Paganinikontraktet

20 Huset

Penelope känner skräcken gripa tag i henne igen. Det är som om den bara drog efter andan för att sedan fortsätta att skrika inom henne. Hon torkar tårar från kinderna och försöker resa sig upp. Kall svett rinner ner mellan brösten och från armhålorna efter sidorna. Kroppen värker och darrar av ansträngningen. Blod tränger igenom smutsen på hennes handflator.

– Vi kan inte stanna här, viskar hon och drar med sig Björn.

Det är mörkt i skogen, men natten håller på att vända till morgon. Tillsammans går de snabbt ut mot stranden igen, men långt söder om huset och festen.

Så långt ifrån förföljaren de kan.

Ändå vet de att de måste hitta hjälp, måste få tag i en telefon.

Skogen öppnar sig långsamt mot vattnet och de börjar springa igen. Mellan träden ser de ett nytt hus, kanske en halv kilometer bort, kanske mindre. En helikopter dånar någonstans, rör sig avlägset iväg.

Björn verkar yr och hon blir rädd för att han inte ska orka springa när hon ser honom ta stöd i marken eller mot trädstammar.

En gren knakar någonstans bakom dem, som om den bröts under tyngden från en människa.

Penelope börjar springa genom skogen så fort hon kan.

Träden glesnar och hon ser huset igen, bara hundra meter bort. Ljuset i fönstren blänker i den röda lacken på en parkerad Ford.

En hare spritter iväg, bort över mossa och ris.

Flåsande och skygga fortsätter de fram till grusgången.

Det sticker i vaderna av ansträngningen när de stannar till och ser sig om. De går uppför trappan, öppnar ytterdörren och går in.

– Hallå? Vi behöver hjälp, säger Penelope.

Det är varmt i huset efter den soliga dagen. Björn haltar, det blir blodspår på hallgolvet från hans nakna fötter.

Penelope skyndar genom rummen, men huset är tomt. De sover säkert över hos grannarna efter festen, tänker hon och ställer sig i fönstret, dold bakom gardinerna, och tittar ut. Hon väntar en stund men ser inga rörelser i skogen eller över gräsmattan och uppfarten. Kanske har förföljaren äntligen tappat spåret efter dem, kanske väntar han fortfarande vid det andra huset. Hon återvänder till hallen, ser att Björn sitter på golvet och undersöker såren på sina fötter.

– Du måste hitta ett par skor, säger hon.

Han tittar upp på henne med tom blick, som om han inte förstod språket.

– Det här är inte över, säger hon. Du måste hitta något att ha på fötterna.

Björn börjar rota i garderoben i hallen, han river ut strandskor, gummistövlar och gamla väskor.

Penelope undviker alla fönster, men rör sig snabbt när hon letar efter en telefon, hon tittar på hallbordet, i portföljen på soffan, i skålen på soffbordet och bland nycklar och papper från vägföreningen på köksbänken.

Något hörs utanför, hon stannar till och lyssnar.

Det var kanske ingenting.

Den första morgonsolen skiner in genom fönstren.

Hon skyndar hukande in i det stora sovrummet, drar ut lådor i en byrå och ser att en inramad familjebild ligger bland underkläderna. Ett porträttfotografi, taget i ateljé, på mannen och hustrun och två tonårsdöttrar. De andra lådorna är tomma. Penelope öppnar garderoben, drar ner de få plaggen från stålgalgarna, tar med sig en svart munkjacka som ser ut att passa en femtonåring och en stickad tröja.

Hon hör kranen spola i köket och skyndar dit. Björn lutar sig fram över vasken och dricker vatten. Han har ett par slitna sportskor på fötterna, några nummer för stora.

Vi måste hitta någon som kan hjälpa oss, tänker hon. Det här är ju inte klokt, det måste ju finnas människor överallt.

Penelope går fram till Björn och ger honom den stickade tröjan när det knackar på dörren. Björn ler överraskat, får på sig tröjan och mumlar att de äntligen har lite tur. Penelope går mot hallen och stryker undan håret från ansiktet. Hon är nästan framme när hon ser siluetten genom den frostade glasrutan.

Hon stannar tvärt och tittar på skuggan genom det dimmiga fönstret. Plötsligt kan hon inte sträcka fram handen och öppna. Hon känner igen hans hållning, formen på huvudet och axlarna.

Luften håller på att ta slut.

Långsamt går hon baklänges mot köket, det rycker i henne, hon skulle vilja springa, kroppen vill springa. Hon stirrar på glasrutan, på det suddiga ansiktet, den smala hakan. Hon känner sig yr, flyttar sig bakåt, trampar på väskor och stövlar, sträcker ut handen för att stödja sig mot väggen, fingrarna löper över tapeten, hallspegeln hamnar snett.

Björn stannar bredvid henne, han håller en kökskniv i handen, en förskärare med bred klinga. Han är vit om kinderna, munnen är halvöppen, ögonen stirrar på glasrutan.

Penelope backar in i en bordsskiva och ser samtidigt hur dörrhandtaget långsamt trycks ner. Hon går snabbt in i badrummet, vrider på kranarna och ropar med hög röst.

– Kom in! Dörren är öppen!

Björn rycker till, pulsen dånar i hans huvud, han håller kniven framför sig, beredd att försvara sig, attackera, när han ser hur förföljaren försiktigt släpper dörrhandtaget. Siluetten försvinner från fönstret och några sekunder senare hörs fotstegen på stengången bredvid huset. Björn blickar åt höger. Penelope kommer ut ur badrummet. Han pekar på fönstret i teverummet, de flyttar sig undan, in i köket och hör samtidigt mannen gå över träaltanen. Stegen passerar fönstret och når fram till verandadörren. Penelope försöker förstå vad förföljaren ser, om vinkeln och ljuset räcker för att avslöja de framdragna skorna i hallen, blodspåren från Björn på golvet. Trädäcket utanför knakar igen mot trappan ned till baksidan. Han kommer runt, är på väg fram till köksfönstret. Björn och Penelope kryper ner på golvet, rullar tätt intill väggen, rakt under fönstret. De försöker ligga stilla, andas tyst. De hör hur han når fram till fönstret, hans händer hasar över fönsterblecket och de förstår att han tittar in i köket.

Penelope upptäcker att ugnsluckans glasruta avspeglar fönstret och via speglingen kan hon se hur förföljaren söker med blicken över rummet. Hon tänker att han skulle möta hennes ögon i denna stund om han tittade på spisluckan. Snart kommer han att förstå att de gömmer sig därinne.

Ansiktet i fönstret försvinner, stegen över träaltanen hörs igen och fortsätter på stengången till framsidan. När ytterdörren öppnas förflyttar sig Björn snabbt till köksdörren, lägger tyst ifrån sig kniven, vrider nyckeln som sitter i låset, puttar upp dörren och skyndar ut.

Penelope följer efter honom, ut i trädgårdens svala morgon. De springer över gräsmattan, förbi komposten och in i skogen. Det är fortfarande dunkelt, men det flacka gryningsljuset har börjat söka sig in mellan träden. Rädslan jagar ifatt Penelope, knuffar henne framåt, virvlar upp paniken i hennes bröst igen. Hon väjer undan för grova grenar, tar språng över låga buskar eller stenar. Snett bakom sig hör hon Björn, hans häftiga andhämtning. Och bakom honom anar hon oavbrutet den andre, mannen som känns som en skugga. Han följer efter dem och hon vet att han tänker döda dem när han hittar dem. Hon erinrar sig något hon har läst någonstans. Det var en kvinna i Rwanda som överlevde hutuernas folkmord på tutsierna genom att gömma sig i träsken och springa varje dag, springa under det antal månader som folkmordet pågick. De forna grannarna och vännerna förföljde henne med machetes. Vi härmade antiloperna, hade kvinnan förklarat i boken. Vi som överlevde där i djungeln härmade antilopernas flykt från rovdjuren. Vi sprang, valde oväntade vägar, vi delade på oss och bytte riktningar för att förvirra våra förföljare.

Penelope vet att det är helt fel, sättet hon och Björn flyr på. De springer utan plan, utan tanke, och det kommer inte att gynna dem, utan deras förföljare. Hon och Björn springer utan list. De vill hem, de vill hitta hjälp, de vill ringa polisen. Allt detta vet förföljaren, han förstår att de kommer att leta efter människor som kan hjälpa dem, att de kommer att söka sig till bebyggelse, leta sig mot fastlandet för att ta sig hem.

Penelope river upp ett hål i sina träningsbyxor på en nedfallen gren. Hon stapplar några steg, men fortsätter framåt, noterar bara smärtan som en brännande snara kring benet.

De får inte stanna, hon känner smaken av blod i munnen, Björn snubblar genom ett snår, de byter riktning vid en stor rotvälta vars jordiga gap är fyllt av vatten.

Medan hon springer bredvid Björn drar hennes rädsla oväntat och bryskt fram ett minne, minnet av när hon var precis lika rädd som nu. Hon börjar plötsligt tänka på när hon var i Darfur, på människornas ögon, skillnaden i blicken på dem som traumatiserats, som inte orkade mer, och de som fortfarande kämpade, vägrade att ge upp. Hon kommer aldrig att glömma barnen som kom till Kubbum en natt med en laddad revolver. Hon kommer aldrig att glömma den rädsla hon kände.