Paganinikontraktet

33 Skallgång

Joona kör österut mot Gustavsberg. En vit hund sitter helt stilla vid vägkanten och betraktar bilen lakoniskt. Joona tänker att han ska ringa Disa, men istället slår han numret till Anja.

– Jag behöver adressen till Claudia Fernandez.

– Mariagatan 5, säger hon omedelbart. Inte långt ifrån den gamla porslinsfabriken.

– Tack, svarar Joona.

Anja är kvar i luren.

– Jag väntar, säger hon med ett svävande tonfall.

– Vad väntar du på? frågar han mjukt.

– På att du ska säga att vi ska åka Silja Galaxy till Åbo, hyra ett litet hus med en vedeldad bastu vid vattnet.

– Det låter fint, säger Joona sakta.

Det är sommargrått väder, disigt och mycket kvavt när han parkerar bilen utanför Claudia Fernandez hus. Joona går ut ur bilen, känner den bittra lukten av buxbom och vinbärsbuskar, och står ett ögonblick helt stilla, bergtagen av ett minne. Ansiktet som trätt fram löses sakta upp när han ringer på dörren där en namnskylt från träslöjden visar de barnsligt inbrända bokstäverna Fernandez.

Klockan ringer melodiskt inne i huset. Han väntar. Efter ett tag hör han långsamma steg.

Claudia öppnar dörren med bekymrat ansikte. När hon får se Joona går hon baklänges in i hallen. En kappa lossnar från galgen och faller.

– Nej, viskar hon. Inte Penny …

– Claudia, det är ingen fara, säger han hastigt.

Hon orkar inte stå utan sjunker ner på golvet bland skorna under de hängande kläderna, andas som ett skrämt djur.

– Vad är det som hänt? frågar hon med rädd röst.

– Vi vet nästan ingenting, men igår morse försökte Penelope ringa dig.

– Hon lever, säger Claudia.

– Ja, det gör hon, svarar Joona.

– Tack gode Gud, viskar hon. Tack gode Gud …

– Vi har fångat upp ett meddelande på din telefonsvarare.

– På min … Nej, säger hon och reser sig upp.

– Det är så mycket störningar att man behöver specialutrustning för att höra hennes röst, förklarar Joona.

– Det enda … det är en man som säger åt mig att skaffa mig ett jobb.

– Ja, det är det, säger Joona. Penelope pratar innan, men det hörs inte …

– Vad säger hon?

– Hon säger att hon behöver hjälp. Sjöpolisen är på väg att organisera en skallgångskedja.

– Men spåra telefonen, det går väl att …

– Claudia, säger Joona lugnt. Jag behöver ställa några frågor till dig.

– Vad då för frågor?

– Ska vi sätta oss?

De går genom hallen och in i köket.

– Joona Linna, får jag fråga dig en sak?

– Fråga mig, men jag vet inte om jag kan svara.

Claudia Fernandez ställer fram varsin kaffekopp. Hennes hand skakar lätt. Hon sätter sig mitt emot honom och ser sedan länge på honom.

– Du har familj, eller hur? frågar hon.

Det blir tyst i det ljusa, gula köket.

– Minns du när du var hemma hos Penelope senast? frågar Joona efter en stund.

– Det var förra veckan, på tisdagen. Hon hjälpte mig att lägga upp ett par byxor till Viola.

Joona nickar och ser Claudias mun darra av tillbakahållen gråt.

– Tänk efter noga nu, Claudia, säger han och lutar sig sedan framåt. Satt det ett fotografi på hennes glasdörr då?

– Ja.

– Vad föreställde det? frågar Joona och försöker hålla rösten lugn.

– Jag vet inte, jag tittade inte.

– Men du minns att det fanns en bild, det är du säker på?

– Ja, nickar Claudia.

– Kan det ha varit människor på bilden?

– Jag vet inte, jag trodde nog att det hade med hennes jobb att göra.

– Var fotografiet taget inomhus eller utomhus?

– Ingen aning.

– Försök att se det för din inre syn.

Claudia sluter ögonen men skakar sedan på huvudet:

– Jag kan inte.

– Försök, det är viktigt.

Hon sänker blicken, tänker efter och skakar på huvudet igen.

– Jag kommer bara ihåg att jag tyckte att det var märkligt att hon hängt upp ett fotografi på dörren, det ser ju inte trevligt ut.

– Varför trodde du att det hade med hennes jobb att göra?

– Jag vet inte, viskar Claudia.

Joona ursäktar sig när telefonen ringer i hans kavaj, han tar upp den, ser att det är Carlos och svarar:

– Ja.

– Jag pratade precis med Lance på sjöpolisen ute på Dalarö och han säger att de ska organisera en skallgångskedja i morgon. Trehundra personer har anslutit sig och nästan femtio båtar.

– Bra, säger Joona och ser Claudia gå ut i hallen.

– Och så ringde jag och pratade med Erixon för att höra hur han mådde, säger Carlos.

– Han verkar återhämta sig, säger Joona neutralt.

– Joona, jag vill inte veta vad ni gör … men Erixon varnade mig för att jag skulle bli tvungen att erkänna att du hade rätt.

När samtalet är avslutat går Joona ut i hallen och ser att Claudia har tagit på sig en jacka och ett par gummistövlar.

– Jag hörde det han sa i telefonen, säger hon. Och jag kan hjälpa till att leta, jag kan leta hela natten …

Hon öppnar dörren.

– Claudia, du måste låta polisen sköta sitt arbete.

– Min dotter ringer till mig och behöver hjälp.

– Jag förstår att det är hemskt att bara vänta …

– Men snälla, kan jag inte få följa med dig? Jag kommer inte vara i vägen, jag kan laga mat och svara i telefon så slipper du tänka på det.

– Finns det ingen som kan vara här med dig, någon släkting eller vän eller …

– Jag vill inte ha någon här, jag vill bara ha Penny, avbryter hon.