Paganinikontraktet

12 Ovanlig död

Joona Linna står helt stilla, bara två steg ner i den mörka trappan som leder till båtens pentry och främre sovrum. Från denna låga plats ser han glasdörrarnas lägsta parti och en del av akterdäcket. En skugga går över det dammiga glaset och plötsligt syns en hand. Någon kryper långsamt fram. I nästa sekund känner han igen Erixons ansikte. Svettdroppar rinner nedför hans kinder när han lägger ut gelatinfolie över området kring dörren.

Joona går upp i salongen med väskan från sovrummet. Han vänder försiktigt upp och ned på den på det lilla bordet i ädelträ. Sedan petar han upp den röda plånboken med sin penna. Det ligger ett körkort i det repiga plastfacket. Han tittar närmre och ser ett vackert, allvarligt ansikte i blixtskenet från en automat. Hon sitter lite bakåtlutad som om hon blickar upp på betraktaren. Håret är mörkt och lockigt. Han känner igen flickan från obduktionssalen hos patologen, den raka näsan, ögonen, de sydamerikanska dragen.

– Penelope Fernandez, läser han på körkortet och tänker att han har hört namnet förut.

I tankarna återvänder han till patologen och den nakna kroppen på britsen i det kakelklädda rummet, liklukten, de slappa dragen, ett ansikte bortom sömn.

Ute i solljuset flyttar sig Erixons väldiga kroppshydda decimeter för decimeter medan han säkrar fingeravtryck efter relingen, penslar med magnetpulver, lyfter med tejp. Försiktigt torkar han av en blöt yta, droppar på SPR-lösning och fotograferar avtrycken som framträder.

Joona hör honom hela tiden sucka tungt, som om varje rörelse vore plågsamt ansträngande, som om han precis uttömt sina allra sista krafter.

Joona kisar ut mot däck och ser en hink med ett snöre bredvid en gymnastiksko. Det luktar dävet av potatis nerifrån pentryt.

Hans blick återvänder till körkortet och det lilla fotografiet. Han tittar på den unga kvinnans mun, på läpparna som är en aning särade, och han tänker plötsligt att det är något som fattas.

Det känns som om han hade sett något, var på väg att säga det men sedan glömde bort tanken.

Joona rycker till av att telefonen skorrar i hans ficka. Han tar upp den, ser på displayen att det är Nålen och svarar.

– Joona.

– Jag heter Nils Åhlén och är chefspatolog på rättsmedicin i Stockholm.

Joona drar på munnen, de har känt varandra i tjugo år och han skulle känna igen Nålens röst utan någon som helst presentation.

– Har hon slagit i huvudet? frågar Joona.

– Nej, svarar Nålen förvånat.

– Jag tänkte kanske att hon hade dykt på en sten.

– Nej, ingenting sådant – hon drunknade, det var dödsorsaken.

– Du är säker? envisas Joona.

– Jag har konstaterat skumsvamp inne i näsborrarna, slemhinnebristningar i halsen, förmodligen på grund av häftiga kräkreflexer, och det finns bronkialsekret i både trachea och bronkerna. Lungorna har ett för drunkning typiskt utseende, de är vattenfyllda, viktökade, och … ja.

Det blir tyst mellan dem. Joona hör ett skrapande ljud, det låter som om någon skjuter fram en metallhurts.

– Du ringde av någon anledning, säger Joona.

– Ja.

– Vill du berätta?

– Hon hade hög halt av tetrahydrocannabinol i urinen.

– Cannabis?

– Ja.

– Men det har hon inte dött av, säger Joona.

– Knappast, svarar Nålen roat. Jag föreställde mig bara att du just nu försökte rekonstruera förloppet på båten … och att det här är en liten detalj i pusslet som du inte kände till.

– Hon heter Penelope Fernandez, säger Joona.

– Angenämt, mumlar Nålen.

– Var det något annat?

– Nej.

Nålen andas i luren.

– Säg det ändå, säger Joona.

– Det är bara att det här inte är ett vanligt dödsfall.

Han tystnar.

– Vad är det du har sett?

– Ingenting, det är bara en känsla …

– Bravo, säger Joona. Nu börjar du låta som jag.

– Jag vet, men … Det är klart att det kan handla om mors subita naturalis, en hastig, men helt naturlig död … Ingenting talar emot det, men om det är en naturlig död, så är det en ganska ovanlig naturlig död.

Samtalet avslutas, men Nålens ord hänger kvar i Joonas huvud, mors subita naturalis. Det är något gåtfullt över Penelope Fernandez död. Hennes kropp hittades inte bara i vattnet av någon och lyftes ombord. Då hade hon legat på däck. Man kan visserligen tänka sig att den som hittade henne ville visa den döda kvinnan omsorg. Men i så fall hade han burit in henne i salongen, lagt henne på soffan.

Det sista alternativet, tänker Joona, är förstås att hon togs omhand av någon som älskade henne, som ville bädda ner henne, lägga henne i hennes eget rum, i hennes egen säng.

Men hon satt ju på sängen. Hon satt upp.

Kanske har Nålen fel, kanske levde hon fortfarande när hon hjälptes ombord, fick hjälp att få komma till sitt rum. Lungorna kan ha varit allvarligt skadade, redan bortom räddning. Hon mådde kanske dåligt, ville lägga sig och bli lämnad ifred.

Men varför har hon inte vatten på kläderna, på resten av kroppen?

Det finns en sötvattendusch ombord, tänker Joona och säger sig att han ska undersöka resten av båten, titta på kojen i aktern, badrummet och pentryt. Det finns mycket kvar att summera innan helheten framträder.

När Erixon reser sig upp och tar ett par steg framåt med sin väldiga kropp gungar hela båten till igen.

Återigen blickar Joona ut genom glasdörrarna inifrån salongen och för andra gången hamnar hans blick på hinken med snöret. Den står bredvid en tvättbalja av zink som någon har slängt en våtdräkt i. Vattenskidorna ligger utmed relingen. Joona låter blicken gå mot hinken igen. Han ser på snöret som är knutet till handtaget. Zinkbaljans rundade kant blänker i solen, lyser som en nymåne.

Plötsligt sköljer det bara över honom: Joona ser händelseförloppet för sig med isande klarhet. Han väntar, låter hjärtat lugna sig något, låter förloppet genomströmma honom ännu en gång och är nu helt säker på att han har rätt.

Kvinnan som identifierats som Penelope Fernandez drunknade i tvättbaljan.

Joona ser för sig det böjda märket på huden över hennes bröstben som han noterade på patologen och som fick honom att tänka på en glad mun.

Hon mördades och placerades på sängen i sin hytt.

Nu börjar tankarna gå fortare, adrenalinet jagar genom blodomloppet, hon dränktes i det bräckta havsvattnet och placerades på sin säng.

Det här är inget vanligt mord, det här är ingen vanlig mördare.

En undrande röst framträder inom honom, blir hastigt tydligare, mer befallande. Den upprepar tre ord, snabbare och högre: Lämna båten nu, lämna båten nu.

Joona ser Erixon genom fönstret, hur han lägger ner en tops i en liten papperspåse, försluter den med tejp och märker den med en kulspetspenna.

– Tittut, ler Erixon.

– Vi går i land, säger Joona samlat.

– Jag gillar inte båtar, de vickar hela tiden, men jag har bara börjat med …

– Ta en paus, avbryter Joona hårt.

– Vad är det med dig nu då?

– Kom bara och rör inte mobiltelefonen.

De går i land och Joona för med sig Erixon en bit bort från båten innan han stannar. Han känner hur det hettar om kinderna och hur ett lugn sedan börjar sprida sig i kroppen, en tyngd i låren, vaderna.

– Det kan finnas en bomb ombord, säger han stilla.

Erixon sätter sig på kanten till en betongplint. Det rinner svett från hans panna.

– Vad snackar du om?

– Det här är inget vanligt mord, säger Joona. Det finns en risk för …

– Mord? Ingenting tyder på …

– Vänta, avbryter Joona. Jag är säker på att Penelope Fernandez blev dränkt i tvättbaljan som stod på däck.

– Dränkt? Vad fan är det du säger?

– Hon drunknade i havsvattnet i baljan och placerades på sängen, fortsätter Joona. Och jag tror att tanken var att båten skulle sjunka.

– Men …

– För då … för då skulle hon hittas i sin vattenfyllda hytt med vatten i lungorna.

– Men båten sjönk aldrig, säger Erixon.

– Det var det som gjorde att jag började tänka på att det kanske fanns en sprängladdning på båten, en sprängladdning som av en eller annan anledning inte briserade.

– Den sitter antagligen på bränsletanken eller gasoltuberna i pentryt, säger Erixon långsamt. Vi får se till att utrymma området och ringa efter en bombskyddsgrupp.