Paganinikontraktet

36 Sambandet

Parkeringsplatsen framför Sankt Görans sjukhus är varm och det är fruktansvärt kvavt i luften.

Inne i andaktsrummet manövrerar Erixon sin rullstol. Han har upprättat en fungerande basstation och det ringer oavbrutet i tre olika telefoner.

Joona kommer in med datorn i famnen och placerar den på en stol. I en liten soffa sitter redan Johan Jönson. Han är tjugofem år, klädd i en svart, illasittande träningsoverall. Huvudet är rakat, ögonbrynen täta och växer ihop över näsroten. Han reser sig, går fram till Joona, ser på honom med en skygg blick, skakar hand och kränger av sig sin röda datorväska från ryggen.

– Ei saa peittää, säger han och plockar fram en tunn dator.

Erixon häller upp Fanta ur en termos i små bräckliga muggar av oblekt papper.

– Jag brukar lägga in hårddisken i frysen några timmar om den vobblar, säger Johan. Och bara koppla in en ATA/SATA-kontakt. Alla jobbar olika, jag menar, jag har en polare på Ibas, som håller på med RDR, och han träffar inte ens klienterna, han kör bara hela skiten över en krypterad telefonlinje. Det brukar rädda det mesta, men jag vill inte ha det mesta, jag vill allt, det är min grej, varenda smula och då behöver man ett program som heter Hangar 18 …

Han kastar huvudet bakåt och låtsas skratta som en galen vetenskapsman.

– Moahahaha… Jag har själv skapat det, fortsätter han. Det fungerar som en digital dammsugare, det hämtar hem precis allt och strukturerar det efter klockan, ner till mikrosekunder.

Han sätter sig på altarringen och kopplar ihop datorerna. Det knäpper svagt i hans dator. I ett rasande tempo skriver han sedan in en massa kommandon, läser på skärmen, scrollar nedåt, läser och skriver in nya kommandon.

– Tar det lång tid? frågar Joona efter ett tag.

– Jag vet inte, mumlar Johan Jönson. Inte mer än en månad.

Han svär tyst för sig själv, skriver in ett nytt kommando och betraktar de förbiflimrande siffrorna.

– Jag skojar, säger han sedan.

– Det förstod jag, svarar Joona tålmodigt.

– Inom en kvart vet vi hur mycket som går att rädda, säger Jönson och tittar på papperslappen där Joona skrivit ner datum och klockslag för Björn Almskogs besök på internetcaféet.

– Historiken verkar raderad i omgångar, vilket är lite jobbigt …

Fragment av gammal grafik passerar över den solsuddiga skärmen. Johan Jönson lägger frånvarande in snus under läppen, torkar av handen på byxorna och väntar med en halv blick mot skärmen.

– Här var det städat och fint, säger han släpigt. Men det går inte att radera någonting, det finns inga hemligheter … för Hangar 18 hittar rum som inte ens existerar.

Det börjar plötsligt pipa i hans dator och han skriver in något, läser igenom en lång tabell med siffror. Han skriver något mer och signalen upphör tvärt.

– Vad händer? frågar Joona.

– Inte mycket, säger Johan Jönson. Det är bara lite segt med alla moderna brandväggar, sandboxar och fejkade virusskydd … Det är ett underverk att datorn överhuvudtaget fungerar med alla preventivmedel på en gång.

Han skakar på huvudet och slickar bort en flinga snus från överläppen.

– Jag har aldrig någonsin haft ett enda virusprogram och … Håll käften nu, avbryter han plötsligt sin egen svada.

Joona kommer närmare, tittar över hans axel.

– Vad har vi här, viskar Jönson sjungande. Vad har vi här?

Han lutar sig bakåt och gnider sig i nacken, skriver sedan något med ena handen, trycker på Enter och ler för sig själv.

– Här har vi det, säger han.

Joona och Erixon stirrar på skärmen.

– Ge mig en sekund … Det är inte helt lätt, kommer bara i små, små bitar och fragment …

Han skuggar skärmen med handen och väntar. Sakta framträder bokstäver och brottstycken av grafik från internet.

– Titta, nu öppnas dörren långsamt … nu ska vi se vad Björn Almskog gjorde på den här datorn.

Erixon har bromsat rullstolen och lutar sig långt fram för att kunna se på skärmen.

– Det är för fan bara några streck, säger han.

– Kolla i hörnet.

Längst ner till höger på skärmen syns en liten färgglad flagga.

– Han har använt Windows, säger Erixon. Mycket originellt i …

– Hotmail, säger Joona.

– Inloggning, svarar Johan Jönson.

– Nu börjar det bli intressant, säger Erixon.

– Kan du se namnet? frågar Joona.

– Det fungerar inte så … det går bara att förflytta sig i tiden, svarar Johan Jönson och scrollar nedåt.

– Vad var det där? pekar Joona.

– Vi är inne i mappen för skickade brev, svarar han.

– Har han skickat någonting? frågar Joona med spänd röst.

Över skärmen finns sönderbrutna fragment med reklam för billiga resor till Milano, New Yk, Lo dn, P ris. Och längst ner i hörnet syns en ljusgrå liten siffra, ett klockslag: 07.44.42 PM.

– Här har vi någonting, säger Johan Jönson.

På hans datorskärm syns nu fragmentet:

tt j g kontakt ed

– Kontaktannons, flinar Erixon. Det funkar aldrig, jag har själv …

Han tystnar tvärt. Johan Jönson scrollar försiktigt förbi obegripliga spillror av grafik och tvärstannar sedan. Han flyttar sig bort från datorn med ett stort leende.

Joona tar hans plats, kisar mot solljuset och läser det som står mitt på skärmen:

Carl Palmcr

ck f grafi . tt jag kontakt med i

Joona känner hur de små hårstråna i nacken reser sig. Rysningen pilar ut över armarna och nedför ryggen. Palmcrona, tänker han gång på gång medan han skriver ner fragmenten som de ser ut på datorskärmen, stryker sig sedan över håret och går bort till fönstret. Han försöker tänka klart och andas lugnt. Ett stick från ett lätt migränanfall passerar. Erixon stirrar fortfarande på skärmen och svär gång på gång för sig själv.

– Är du säker på att Björn Almskog har skrivit det här? frågar Joona.

– Utan tvekan, svarar Johan Jönson.

– Helt säker?

– Om det var han som satt vid datorn vid den här tiden så är det hans brev.

– Då är det hans brev, bekräftar Joona med tankarna redan på annat håll.

– Hus i helvete, viskar Erixon.

Johan Jönson betraktar de spridda fragmenten från adressfältet ”crona@isp.se” och dricker Fanta direkt ur termosen. Erixon lutar sig bakåt i rullstolen och sluter ögonen en stund.

– Palmcrona, säger Joona med inåtvänd och koncentrerad röst.

– Det här är för fan inte klokt, säger Erixon. Vad i helvete har Carl Palmcrona med det här att göra?

Joona går mot dörren, uppfylld av tankar. Han säger ingenting när han tar trapporna ned från andaktsrummet, lämnar sjukhusbyggnaden och de båda kollegorna. Han fortsätter bara över parkeringen, går med stora steg i det starka solskenet i riktning mot sin svarta bil.