Paganinikontraktet

76 Den säkra lägenheten

Carlos, Saga och Joona går hastigt genom den långa korridoren som leder till Säpos regioner. Verner Zandén sitter redan i en mjuk soffa och väntar på dem när de kommer. Utan att spilla någon tid på att hälsa börjar han tala så fort de har stängt dörren bakom sig:

– Klara Olofsdotter på Internationella åklagarkamrarna är inkopplad … Det här är en stor insats för rikskrim och Säpo, men vem fan är det vi försöker fånga?

– Vi vet väldigt lite, svarar Saga. Vi vet inte ens om han jobbar ensam, det kan röra sig om yrkesfolk från Belgien eller Brasilien eller överblivna experter från KGB eller var som helst från det gamla östblocket.

– Det är egentligen inte svårt att avlyssna vår radiokommunikation, säger Carlos.

– Problemlösaren vet förstås att Penelope Fernandez är bevakad, att det kommer att vara svårt att ta sig in till henne, säger Joona. Men ibland måste dörrarna öppnas, livvakterna blir avlösta, man måste leverera mat till henne, hon ska träffa sin mamma, en psykolog, hon ska träffa Niklas Dent på GMP och …

Han tystnar när hans telefon ringer, ser hastigt på nummerpresentatören och trycker bort samtalet.

– Vår prioritering är förstås att skydda Penelope, säger Saga. Men i och med att vi gör det får vi också möjligheten att få tag på den man som dödade flera av våra kollegor.

– Jag behöver antagligen inte påminna om att han är farlig, säger Joona. Ingen av oss kommer någonsin att träffa en farligare människa.

Den skyddade bostaden ligger på Storgatan 1 med fönster mot Sibyllegatan och utsikt över Östermalmstorg. Det finns inga lägenheter mitt emot, det närmaste motstående huset befinner sig mer än hundra meter bort.

Saga Bauer håller upp ståldörren till porten när läkaren Daniella Richards försiktigt för med sig Penelope Fernandez från en blygrå polisbuss. Tungt beväpnade säkerhetspoliser omger dem.

– Det här är det säkraste boendet ovan mark i hela Stockholm, förklarar Saga.

Penelope reagerar inte på hennes ord. Hon följer bara med Daniella Richards till hissen. Det sitter bevakningskameror överallt i porten och trapphuset.

– Vi har installerat rörelsedetektorer, ett mycket avancerat larmsystem och två krypterade direktlinjer till sambandscentralen, berättar Saga medan de färdas uppåt.

På tredje våningen förs Penelope genom en kraftig säkerhetsdörr till en sluss där det sitter en uniformerad vakt. Hon öppnar en ny säkerhetsdörr och släpper in dem i bostaden.

– Lägenheten har mycket hög brandsäkerhet, den har egen elförsörjning och eget ventilationssystem, säger Saga.

– Du är trygg här, säger Daniella Richards.

Penelope höjer blicken och tittar på läkaren med tom blick.

– Tack, säger hon nästan ljudlöst efter en stund.

– Jag kan stanna om du vill.

Penelope skakar på huvudet och Daniella lämnar lägenheten tillsammans med Saga.

Penelope reglar dörren och ställer sig sedan i ett av de skottsäkra fönstren med utsikt över Östermalmstorg. Ett slags folie på glaset gör fönstret ogenomskinligt från utsidan. Hon tittar ut och tänker att vissa av människorna som rör sig nere på Östermalmstorg antagligen är förklädda poliser.

Försiktigt rör hon vid fönstret. Det hörs ingenting utifrån.

Plötsligt ringer det på dörren.

Penelope rycker till och hennes hjärta börjar slå hårt och snabbt.

Hon går fram till monitorn och trycker in knappen till dörrtelefonen. Den kvinnliga polisen i slussen tittar upp i kameran och förklarar att hennes mamma har kommit för att träffa henne.

– Penny, Penny? frågar hennes mamma oroligt bakom vakten.

Penelope vrider låsen, hör mekanismen svara tickande och öppnar sedan den tunga ståldörren.

– Mamma, säger hon med känslan av att hennes röst inte kan överrösta den täta tystnaden som vilar över lägenheten.

Hon släpper in sin mamma, stänger och låser igen, men står sedan kvar framför dörren, kniper ihop munnen och känner hur hon börjar darra, men tvingar bort alla känslor från ansiktet.

Hon tittar kort på sin mamma, vågar inte möta hennes blick. Hon vet att mamman kommer anklaga henne för att hon inte har skyddat sin syster.

Claudia tar några försiktiga steg fram i hallen och ser sig avvaktande omkring.

– Tar de hand om dig, Penny? frågar hon.

– Jag har det bra nu.

– Men de måste skydda dig.

– Det gör de, jag är trygg här.

– Det är det enda som räknas, säger Claudia nästan ljudlöst.

Penelope försöker svälja gråten. Det stramar och värker i halsen på henne.

– Det är så mycket jag måste ordna, fortsätter hennes mamma och vänder bort sitt ansikte. Jag … jag kan inte förstå, jag kan bara inte förstå att jag måste ordna med Violas begravning.

Penelope nickar sakta. Plötsligt sträcker hennes mamma ut sin hand och rör försiktigt vid hennes kind. Penelope rycker ofrivilligt till och mamman drar snabbt undan sin hand.

– De säger att det snart kommer att vara över, förklarar Penelope. Polisen tänker ta fast den där mannen … han som … dödade Viola och Björn.

Claudia nickar och vänder sig sedan mot sin dotter. Hennes ansikte är naket och skyddslöst, till sin förvåning ser Penelope att mamman ler.

– Tänk att du lever, säger Claudia. Tänk att jag har dig, det är det enda som betyder någonting, det enda …

– Mamma.

– Min lilla flicka.

Claudia sträcker återigen ut sin hand och den här gången ryggar inte Penelope tillbaka.