.

– Kom hit, min pojke, sa hon och la sina händer mot hans axlar.

Hon smekte hans kind och hennes röst var varm och grumligt rörd när hon sa:

– Det var otroligt, den bästa tolkning jag någonsin hört.

– Förlåt, mamma.

– Nej, svarade hon och vände sig bort från Axel och lämnade den stora konsertsalen.

Axel gick till logen för att ta sina kläder, men blev hejdad av den berömde dirigenten Herbert Blomstedt.

– Det lät mycket bra innan du låtsades spela fel, sa han med dämpad röst.

Huset var ekande tyst när Axel kom hem. Det var redan sent på kvällen. Han gick upp till vindsvåningen, fortsatte genom musikrummet och in till sovrummet och stängde dörren. Inne i sitt huvud hörde han fortfarande musiken. Han hörde hur han själv plockade bort några toner, hur han oväntat sänkte tempot och tystnade.

Han tystnade om och om igen.

Axel la sig på sängen och somnade bredvid sin fiollåda.

På morgonen vaknade han av att telefonen ringde i huset.

Någon gick över golven i matsalen, det knarrade svagt.

Efter en stund hördes steg i trappan och över golvet. Utan att knacka gick hans mamma rakt in i hans sovrum.

– Sätt dig upp, sa Alice allvarligt.

Han blev rädd när han såg henne. Hon hade gråtit och hennes kinder var fortfarande blöta.

– Mamma, jag förstår inte …

– Tyst med dig, avbröt hon lågt. Jag fick ett samtal från skolans rektor och han …

– Han avskyr mig för att …

– Tyst med dig, skrek Alice.

Det blev tyst, hon förde en darrande hand till munnen, höll den så medan tårarna rann nedför kinderna.

– Det gäller Greta, fick hon fram till slut. Hon har tagit sitt liv.

Axel såg på henne och försökte förstå vad det var hon sa.

– Nej, för jag …

– Hon skämdes, avbröt Alice. Hon borde ha övat, du lovade, men jag visste det, jag visste det egentligen … Hon borde inte ha varit här, hon … jag säger inte att det är ditt fel, Axel, det är det inte. Hon svek sig själv när det gällde och hon stod bara inte ut med …

– Mamma, jag …

– Tyst, avbröt hon igen. Det är över.

Alice lämnade rummet och i en brusande dimma reste sig Axel från sängen, vinglade till, öppnade fiolfodralet, tog upp det smäckra instrumentet och slog det med all kraft i golvet. Halsen bröts och träkroppen fladdrade runt i de lösa strängarna, han stampade på den och träflisor yrde runt.

– Axel! Vad gör du?

Hans lillebror Robert rusade in och försökte stoppa honom, men Axel knuffade honom ifrån sig. Robert stötte ryggen mot det stora skåpet, men fortsatte fram mot Axel igen.

– Axel, du spelade fel, vad gör det? försökte Robert. Jag träffade Greta, hon hade också spelat fel, alla kan …

– Håll käften, skrek Axel. Du ska aldrig mer prata om henne med mig.

Robert såg på honom, vände sig sedan bara om och lämnade rummet. Axel fortsatte stampa på träflisorna tills det inte längre gick att urskilja att det en gång varit en fiol.

Shiro Sasaki från Japan vann Johan Fredrik Berwalds tävling. Greta hade valt det lätta stycket av Beethoven, men ändå spelat fel. När Greta kom hem hade hon tagit en stor mängd sömnmedel och låst in sig på sitt rum. Hon hittades i sin säng först på morgonen när hon inte kom ner till frukosten.

Axels minnen sjunker som en undervattensstad, ned i dy och sjögräs, bort från tankarna. Han tittar på Beverly som ser på honom med Gretas stora ögon. Han tittar på tygtrasan i sin egen hand och på vätskan på bordet, den glänsande intarsian med kvinnan som spelar brädcittra.

Ljuset utifrån faller över Beverlys runda bakhuvud när hon vänder sig om och betraktar fiolerna som hänger på väggen.

– Jag önskar att jag kunde spela fiol, säger hon.

– Vi kan gå en kurs tillsammans, ler han.

– Det skulle jag vilja, svarar hon allvarligt.

Han lägger trasan på bordet och känner den stora tröttheten brusa inombords. Pianots ekande musik går genom rummet, det spelas utan dämmare och tonerna flyter drömskt in i varandra.

– Stackars Axel, du vill sova, säger hon.

– Jag måste arbeta, mumlar han nästan för sig själv.

– Men i kväll, svarar hon och reser sig upp.