Paganinikontraktet

82 Ansiktet

Joona Linna och Saga Bauer står i den skyddade lägenheten vid Östermalmstorg. Inga lampor är tända. Morgonhimlen lyser utanför fönstren. Penelope Fernandez sitter på golvet, med ryggen mot den innersta väggen och pekar mot fönstret.

– Ja, det var där kulan gick in, bekräftar Saga dämpat.

– Lampan räddade mig, säger Penelope tyst och sänker handen.

De tittar på resterna av fönsterlampan, den hängande sladden och den trasiga plastsockeln.

– Jag släckte för att se bättre, för att se vad som hände på torget, säger Penelope. Lampan kom i gungning och han trodde att det var jag, eller hur? Han trodde att jag rörde på mig, att värmen kom från min kropp.

Joona vänder sig till Saga.

– Hade han elektrooptiskt sikte?

Saga nickar och säger:

– Enligt Jenny Göransson så hade han det.

– Vad då? frågar Penelope.

– Du har rätt – antagligen räddade lampan livet på dig, svarar Joona.

– Gud i himlen, kvider hon.

Joona ser lugnt på henne och hans grå ögon glimmar.

– Penelope, säger han allvarligt. Du har sett hans ansikte, eller hur? Inte nu, men förut. Du har sagt att du inte har gjort det. Jag förstår att du är rädd, men … nu vill jag att du nickar om du tror att du kan beskriva honom.

Hon torkar sig snabbt om kinderna och tittar upp på den långa kommissarien och skakar sedan på huvudet.

– Kan du ge oss något signalement? frågar Saga försiktigt.

Penelope tänker på kriminalkommissariens röst, den mjuka finska brytningen och undrar hur han kan veta att hon har sett förföljarens ansikte. Hon har sett honom, men vet inte om hon skulle kunna beskriva honom. Det gick så fort. Hon fick bara en glimt av honom, med regnet i ansiktet, sekunderna efter det att han dödat Björn och Ossian.

Hon önskar att hon kunde tvinga bort varje minne.

Men hans trötta, nästan bekymrade ansikte blir gång på gång upplyst av det vita skenet från en blixt.

Saga Bauer går över till Joona som står framför fönstret med kulhålet och läser ett långt textmeddelande i sin telefon.

– Klara Olofsdotter har talat med chefsjuristen som har talat med ambassadören, säger Joona. Om en timme har tre personer tillträde till ambassaden i fyrtiofem minuter.

– Vi borde åka dit nu, säger Saga.

– Det är ingen brådska, säger Joona och blickar dröjande ut mot torget.

Journalisterna trängs utanför polisens avspärrningar kring saluhallen.

– Sa du till åklagaren att vi måste få eldunderstöd? frågar Saga.

– Vi får diskutera saken med den tyska vaktstyrkan.

– Vilka går in? Hur ska vi resonera?

Joona vänder sig mot henne.

– Jag undrar … kollegan som förföljde problemlösaren …

– Stewe Billgren, säger hon.

– Ja, Stewe Billgren, säger Joona. Skulle han kunna identifiera honom?

– Han har inte sett ansiktet, ingen har sett ansiktet, svarar Saga och går sedan och sätter sig på golvet bredvid Penelope.

Hon sitter bredvid henne en stund, lutar sig mot väggen precis som hon, andas långsamt innan hon ställer den första frågan.

– Vad vill han dig? Han som jagar dig – vet du varför allt det här händer?

– Nej, svarar Penelope försiktigt.

– Han vill ha ett fotografi som du hade satt upp på glasdörren i din lägenhet, säger Joona med ryggen mot henne.

Hon sänker blicken och nickar svagt.

– Vet du varför han vill ha fotografiet? frågar Saga.

– Nej, svarar hon och börjar gråta.

Saga väntar en liten stund och säger sedan:

– Björn försökte pressa Carl Palmcrona på pengar och …

– Jag visste ingenting, avbryter Penelope med återtaget lugn i rösten. Jag var inte med på det.

– Vi har förstått det, säger Joona.

Saga lägger mjukt sin hand på Penelopes.

– Är det du som är fotografen? frågar hon.

– Jag? Nej, jag … Bilden kom bara till Svenska freds … jag är ordförande och …

Hon tystnar.

– Kom fotografiet med posten? frågar Joona.

– Ja.

– Från vem?

– Jag vet inte, svarar hon snabbt.

– Fanns det inget brev med? frågar han.

– Nej, det tror jag inte, jag menar, inte vad jag såg.

– Bara ett kuvert med en bild?

Hon nickar.

– Har du kvar kuvertet?

– Nej.

– Vad stod det på det?

– Bara mitt namn och Svenska freds … inte postbox 2088, utan bara namnen.

– Penelope Fernandez, säger Saga. Svenska freds- och skiljedomsföreningen.

– Du öppnade kuvertet och tog ut fotografiet, säger Joona. Vad såg du i den stunden? Vad innebar fotografiet för dig?

– Innebar?

– Vad såg du när du tittade på det? Kände du igen personerna?

– Ja … tre av dem, men …

Hon tystnar.

– Berätta vad du tänkte när du tittade på bilden?

– Att någon hade sett mig på teve, säger hon och samlar sig en stund innan hon fortsätter. Jag tänkte att den här bilden, det är bara så typiskt … Palmcrona ska ju vara neutral, det är helt avgörande … och så går han på opera, sitter och skålar i champagne med chefen för Silencia Defence och en vapenhandlare som är verksam i Afrika och Mellanöstern … det är faktiskt skandal.

– Vad tänkte du göra med bilden?

– Ingenting, svarar hon. Det finns ju ingenting att göra, det är som det är, men samtidigt … Jag minns att jag tänkte att … nu vet jag i alla fall var jag har Palmcrona.

– Ja.

– Det påminde om de här idioterna på Migrationsverket, när det nu var, som firade med rysk champagne för att de hade avvisat en familj. De firade när de hade nekat en hjälpsökande familj asyl i Sverige, en familj med ett sjukt barn …

Penelope tystnar igen.

– Vet du vem den fjärde personen på bilden är? Kvinnan?

Penelope skakar på huvudet.

– Agathe al-Haji, säger Saga.

– Är det Agathe al-Haji?

– Ja.

– Varför är …

Penelope tystnar och stirrar med stora mörka ögon på henne.

– Vet du när bilden togs? frågar Saga.

– Nej, men häktningsordern mot al-Bashir utfärdades ju i juli 2009 och …

Penelope tystnar tvärt en andra gång och hon blir alldeles röd i ansiktet.

– Vad är det? frågar Saga nästan viskande.

– Bilden är tagen efter det, säger Penelope med darrande röst. Eller hur? Fotografiet togs efter häktningsordern på presidenten.

– Vad får dig att säga det? frågar Saga.

– Visst är det så? upprepar Penelope.

– Ja, svarar Joona.

Färgen försvinner från hennes kinder.

– Affären med Kenya, säger Penelope med darrande mun. Det här är affären med Kenya, på bilden, det är det allting handlar om, det är bilden, det är Kenyakontraktet, det är det Palmcrona sitter och gör upp om, försäljningen av ammunition till Kenya. Jag visste att det inte stämde, jag visste det.

– Fortsätt, säger Joona.

– Kenya har ju stabila avtal med Storbritannien. Det är Sudan som vill köpa ammunition. Leveranserna ska bara gå via Kenya till Sudan och Darfur.

– Ja, svarar Saga. Vi tror att det är på det viset.

– Men det är förbjudet, det är värre … det är ju totalt förräderi, det bryter mot internationell lag, det handlar om brott mot mänskligheten …

Hon tystnar igen.

– Så det är därför allt det här har hänt, säger hon sedan stilla. Och inte för att Björn försökte sig på utpressning.

– Hans utpressningsförsök gjorde bara att de här personerna fick veta att det fanns ett fotografi som kunde avslöja dem.

– Jag trodde att bilden var pinsam, säger Penelope. Pinsam, men inte mer än så.

– Från deras håll började det med att Palmcrona ringde och berättade om utpressningen, förklarar Saga. De visste inte att bilden fanns innan dess. Palmcronas samtal gjorde dem stressade. De kunde inte veta hur mycket eller lite det avslöjade. De förstod givetvis att det inte var bra. Vi vet inte hur de tänkte. Kanske trodde de att det var du eller Björn som hade fotograferat dem i logen.

– Fast …

– De kunde inte veta hur mycket eller lite ni visste. Men de ville inte ta några risker.

– Jag förstår, säger Penelope. Och det är fortfarande samma sak – eller hur?

– Ja.

Penelope nickar för sig själv.

– I deras ögon kan jag vara det enda vittnet till affären, säger hon.

– De har satsat stora pengar på kontraktet med Kenya.

– Det går inte, viskar hon.

– Vad säger du?

Penelope tittar upp, möter Sagas ögon och säger:

– De får inte pumpa in ammunition i Darfur, det går inte, jag har varit där två gånger …

– De bryr sig inte, det handlar bara om pengar, säger Saga.

– Nej, det handlar om … det handlar om så mycket mer, säger Penelope och vänder blicken mot väggen. Det handlar om …

Hon tystnar och minns det krasande ljudet när en lerfigur krossades under en gets klövar. En liten kvinna av soltorkad lera förvandlades till smulor. Ett barn skrattade och ropade att det var Nufis fula mamma. Alla furer ska dö, alla ska utrotas, ropade de andra barnen med glada ansikten.

– Vad försöker du säga? frågar Saga.

Penelope tittar till på henne, dröjer med blicken i hennes i några sekunder, men svarar inte. Hon sjunker tillbaka i minnet till månaden i Kenya och sydvästra Sudan.

Efter en lång och varm bilfärd hade hon kommit fram till lägret i Kubbum, sydväst om Nyala i Janub Darfur i södra Sudan. Redan första dagen kämpade hon tillsammans med Jane och mannen som kallades Grey, för att hjälpa offren från Janjawids räder.

På natten vaknade Penelope av att tre tonårspojkar som tillhörde milisen skrek på arabiska att de skulle döda slavar. De gick mitt på gatan och en av dem hade en revolver i handen. Penelope stod i fönstret och blickade ut på dem när de plötsligt gick fram och sköt en gammal man som grillade sötpotatis.

Pojkarna gick ut på gatan, såg sig om, pekade och fortsatte rakt mot den bostadsbarack där Penelope och Jane bodde. Penelope höll andan medan hon hörde dem klampa runt på verandan och prata uppjagat med varandra.

Plötsligt sparkade de in dörren till baracken och kom in i korridoren. Penelope låg blickstilla gömd under sängen och bad Fader vår tyst för sig själv. Möbler välte, slog i golvet, sparkades sönder. Sedan hördes pojkarna ute på gatan igen. En av dem skrattade och ropade att slavarna skulle dö. Penelope kröp fram och ställde sig i fönstret igen. Pojkarna hade tagit Jane, de släpade ut henne i håret och slängde ned henne mitt på gatan. Dörren till den andra bostadsbaracken vid vägen slogs upp och Grey kom ut med en machete i handen. Den smale pojken gick honom till mötes. Grey var kanske trettio centimeter längre än pojken och kraftig över axlarna.

– Vad vill ni? frågade Grey.

Hans ansikte var allvarligt och blankt av svett.

Den smale pojken svarade inte på hans fråga, han lyfte bara revolvern och sköt honom i magen. Knallen ekade mellan husen. Grey rasade snubblande bakåt, föll på rygg, försökte komma upp, men låg sedan stilla med handen om magen.

– En död fur, ropade en av de andra pojkarna som höll fast Jane i håret.

Den andra pojken tvingade isär hennes lår. Hon kämpade emot och talade oavbrutet med dem med hård, lugn röst. Grey ropade något till pojkarna. Den smale pojken med revolvern återvände till honom, skrek åt honom, pressade revolverns mynning mot hans panna och tryckte av. Den klickade, han tryckte av igen och tryckte av, men revolvern var tom, den klickade sex gånger. En liten tvekan uppstod på gatan och sedan öppnades dörrar i andra baracker och afrikanska kvinnor kom ut. Tonåringarna släppte Jane och började springa. Penelope såg fem kvinnor jaga efter dem. Hon slet åt sig filten på sängen, låste upp dörren, rusade genom korridoren och ut på gatan. Hon sprang fram till Jane och svepte filten om henne, hjälpte henne upp.

– Gå in med dig, sa Jane. De kan komma tillbaka med mer ammunition, du får inte vara här ute …

Hela natten och morgonen stod Jane vid operationsbordet. Först klockan tio på morgonen gick hon och la sig i sin säng i baracken. Hon var då säker på att hon hade räddat Greys liv. Framåt kvällen arbetade hon som vanligt och dagen efter hade rutinerna i sjukvårdstältet gått tillbaka till det normala. Småpojkarna hjälpte henne, men var mer på sin vakt och ibland låtsades de inte höra vad hon sa när de tyckte att hon var för krävande.

– Nej, viskar Penelope.

– Vad försöker du säga? upprepar Saga.

Penelope tänker att de inte får exportera ammunition till Sudan.

– De får inte, säger hon och tystnar sedan.

– Du hade bättre skydd i det underjordiska rummet, säger Saga.

– Skydd? Ingen kan skydda mig, svarar Penelope.

– Vi vet var han är, han befinner sig inne på tyska ambassaden och vi har omringat byggnaden …

– Men ni har honom inte, avbryter Penelope med höjd röst.

– Han är antagligen skadad, skottskadad, och vi ska gå in och …

– Jag vill följa med, säger Penelope.

– Varför skulle …

– För att jag har sett hans ansikte, svarar hon.

Både Joona och Saga rycker till. Penelope ser på Joona.

– Du hade rätt, säger hon. Jag har sett honom.

– Det är kort tid, men vi hinner göra en fantombild, säger Saga med stressad röst.

– Det spelar ingen roll, säger Joona. Vi kan inte ta en person inne på ett annat lands beskickning utifrån likheten med en fantombild.

– Men om han pekas ut av ett vittne, säger Penelope, ställer sig upp och ser honom lugnt i ögonen.