Paganinikontraktet

48 Brudkronan

Det är svårt att komma i kontakt med någon på Silencia Defence AB. Alla tillgängliga telefonnummer är olika ingångar till en och samma labyrint av tonval och förinspelad information. Men till slut hittar Saga en öppning genom att välja siffran nio och stjärna för att komma i personlig kontakt med bolagets säljare. Hon kopplas till säljarens sekreterare, ignorerar frågorna och framför bara sitt ärende. Sekreteraren blir först tyst och förklarar sedan att Saga har valt fel nummer och att telefontiden redan är slut.

– Jag får be dig återkomma i morgon mellan nio och elva och …

– Se bara till att förbereda Pontus Salman på att han får besök av säkerhetspolisen klockan två i dag, avbryter Saga med höjd röst.

Ett försiktigt tickande från tangenterna till en dator hörs.

– Tyvärr, säger sekreteraren efter en liten stund. Han sitter i möte hela dagen.

– Inte klockan två, säger Saga mjukt.

– Jo, det står att han …

– För då kommer han att tala med mig, avbryter hon.

– Jag ska framföra ditt önskemål.

– Tack så mycket, avslutar Saga och möter Joonas blick över bordet.

– Klockan två? frågar han.

– Ja.

– Tommy Kofoed vill titta på fotografiet, säger Joona. Vi ses på hans rum efter lunchen innan vi åker.

Medan Joona äter lunch med Disa förstör teknikerna på Rikskriminalen fotografiet.

Ansiktet på en av de fyra personerna i logen suddas ut till oigenkännlighet.

Disa ler för sig själv när hon tar ut behållaren från riskokaren. Hon räcker fram den åt Joona och betraktar honom sedan när han väter händerna för att pröva om riset har kallnat så pass mycket att han ska kunna börja forma små kuddar av det.

– Visste du att Södermalm hade ett eget kalvarieberg? frågar hon.

– Kalvarieberg? Är det inte ett …

– Ett Golgataberg, nickar Disa, öppnar Joonas köksskåp, hittar två glas och häller upp vitt vin i det ena och vatten i det andra.

Disas ansikte ser avslappnat ut. Försommarfräknarna har djupnat och det rufsiga håret är samlat i en lös fläta i nacken. Joona sköljer händerna och tar fram en ny kökshandduk. Disa ställer sig framför honom och lägger armarna om hans hals. Joona besvarar hennes omfamning. Han lägger sitt ansikte mot hennes huvud, andas in doften av henne och känner samtidigt hennes varma händer smeka hans rygg och nacke.

– Kan vi inte försöka, viskar hon. Kan vi inte göra det?

– Jo, svarar han lågt.

Hon håller honom hårt, hårt och sedan frigör hon sig från hans armar.

– Ibland blir jag så arg på dig, mumlar hon och vänder ryggen mot honom.

– Disa, jag är den jag är, men jag …

– Det är bra att vi inte bor ihop, avbryter hon och lämnar köket.

Han hör henne låsa in sig i badrummet, undrar om han ska följa efter henne, knacka på dörren, men vet egentligen att hon vill vara ifred en stund. Istället fortsätter han med maten. Han tar en fiskbit, lägger den försiktigt i handflatan och stryker sedan en sträng wasabi på den.

Efter några minuter öppnas dörren till badrummet och Disa återvänder till köket, står i dörren och tittar på medan han fortsätter med sushin.

– Minns du, säger Disa med skratt i rösten, att din mamma alltid tog bort laxen från sushin och stekte den innan hon la tillbaka den på riset igen.

– Ja.

– Ska jag duka? frågar Disa.

– Om du vill.

Disa bär med sig tallrikar och ätpinnar till det stora rummet, hejdar sig vid fönstret och ser ner på Wallingatan. En trädklunga lyser med ljusgröna sommarlöv. Hennes blick vandrar bort över det trevliga kvarteret vid Norra Bantorget där Joona Linna bor sedan ett år tillbaka.

Hon dukar på det dimmigt vita matsalsbordet, återvänder till köket och tar en klunk av vinet. Det har tappat den där krispigheten som egentligen beror på kylan. Hon tvingar tillbaka en stark impuls att sätta sig ned på det lackade trägolvet och fråga om de inte kan äta på golvet, med händerna, som barn, under bordet.

– Jag har blivit utbjuden, säger hon istället.

– Utbjuden?

Hon nickar med en hastig känsla av att vilja vara lite elak och ändå inte.

– Berätta, säger Joona lugnt och bär brickan med sushi till bordet.

Disa tar glaset igen och säger sedan i en lätt ton:

– Bara att en person på museet har frågat mig i ett halvår om jag vill äta middag med honom någon kväll.

– Gör man det nuförtiden? Bjuder damer på middag?

Disa ler snett:

– Är du avundsjuk?

– Jag vet inte, en smula, säger Joona och går fram till henne. Det är trevligt att bli bjuden på middag.

– Ja.

Disa låter sina fingrar gå hårt genom hans tjocka hår.

– Är han snygg? frågar Joona.

– Ja, faktiskt.

– Vad bra.

– Men jag vill inte gå ut med honom, ler Disa.

Han svarar inte, står bara helt stilla med ansiktet bortvänt.

– Du vet vad jag vill, säger Disa mjukt.

Hans ansikte är plötsligt underligt blekt, hon ser att det har samlats pärlor av svett över hans panna. Långsamt lyfter han blicken mot henne och det är något med hans ögon, de är svarta, hårda och avgrundsdjupa.

– Joona? Vi glömmer det, säger hon hastigt. Förlåt …

Joona öppnar munnen som för att säga något, han tar ett steg mot henne när hans ben plötsligt viker sig.

– Joona, ropar Disa och råkar slå ner sitt glas från bordet.

Hon sjunker ned på golvet bredvid honom, håller om honom och viskar att det går över snart.

Efter ett tag drar något över Joonas ansikte, uttrycket av smärta lättar gradvis, slöja för slöja.

Disa sopar bort skärvorna efter glaset och sedan sätter de sig under tystnad vid bordet.

– Du tar inte din medicin, säger hon efter en stund.

– Jag blir sömnig av den. Jag måste kunna tänka, det är viktigt just nu att jag kan tänka alldeles klart.

– Du lovade att du skulle ta den.

– Det ska jag också, förklarar han.

– Det är farligt, det vet du, viskar hon.

– Jag börjar med den så fort jag har löst det här fallet.

– Och om du inte löser det?

På långt håll liknar Nordiska museet ett prydnadsföremål snidat i elfenben, men är i själva verket byggt av sandsten och kalksten. En sirlig renässansdröm med massor av tinnar och torn. Museet var ämnat att vara en hyllning till de nordiska folkens suveränitet, men när det invigdes en regnig dag sommaren 1907 var unionen med Norge upplöst och kungen döende.

Joona går snabbt genom den enorma museihallen och först när han har kommit uppför trapporna stannar han till, samlar sig, blickar ner i golvet en lång stund och fortsätter sedan långsamt förbi de upplysta montrarna. Ingenting fångar hans blick. Joona fortsätter bara förbi, omsluten av minnen och saknad.

Vakten har redan ställt fram en stol åt honom vid montern.

Joona Linna sätter sig ned och betraktar den samiska brudkronan med åtta spetsar, som två hoplänkade händer. Den lyser glödande milt i ljuset bakom det tunna glaset. Joona hör en röst inom sig, ser ett ansikte le mot honom där han sitter vid ratten och kör den där dagen då det har regnat och solen lyser i vattenpölarna på gatan som om de brinner underjordiskt. Han vänder sig om mot baksätet för att kontrollera att Lumi sitter fast ordentligt.

Brudkronan ser ut att vara gjord av ljusa grenar, läder eller flätat hår. Han betraktar dess löfte om kärlek och glädje och tänker på sin hustrus allvarliga mun, det sandfärgade håret som föll ner i hennes ansikte.

– Hur är det med dig?

Joona tittar förvånat på vakten. Han har arbetat här i många år. En medelålders man med skäggstubb och söndergnuggade ögon.

– Jag vet faktiskt inte, mumlar han och reser sig från stolen.

Minnet av Lumis lilla hand dröjer sig kvar som en saknad i hans kropp när han lämnar museet. Han hade bara vänt sig om och kontrollerat att hon satt fast ordentligt och plötsligt känt hennes hand röra hans fingrar.