Paganinikontraktet

79 När det händer

Joona Linna vaknar i sin lägenhet på Wallingatan. Han öppnar ögonen och blickar ut mot den ljusa försommarskyn. Han drar aldrig för gardinerna, utan föredrar det naturliga ljuset.

Det är tidigt på morgonen.

Precis när han vänder sig i sängen för att somna om ringer telefonen.

Han förstår vad det rör sig om redan innan han sätter sig upp och svarar. Han tar telefonen, lyssnar på den stressade redogörelsen för insatsens utveckling medan han öppnar kassaskåpet och tar ut sin pistol, en silverglänsande Smith & Wesson. Den misstänkte gärningsmannen befinner sig inne i Östermalms saluhall och polisen har precis stormat byggnaden utan någon som helst färdig strategi.

Det har bara gått sex minuter sedan larmet gick och gärningsmannen försvann in i saluhallen. Den operativa ledningen försöker nu organisera insatsen, spärra av det vidgade området och flytta grupperna utan att släppa bevakningen av Penelope Fernandez.

En ny insatsgrupp tar sig in genom entrén mot Nybrogatan. Innanför dörren svänger de omedelbart till vänster förbi chokladbutiken och in bland fiskrestaurangernas bord med upp- och nervända stolar, kyldiskar med hummer och piggvar på krossad is. Polisernas snabba steg hörs över golvet när de hukande rusar fram, sprider sig och tar betäckning bakom pelare. Medan de inväntar nya order hör de någon jämra sig längre in i mörkret, en kollega ligger allvarligt skadad i sitt blod bakom charkdisken.

Sommarhimlen har börjat framträda ovanför de sotiga glasrutorna i taket. Miras hjärta slår mycket snabbt. Två tunga skott avlossades nyss, de följdes av fyra snabba pistolskott och två tunga skott igen. En polis är tyst, den andra är skadad, han skriker att han är träffad i magen, att han måste få hjälp.

– Är det ingen som hör mig? kvider han.

Mira iakttar speglingen i glasrutan, gestalten som rör sig bakom ett stånd med hängande fasaner och rökt renkött. Hon tecknar till kollegan att någon befinner sig snett framför dem. Han anropar ledningscentralen och frågar lågt om de vet ifall någon polis befinner sig i mittgången. Mira torkar svett från handen, tar pistolen igen, följer den underliga rörelsen med blicken. Hon närmar sig försiktigt, hukande, med sidan tryckt mot en grönsaksdisk. Doften från persilja och jordig potatis når henne. Glocken darrar i hennes hand, hon sänker den, drar efter andan och närmar sig kanten. Hennes kollega gör ett tecken mot henne. Han samordnar en insats med tre andra kollegor som gått in från Nybrogatan. Han rör sig mot gärningsmannen längs disken med viltkött. Plötsligt avfyras ett höghastighetsvapen i riktning mot restaurangen. Mira hör det våta, suckande ljudet när kulan går rakt igenom en äldre kollegas skyddsväst, genom plattorna av borkarbid och in i den mjuka kroppen. Tomhylsan från höghastighetsvapnet klirrar ner på stengolvet alldeles nära.

Problemlösaren ser sitt första skott gå in i polismannens bröst och ut mellan skulderbladen. Han är död redan innan hans knän viker sig. Problemlösaren tittar inte på honom när han halkar åt sidan och drar omkull ett av borden i fallet. Ett litet ställ med peppar och salt går i golvet, och de små karen rullar in under en stol.

Problemlösaren stannar inte, han flyttar sig snabbt inåt och begränsar rutinerat olika skottlinjer. Han förstår att en annan polis gömmer sig bakom en tegelvägg vid sidan av fiskdisken. En tredje närmar sig med vapenljuset tänt i gången med hängande harar och hjortkött. Problemlösaren vänder sig runt och avfyrar två snabba skott medan han fortsätter mot fiskrestaurangens kök.

Mira hör två nya skott och ser den unga kollegans kropp fladdra till och blod stänka fram genom utgångshålen i ryggen. Automatkarbinen går i golvet. Han snubblar bakåt, faller så handlöst att hjälmen lossnar och rullar iväg. Ljuset från hans vapen lyser rakt på Mira. Hon flyttar sig undan och kryper ihop på golvet intill fruktdisken. Plötsligt stormas saluhallen av tjugofyra poliser, sex genom varje ingång. Hon försöker rapportera tillbaka, men får inte kontakt med någon. I nästa sekund ser hon gärningsmannen bara tio meter bort. Han rör sig med en underlig snabbhet och mjuk exakthet. Han är på väg in i fiskrestaurangens kök när Mira höjer sin Glock, siktar och avfyrar tre skott mot honom.

Problemlösaren träffas av en kula i vänster överarm precis när han går genom svängdörrarna och in i det mörka köket. Han fortsätter längs det rena stekbordet, river ner några rostfria karotter och går rakt fram till en smal ståldörr. Han känner varmt blod rinna över handryggen. Pistolkulan har gjort skada. Det rör sig om hålspetsammunition och han förstår att armens baksida är allvarligt sargad men att artären har klarat sig. Utan att stanna eller undersöka skadan öppnar han dörren till en varuhiss, fortsätter rakt igenom, öppnar den andra hissdörren, kommer ut i en trång gång och sparkar upp den grå plåtdörren. Han fortsätter ut i morgonljuset på en asfalterad innergård med åtta parkerade bilar. Den stora, höga väggen mot saluhallen är gul och helt slät. Som baksidan av en kuliss. Han fäller in gevärets rörkolv, springer fram till en röd, äldre Volvo utan startspärr och sparkar sönder det bakre sidofönstret, sträcker sig in och öppnar framdörren. Automateld hörs inifrån saluhallen. Han sätter sig och bryter upp kåpan kring låskolven, kapar rattlåset, rycker bort den bakre delen av tändningslåset och startar bilen med knivbladet.