Paganinikontraktet

94 Vit frasande plast

Axel Riessen vet inte hur länge han har stått i fönstret och blickat ut efter Robert och Beverly sedan de försvann. Tankarna har bara vandrat i det förflutna. Han tvingar sig själv bort från sina minnen och går istället över till musikanläggningen och sätter på sidan A på David Bowies skiva The Rise and Fall of Ziggy Stardust and the Spiders from Mars och höjer volymen.

Pushing thru the market square …

Axel fortsätter fram till barskåpet och tar fram en av sina dyraste flaskor ur whiskysamlingen. Det är en Macallan från det första krigsåret 1939. Han häller upp ett halvt glas och sätter sig sedan i soffan. Med nedslagen blick lyssnar han på musiken, den unga rösten och det slarviga pianot och så känner han doften av ekfat, tunga kar och mörka källare, halm och citrus. Han dricker och den starka spriten bränner mot läpparna och fyller munnen. Ruvande på sin smak har drycken väntat genom generationer, regeringsskiften, krig och vapenvila.

Nu tänker Axel att det kanske var bra det som hände, kanske får Beverly den hjälp hon behöver efter det här. Han får en impuls att ringa sin bror och säga att han älskar honom, men drar sedan på munnen åt det patetiska i tanken. Han ska inte ta sitt liv, han ska bara möta det som är på väg mot honom i denna stund och försöka stå kvar på benen.

Han tar med sig sin whisky till sovrummet och tittar på den obäddade sängen. Han hinner precis höra att hans mobiltelefon vibrerar i kavajen som hänger över en stolsrygg när några knarrande steg i salongen får honom att vända sig runt.

– Beverly, säger han förvånat.

Hon är dammig i ansiktet och hon håller en maskrosboll i handen.

– Jag ville inte prata med polisen …

– Var är Robert?

– Jag fick lift tillbaka, säger hon. Det var ingen fara, det gick bra …

– Varför gör du så här? Du skulle ha …

– Var inte arg, jag har inte gjort något som är fel, jag behövde bara berätta en jätteviktig sak för dig …

Telefonen börjar ringa i hans kavaj igen.

– Vänta Beverly, jag måste ta det här …

Han letar i fickorna, hittar den och svarar snabbt:

– Axel Riessen.

En röst hörs avlägset:

– Hallå?

– Hallå, svarar Axel.

– Det här är Raphael Guidi, säger rösten på mörk, grov engelska. Jag ber om ursäkt för den knastriga telefonlinjen, men jag befinner mig ute till havs.

– Ingen fara, svarar Axel artigt och ser Beverly sätta sig i sängen.

– Jag ska gå rakt på sak, säger Raphael Guidi. Jag ringer för att höra med dig om du har hunnit skriva på utförseltillståndet till Kenya ännu. Jag hade räknat med att containerfartyget skulle kunna lämna hamnen vid det här laget.

Axel håller telefonen mot örat, går ut i salongen, men hör ingenting annat än sin egen andhämtning. Han tänker på fotografiet med Raphael Guidi, Carl Palmcrona, Agathe al-Haji och Pontus Salman. Hur Palmcrona höll i sitt champagneglas och skrattade med blottat tandkött.

– Är du kvar? frågar Raphael Guidi på den knastriga telefonlinjen.

– Jag kommer inte att skriva på utförseltillståndet, svarar Axel kort och ryser till över ryggen.

– Kanske kan jag få dig att tänka om, säger Raphael. Du får fundera på om det finns någonting jag kan erbjuda dig som skulle …

– Du har ingenting som jag vill ha.

– Där tror jag att du har fel, när jag skriver kontrakt så …

Axel bryter samtalet och det blir tyst. Han lägger tillbaka telefonen i kavajfickan och fylls av ett starkt obehag, nästan som en föraning, och börjar gå mot dörren till korridoren som leder till trappan. När han blickar ut genom fönstret ser han en rörelse i parken, som en genomskinlig skugga mellan buskarna, in mot huset. Axel vänder sig mot det andra fönstret, men ser ingenting. Det klirrar till från undervåningen, som om en liten glasruta sprack i solskenet. Axel tänker att det är absurt, men förstår ändå vad som sker. Hjärtat slår mycket snabbt, kroppen fylls av adrenalin och blir extremt medveten, han rör sig så snabbt han kan utan att springa. Han går rakt in till Beverly i sovrummet. Vackert solljus flödar in genom glipan mellan gardinerna. Som en vägg av grovt glas rakt igenom rummet och fram till Beverlys fötter. Hon har klätt av sig och lagt sig i den obäddade sängen med Dürrenmatts korta roman på magen.

– Axel, säger hon. Jag kom hit för att berätta en bra sak …

– Bli inte rädd nu, avbryter han samlat. Men du måste gömma dig under sängen. Gör det nu och ligg kvar där, minst en timme.

Hon reagerar omedelbart, frågar ingenting, kryper bara in under sängen. Han hör snabba steg uppför trappan. Det rör sig om minst två personer, tänker han. I fåtöljen ligger Beverlys jeans och T-shirt. Han skyndar fram och slänger in kläderna under sängen. Hjärtat slår hårt i hans bröst, han blickar runt, vet inte vad han ska göra. Tankarna rusar. Han tar sin telefon från kavajen och skyndar ut från sovrummet och in i salongen. Bakom sig hör han stegen från korridoren i riktning mot biblioteket. Med darrande händer låser han upp telefonen och hör samtidigt golvet knarra när någon springer in med mjuka steg. Det finns inte tid att ringa. Han försöker nå fram till fönstret mot gatan för att ropa på hjälp men någon tar tag i hans högra handled och trycker samtidigt något svalt mot hans hals. Han förstår inte att det är en elchockpistol. 69 000 volt går in i hans kropp. Det hörs ett elektriskt sprakande, men Axel känner bara en serie kraftiga slag, som om någon slog honom på halsen med ett järnrör. Han vet inte att han skriker, för hjärnan slocknar och omvärlden försvinner. Männen har redan tejpat över hans mun när medvetandet återvänder i blinkningar. Han ligger på golvet och kroppen spritter av spasmer, benen och armarna skakar. Ett brännande bett på halsen slår igenom med all sin smärta. Det finns ingen möjlighet att försvara sig, musklerna känns förlamade. Med kraftfull och saklig bryskhet låser de båda männen hans armar, lår och anklar och rullar in honom i vit plast. Det frasar mjukt och han tänker att han kommer att kvävas, men luften tar inte slut. De slår tejp runt honom och lyfter sedan upp honom. Han försöker kränga med kroppen, men det är lönlöst, han kontrollerar inte sina egna muskler. De båda männen bär honom helt lugnt nedför trappan, ut genom ytterdörren och in i en väntande skåpbil.