Paganinikontraktet

65 Det ögonen har sett

Fem våningar rakt under polishusets modernaste del finns en region med två lägenheter, åtta gästrum och två sovsalar. Denna avdelning kom till för att garantera säkert boende för polisens ledning vid krissituationer, undantagstillstånd och katastrofer. Gästrummen används också sedan tio år tillbaka för vittnesskydd vid exceptionella hotbilder.

Penelope Fernandez ligger på sjukhussängen och känner kylan tränga in i armen när dropphastigheten ökas.

– Vi ger dig lite vätska och näringstillskott, förklarar läkaren Daniella Richards.

Med mjuk röst berättar hon sedan vad hon gör medan hon tejpar fast katetern i hennes armveck.

Penelopes sår är rengjorda och omlagda, den skadade vänsterfoten är nu bandagerad och sydd, rivsåret på ryggen tvättat och tejpat och det djupa såret på höften fick sys med åtta stygn.

– Jag skulle vilja ge dig lite morfin för smärtan.

– Mamma, viskar Penelope och fuktar läpparna. Jag vill tala med mamma.

– Det förstår jag, svarar Daniella. Jag ska framföra det.

Varma tårar rinner efter Penelopes kinder, in i håret och öronen. Hon hör läkaren be en sjuksköterska förbereda en injektion av 0,5 milliliter Morfin-Skopolamin.

Rummet ser ut som ett vanligt sjukhusrum, men är kanske lite mer ombonat. En enkel blombukett står på nattduksbordet, ljusa tavlor hänger på de gulmålade väggarna. En trevlig bokhylla i ljus björk är full av nötta böcker. Härinne har folk haft tid att läsa, det är tydligt. Rummet är helt fönsterlöst, men en lampa är tänd bakom ett gardinliknande draperi för att leda tankarna bort från känslan av att befinna sig djupt nere i en bunker.

Daniella Richards förklarar vänligt för Penelope att de ska låta henne vara ifred nu, men att hon kan trycka på den lysande larmknappen om hon vill ha hjälp med någonting.

– Det kommer att finnas någon här hela tiden om du vill fråga om någonting eller bara ha lite sällskap, säger hon.

Penelope Fernandez blir ensam i det ljusa rummet. Hon blundar medan morfinets varma lugn sprider sig i kroppen och drar henne ner mot en behaglig sömn.

Det krasar svagt när en kvinna i svart niqab trampar sönder två små figurer av soltorkad lera. En flicka och hennes lillebror blir smulor och damm under hennes sandal. Den beslöjade kvinnan bär en tung börda av spannmål på ryggen och märker inte ens vad hon gör. Två pojkar visslar och skrattar, ropar att slavbarnen är döda, att det bara är några spädbarn kvar, att alla furer ska dö.

Penelope tvingar bort minnesbilderna från Kubbum ur sin hjärna och innan hon somnar upplever hon ett kort ögonblick hur tonvis av sten, jord, lera, betong ligger över henne. Det är som om hon faller rakt ned i jordens innandöme, faller och faller och faller.

Penelope Fernandez vaknar till, orkar inte öppna ögonen, morfinet gör henne fortfarande tung i kroppen. Hon minns att hon ligger i sjukhussängen i ett skyddat rum långt ner under polishuset. Hon behöver inte fly längre. Lättnaden följs av en stor våg av smärta och saknad. Hon vet inte hur länge hon har sovit, tänker att hon skulle kunna sjunka ner i dvalan igen, men öppnar ändå ögonen.

Hon öppnar ögonen, men det underjordiska rummet är helt svart.

Hon blinkar, men ser ingenting. Inte ens larmknappen bredvid sängen lyser. Det måste vara strömavbrott. Hon är på väg att skrika, men tvingar sig själv till tystnad när dörren till korridoren plötsligt klickar till. Hon stirrar ut i mörkret, hör sitt eget hjärta slå med dånande slag. Det pirrar till i hennes kropp, varje muskel spänns. Någon rör vid hennes hår. Nästan omärkligt. Hon ligger helt stilla och känner hur någon står bredvid sängen och smeker hennes hår, alldeles försiktigt. Fingrar flätas långsamt in i hennes lockar. Hon ska precis börja be till Gud när personen bredvid henne tar ett hårt tag om hennes hår och sliter henne ur sängen. Hon skriker när han med stor kraft kastar henne rakt in i väggen så att den inglasade tavlan går i kras och droppställningen välter. Hon rasar i golvet, omgiven av glasskärvor. Han håller kvar sitt tag om håret, släpar henne tillbaka, vänder henne runt, dunkar hennes ansikte mot sängens låsta hjul och rycker sedan fram en kniv med svart klinga.

Penelope vaknar av att hon faller i golvet, dörren öppnas och sjuksköterskan rusar in. Alla lampor är tända och Penelope förstår att hon har haft en mardröm. Hon får hjälp upp i sängen igen, sköterskan talar lugnande med henne och fäster sedan sarger utmed sängens långsidor för att hindra henne att falla fler gånger.

Svetten på hennes kropp blir kall efter en stund. Hon förmår inte röra på sig, armarna knottrar sig. Hon ligger bara på rygg med larmknappen i handen och stirrar upp i taket när det knackar på dörren. En ung kvinna med färggranna band inflätade i sitt midjelånga hår kommer in och ser på henne med ett mjukt allvar i blicken. Bakom henne står en lång man med blont, rufsigt hår och symmetriskt, vänligt ansikte.

– Jag heter Saga Bauer, säger kvinnan. Jag kommer från säkerhetspolisen. Det här är min kollega Joona Linna, från Rikskriminalen.

Penelope betraktar dem utan att röra en min, slår sedan ner blicken och tittar på sina omplåstrade armar, på alla skrubbsår och blåmärken och katetern i armvecket.

– Vi beklagar allt som hänt dig de senaste dagarna, säger kvinnan. Och vi förstår att du bara vill vara ifred, men vi kommer att behöva tala med dig en hel del den närmaste tiden och vi måste börja med de första frågorna redan nu.

Saga Bauer drar fram stolen från det lilla skrivbordet och sätter sig vid sängkanten.

– Han jagar mig fortfarande – eller hur? frågar Penelope efter en liten stund.

– Du är trygg här, svarar Saga.

– Säg att han är död.

– Penelope, vi måste …

– Ni kunde inte stoppa honom, säger hon svagt.

– Vi får tag i honom, det lovar jag, säger Saga Bauer. Men du måste hjälpa oss.

Penelope suckar djupt och sluter sedan ögonen.

– Det här kommer att kännas jobbigt, men vi behöver få svar på några frågor, fortsätter Saga. Vet du varför allt det här har hänt?

– Fråga Björn, mumlar hon. Han kanske vet.

– Vad sa du? frågar Saga.

– Jag sa att du skulle fråga Björn, viskar Penelope och öppnar ögonen långsamt. Fråga Björn, han kanske vet.

Spindlar och småkryp måste ha följt med från skogen, de springer över Penelopes hud, hon river sig i pannan, men Saga stoppar lugnt hennes händer.

– Du har blivit jagad, säger Saga. Jag kan inte föreställa mig hur fruktansvärt det måste ha varit, men vi behöver veta om du känner igen förföljaren. Har du träffat honom tidigare?

Penelope skakar omärkligt på huvudet.

– Det trodde vi inte heller, säger Saga. Men kan du ge oss ett signalement, en tatuering, några speciella särdrag?

– Nej, viskar Penelope.

– Men kanske kan du hjälpa oss att teckna en fantombild, det behövs inte speciellt mycket för att vi ska kunna söka honom via Interpol.

Mannen från Rikskriminalen närmar sig henne och hans underligt ljusgrå blick är som stenar slipade i en bäck.

– Det såg ut som om du skakade på huvudet alldeles nyss, säger han med lugn röst. När Saga frågade om du hade träffat förföljaren förut – stämmer det?

Penelope nickar.

– Då måste du ha sett honom, fortsätter Joona vänligt. För annars kan du inte veta att du inte träffat honom förut.

Penelope stirrar framför sig och minns hur mördaren hela tiden rörde sig som om han hade all tid i världen, och ändå gick det så fruktansvärt fort. Hon ser för sig hur han satte sig ned och siktade när hon hängde i livlinan från helikoptern. Hon ser honom höja vapnet och skjuta. Ingen brådska, ingen nervositet. Hon ser återigen hans ansikte när han blev belyst av blixten, hur de såg rakt på varandra.

– Vi förstår att du är rädd, fortsätter Joona. Men vi …

Han tystnar när en sköterska kommer in i rummet och förklarar att de inte fått tag i Penelopes mor ännu.

– Hon är inte hemma och svarar inte på …

Penelope kvider till och vänder sig bort, gömmer ansiktet mot kudden. Sjuksköterskan lägger en tröstande hand på hennes axel.

– Jag vill inte, gråter Penelope. Jag vill inte …

En annan sjuksköterska skyndar in, förklarar snabbt att hon ska tillföra ångestdämpande medicin i katetern.

– Jag måste be er gå, säger sköterskan hastigt till Saga och Joona.

– Vi kommer tillbaka senare, säger Joona. Jag tror att jag vet var din mor är någonstans. Jag ska ordna det.

Penelope har slutat gråta, men andas fortfarande snabbt. Hon hör sköterskan förebereda infusionen och tänker att hela rummet påminner om en fängelsehåla. Hennes mamma kommer aldrig att vilja komma hit. Hon biter ihop och försöker hålla tillbaka tårarna en liten stund.

Det finns ögonblick när Penelope tycker att hon minns sina första år. Lukten av ångande, smutsiga kroppar kan kasta henne tillbaka till cellen där hon föddes och skenet från en ficklampa som sveper över fångarnas ansikten och hur mamman lyfter över henne till någon annan, som genast fortsätter nynna i hennes öra medan mamman försvinner mellan vakterna.