Paganinikontraktet

115 Avslutning

Joona Linna, Axel Riessen, Niko Kapanen och den gråhårige livvakten transporterades med räddningshelikoptrar till HUCS kirurgiska sjukhus i Helsingfors. Redan på sjukhuset var Axel tvungen att fråga Joona varför han hade stått kvar när Raphael tog upp pistolen från golvet.

– Hörde du inte att jag ropade? frågade Axel.

Joona hade bara sett honom i ögonen och förklarat att han redan hade noterat prickskyttarna på båten, han hade trott att de skulle avfyra sina vapen innan Raphael hann skjuta.

– Men det hann de inte, sa Axel.

– Man kan inte alltid ha rätt, svarade Joona leende.

Niko var vid medvetande när Joona och Axel kom in och tog avsked. Han skojade om att han kände sig som Vanhala i romanen Okänd soldat.

– Heja Sverige, sa han till dem. Men … det lilla sega Finland kom in som god tvåa!

Nikos skador var mycket allvarliga, men inte längre livshotande. Han skulle genomgå ett antal operationer de närmaste dagarna och kunde komma hem till sina föräldrar i en rullstol redan inom två veckor. Det skulle ta honom nästan ett år innan han kunde börja spela ishockey med sin syster igen.

Raphael Guidis livvakt häktades och fördes till Vanda fängelse i väntan på den juridiska processen och Joona Linna och Axel Riessen reste hem till Stockholm.

Det stora containerfartyget M/S Icelus lämnade aldrig Göteborgs hamn. Den tunga lasten av ammunition lossades och kördes till Tullverkets lagerlokaler.

Jens Svanehjälm höll i den utdragna, rättsliga processen, men förutom Raphael Guidis namnlöse livvakt var de skyldiga redan döda.

Det gick inte att bevisa att någon annan än Pontus Salman på Silencia Defence AB var inblandad i den brottsliga verksamheten. Den enda som överhuvudtaget begått något lagbrott på Inspektionen för strategiska produkter var den före detta generaldirektören Carl Palmcrona.

Misstankar om mutbrott och förberedande vapenbrott riktades mot Jörgen Grünlicht, men ledde inte till åtal på någon punkt. Slutsatsen blev att Exportkontrollrådet och alla svenska politiker som haft med exporten att göra själva hade blivit förda bakom ljuset och bara handlat i god tro.

Förundersökningarna om mutbrott gällande två kenyanska politiker lämnades över till Roland Lidonde, antikorruptionsgeneral och statssekreterare för Governance and Ethics, men det skulle med all sannolikhet framkomma att även de kenyanska politikerna hade handlat i god tro.

Redaren Intersafe Shipping var inte medveten om att ammunitionen skulle fraktas från Mombasas hamn till södra Sudan, och den kenyanska transportören Trans Continent visste inte att godset som de anlitats för att köra med långtradare till Sudan bestod av ammunition. Alla hade handlat i god tro.

Axel Riessen känner stygnen strama över halsen när han lämnar taxin och går den sista biten uppför Bragevägen. I det flödande solljuset är asfalten blek, nästan vit. I samma stund som han lägger handen på grinden öppnas ytterdörren. Det är Robert som kommer ut, han har stått och väntat i fönstret.

– Vad har du varit med om? frågar Robert och skakar på huvudet. Jag har pratat med Joona Linna och han berättade lite, helt vansinnigt …

– Du vet väl att storebror är tuff, ler Axel.

De omfamnar varandra hårt och börjar sedan gå mot huset.

– Vi har dukat i trädgården, säger Robert.

– Hur är det med hjärtat? Det har inte stannat ännu? frågar Axel och följer sin bror in genom ytterdörren.

– Jag hade faktiskt tid för en operation nästa vecka, svarar Robert.

– Det visste jag inte, säger Axel och känner en rysning klättra uppför nacken.

– För att få en pulsgenerator, jag tror inte att jag har berättat det …

– En operation?

– Den blev ändå inställd.

Axel tittar till på sin bror och det känns som om hans själ vrider på sig i mörkret. Han förstår att Raphael hade bokat Roberts operation, att den var förutbestämd att gå fruktansvärt fel, att det var meningen att Robert skulle dö på operationsbordet och donera sin lever till honom.

Axel måste stanna till i hallen och lugna sig innan han fortsätter in. Ansiktet hettar och gråten spränger i halsen.

– Kommer du? frågar Robert lätt.

Axel står kvar en stund och andas innan han fortsätter efter sin lillebror genom huset och ut i trädgården på baksidan. På marmorgolvet i skuggan under det stora trädet står bordet dukat.

Han är på väg fram mot Anette när Robert tar tag i hans arm och håller honom kvar.

– Vi hade roligt när vi var barn, säger Robert med allvarlig blick. Varför slutade vi prata? Hur kan det bli så?

Axel tittar förvånat på sin brors ansikte, rynkorna i hans ögonvrår, det rufsiga håret kring den kala hjässan.

– Saker händer i livet som …

– Vänta … jag ville inte berätta i telefon, avbryter Robert.

– Vad är det?

– Beverly sa att du tror att det var ditt fel att Greta tog sitt liv, men jag …

– Jag vill inte prata om det, avbryter Axel genast.

– Du måste, säger Robert. Jag var där på tävlingen, jag hörde allting, jag hörde Greta och hennes pappa prata, hon grät hela tiden, hon hade spelat fel och pappan var fruktansvärt upprörd …

Axel gör sig fri från broderns hand.

– Jag vet redan allt som …

– Låt mig säga vad jag måste, avbryter Robert.

– Gör det då.

– Axel … om du bara hade sagt någonting, om jag bara hade vetat att du trodde att det var ditt fel att Greta dog. Jag hörde hennes pappa. Det var hans fel, det var bara hans fel … de hade ett fruktansvärt gräl, jag hörde honom säga hemska saker, att hon hade skämt ut honom, att hon inte längre var hans dotter. Hon skulle bort från hans hus, bort från skolan och flytta till sin knarkarmamma i Mora.

– Sa han det?

– Jag kommer aldrig att glömma Gretas röst, fortsätter Robert sammanbitet. Hur rädd hon lät när hon försökte förklara för sin pappa att alla kan spela fel, att hon gjorde sitt bästa, att det inte var någon fara, att det kommer fler tävlingar …

– Men jag har alltid …

Axel blickar runt, vet inte vad han ska göra, all kraft rinner ur honom, han sätter sig bara långsamt ned på marmorgolvet och håller för sitt ansikte med båda händerna.

– Hon grät och sa till sin pappa att hon skulle ta livet av sig om hon inte fick stanna kvar och fortsätta med musiken.

– Jag vet inte vad jag ska säga, viskar Axel.

– Tacka Beverly, svarar Robert.

Det börjar duggregna när Beverly står på perrongen på Stockholms central. Resan söderut går genom ett sommarlandskap insvept i grått dis. Först nere vid Hässleholm öppnar sig himlen för solen igen. Efter att ha bytt tåg i Lund och sedan tagit bussen från Landskrona är hon framme i Svalöv.

Det var längesedan hon var hemma.

Hon tänker på hur doktor Saxéus har lovat henne att det ska gå bra.

Jag har talat med din pappa, sa doktorn. Han menar allvar.

Beverly går över ett dammigt torg och ser sig själv ligga och kräkas mitt på torget för två år sedan. Några pojkar hade fått henne att dricka hembränd sprit. De tog bilder på henne och sedan släppte de av henne på torget. Det var efter den händelsen hennes pappa inte längre ville ha henne hemma.

Hon går vidare. Det knyter sig i magen på henne när hon ser landsvägen öppna sig mot bondgården som ligger tre kilometer längre bort. Det var längs den här landsvägen som bilarna brukade plocka upp henne. Nu kan hon inte minnas varför hon ville åka med dem. Hon tyckte att hon såg något i deras ögon. Som ett sken, brukade hon tänka.

Beverly byter hand för den tunga väskan.

Långt därborta dammar en bil fram.

Känner hon inte igen den där bilen?

Beverly ler och vinkar.

Pappa kommer, pappa kommer.

Roslags-Kulla kyrka är en liten rödskimrande timmerkyrka med ett stort, vackert klocktorn. Kyrkan ligger stillsamt ute på landet vid Vira bruk, en bit bort från de hårt trafikerade vägarna i Österåkers kommun. Himlen är klarblå och luften hög, doften från vildblommor förs med av vinden över den rofyllda kyrkogården.

Igår begravdes Björn Almskog på Norra Begravningsplatsen och nu bär fyra män i svarta kostymer Viola Maria Liselott Fernandez till hennes sista vila. Efter kistbärarna, två morbröder och två kusiner från El Salvador, går Penelope Fernandez och hennes mamma Claudia tillsammans med prästen.

De stannar vid den öppna graven. Ett kusinbarn, en flicka i nioårsåldern, ser frågande på sin pappa. När han nickar mot henne tar hon fram sin blockflöjt och börjar spela psalm 97 medan kistan sakta sänks ner i marken.

Penelope Fernandez håller sin mamma i handen och prästen läser ur Johannes Uppenbarelse.

Gud ska avtorka alla tårar. Och döden ska inte finnas mer.

Claudia tittar på Penelope, rättar till hennes krage och klappar henne på kinden som om hon var ett litet barn.

När de återvänder mot bilarna burrar Penelopes telefon i den lilla svarta väskan. Det är Joona Linna. Penelope lösgör sig varsamt från sin mammas hand och går in i skuggan under ett av de stora träden för att svara.

– Hej Penelope, säger Joona med sin karaktäristiska röst, sjungande men allvarlig.

– Hej Joona, svarar Penelope.

– Jag tänkte att du skulle vilja veta att Raphael Guidi är död.

– Och ammunitionen till Darfur?

– Vi har stoppat fartyget.

– Bra.

Penelope låter blicken glida över släktingarna, vännerna, mamma som står kvar där hon lämnade henne, mamma som inte släpper henne med blicken.

– Tack, säger hon.

Hon återvänder till sin mor som väntar på henne med ängsligt ansikte, tar hennes hand igen och tillsammans går de tillbaka till dem som väntar vid bilarna.

Penelope.

Hon stannar och vänder sig om. Hon tyckte att hon hörde sin systers röst helt nära. En rysning löper över hennes nacke och en skugga drar sakta över det späda, gröna gräset. Den lilla flickan som spelade blockflöjt står mellan gravstenarna och tittar på henne. Hon har tappat sitt hårband och håret flyger rufsigt i sommarbrisen.

Dessa sommardagar tar inte slut; natten skiner som pärlemor fram till gryningen.

Rikspolisen har personalfest i barockträdgården framför Drottningholms slott.

Joona Linna sitter tillsammans med sina kollegor vid ett långbord under ett stort träd.

På en scen framför en dansbana i falurött trä står ett dansband i vita kostymer och spelar Hårgalåten.

Petter Näslund dansar slängpolska med Fatima Zanjani från Irak. Han säger något med skratt i mungiporna som får henne att se lycklig ut.

Sången berättar egentligen om när djävulen själv spelade fiol så bra att ungdomarna aldrig ville sluta dansa. De fortsatte hela natten och när de begick misstaget att inte respektera helgdagsringningen kunde de inte längre sluta dansa. Ungdomarna var så trötta att de grät. Deras skor nöttes ner, fötterna nöttes ner och till slut hoppade bara deras huvuden runt till fiolmusiken.

På en tältstol sitter Anja med en blåblommig klänning på sig. Hon blänger på de dansande paren. Det runda ansiktet är trumpet, besviket. Men när hon ser att Joona lämnar sin plats vid bordet blir hon varm om kinderna.

– Glad sommar, Anja, säger han.

Mellan träden rör sig Saga Bauer dansande över gräset. Hon jagar såpbubblor tillsammans med Magdalena Ronanders tvillingar. Hennes blonda, böljande hår med de färggranna banden lyser i solen. Två medelålders kvinnor har stannat till och betraktar henne förundrat.

– Mina damer och herrar, säger sångaren efter applåden. Vi har fått in en speciell önskan …

Carlos Eliasson ler för sig själv och sneglar på någon bakom scenen.

– Jag har mina rötter i Oulu, fortsätter sångaren leende. Och jag ska med glädje sjunga en tango för er som heter Satumaa.

Magdalena Ronander har en blomsterkrans i håret när hon närmar sig Joona och söker hans blick. Anja stirrar på sina nya skor.

Bandet börjar spela den smäktande tangon. Joona vänder sig mot Anja, bugar en aning och frågar lågt:

– Får jag lov?

Anjas panna, kinder och hals blir illröda. Hon möter hans blick och nickar allvarligt.

– Ja, säger hon. Ja, det får du.

Hon tar hans arm, kastar en stolt blick på Magdalena och går upp på dansbanan med högburet huvud tillsammans med Joona.

Anja dansar koncentrerat, allvarligt med en smal rynka i pannan. Men snart blir hennes runda ansikte lugnt och lyckligt. Det hårt sprayade håret ligger i en konstfull knut i nacken. Hon låter sig föras med av Joona, mjuk i kroppen.

När den sentimentala sången går mot sitt slut känner plötsligt Joona att Anja biter honom i axeln, det gör inte speciellt ont.

Hon biter igen, lite hårdare och han känner sig tvungen att fråga:

– Vad gör du?

Hennes ögon är blanka, glasartade.

– Jag vet inte, svarar hon ärligt. Jag prövade bara vad som skulle hända, man vet aldrig innan man prövar …

I samma stund tystnar musiken. Han släppar taget om henne och tackar för dansen. Innan han hinner eskortera henne tillbaka skrider Carlos fram och bjuder upp Anja.

Joona står ett tag vid sidan av och tittar på sina kollegor som dansar, äter och dricker och sedan börjar han gå mot bilen.

Vitklädda människor sitter på picknickfiltar eller strosar mellan träden.

Joona fortsätter ut på parkeringsplatsen och öppnar bildörren till sin Volvo. I baksätet ligger en väldig blombukett inslagen. Han sätter sig i bilen och ringer Disa. Hennes röstbrevlåda går igång på fjärde signalen.

Disa sitter framför datorn i sin lägenhet vid Karlaplan. Hon har sina läsglasögon på sig och en pläd över axlarna. På skrivbordet ligger hennes mobiltelefon bredvid en kopp kallt kaffe och en kanelbulle.

På datorskärmen lyser en bild på en söndervittrad stenhög i otuktad grönska: lämningar från kolerakyrkogården på Skanstull i Stockholm.

Hon skriver in sina anteckningar i dokumentet i datorn, sträcker på ryggen och lyfter koppen halvvägs till munnen, men ångrar sig. Hon reser sig upp för att brygga nytt kaffe när telefonen surrar på skrivbordet.

Utan att titta efter vem det är som ringer henne stänger hon av den och blir sedan stående med blicken ut genom fönstret. Strimmor av damm lyser i solen. Disas hjärta slår snabbt och hårt när hon sätter sig framför datorn igen. Hon tänker aldrig mer tala med Joona Linna.

Det är helgstämning i Stockholm och trafiken är gles när Joona sakta går nedför Tegnérgatan. Han har slutat försöka nå Disa. Hon har telefonen avstängd och han förutsätter att hon vill vara ifred. Joona rundar Blå tornet och fortsätter nedför den del av Drottninggatan som är full av antikvariat och affärer. Vid den nyandliga bokhandeln Vattumannen står en gammal kvinna och låtsas titta i skyltfönstret. När Joona passerar henne gör hon en gest in mot glaset och börjar sedan gå efter honom på avstånd.

Det tar ett tag innan han märker att han är förföljd.

Först när han befinner sig vid det svarta staketet utanför Adolf Fredriks kyrka vänder han sig om. Bara tio meter bakom honom står en kvinna i åttioårsåldern. Hon ser allvarligt på honom och håller fram några kort.

– Det här är du, eller hur? säger hon och visar ett av korten. Och här är kransen, brudkronan.

Joona Linna går fram till henne och tar korten. Det är spelkort från en Killelek, ett av de äldsta kortspelen i Europa.

– Vad vill du? frågar han lugnt.

– Jag vill ingenting, säger kvinnan. Men jag har en hälsning från Rosa Bergman.

– Det måste vara ett misstag, för jag känner ingen som …

– Hon undrar varför du låtsas att din dotter är död.